Var Jan Myrdal Åsa Linderborgs stora politiska ungdomskärlek?

Åsa Linderborg har svårt att glömma sin gamla kärlek för Jan Myrdal.  Var skriftställaren månne hennes första stora brusande ungdomskärlek i politiken? Han kanske med Hjalmar Gullbergs ord var den ”som kom som en vind…och på ögonen kysstes du blind”.

I sin hyllning till honom 2007 i Aftonbladet ”Var tid har sin strid” skrev hon att ”Jag har vänner som vid sina skilsmässor utan större problem kunnat dela bohag och bokhyllor mellan sig fram till dess att myrdalianan ska splittras. Efter segdragna förhandlingar ligger mellan två lika stora bokhögar kronjuvelen ingen vill släppa: Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell från 1964”.

Linderborg kan heller inte släppa ”sin” Jan Myrdal. I går  begabbade hon i AB den borgerlighet som inte vill kännas vid sin egen revolutionära historia, de bara poserar som demokrater, vilket ”blänker igenom i det årliga raseriet kring Jan Myrdals två priser: Leninpriset och Robespierrepriset”. Det är där högerskon klämmer – Robespierre förgrep sig på den privata äganderätten. I Sverige har ingen skrivit om det här bättre än Jan Myrdal, menar Linderborg och sammanfattar sedan en av de viktigaste erövringarna under den franska revolutionen:

”Robespierre verkade i en tid när det inte fanns demokrati nånstans i Europa. Franska revolutionen och inte minst Robespierres radikala fas innebar att arbetare och hantverkare – sansculotterna – fick ett reellt inflytande. I samarbete med jakobinerna blev de engagerade i de politiska beslutsprocesserna, bland annat genom direkta omröstningar i stadsdelarna. Det borde ses som ett demokratiskt framsteg, trots att Frankrike var en diktatur”

.

.

Sansculotterna, vare sig kvinnor eller män, bar överklassens knäbyxor

Från franska ”sans sculottes”, utan knäbyxor…

Så långt allt väl. Visst jag delar helt Linderborgs slutsats ”att vi lever med borgare som bara poserar som demokrater”. Problemet med Jan Myrdal är bara att hans vänstersko också klämmer förbaskat mycket!

Över två sekler har gått sedan Robespierres tid och Myrdals abnorma politiska amnesi 234 år senare när det gäller stalinismens historiska svek mot arbetande människors försök till egna och samhälleliga demokratiska beslutsprocesser har gjort honom till ett lätt offer för de borgerliga posörerna.

Det är detta som Linderborg missar. Tydligast kom detta till uttryck vid Myrdals åttioårsdag, 2007, när hon, trots många egna bitska bockar i kanten på hans skriftställning, med Erik Wijks ord hyllade åldringen som ”den evigt brådmogne ungkommunisten”. Hon avslutade sin hyllning till födelsedagsbarnet med:

”Alla intellektuella är beroende av styrkan hos den rörelse han företräder. Att Jan Myrdal är marginaliserad i dag beror inte på att han blivit gammal eller att hans åsikter är föråldrade – med reservation för synen på samkönade äktenskap och betydelsen av (den västerländska) kvinnans frigörelse – utan på att vänstern är organisatoriskt svag. Detta desto mer plågsamt med tanke på den tid vi lever i: 1793 års mänskliga rättigheter utsätts för systematiska och framgångsrika angrepp; en alltmer aggressiv borgerlighet går ner sig i nykoloniala unket rasistiska ståndpunkter och försvarar inte ens rättssäkerheten hos de egna medborgarna.

 Många har kommit och gått på den vindpinade barrikad Jan Myrdal en gång äntrade, men han står orubblig kvar. Han är aktivisten som under sex decennier manat medborgarna att ta framtiden i sina egna händer och som själv vägrar att slå sig till ro, ”ty man ska aldrig ge upp”. Lika oförtröttligt som den åttioårige Myrdal gäller det för vänstern att mobilisera under fältropet – med den typiskt myrdalska interpunktionen – Det är rätt att göra uppror!”

I dag, sex år senare, framstår dessa ord som smått absurda. Vare sig den poserande borgerligheten eller stora delar av den svenska vänstern vill på allvar kännas vid de borgerliga revolutioner som i över två år ritat om den politiska kartan för hela arabvärlden.

.

 I går Pariskommunen. I dag Den syriska revolutionen.

 

.

På samma sätt som den franska revolutionens sansculotter har folkliga uppror i land efter land i regionen, med sina 300 miljoner invånare, rest paroller om frihet, demokrati och social rättvisa. På samma sätt som för den franska revolutionen 1789 och för Pariskommunen knappt ett sekel senare handlar ”den arabiska våren” inte om väderbyten eller ens årstidernas gång utan om ett klimatskifte. En komplex historisk process med segrar och bakslag.

Bägge skorna klämmer. Både högerskon och vänsterskon. Ja, så illa att de inte längre duger ens att gå i.

.

Jan Myrdal  som politiker I maj 2011

Portalfigur för sveket mot den arabiska revolutionen

Borgerliga demokrater och stora delar av vänstern tycker uppenbart inte att araber har rätt att göra uppror. Inte heller Jan Myrdal och hans närmaste vänner i FIB/Kulturfront eller Kommunistiska Partiet. I Latinamerika eller Asien är det rätt. Men när det gäller arabvärlden har Västerlandets koloniala konstruktion, ”Orientalismen”, fortfarande kvar sitt grepp. ”Araber behöver en fast hand, en stark ledare, annars ropar de bara om Allah och skär strupen av varandra med sina krokiga knivar”, tycks vara det synsätt som härskar i deras undermedvetna värld. I dag är borgerlighetens och vänsterns svek när det gäller upprorsrörelsen i Syrien mot Assads diktatur det mest iögonfallande. Alltifrån likgiltighet, kålsuparteorier om att allt är samma skit till politisk aktivism för diktaturens massakrer.

Problemet med Myrdals bägge priser är att han själv inte förtjänar dem. Med sin politiska amnesi för stalinismen och sin ofta nattståndna nationalism hade det varit ett lättnad för svensk vänster om han hade haft ett mindre inflytande.

Då hade svensk vänster varit mer trovärdig och mindre marginaliserad i den politiska debatten.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

23 reaktion på “Var Jan Myrdal Åsa Linderborgs stora politiska ungdomskärlek?

  1. Franska revolutionen var väl , som vanligt, driven av borgare?
    Man tänkte sig att fortsätta skattetrycket på de Jordlösa, men släppte den tanken runt 1810…
    Annars hade det blivit som Pol Pot.

  2. Jag är kvinna, och vänsterkvinna.
    Jag tycker inte att hån, förolämpningar och förlöjliganden mot vänsterkvinnor platsar inom vänstern.

    Olika vänsterriktningar kommer ju alltid att ha större eller mindre åsiktskillnader i massor med frågor, men jag tycker inte att det är skäl nog för att visa upp hån och antagonism framför våra gemensamma Verkliga motståndare.

    Oberoende av hur illa du nu tycker om Jan Myrdals åsikter, och hur illa du nu tycker om Åsa Linderborgs resonemang kring hans åsikter, så tycker jag ändå inte det rättfärdigar dom kränkningar du inleder den här artikeln med.

    Så jag tycker du ska be om ursäkt för hånet och förlöjligandet av vänsterkvinnan Åsa Linderborg och i fortsättningen inrikta dej på att framföra det politiska på ett värdigare politiskt sätt, med ett minimum av respekt.

    Kamratligen Gerd P
    som varken är maoist eller stalinist eller trotskist eller myrdalist eller…

  3. Bästa Gerd. Jag är verkligen inte ute efter att håna människor. Om de sedan är män eller kvinnor tycker jag är irrelevant. Personligen tror jag inte alls att Åsa Linderborg skulle uppfatta inledningen som hånfull. Kanske mer som lite humoristisk. Det är väl inget särskilt föraktfullt att i unga år ha beundrat Jan Myrdal. Det har hundratusentals människor gjort, ibland även jag själv. Hoppas inte att du eller någon annan som läser det jag skrivit tolkar detta som om det skulle handlat om en fysisk kärlek. Det är därför jag har citationstecken kring ”sin” Jan Myrdal.

    Jag gör i mitt inpass inte heller på något sätt en jämförelse mellan hennes åsikter och Myrdals utan påpekar att hon själv ”har många bitska bockar” i kanten till Myrdals skriftställning.

    Sedan håller jag inte alls med dig om att det skulle vara fel med att visa upp politiska antagonism gentemot Jan Myrdal. Tvärtom är det nödvändigt. Karl`n har fortfarande, tragiskt nog, ett inflytande i den politiska debatten..

  4. Jag håller med dig Gerd det här inlägget gjorde mig inte glad 🙁

    Du kunde ha behållt det här för dig själv Göte istället för att göra det offentligt. Du ska veta att Åsa Linderborg är en av mina största favoriter inom vänsterrörelsen och angriper du henne så angriper du också socialismen enligt min mening.

    Åsa Linderborgs gärning är stor för hon vänder sig mot hela den liberalkonservativt fostrade generation som hon själv tillhör. Hon är ingen övervintrad 68-rörelse på utgående hon tillhör den generationen som leder och kommer att leda samhället en tid framöver.

    Var rädd om vår älskade Åsa Göte, annars är du bra… blink, blink 🙂

    Jan Myrdahl vet jag inte så mycket om han tillhör en tid före mig.

  5. Minns att vi gav Jan Myrdal ett helt uppslag i vår dåvarande tidning Mullvaden för att belägga någon enda av de historieförfalskningar han gav spridning åt. Men med en sådan barndom kan man aldrig ha fel.
    Guillou skriver om hur maoisterna till och med försökte se ut som Myrdal.

  6. En sak är säker. Instiftarna av priserna, har genom de namn de gett dem, tillförsäkrat priserna stor publicitet. Varje år uppträder ett antal borgerliga skribenter och mästrar pristagarna och prisutdelarna. Instiftare av Gunnar Helénpriset och Bengt Westerbergpriset skulle aldrig få samma uppmärksamhet.

  7. Hej ”Någon”. Mitt inlägg handlar om Åsa Linderborgs förhållande till Jan Myrdals roll i politiken. När du då säger att du inte vet så mycket om honom eftersom han tillhör en tid före dig blir det av förklarliga skäl inte mycket att diskutera.
    Linderborg anser att Myrdal blivit marginaliserad därför att vänstern är organisatoriskt svag. Jag menar att vänstern hade blivit mindre marginaliserad utan Myrdal. Som jag ser det är det Myrdals politiska ställningstaganden genom åren som mer borde diskuteras. Ett bra ämne för de som forskar exempelvis i samtidshistoria vid Södertörns universitet?
    När det gäller Åsa Linderborg vill hon säkert inte se sig själv som en idol som inte får ifrågasättas. Hon är ofta bländande och bra i sina uppgörelser med alla de ”posörer” som i grunden försvarar det svenska klassamhället. Men i den striden försvagas hon definitivt av att ibland hålla Myrdal i handen.

  8. Jan Myrdals politiska räckvidd var kanske att räkna med 1975. Nu bryr sig ingen om vad han säger. Jag var tonåring då, jag har tonåringar nu. De hanterar lätt sina S3:or, gör sina omfattande hemuppgifter och vet inget om Åsa, Jan, Vietnam eller USA-imperialismen. Kommunism är ett ord med dålig men oklar innebörd. Jag berättar, men det betyder ingenting. Ett av barnen har egen hemsida med followers. Ingen läser Aftonbladet. Myrdals stalinism, kortbyxor och mekano-byggande saknar innebörd, barnen har egen kvinnouppfattning han inte kan rubba. 1975 är länge sen, världskrigen inträffade strax efter dinosaurierna. 70-talet är det första som hänt i världshistorien som har anknytning till vår tid, det ses som mysigt, med kläder och musik, utan garrotteringar. Då tillkom en massa offentliga tjänster som upplevs som gratis, och svenska folket flyttade till radhus med gillestuga, fick volvo-kombi och en liten sällskapshund åt barnen, så det är kanske inte konstigt. Karlsson på taket, lillebror får egen hund, och Pippi Långstrump med häst och apa i egen villa, så ser barnens mest aktuella bild av den tiden ut. Pippi är tidlöst ideal, min 6 åring nickar gillande, Pippis kommentarer äger giltighet 2013. Detta är det riktiga 70-talet, med musik av Jan Johansson och Georg Riedel, humant tilltal, enkel och sofistikerad på samma gång. Myrdals stupida östern är röd har dränkts i en tsunami av smartphones, endast Kim i Nordkorea finns kvar och hotar attackera omvärlden som bestraffning för att han själv gjort sitt land till ett svältläger. Har Myrdal sagt något intressant om Kim på sistone?

    Jag hittade ett gammalt aftonblad från den tiden. Det var inte ens hälften så tjockt som dagens version, svartvitt, ingenting om heminredning, ögonfransar, underkläder, popularitets-listor, fotbollsmiljardärer med sommarställen och lyxluder, ingenting privat som skulle ventileras offentligt i fyrfärgstryck. Vad som fanns var snustorra nyheter, liknande metros, men jag tror metro är en mer innehållsrik tidning. Men inte så innehållsrik som ”Fjärde Internationalen, teoretiskt organ för Revolutionära Marxisters Förbund”, förstås 🙂

  9. Förtvivlans roligt! Framförallt jämförelsen mellan Aftonbladet i går och Aftonbladet i dag. Jag brukar tänka så här (har själv fyra barn och fem barnbarn): När jag var tretton år, 1959, och började upptäcka omvärlden var det bara 14 år sedan det Andra världskriget omstöpning av världen. För dagens trettonåring är det något som ägde rum för 45-50år sedan…

  10. Kildén & Åsman blundar för det mycket väl belagda förhållandet att det pågår ett krig mot Syrien av USA och dess allierade enligt ”unconventional warfare” och enligt väl kända Pentagonplaner. Man ser inte huvudsidan av konflikten mellan USA-imperialismen och folket i Syrien. De protester som började för 2 år sedan mot olika orättvisor och förtryck i Syrien hade i tidigt skede inslag av utifrån beväpnade demonstranter, vilket motverkade en fredligare utveckling som i Tunisien och Egypten. Rebellerna på marken domineras av utlandsstödda, ofta religiöst extrema rebeller, dessutom med betydande inslag av utlänningar, varav t.ex. den starka al Nusra-fronten har anknytning till al-Qaida. Någon demokratisk stridande opposition har inte identifieras. Ledningen för opposition var tidigare utlandsdominerade SNC, och är nu det i Doha i november av USA ombildade rådet är ingen legitim företrädare för Syriens folk. NCC med de tre Nej-principerna Nej till våld, till sekterism, till intervention omnämns sällan. Kildén & Åsman hamnar tyvärr i praktiken på samma huvudsida i konflikten som Obama, Cameron, Saudiarabien & Qatar, trots viss kritik mot dessa.

  11. Anders , du kunde lika gärna kopiera en deklaration av Assad så slipper du ”tänka” själv.

  12. De arabiska regimerna är som gjorda för att göra uppror mot. Sannolikt fostrar de en outhärdligt dryg överklass, just som den franska eller ryska, som i själva sitt uppträdande liksom tvingar folk till revolt. De nedlåter sig inte till att tvätta bilen själva, de struttar runt i dyra solglasögon, de ska ha betalt av såna som försörjer sig på arbete för att ge dessa tillstånd att arbeta, och till sist visar de sig vara knarkhandlare. De köper vapen mot sitt eget folk för biståndspengar till det egna folket, såna mängder vapen den som tänker starta krig köper, ska det föras anfallskrig behövs tusentals stridsvagnar och attackflygplan, och hundratusentals soldater som hålls i barackerna som bandhundar. Den syriska regimen är oerhört överbeväpnad, utom för den händelse att den är fiende till stora delar av Syriens folk, då är den adekvat beväpnad. Givetvis skyller den på Israel, men ingenting antyder att Israel tänker vidga gränserna. Den riktigt ruttna relationen finns mellan folk och regim inne i arabvärlden, regimen använder bara Israel som tillhygge när affärerna är i farozonen.

    Det hela liknar inte så lite ”kedjans svagaste länk”. Afrika, Mellanöstern, bort mot alla -stan-länderna, de har de sämsta regimerna. Av någon anledning är de ofta sovjetrustade sen decennier, och nu på fallrepet ytterligare.

  13. Källor är bland annat artiklar i olika massmedia (New York Times, Independet, Guardian, W Post) samt personer på plats. Benny Åsman, om jag skulle använda din debattstil kunde jag lugnt påpeka att flera av dina och Kildens åsikter i Syrienfrågan lika väl kunde ha uttalats av Obama och Bildt.
    Var finns den demokratiska oppositionen utan stormaktsstöd på plats nu i Syrien?
    Vilken är huvudmotsättningen i Syrienfrågan tycker ni Å & K?

  14. Anders R, problemet är att vi tydligen inte lever på samma planet. Om du har lust att sprida den officiella propagandan från Damaskus är det din ensak. Men begär inte att jag besvara den typ av frågor du ställer. Det behövs inte eftersom du redan har bestämt dig att Assad är grabben för dagen.

  15. Jag beklagar att ni inte verkar vilja ha seriös debatt och avstår från källkritik.
    Som jag framfört flera gånger tidigare stödjer jag INTE Assad. Det är det syriska folket som ska bestämma.

    Trots osäker information bör de flesta kunna enas om.
    1. Fredlig lösning av konflikten.
    2. Nej till utländsk intervention.
    3. Upphävda sanktioner.
    4. Inget svenskt stöd för krig mot Syrien.
    5. För ett fritt, enat och självständigt Syrien.
    6. Låt det syriska folket bestämma sin framtid – inte al-Qadia eller USA-imperialismen.

    Instämmer ni också? Om inte, vad instämmer ni inte i, och varför?

  16. Helt rätt T R. Folket ska bestämma. Det kallas demokrati. Det förutsätter organisation-, åsikts-, media-, politisk val- och tryckfrihet. Sånt som Assadregimen ägnat hela sin existens åt att förbjuda, tortera till tystnad, massavrätta, för att stoppa. Noll legitimitet åt den regimen alltså.

    1. Fredlig lösning ? Under 6 månaders demonstrerade hundratusentals obeväpnade civila för vanliga medborgerliga rättigheter, medan regimen massakrerade demonstranterna med automatvapen och terror. Efter 6 månader började delar av regimens soldater massdesertera p g a detta och ställde sej på demonstranternas sida till deras skydd. Regimen Assad hade all möjlighet att visa ett fredligt ansikte, men visade sitt rätta: terrorns och det mördande förtryckets. Finns ingen anledning för nån att tro på Assads vilja till fred.

    2. Den helt dominerande utländska inblandningen i Syrien står Ryssland och Iran för med sitt stöd till en mördarregim utan nån rätt till makten. Västs skamliga roll är hittills till största delen att hindra vapen att nå oppositionen, denna är helt underbeväpnad och slåss främst med handeldvapen mot ryska stridsflygplan och tanks.

    3. Ja, sanktionerna och vapenembargot riktat mot de kämpande demokraterna måste hävas. Regimen har fri tillgång till en mordmaskin, tillhandahållen av dess allierade i Iran och Moskva.

    4. Det finns inget stöd till någon sida i Syrien från svenska staten. Att det skulle vara ”ett krig mot Syrien” är en grotesk lögn och fövillelse som diktaturen och dess vänner sprider och som ingen anständig människa kan tro på. Däremot är det ett mördande krig mot Syriens befolkning av en regim som har noll rätt till makten och som endast kan stoppas från fortsatta massakrer på den egna befolkningen av den väpnade oppositionen. Ju förr dess bättre. Endast demokratiskt valda regimer är legitima. Assads regim är en ren och mycket brutal diktatur.

    5. Ja.

    6. Det syriska folket ska bestämma sin framtid och det förutsätter demokrati. Ingen utländsk makt ska styra och ställa med detta, inte USA med vapenembargo riktat mot oppositionen, inte Ryssland, Iran eller nån annan med tungt vapenstöd till diktaturen Assad. Vanlig solidaritet med vanligt folk och deras rättigheter betyder att vi ställer oss på demokraters sida mot en mördarregim som inte har nån rätt i världen till den politiska makten.

  17. Klart man sak kritisera Åsa när hon skriver något dumt (vilket tyvärr händer allt som oftast) Kan bli så otroligt trött på idén om att vi ska rätta oss i leden och stå upp för våra ”kamrater” när de slänger ur sig dumheter. En riktigt vän är den som vågar kritisera

  18. Pingback: Jan Myrdal, FiB/Kulturfront och ”Syriensolidaritet” | Kildén & Åsman

  19. Som miljömupp är det lite sorgligt att se hur vänstern i Sverige begår politiskt självmord och med osakliga argument sliter varandra i stycken så fort tillfälle ges. För egen del har jag inte tillhört någon av alla dessa riktningar men fått god anledning att söka sätta mig in i hur vänstern när den är som sämst och självdestruktiv eller parasiterande på andra folkrörelser agerar.

    Att kalla inledningen på bloggen för humoristisk när den enbart är gubbsjukt snaskig och sensationslysten visar på att det inte är enbart Jan Myrdal som kan göra snedsteg när det gäller kvinnosynen.

    När det gäller att påvisa att stödjande av det demokratiska innehållet i borgerliga revolutioner förr borde innebära samma stöd till borgerliga revolutioner idag så vísst kan man göra så. Men vad är i så fall syftet jämfört med Åsa Linderborgs huvudtes, att Robespierrepriset på ett effektivt sätt är motstånd till den rådande antidemokratiska kulturen i Sverige som söker osynliggöra sin historia.

    Kilden och Åsman argumenterar på denna punkt lika smutsigt som den hord av skitpratande som Åsa möts av på AB:s kommentatorsfält, ett prat vid sidan om som enbart är till för att föra fram egna käpphästar utan att säga något i sak om huvudfrågan.

    Istället väljer Kilden och Åsman att skjuta in sig på något annat – ”Problemet med Myrdals bägge priser är att han själv inte förtjänar dem. Med sin politiska amnesi för stalinismen och sin ofta nattståndna nationalism hade det varit ett lättnad för svensk vänster om han hade haft ett mindre inflytande.

    Då hade svensk vänster varit mer trovärdig och mindre marginaliserad i den politiska debatten.”

    Nu är det vänsterns interna stridigheter och Myrdals roll allmänt i väånstern som görs till huvudfrågan.

    Men om ni nu poserar som vänner till Robespierre, hur kommer det sig att ni varit så lata att ni inte instiftat priset själva? Och hur är det nu med Lenin, hyllar ni honom eller inte? Eller är ni för fega för att sticka ut halsen också i den frågan, kanske ni borde ha instiftat priset själve men var för lata för det också eller var står ni egentligen?

    Och hur är det nu med debattklimatet i Sverige, om man nu ska ta avstånd från Myrdal, ska man då också ta avstånd till Lenin etc också, och alla andra som håller fast vid någon borgerlig eller socialistisk vänstertradition? Här är min favorit: anarkosyndikalismen som likt trotskismen tenderar att fokusera på den delen av historien där de är offer men i deras fall glömmer hur anarkosyndikalisernas milis sattes in för att krossa revolutionen i Mexiko och mörda zapatisterna. Allt skulle ju bli så bättre om den moderna industriarbetaren tog avstånd från de religiösa gammelmodiga bönderna och allierade sig med liberalerna i kampen mot högerdiktaturen där zaptisterna var ett hinder i de urbana glasögonen. När völ den röda milisen mördat zapatisterna så fick av någon anledning arbetarklassen inte den ställning som stark part på arbetsmarknaden som liberalerna lovat dem utan nu slaktades även anarkosyndikalisterna med hjälp av den liberala staten. Hur många mer exempel vill ni ha på era självdestruktiva attacker på varandra i evigheter som observera varje vänsterinriktning stått för som kan vara nog så viktiga när de skedde men knappast i evighet i varje fråga.

    Visst kan man diskutera om inte konsekvensen av att erkänna de borgerliga revolutionernas viktiga roll förr innebär att de pågående revolutionerna i Arabvärlden förtjänar stöd, men det är inte det som blir huvudtanken utan istället handlar det om att vänstern som helhet är svagare tack vare Myrdal. Det faktum att vi inte haft Robespierrepriset eller Leninpriset är inget som författarna bryr sig om. Vänstern i deras skenvärld skulle må bäst av att vara så enhetlig som möjligt och i praktiken utan Robespierrepris, helst utan en Myrdal som i 80 årsåldern går runt i Indiens djungler och solidariserar sig med väldens största urbefolkning, adivasis och deras beväpnade kamp som Kilden och Åsman mig veterligt håller tyst om i sin ansträngning för att minska engagemanget inom vänstern så mycket som möjligt till de mest debatterade frågorna.

    Borde dessutom inte Kilden och Åsman attackera statliga demokratiutredningen i Norge som inte för så länge sedan hade Myrdal som en huvudtalare på en större konferens. Borde inte hela norska staten ses som allvarligt hotad av detta extrema missgrepp och likt Kilden och Åsman anordna utrensningsaktioner för att göra vänstern och norska staten ren från avvikande åsikter och därmed så mycket starkare.

    Den enda punkt jag kan se som fördel är möjligen att den hysteriska nivån på vänsterns politiska självmord leder till att andra röster kan komma fram i det politiska livet än de som hyllar överideologisering av varje fråga som dras till sin yttersta spets för att tjäna billiga poänger.

  20. Jag skrev ett artigt in lägg i detta för länge sen, men Kildén tog bort det.
    Hur är det nu -detta är ju ett jättekritiskt inlägg av Tord Björk…hur ska Kildén göra med det inlägget?
    (Tänker att det här inte heller kommer fram)

  21. Gerd, Vad jag kan se i vår ”papperskorg” har vi aldrig tagit emot någon kommentar från din sida. Skicka gärna igen. Tvärtemot vad du tror har vi högt i taket.

  22. Hej Gerd. Jag har heller aldrig sett något inlägg från dig. När det gäller Björks uppfattning om min ”snaskiga gubbsjuka” säger den nog mest om honom. Måhända jag är barnslig, naiv i frågan om hur man kan läsa texter men det skulle aldrig ha fallit mig in att ens tänka tanken att mina skrivningar skulle ha syftat på ett fysiskt/sexuellt förhållande mellan Linderborg och Myrdal. Hon var ung och levde i radikal Vpk-miljö när Myrdals stjärna glänste som mest. På samma sätt som för många tusen andra, både kvinnor och män, var säkert den tidens Myrdal något av en idol i politiken och vad jag håller för troligt är att hon blev bländat av den tidens myrdalska skriftställning om inte minst Vietnam. Vilket inte var konstigt eftersom denna var lysande. Därav skrivningen om ”ungdomskärlek i politiken” och referensen till dikten om att ”Han kom som en vind…”.
    Dessutom accepterar jag inte överhuvudtaget ett språkbruk där man lättvindigt och djupt kränkande för alla äldre män talar om vare sig ”gubbslem” eller ”gubbsjuk”. Det är lika dumt som att prata om ”torrfittor” eller ”kåta gamla kärringar”.
    Med hälsning. Har du kvar ditt inlägg så lovar jag att publicera det.

Kommentera