Stefan Löfvéns (s)venska oligarker

Socialdemokratins historiska ledare har traditionellt sett det som att deras samarbete med näringslivet, i det som kallats Saltsjöbadsandan, berikat både industrins ägare och Sveriges arbetande befolkning. I den mån de själva berikat sig samtidigt har pengarna kommit från ”rörelsen” eller stat och kommun.

Det som sker nu när Stefan Löfvén satt ner foten med sitt Ja till vinst i välfärden och för detta fått tummen upp av Göran Hägglund och de borgerliga tidningarnas ledarsidor är ett historiskt skifte. Hans politiska ställningstagande reflekterar det förhållande att många i dagens ledarskap ser politiskt arbete som ett sätt att i stället berika sig själva – inte löntagarna i stort.

Ibland tittar vi på gamla klassfoton eller klasskataloger och undrar vad det blev av våra barndomskamrater.  När det gäller att uppdatera våra politiska minnen fick vi hjälp av Daniel Suhonen och Felix Antman Debels som i Tiden för två månader sedan publicerade ”en regeringskatalog”, en redan famös namnlista på de medlemmar i Göran Perssons ministärer 1995-2006  som senare sålt sig till näringslivet och dess köpvilliga riskkapitalister. Hela 13 av 44 ministrar har ”lämnat båten” och valt att mönstra på för storfinansen. Per Nuder återfinns hos Wallenberg, Erik Åsbrink hör hemma hos Goldman Sachs, Björn Rosengren jobbar åt Stenbeckföretagen, Thomas Östros kan titulera sig VD för Bankföreningen osv. Deras gamle mentor Persson blev själv konsult åt ett utländskt bolag vid sidan av jobbet som Sveaskogs styrelseordförande.

De har alla en sak gemensamt. De har inte själva jobbat som företagare och byggt upp en egen verksamhet, med den berömda småländska fliten, sparsamheten och kreativiteten som ledstjärnor. Deras ”affärsidé” eller startkapital när de blev konsulter och riskkapitalister var att först sälja rörelsens ideal till sina tidigare motparter i politiken. Vilket i de flesta fall innebar att på fiffiga sätt kränga den välfärd som vi byggt upp och ägt tillsammans. Eftersom de inte hade förmågan ”att starta eget” valde de i stället själva valde det mest lättvindiga. De blev parasiter – inte entreprenörer. Eller en sorts kopplare mellan politik och marknad.

.

.

Under Boris Jeltsins glada dagar var det många som dansade

Även på och under borden…

I den politiska diskussionen är oligarki en term som bara betyder fåtalsvälde i stort. Men i modern tid har vi för det mesta pratat om de ryska oligarker som tog makten under de första tio åren efter Sovjetunionens sammanbrott. Vi var många, inte minst många ryssar, som blev djupt besvikna när landets gemensamma tillgångar – från barnhem till gruvor och oljefält – plundrades i stället för att demokratiseras. Under Jeltsins era fick nyrika affärsmän som levt på smuggel och valutahandel fritt fram för att tillsammans med folk från den gamla partiapparaten plundra allt de kom över i en orgie av korruption, kriminalitet och hänsynslöshet. Pengar som småhandlarna tjänat på insmugglade jeans och datorer blev till mutor som hamnade i fickorna på viktiga politiker. Tillsammans delade dessa nya ”affärspartners” sedan på den offentliga sektor som realiserades och såg dessutom till att slippa skatta för härligheterna.

I jämförelse med sina ryska storebröder är våra svenska nysossar småhandlare. Men i denna mening har alla dessa socialdemokratiska avfällingar blivit våra egna oligarker.

Stefan Löfvens förslag om mer öppen bokföring och meddelarskydd för alla anställda är i sig bra och borde gälla för all affärsdrivande verksamhet. Bort med affärshemligheten! Öppna räkenskapsböckerna! Det är gamla och bra krav från radikala delar av den gamla arbetarörelsen. Men med ”kreativ bokföring” som det heter så vackert är det lätt att kringgå granskning. Eller som en av mina vänner, Kaj Andersson, klokt underströk i sin kommentar på Facebook:

”Apropå Löfvens förslag om öppenhet: En riskkapitalkoncern bildar ett bolag för varje enhet. Bolaget hyr resurser från ett gemensamt bemanningsföretag, hyr lokaler från ett gemensamt fastighetsbolag, ekonomitjänster från ett gemensamt administrationsbolag, lånar pengar från ett gemensamt finansbolag. Hur f-n ska Stefan Löfven kunna kolla upp skäligheten i enhetens kostnader?”

Dessutom är själva poängen med riskkapitalet ofta att stycka upp, göra kortsiktiga rationaliseringar och sälja vidare med god förtjänst. Det var så den socialdemokratiske oligarken Jan Emanuel gick fram när han håvade hem hundratals miljoner i vinst. Torpeden eller kopplaren Per Nuder fick den nätta summan av 12 miljoner i provision…

Det historiska skiftet i socialdemokratins ledning har redan skett. På samma sätt som i andra länder i Europa. Det som återstår att se är hur stort skredet kommer att bli i det som är kvar i rörelsen? Den fråga som måste ställas vid kongressen nästa år är givetvis om socialdemokratiskt partiarbete och ideologi ska handla om att ”berika landet eller sig själv”!
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: DN1,DN2,DN3,AB1,GP1,

2 reaktion på “Stefan Löfvéns (s)venska oligarker

  1. Enligt undersökningar jag läst på flera ställen på nätet och i bla AB så är ca 80-90% av befolkningen emot vinster i välfärden. Även många på den borgerliga sidan är emot vinster i välfärden. Glappet mellan S sk ”rörelse” och dess ledning är alltså nästan ofattbar. Hur länge kan man lyckas hålla ihop detta parti om det blir ett ja på kongressen?
    Vänsterpartiet som är det enda riksdagsparti som är emot vinster i välfärden har länge haft ”guldläge” men går bar tillbaka i opinionsmätningarna, hur i helvete är detta möjligt?
    Handlar det bara om det mediala underläget?
    Det finns ju flera partier som är socialister på riktigt utanför riksdagen, finns det något som kan ha en chans att ta sig in?

    Debatten om denna oerhört viktiga fråga ligger på en nivå helt bortom sans och vett. Riskkapitalister kallas idag för ”kvalitetssäkring”.
    Jag vet, det är bättre att skratta än gråta åt skiten!

  2. Det finns givetvis en förkrossande majoritet mot vinstutdelning till ”risk”-kapitalister inom vård-skola-omsorg. Varför? Därför att vi betalt in obligatoriskt till verksamheten för att dela på kostnaderna över livscykeln och mellan individer. Den som inte betalar skatt straffas. Det är absurt att dela ut obligatorisk skatt från alla normalinkomsttagare som ”vinst”. Det finns ingen vinst, det finns överskott som kan förvandlas till vinst om det separeras från verksamheten. Överskottet ska rakt in i verksamheten, gå till den underbetalda personalen eller varför inte användas till att hållas rent på sjukhusen?

    Det är helt ok att vård som bedrivs med privata medel och inte skattefinansieras ger vinst. Men det finns ett fullständigt logiskt negativt samband mellan skattefinansiering och vinstutdelning; obligatorisk skatt kan inte delas ut i vinst. Formulerat på detta sätt kommer det aldrig att finnas stöd för vinst i vården. Därför formuleras det hela som en valfrihetsfråga, vilket det inte är. Det är frågan om att dela ut obligatoriskt konfiskerad skatt i vinst till bolag vars hela idé är att inte ta någon som helst risk, utan som siktar in sig på en gigantisk plånbok som helt säkert är full av pengar; skattebetalarnas ihopsvettade medel.

Kommentera