Dagarna när Tripoli föll

.

”Ingen som bryr sig om rättvisa kommer att fälla en enda tår över Muammar Khaddafi. Han var en tyrann, med många människors blod på sina händer. Men under dessa omständigheter  kan ingen som är emot imperialismen och dess brott fira Khaddafis fall.”

.

Citatet ovan är hämtat från den amerikanska tidningen Socialist Worker  som ges ut av International Socialist Organisation.  I sin syn på Tripolis befrielse är detta en blåkopia av omdömen i många av Västvärldens vänstertidningar. Detta till skillnad de flesta arabiska revolutionärers entusiasm och glädje över diktaturens fall. På hemsidan Europe solidaire.org finns en skarp och väl sammanhållen replik till de amerikanska socialisterna från en korrespondent i Tripoli.

En replik vars omdömen vår blogg helt och hållet delar och gärna återger. Översättningen är min.

.

https://i1.wp.com/lh5.googleusercontent.com/--Xm6S55Dtc0/Tn2Bms3d01I/AAAAAAAAHvs/2h4Nf5mUjv8/s912/bp3.jpg?resize=584%2C417&ssl=1

.

Vem öppnade portarna till Khaddafi`s fruktade

fångelsehålor och tortyrkammare i Abu Salim?

Är det någonting vi socialister ska fira?

.

Libyen:

En djupgående folklig revolution

I en ledare som nyss publicerades i tidningen SocialistWorker (“Who really won in Libya”) påstås att det egentligen var NATO som vann den libyska revolutionen. Inte det libyska folket. En bedömning som ser förhastad ut. Det finns flera punkter som måste förstås om den verkliga situationen:

1.

Detta har varit en djupgående folklig revolution. Tripoli befriades inte av rebeller som kom utifrån. Den 20 augusti var det i stället ett folkligt uppror som inleddes i flera stadsdelar runt om i staden. Redan nästa dag hade statsapparaten besegrats fullständigt i flera stadsdelar och smulades sönder i andra. Först under kvällen nådde rebellernas första brigader fram till Tripoli och kämpade ner de starka fästen som återstod.

Revolutionens drivande kraft vid varje avgörande tidpunkt har varit massdeltagande, vare sig det gällt de första upproren i Benghazi eller det i den västra staden Zintan. Liksom de inne i eller runt Tripoli.

.

https://i1.wp.com/inapcache.boston.com/universal/site_graphics/blogs/bigpicture/libya_08262011/bp7.jpg?resize=584%2C384

.

Redan den 20 augusti inleddes ett folkligt uppror i Tripoli

.

I dag behärskas Tripolis gator av vanliga människor. Varje kvarter har en folklig kommitté bestående av beväpnad lokalbefolkning. Den kontrollerar alla som kommer in i eller ska lämna det egna bostadsområdet, undersöker fordon och är i frånvaron av styrkor från polisen (vilken precis har börjat att återvända) gatans enda auktoritet.

Eller som en libysk vän berättade för mig: ”Allting är upp och ner”. Överallt har lokalbefolkningen blottlagt den gamla härskande klassens maktcentra. Från säkerhetstjänstens kontor till Khaddafi`s palats. Man kan tillbringa hela eftermiddagar med att ströva runt i Khaddafi`s villor eller med att bläddra igenom papper i säkerhetstjänstens högkvarter. En del av Khaddafi`s hus och fängelser har kvarterens innevånare förvandlat till en sorts museer. Den stora poolen i Aisha Khaddafi`s hus, betald med pengar som rätteligen tillhör vanliga libyer, har förvandlats till ett offentligt bad. I en del stadsdelar har innevånarna själva tagit över hotel och restauranger, sparkat ut de gamla ägarna som var för Khaddafi och sköter dem nu själva.

.

https://i2.wp.com/inapcache.boston.com/universal/site_graphics/blogs/bigpicture/libyabehindscenes/bp19.jpg?resize=584%2C388

.

Lokalbefolkningen har förvandlat Aisha Khaddafi`s privata pool

till ett offentligt bad till glädje för alla i grannkvarteren.

.

Samma känsla av egenmakt, av att föreställa sig det omöjliga, som genomsyrade Egypten efter revolutionen, den lever också här.

2.

Det finns flera krafter som konkurrerar om att vinna ledarskapet över revolutionen.

För det första revolutionära ledare i Tripoli som har lett rörelsen sedan dag ett i februari. Ofta med liten kontakt med NATO.

För det andra revolutionärer från Tripoli som var baserade utanför sin hemstad och som sedan återvänt.  De hade sin tillflykt i Benghazi, i Tunisien och ännu längre bort.

För det tredje islamistiska strömningar, med framträdande religiösa ledare i spetsen.

För det fjärde Det av USA uppbackade Övergångsrådet (NTC), baserat i Benghazi, och då i synnerhet dess regeringsliknande Verkställande kommitté.

För det femte Tripolis` militära styrkor vilka i sin tur är delade i två fraktioner. En under ledning av den före detta islamisten Abdel Hakim Belhaj och den andra kontrollerad av figurer som förut var knutna till Khaddafi.

För det sjätte omkring fyrtio kataibas eller brigader med rebeller från olika platser i landet. De flesta av dessa kataibas är organiserade efter sitt ursprung i en stad eller klan och är för det mesta  självfinansierade. I en del fall har de stöd från välbärgade affärsmän som verkar utomlands. Dessa brigader har för det mesta vägrat att acceptera någon av de ovan nämnda grupperna som sin auktoritet. Brigaden från Misrata har exempelvis tagit över en del kvarter i Tripoli, vilket har skapat spänningar mellan den och lokalborna.

.

https://i2.wp.com/lh5.googleusercontent.com/-UcC1d5TWqGs/Tn2JYfuuniI/AAAAAAAAHv0/2k-LF4BrUpY/bp1.jpg?resize=584%2C371&ssl=1

.

Rebeller från en av de brigader som deltog

i slutstriden om stadsdelen Abu Salim

.

Det går inte att förutse vilken av dessa krafter som kommer att ta överhanden. Det NTC som backas upp av USA är mycket svagt och har ett begränsat folkligt stöd. I flera städer har demonstrationer riktade mot rådet redan brutit ut, även i Benghazi. I mitten av september konkurrerar NTC fortfarande med ett brett uppbåd av rebellgrupper och politiska fraktioner när det gäller kontrollen över landet. Samtidigt, trots sin gemytliga relation med Väst, var ledningen för NTC tvingad att gå ut mot förslaget om marktrupper från FN. Ett svar på den folkliga press som finns.

3.

De brytningar som finns när det gäller rebellernas styrkor är en direkt konsekvens av Khaddafi`s styre. Han kunde vidmakthålla sin makt, med hjälp av oljepengar, utan att behöva utveckla den typ av politiska institutioner som vanligtvis finns i andra länder.

Det fanns inget regerande parti i Libyen. Bara en tunn byråkrati och en svag, delad armé. Khaddafi`s styre var i stället informellt och förmedlades genom övervakade nätverk där Broder ledaren fanns i mitten. Den härskande klassens bas var extremt smal: En del klaner; Khaddafi`s familjemedlemmar och ett kluster av säkerhetstjänster var de som framförallt drog förmån av rikedomarna från oljan.

Även efter vändningen till nyliberalism som kom 1999 var det bara ett smalt segment av den härskande klassen som tjänade på öppningen av ekonomin. Det är av dessa skäl, till skillnad från revolutionerna i Egypten, Tunisien och Syrien (men till en del likt Jemen), som en del av den härskande klassen bröt med staten för att leda revolutionen. Men denna del av den nationella bourgeoisin – i synnerhet före detta generaler, ministrar och framgångsrika affärsmän, tillsammans med medelklassen (läkare, advokater osv)  – förlitar sig helt och hållet på den folkliga vågen av mobilisering.

Den vågen bestäms också av det särskilda med Khaddafi`s styre. Ekonomin är extremt ensidig trots att han regerat i fyra decennier. Oljan fortsätter att vara landets främsta ekonomiska aktivitet. Vid sidan av en del mer symboliska stora projekt har den största delen av statens utgifter använts till att hålla igång hans egna övervakade nätverk eller till äventyr utomlands. Detta innebär en mycket liten arbetarklass – mycket mindre än hos grannarna Egypten eller Tunisien. Oljesektorn är i stort beroende av utländsk arbetskraft och expertis och de flesta konsumtionsvaror importeras.

Under samma tid har livet under Khaddafi blivit alltmer besvärligt. Trots att hyror och matpriser gick i höjden med raketfart har lönerna i det stora hela varit frysta vid 1980 års nivåer. Under liberaliseringen har statliga subventioner skurits ner samtidigt som de FN-stödda sanktionerna mot regimen under 1990-talet lämnade efter sig en oljesektor i stort behov av en uppgradering. Staten har dessutom hela tiden varit lika repressiv.

.

https://i2.wp.com/lh5.googleusercontent.com/-888sk0pz93I/Tn2DuljhH7I/AAAAAAAAHv8/3G4UpbP2Egc/bp7.jpg?resize=584%2C388&ssl=1

.

Ett av revolutionens kollektiva  kök i Benghazi

Har lagas mat både till fronten och till stadens handikappade.

.

I slutändan var det alla dessa faktorer tillsammans som ledde till revolutionen. Men till skillnad från Egypten och Tunisien, med frånvaron av en stark arbetarklass ( både numerärt och politiskt), bristen på politiska partier och avsaknaden av ett civilt samhälle, resulterade detta i  att kampen blev väpnad. Detta under ledning av en del av den gamla härskande klassen – men på ett slumpartat sätt. Rebellisk ungdom anslöt sig till revolutionära grupper baserade på sin klan, hemstad eller vilken affärsman som helst som kunde ge dem gevär och fordon. Rebellernas politiska nivå är mycket låg – därav den starka rasism som plågar rebellernas seger.

4.

Trots revolutionens folkliga karaktär, innebär svagheterna i Libyens politiska strukturer att utsikterna för att en vänsterflygel ska uppstå ytterst svaga. Men de var ännu bräckligare under Khaddafi och den revolution som sker ger ett utrymme för att sådana saker ska kunna ske i det libyska samhället. De kanske inte kommer så snart – det krävs en omstrukturering av ekonomin, en tillväxt av arbetarklassen osv – men för första gången i sin historia har Libyen en möjlighet. Bara av detta enda skäl ska revolutionen ha vårt stöd. Dessutom har segern blåst nytt liv i upproren runt om i Arabvärlden, i synnerhet i Syrien och Jemen.

Det är också möjligt att de krafter som till sist kan komma att finnas i ledningen kommer att fortsätta med att forma utvecklingen efter Khaddaif`s gjutform. Det är alldeles för tidigt att säga vem som kommer att bli den definitiva segraren i den libyska revolutionen. Men vi vet vilka som vill försöka att bestämma utgången.

.

https://i0.wp.com/lh3.googleusercontent.com/-VAyEVri2sco/Tn2Ku6n-TVI/AAAAAAAAHv4/os7auod5ZBk/bp11.jpg?resize=584%2C388&ssl=1.

.

Vilken kurs för den libyska revolutionen?

Huvuduppgiften för oss i Väst är att ge den möjligheter!

.

USA och dess allierade fortsätter att försöka underordna revolutionen sina intressen. De har gett uppbackning åt en del av rebellerna som tycks sakna en nationell bas, i ett försök att kontrollera kursen för de arabiska revolutionerna. De är inte intresserade av genuin demokrati, utan av en begränsad, kontrollerad demokrati underdånig deras intressen. Huvuduppgiften för aktivister i USA  är att konfrontera denna verklighet och ge den libyska revolutionen ett utrymme att växa.

.

Korrespondent i Tripoli

.

Här kan du läsa i vårt arkiv om Libyen

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,GP1,GP2,SVT1,

Kommentera