Egypten varthän?

Revolutionens berg- och dalbana.

.

I går lärde jag mig en läxa trots min ålder och relativt stora politiska erfarenhet. Jag vaknade redan sex på morgonen och kastade mig över datorn för att se senaste nyheterna på Al Jazeera. Vad jag såg gjorde mig pessimistisk över vad som väntar de modiga män och kvinnor som hållit torget i två veckor.
Det såg ut som att militären, under förevändning att skydda demonstranterna, omringade dem och höll på att förvandla torget till ett stort utomhusfängelse. Media rapporterade att närmare tio tusen fanns på torget men att militären hindrade tusentals människor från att ansluta sig till demonstranterna genom att stänga av alla tillfarter. Det såg inte bra ut.

.

I går söndag samlades på nytt hundratusentals på revolutionstorget.

.

Några timmar sedan är torget fyllt av hundratusentals demonstranter som samlats för att hedra de som dödats av regimens kravallpoliser och betalda ligister. Helt otroligt. Vad hände? Släppte soldaterna fram folkmassan trots order att inte låta dem passera? Från pessimism till eufori igen. Revolutionen har inte tappat sin kraft. Ryktet om dess död är betydligt överdrivet.
Läxan? Jo, att det är nästan omöjligt att till fullo förstå en revolutions dynamik, dess berg- och dalbana, utan att vara på plats och känna minsta doft av förändring som sveper fram, minsta skiftning i stämningen på gatan och de härskandes vinglande vid maktens roder.
Detta sagt går det ändå att slå fast en sak. USA och EU är och förblir diktaturens bästa stöd. Efter flera dagar av rundsnack i Washington och Bryssel, försök att framställa Obamas och EUs politik som stöd till folkets revolution, är det uppenbart att det strategiska intresset av stabilitet i regionen väger tyngre än allt annat för den västerländska imperialismen. USA och EU är beredda att släppa Mubarak men inte beredda att se den egyptiska armén släppa greppet om makten. Bästa beviset för det är Obamas, Clintons, Ashtons, Camerons, Merkels och andra ”demokraters” totala stöd till mästertorteraren Omar Suleiman som efterföljare till Mubarak. Hyckleriet är så grovt att det saknas ord för att beskriva det. Stöd till en torterare är vad Obamas ”ordnade övergång” handlar om. Inget mer, inget mindre.

.

Så här vill Obama att det ska se ut. Mubarak hänger på väggen och Suleiman leder revolutionen in i en återvändsgränd.

.

Vita Huset och Bryssel håller tummarna och satsar på att oppositionen ska splittras på frågan om vem man ska förhandla med. Grundproblemet att konstitutionen och parlamentet är utväxter på Mubaraks trettioåriga diktatur verkar inte bekymra Obama och andra ledare när de ger signaler om att allt kan reformeras i lugn och ro bara Mubarak tillåts avgå ”med huvudet högt”. Det är helt absurt. Ett parlament med delegater som till nästan hundra procent fått sina stolar genom grovt valfusk kan inte ges ansvaret för att reformera sig självt och skriva en ny konstitution. Parlamentet måste upplösas och konstitutionen som bland annat garanterar livslångt presidentskap duger knappt till dörrmatta i ett nytt parlament tillsatt efter fullkomligt fria val.
Enligt media som Le Monde har ”oppositionen” kommit överens med regeringen att bilda en ”Kommitté för reform av konstitutionen”. Men om vi ser till reaktionen från Muslimska broderskapet och El Baradei (som inte var med i mötet) är det regeringen som säger att det nåtts en överenskommelse.

.

I den sociala kampen splittrar inte religiösa band den gemensamma kampen.

.

El Baradei är en äkta liberal borgare och ändå är det från honom kloka ord kommer vad gäller oppositionens oklara hållning till vem man kan förhandla med, om vad man kan förhandla och vilka som ska förhandla.
-Förhandlingarna tillåter ingen insyn och igen vet vem som pratar med vem i nuläget, sa El Baradei och menade att det var otänkbart att det sittande parlamentet inte upplöses.
Många överraskades av Muslimska broderskapets deltagande i förhandlingarna med Suleiman. Men broderskapets uttalande efter mötet visar att de inte är beredda att gå längre än till att lyssna till vad regeringen hade att säga.
-Regeringen har misslyckats att vidta konkreta åtgärder. Hade den menat allvar hade parlamentet redan upplösts och presidenten redan antagit ett dekret för att häva undantagslagarna, sa broderskapets talesman Aboul Fotouh.
Vägarna framåt verkar ta form. Å ena sidan leder en bred boulevard till en ”ordnad övergång” i USAs och EUs smak. Konkret innebär den att regeringsmakten ligger kvar hos generalerna med Mubarak satt åt sidan men utan att ställas till svars för sina illgärningar eller stöld av cirka 70 miljarder dollar vilket hans egendomar uppskattas till. Inga småpengar precis som han lyckats spara ihop under sina trettio år vid makten. Sett till hans officiella lön som president gissar vi att han haft fingrarna i statskassan.

.

Mubarak med fru. Likt Ben Alis familj har Mubarak använt makten till att berika sig och de sina.

.

I september hålls val, trots Angela Merkels varningar om för tidiga val, de där araberna är nog inte mogna för demokrati än tycker damen, och med en ny sammansättning av parlamentet kan den demokratiska fasaden fixas medan den verkliga makten förblir hos generalerna.
Men för att USA och EU ska nå fram till sina mål, stabilitet plus demokratisk legitimitet, måste ett formidabelt hinder köras över – den levande egyptiska revolutionen. I går söndag visade miljoner människor att de vill ha en radikal förändring NU. Det innebär att det ligger väldiga kraftmätningar kvar innan frågan om revolutionen kan segra avgjorts och med seger måste förstås att militären förlorar makten över statsapparaten.
Här har vi sett en svaghet som gynnar generalernas position. När de betalda ligisterna angrep de fredliga demonstrationerna vände sig oppositionen till arméledningen och uppmanade den att skydda dem mot ligisternas våld. För soldaterna på plats gav det signalen att oppositionen litar på armén och om de litar till den varför ska inte soldaterna lita till den och lyda order.

.

Striden om soldaternas lojalitet kan avgöra allt.

.

Till skillnad från Tunisien där armén inte var identiskt med statsmakten är det fallet i Egypten. För att segra måste revolutionen bryta ned armén och det kan bara ske genom att soldaterna tar ställning för sina bröder och systrar när de ställs inför valet att öppna eld eller ordervägra. För tillfället säger arméledningen att den aldrig kommer att utöva våld mot folket. Det löftet är inte ens vatten värt om generalerna känner att de har full kontroll över sina soldater och måste bryta sitt löfte för att behålla makten.
Morgondagens internationella solidaritetsdag med det egyptiska folkets kamp som utlysts av den internationella fackföringsrörelsen måste bli början till en solidaritet som räcker ända fram till målet – att diktaturen störtas i gruset.

.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,GP1,GP2,EXP1,SVD6,DN6,SVD7,GP,

Bloggare; Jinge,Svensson,Röda Malmö,Röda Lund,Motvallsbloggen,Från Kairo till Världen,Uppkäftiga Uppsala,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

En reaktion på “Egypten varthän?

Kommentera