.

Det är bara en knapp vecka sedan Bahreins kronprins Salman al Hamad tvingades att blåsa till reträtt. Han gjorde ett klokare val än att bjuda upp till den Dödens sista dans som den desperate och allt mer isolerade Muammar Khaddafi iscensatt i Libyen. ”Det enda andra alternativ som hade stått till buds hade varit att förvandla Bahrein till Mellanösterns Burma”, menade chefredaktören för landets största tidning.

.

.

Bahreins kung Hamad hade bättre verklighetsuppfattning än Khaddafi…

Nedan en nytagen bild från staden Misurata i västra Libyen,

som nu uppges kontrolleras av motståndsrörelsen.

.

.

Ställd inför ett fortsatt våldsamt motstånd och en kör av avsky från omvärlden efter blodiga massakrer dagen innan, beordrade prinsen  av Bahrein sina militära specialtrupper att helt dra sig tillbaka från den symboliska Pärlrondellen, Bahreins eget Tahrirtorg.  Den kraftigt beväpnade polisen lämnades visserligen kvar men drevs snart bort av ursinniga demonstranter.

Prinsens far, kung Hamad al-Khalifah tvingades att åtminstone för stunden acceptera verkligheten  och välja en annan väg än Khaddafi.  Tältlägret vid Pärlrondellen kunde åter resas och snara förhandlingar om reformer utlovades.

.

.

Del av tältlägret vid Pärlrondellen.

Tusentals människor bevakar sitt ”Tahrirtorg” i  organiserade skift.

.

I tisdags fick den gamla dynastin Khalifah sedan se en styrkedemonstration på Manamas gator som den kommer att ha svårt att glömma. I den kanske största demonstrationen i det lilla landets historia (knappt 800 000 medborgare) svämmade huvudstadens gator över med många, många tiotusentals människor i en jättelik demonstration.

Kraven som fördes fram gällde först och främst att de skyldiga till ”fredagsmassakern” ska straffas och att alla politiska fångar ska friges. Vidare krävdes en parlamentarisk demokrati med lika möjligheter för alla partier och lika rösträtt för alla innevånare. Ledarna för de stora politiska organisationerna krävde en konstitutionell monarki. Många yngre och fackligt aktiva gick längre och ropade slagord om monarkin måste störtas helt och hållet.

Kraven på radikala och för befolkningsmajoriteten helt genomgripande politiska förändringar pressar regimen hårt. Ett femtiotal politiska fångar har släppts. Men detta är långt ifrån alla. Ännu så länge har det inte heller kommit några konkreta förslag när det gäller löftet om reformer.

.

.

Från jättedemonstrationen i tisdags

.

Upproret i Bahrein är långt ifrån en enkel muskelryckning  till följd av de väldiga konvulsionerna i Tunisien och Egypten. Alla statsbildningar i regionen har sin egen särskilda historia och sina egna förutsättningar. Den arabiska revolutionens flodvåg tar sig fram i olika fåror. Dagens krav på demokrati i det lilla öriket kan ta avstamp i de reformer som kom 1999 efter fem års hårda motsättningar och stridigheter mellan dynastin al-Khalifah och landets stora shiitiska befolkningsmajoritet. Då som nu var det en bred politisk rörelse bakom kraven på demokrati. Vänsterradikaler, fackföreningar, liberaler och radikala islamister. Regimen svarade också då som nu med våld och säkerhetstjänsten gick in med urskiljningslöst våld i shiitiska stadsdelar och byar. Många människor dödades.

Dynastin al-Khalafi har lyckats behålla sitt grepp över landet bara tack vare beskydd från sin store granne Saudiarabien och detta beroende bekräftades i går när kung Hamad flög till landet för att vara en av de första att hälsa saudiernas kung Abdullah välkommen hem till Riyad efter dennes längre utlandsvistelse för en besvärlig diskoperation. Vasallen från Bahrein var självklart tvingad att få alla egna förslag till konstitutionella förändringar godkända av den familj – al-Saud – som i sitt storhetsvansinne till och med gett den egna statbildningen sitt eget familjenamn…

I dag är släkten al-Saud i sin tur vasaller till USA…

”Bahrein var och är vår främsta strategiska tillgång i regionen”, menar Michael Rubin, säkerhetsexpert vid American Enterprise Institut. ”Därför har den sunnitiska saudiska regimen i det tysta fått skicka in trupper till Bahrein så fort det hettat till med shiiterna”, fortsätter han.  För i Riyad är shejkerna säkert lika nervösa över vad som sker som sina herrar i Vita huset. Inte bara för snöd vinnings skull, de kontrollerar delar av Bahreins ekonomi. Av Saudiarabiens 25 miljoner innevånare är visserligen bara 3-5 miljoner shiiter. Den stora majoriteten är sunniter. Men den shiitiska minoriteten finns i de mest oljerika delarna av landet och dessa gränsar dessutom till Bahrein. Kung Abdullah och hans regim vill inte att ”den shiitiska smittan” sprider sig över till den arabiska halvöns fastland.

.

.

Kung Fahds bro mellan Saudiarabien och Bahrein.

Duger till både bordellbesök och militär invasion…

.

För enkelhetens skull har saudierna byggt en nära tre mil lång bro från det egna fastlandet ut till öriket. I Riyad härskar wahabisternas konservativa prästerskap. I Bahreins Manama kan däremot den saudiska eliten lägga Koranen åt sidan. De kan fritt både ta sig en drink och titta på ”naked girls”…

Nu är det är inte bara för att roa sig lite mer sedeslöst än vad som går an i de egna oaserna, som den byggt ”Kung Fahds bro” som storverket heter efter kung Abdullahs far.  Brovalven har rests för att kunna bära stridsvagnar och andra militära fordon om dynastin al-Khalifah begär en blixtsnabb ”räddningsinsats” för det egna landet. Den amerikansk femte flottan som har hemmahamn i Manama kan naturligtvis ingripa vid behov med finansiellt stöd, logistik, vapen mm. Men av politiska skäl vore det en katastrof för Washingtons att låta amerikanska marinsoldater ”rensa rent” på ön. I ett nödläge kan däremot saudiska trupper gå in för att ”bevara stabiliteten” i regionen. Bahrein är för Saudiarabien vad Kuwait var för Saddam Husseins Irak. Skillnaden är att USA i detta fall skulle godkänna även en regelrätt invasion.

De stora shiitiska politiska organisationerna vill ha sin del av kakan. De vill vare sig ha en fullständig social omvälvning eller en integrering under Mahmoud Ahmadinejads iranska prästvälde. Därför är en politisk kompromiss fullt möjlig.

Också en sådan tillfällig andhämtning, med en utvidgad men till delar fortsatt snöpt parlamentarisk demokrati, där monarkins bo rubbas utan att plundras, skulle vara en stor framgång för sociala och fackliga rörelser, liksom för sekulära politiska vänsterkrafter.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Bahrein, Libyen, al-Khalifah, Riyad, Saudiarabien, Khaddafi,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SVT1,SVT2,DN1,DN2,DN2,AB1,GP1,SVD7,SVD8,DN4,

SVT3,SVD9,SVD10,DN5,SVT4,SVD11,