Merkels stabilitet skapar missär.
.
Nästa halvår är det meningen att EU ska enas om en ny stabilitetspakt. Tandemparet Merkel – Sarkozy ligger i startgroparna för att EU ska enas om en pakt med en enda paragraf och flera underrubriker;
1. Återhållsamhet
a. Budgetsanering
b. Konkurrenskraft
c. Lägre lönekostnader
Det låter lite men blir om det omsätts ett enormt slag mot den arbetande befolkningen i Europa. För Angela Merkel finns det bara en orsak till krisen – skattepolitiken. Reglering av finanskasinot, solidaritet med fattigare länder inom EU, offentliga investeringar i skola, sjukvård och stöd till EUs 30 miljoner arbetslösa är inget att prata om. Sänkta skatter för kapitalets produktionen inbillar sig Merkel och Sarkozy ska dra EU ur den kris som nu snart dragit ut i tre år.
De och andra ledare som Cameron, Zapatero, Papandreou för att bara nämna några av EUs ledare, anser att det stora problemet är utbudspolitiken. Det är den nyliberala hörnstenen i all ekonomisk politik sedan Thatchers dagar. Kapitalet har inte tillräckligt stor frihet att producera, lönekostnaderna är för höga, det råder för stor stelhet på arbetsmarknaden(synonym till för mycket facklig makt) och skatterna på de rika är för kännbara.
De resonerar som om krisen aldrig ägt rum. Det är naturligtvis inte ”utbudet” som svajar. Det är den arbetande befolkningens köpkraft och därmed efterfrågan som stagnerat. Nästan varenda industrigren lider av en stor överkapacitet. De behöver inga skattelättnader och liberalisering av arbetsmarknaden. De har redan kapacitet och arbetskraft att möta det uppdämda behov som finns bland vanliga löntagare i samhället.
EU sägs vara en ekonomisk union, men det är en märklig union som i sina stadgar förbjuder solidaritet mellan medlemsländerna. När finanskrisen bröt ut fanns det inget gemensamt beslut om att sätta stopp för spekulationen mot enskilda medlemsländers statsskuld. Vilket öppnade vägen för den hårda attacken på framför allt Grekland och Irland. Vilket i sin tur tvingade EU att i hast sno ihop en räddningsfond på 750 miljarder euro. Hade det redan stått klart från början att ingen attack mot ett enskilt lands statsskuld skulle tillåtas hade Grekland och Irland sluppit undan finanshajarnas attack.
.
.
Men för den tyska kapitalistklassen och deras språkrör, Angela Merkel, ska EU bara tjäna till att underlätta den egna industrins export. Finansmedia håller upp Tyskland som det verkliga föredömet i Europa. Men vad är det som verkligen skett? Sedan 1996 har den tyska exportens andel av landets BNP ökat från 25 procent till 47,5 procent 2007 medan de offentliga utgifternas andel av samma BNP minskat kraftigt.
Mottagare av produkterna är i huvudsak resten av EU-länderna. ”Exportframgången” har skett på bekostnad av de arbetandes ekonomiska och sociala villkor. Reallönerna har i stort sett legat stilla och massor av jobb med extremt låga löner har skapats i serviceyrken.
Resultatet i Tyskland av politiken allt för exporten har inte alls lett till en bättre tillväxt eller ökat välstånd för de arbetande. Mellan 2000 till 2008 växte BNP med bara 1,1% per år i snitt jämfört med 1,5 % i Frankrike och hushållens konsumtion ökade med bara 3,5 % under perioden i sin helhet. Inget ”underverk” precis. Det behöver väl knappast påpekas att företagens vinster ökar kraftigt under samma tid och att inkomstklyftorna vidgats enormt.
.
Timkostnaden i EU 2000-2009.(ökning i %)
Källa: Eurostat. Publicerad i Alternative Economique 2kv 2011
Tysklands sista plats i tabellen visar den lönedumping som de tyska socialdemokraterna och sedan Merkel ägnat sig åt.
.
De som förespråkar den ”tyska modellen” som exemplet att följa för alla andra i krisbekämpningen och minskningen av statsskulden står inför ett litet matematiskt problem: om alla ska exportera sig ur krisen vem ska då köpa exportvarorna? Summan av export och import i världen är noll. Om EU ska exportera sig ur krisen vem ska då köpa varorna och skaffa sig ett stort handelsunderskott? Med tanke på att dagens varuflöde sker till stor del mellan EUs medlemmar kräver det att alla vänder ut och in på sig själva och frenetiskt börjar exportera till länder utom EU. Lite eftertanke visar naturligtvis att den ”tyska modellen” leder till en social katastrof.
Den tyska modellen är en antisocial modell som bromsar reallönerna, avrustar den sociala sektorn och tvingar de arbetslösa att arbeta till löner som ligger i nivå med minimilönerna i USA, det vill säga så lågt som 5 euro i timmen. En annan effekt av Merkels ”hästkur” är att de offentliga investeringarna i Tyskland nu är de lägsta inom OECD.
;
Nej till lönedumping.
En ekonomisk politik som enbart söker att öka den egna industrins konkurrenskraft och att minska statsskulden leder i bästa fall till fortsatt stagnation och en krypande kris i åratal framåt. Det är vad finanskapitalet kräver. För fondförvaltare och spekulanter är det viktigaste att staten betalar tillbaka sin statsskuld till ägarna av statsobligationerna. Om det leder till ekonomisk kräftgång bekymrar dem inte. Att statsskuldens storlek beror på att de privata bankerna till att börja med räddades med offentliga medel bekymrar dem inte heller.
I värsta fall kommer EUs stabilitetspakt att leda hela eurozonen in i den djupaste recession som kontinenten någonsin upplevt. Om Europas nyliberala regeringar får hållas blir politiken allt mer en sorts ”kvartalspolitik” till för att enbart komplettera kvartalskapitalismen.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,
Bloggare:Jinge,Svensson,Röda Beerget,Motvallsbloggen,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tyskland, EU, Merkel, Sarkozy, Stabilitetspakt, EU, Lönedumping, Statsskuld, Budgetsanering, Missär,
Och vilka politiska strömningar som tjänar på det här kalaset kan vi räkna ut.
Det börjar nästan likna en trend, varje gång Europa går in i dåliga tider för folket, allt från konstruerade ekonomiska kriser till krig och elände är alltid Tyskland den centrala spelaren. Konstigt nog är fler Tyskland bättre än ett, när det var två Tyskland var det i de flesta perspektiv en relativt bra utveckling i Europa.
Jag har för mig det var Giscard d’Estaing som fick en fråga vad han tyckte om Tyskland och svarade ungefär så här, jag älskar Tyskland jag är så förtjust i Tyskland att det är en stor glädje att det finns två stycken.
Det finns ju fortfarande två Tyskland 🙂