Ingen kontinent på vår glob har förmodligen varit utsatt för sådan plundring av mänskliga och materiella resurser som det svarta Afrika. Miljoner och åter miljoner gick under i den vidriga slavhandeln och den brutala europeiska kolonialismen som tog för sig av Afrikas rikedomar.
Än i dag finns ärr efter den brutala utsugningen av en hel kontinent. Underutvecklingen är kronisk i många regioner. IMF:s och Världsbankens politik för öppna marknader har slagit sönder mycket av den lokala produktionen, speciellt det småskaliga jordbruket, och drivit många tiotals miljoner utblottade bönder in till megapolernas slumkvarter.
När man talar om imperialismens härjningar i världen är det oftast Afrikas öde som man tänker på. För efter avkolonialiseringen följde inte politisk självständighet och en balanserad ekonomisk utveckling. I stället etablerades en ”modernt” mönster av import av råvaror från Afrika och export till Afrika av konsumtionsvaror som konkurrerade ut den lokala produktionen.
I dag är Kina kontinentens viktigaste handelspartner, ett faktum som gäller sedan 2009. Frågan som ställer sig omedelbart är om relationerna mellan Kina och Afrika har en annan karaktär än den klassiska relationen metropol-periferi? Ska vi tro de kinesiska ledarnas proklamationer är det definitivt så. Kommunistpartiets nye ordförande Xi Jinping är just nu på rundresa i det svarta Afrika där han utan avbrott upprepar att Kina hjälper Afrika genom att investera över hela kontinenten och till skillnad från andra nationer blandar sig Kina inte i de afrikanska nationernas interna politiska angelägenheter. Men att verkligheten är så skimrande rosa håller inte alla med om. När det första kinesisk-afrikanska toppmötet hölls i Peking 2006 låg det stora förväntningar i luften om en annan relation än herre-undersåte. Men det var länge sedan. I dag talar många afrikanska ledare om Kinas nykolonialism i Afrika.
-De köper våra råvaror och säljer sina industriprodukter, det är som under kolonialtiden, sa häromdagen chefen för Nigerias centralbank till brittiska Financial Times. När vi talar om kolonialism och imperialism kommer vissa faktorer i förgrunden. Som de rikas direkta investeringar i fattigare länder, exploatering av de fattigas råvarutillgångar och kamp om nya marknader. En bedömning utifrån de tre kriterierna visar definitivt att Kina för en imperialistisk politik i Afrika. Att Kina inte blandar sig i ländernas interna politiska angelägenheter, som Xi Jinping säger, stämmer i stort. Men man kan fråga sig om det beror på medveten diskretion eller bristande kapacitet. Kina har inga militära resurser i Afrika och för att påverka den interna politiken krävs ofta militär kapacitet att sätta kraft bakom orden med.
Däremot vad gäller de ekonomiska relationerna mellan Kina och Afrika är de klart imperialistiska i lika hög grad som både USA:s och Europas ekonomiska förhållande till kontinenten.
Xi Jinping på turné i Afrika
De direkta investeringarna finns där, exploateringen av råvarorna finns där, öppnande av marknader för kinesiska industriprodukter likaså. På plats finns också över en miljon kineser och kring 2 000 kinesiska företag. Det är ingen välgörenhet med osjälvisk hjälp till självhjälp som de bedriver. I stället handlar det om en strikt och ofta brutal kapitalistisk exploatering av arbetskraft och resurser. Det är ingen tillfällighet att det höjs allt fler anti-kinesiska röster från fackliga organisationer, där de finns eftersom de kinesiska företagen liksom hemma inte accepterar en facklig organisering. I juni 2012 mördades till och med en kinesisk driftschef i en zambesisk gruva sedan bolaget sagt nej till arbetarnas krav på högre löner. Bakgrunden till våldet var att året innan sköt två kinesiska vakter vid samma gruva mot protesterande arbetare och skadade tio av dem.
En sådan händelse är naturligvis ett undantag. Men rapporter om arbetsförhållandena vid företag ägda av kinesiskt kapital berättar om dålig eller ingen respekt för den lokala arbetslagstiftningen, usla löner och extremt långa arbetstider. Egentligen inget att förundras över eftersom det är samma metoder som gäller i Kina.
Kina har ett utbyte med Afrika som bara kan betecknas som imperialistisk.
De stora investerarna i Afrika är de statliga kinesiska bolagen som har exportbidrag och finansiering från Kinas statliga banker. Det är 800 statliga kinesiska företag som står för huvudparten av de direkta investeringarna. Mellan 2005 till 2012 har de gjort direkta investeringar för sammanlagt 113,5 miljarder dollar. Fördelat på vissa länder ser det ut som i tabellen härunder:
Kinas största direkta investeringar i miljarder dollar per land.
Land |
Algeriet |
Niger |
Libyen |
Nigeria |
Angola |
Sydafrika |
Rep.Kongo |
Etiopien |
Belopp |
10,5 |
5,18 |
4,34 |
13,63 |
6,48 |
8,62 |
7,83 |
7,76 |
De 113,5 miljarderna som investerats har fördelats bland olika industrigrenar på följande sätt: Energi 30,3 %; Transport 28,8 %; Råvaror 18,1 %; Byggnation 11,4 %; och Jordbruk 7,6 %.
Som synes har huvuddelen av investeringarna gått till sektorer som har direkt betydelse för Kinas behov, det vill säga energi (olja och gas), råvaror (främst mineraler) och jordbruk (den berömda land-grab). Bygget av järnvägar och andra transportleder baseras ofta på kontrakt med klausuler om rätt till exploatering av gruvor och jordbruksmark. I alla avseenden är det en imperialistisk relation som råder.
Det visar sig ännu tydligare i varuutbytet mellan de båda. Sedan 2009 är Kina Afrikas största handelspartner och handelns sammansättning kan inte bli mer klassiskt imperialistisk. Kina exporterar industriprodukter med högre förädlingsvärde och importerar råvaror med lägre förädlingsvärde, det vill säga att de så kallade ”terms-of-trade” är det klassiska förhållandet mellan ojämlika handelspartners.
Handelsutbytet mellan de båda har utvecklats från 10 miljarder dollar år 2000 till 200 miljarder dollar i fjol, det vill säga en ökning med 2 000 % på elva år. Fram till krisen 2008 ökade export och import i samma takt, sedan dess har importen till Kina ökat mycket snabbare än Afrikas import av kinesiska varor. Den internationella krisen som också drabbat köpkraften i Afrika ligger säkert bakom. Kinas behov av råvaror har däremot inte minskat och i fjol importerade Kina för 93,2 miljarder dollar, varav 74 % bestod av olja/gas och mineraler.
Den typ av ekonomisk relation som vi sett ovan har bara ett namn –imperialism i dess klassiska betydelse. Att den militära aspekten saknas ändrar inte detta faktum. EU och andra OECD-länder har liknande ekonomiska relationer med många länder och ingen socialist skulle komma på att kalla det annat än imperialism. Kinas rush efter råvaror och marknader drivs av samma motiv som andra imperialistiska stater –säkra tillgången på råvaror och maximera vinsterna på expanderande marknader för den egna industriproduktionen.
-Afrikas ekonomiska erfarenhet av Europa i det förgångna inbjuder till försiktighet, sa Sydafrikas Jacob Zuma i Peking i juli 2012 som en underförstådd varning samtidigt som han diplomatiskt tackade Kina för det ekonomiska samarbetet mellan de båda länderna.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kina, Afrika, Imperialism, Kolonialism
Tack för en välskriven artikel!
Hej Gunnar, det var så lite så, brukar man svara då man vill vara artig.
mvh
Benny
Ett par saker;
1) slaveri togs inte till Afrika av européerna, det var i bruk sen långt tidigare, deras innovation var att flytta slavarna till västra hemisfären. Slaveri användes internt inom den afrikanska befolkningen, och afrikanska (svarta) slavar togs av muslimska (vita) araber långt före européernas ankomst. ”Nubier”, alltså någon från vad som nu kallas Sudan, är ett ord som betyder slav, vill jag minnas. Det är legio att skylla allt på vita européer, men de kan lika väl ses som parentes.
2) Man kan uppenbarligen kalla allt möjligt för imperialism. Om kineserna säljer bearbetade (dyra) produkter, köper råvaror från Afrika och investerar i infrastruktur på vägen, men inte gör det med överväldigande militär styrka, är det verkligen imperialism? Enligt Lenin förstås, men som allmänt språkbruk? Förutsätter inte imperialism att den överlägsne tvingar råvaruproducenten att sälja under vapenhot? Imperiebyggande brukar tolkas som ett lands armé på ett eller flera andra länders mark.
Hej sl,
Jag talar naturligtvis om slaveriet som sattes i system för att förse de amerikanska bommullsplantagerna. Slaveriet är ju historiskt inte ens något specifikt afrikanskt. Det förekom hos vinkingarna, hos grekerna och i Asien långt innnan de europeiska kolonialismens härjningar i Afrika.
Vad gäller ordet ”imperialism” använder jag det här i meningen ett ”stadium” i kapitalismens utveckling, inte i meningen imperium. Man kanske kan kan säga att USA varit både imperialistiskt och ett imperium samtidigt. Kina bygger inte ett imperium (ännu?) men fungerar i stort enligt gängse definitioner av imperialismen.
mvh
Benny
hej Benny,
Definitionen av ”imperialist” är alltså ”säljare av dyra processade varor och köpare av billiga råvaror”, baserat på att imperialisten utvecklats längre teknologiskt via privat kapitalackumulation och investeringar?
sl, nej bara delvist. Det handlar om direkta invseteringar, exoloatering av råvaror, penetrering av marknader med billiga industriprodukter (dvs ofördelaktiga terms-of-trade) som slår ut lokala producenter och konkurrens om andelar av världsmarknaden. Till det kan man nog lägga andra aspekter men det leder för långt här.
Det talas nu om kraftig tillväxt i framför allt östafrika. Kan inte den tänkas ha samband med affärerna med kineserna? Om de investerar i östafrika (det ligger ju bäst till) uppstår antagligen snurr på hjulen i regionen ?
sl, inte omöjligt, men att svara på vad tillväxt består i och orsakas av måste man ha tillgång till detaljerade fakta om investeringar, varuproduktionens sammansättning och vad som växer. Det är möjligt att hitta genom idogt arbete och lusläsning av OECD;s uppgifter för varje enskilt land. Ooof.
Intressant inlägg och kommentarer. Men tänk på sl att det är alltid affärsmännen som tjänar påatt annars kan dom inte vara just affärsmän. Många av dom lever gott nu i gamla Svedala medan andra har det jobbigt.
Jag läste att i den privatiserade huvudprovinsen hade man gett upp narkomanvården och skickade dom beroende till ett privatägt härbärge där dom fick droga bäst dom ville. Ingen väg ut ur eländet erbjöds. Kanske den fria marknadens sätt att lösa problemet?
Strunta i påskskinkan även om knonkuranson skapat förföriska xtrapriser. Den ”fria marknaden” har gjort skinka till otjänlig föda full å kemikalier och antibiotika just för att konkurrensen kräver det för producentens överlevnad.
Det fria valet är inte längre fritt därför måste kapitalismen slaktas och istället föda upp en ekonomi som är värdig människan 🙂
————————————————–
Jag hörde Socialdemokraterna häromdagen säja dom ska vara till för alla inklusive både arbetare och kapitalist. Det är som motsättningen arbete och kapital inte längre finns och alla ska samlas kring marknadens utslagningskonkurrans. Även Vänsterpartiet är med som en trogen bundsförvant. Det finns så mycket roligt och hämta och dom fem procenten ligger där ändå.
Finns det verkligen bara en sorts hushållning att välja på numera?
Benny,
Problemet med ditt sätt att se på imperialism är att det gör alla utvecklade länder till imperialister. Exempelvis så blir norra delen av EU imperialistisk i förhållande till södra EU. Södra EU blir sedan imperialistisk i förhållande till norra Afrika. I fallet Kina/Afrika kan man möjligen hävda att Kina utnyttjar de interna afrikanska maktförhållanden som imperialismen redan åstadkommit.
Jag tycker man bör skilja på ojämna handelsrelationer och imperialism. Rent praktiskt så har ju den part som inte är utsatt för vapenhot möjlighet att ändra på en ojämn handelsrelation genom att förändra sin handelspolitik och därigenom skydda gryende inhemsk industri. Därigenom kan denna part på sikt jämna ut handelsmönstret. Under imperialism omöjliggörs detta av våldshotet.
Idag regeras de flesta av Afrikas länder av handelskapitalister, alltså makthavare som berikar sig via att ta del av ränta från det ojämna handelsflödet. Kapitalistisk utveckling kräver att industrikapitalister kommer till makten. Imperialism för mig är när en yttre part via hot, öppen militär våldsanvändning eller via militärkupper och dylikt förhindrar en annan part att via inre industrialisering av varu- och tjänstesektorn uppgradera sin ekonomi. Där anser iallafall inte jag att Kina är idag.
Efter att ha bott i Kina under flera år och rest i Afrika så har jag naturligtvis inga som helst illusioner om den kinesiska regimen och dess aktiviteter både på hemma och bortaplan. Men jag blir ändå något konfunderad över denna fullkomliga fixering vid Kinas Afrika-politik i västerländsk media. ”Ett nytt imperium”, ”kolonialism med kinesiska tecken”, ”Kina tar över Afrika” är de typ av rubriker som ständigt poppar upp i media. Här är några exempel på böcker som har getts ut på engelska om detta ämne: ”China Safari: On the Trail of Beijing’s Expansion.”,”Crouching Tiger, Hidden Dragon? Africa and China.”, ”The Age of the Dragon: China’s Conquest of Africa.”, ”The Dragon’s Gift: The Real Story of China in Africa.”, ”The Morality of China in Africa: The Middle Kingdom and the Dark Continent.” Samtidigt så förklarade Hillary Clinton att “We don’t want to see a new colonialism in Africa,” med uppenbar address till Kina. (http://www.reuters.com/article/2011/06/11/us-clinton-africa-idUSTRE75A0RI20110611). Finacial times tilläger: “Mrs Clinton said this week that the US would stand up for democracy and universal human rights, “even when it might be easier or more profitable to look the other way, to keep the resources flowing”.( http://www.ft.com/intl/cms/s/0/78f5e794-dd7c-11e1-8be2-00144feab49a.html#axzz2OtKcXTCZ) Återigen, man måste hålla sig kritisk till den kinesiska diktaturen och dess rovdrift bade inom sina egena gränser som väl som utomlands. Men denna flod av information om Kinas politik i Afrika får iallafall mina varningsklockor att börja ringa. För samtdidgt som det är sant att Kina stödjer korrupta diktatuer på kontitnenten och sannerligen inte är någon allierade i kampen för demokrati och social rättvisa i regionen, så måste man sätta saker i perspektiv. Kina är naturligtvis en viktigt ekonomisk aktör i Afrika, men enligt FN-organet UNCTAD:s senaste rapport så är Kina ”bara” den fjärde största direktinvesteraren i Afrika, efter USA, Frankrike och, hör och häpna, Malaysia. (http://in.reuters.com/article/2013/03/25/malaysia-africa-idINDEE92O0BV20130325). USA och Frankrike är alltså de största ekonomiska krafterna på kontinenten, och som ovan citerade rapport konstaterar ”France and the United States also have the largest historical stock of investments in Africa, with Britain in third place and Malaysia in fourth, followed by South Africa, China and India.”
Om Kinas ekonomiska inflytande i Afrika inte är SÅ stort som man kan förledas att tro, så är bilden ännu mera skev när det gäller militärmakt. Bara de senaste två åren har Frankrike bombat Libyen, Somalia och Mali, sänt trupper till Centralafrikanska Republiken, Tchad och Elfenbenskusten samt forstsatt att stöjda sina brutala diktatorstyrda allierad i Togo, Kamerun, Gabon, Burkina Faso, Kongo-Brazaville, Djbouti och så vidare. USA å sin sida, har fortsatt sin utveckling med att upprätta ett AFRICOM och på så sätt kunna dominera framförallt västafrikas enorma oljet och energitillgångar (se denna artikel av Sam Raphael och Doug Stokes http://www.chathamhouse.org/sites/default/files/87_4stokesraphael.pdf för en bra översikt) Som ett led i detta har man också utökat sin närvaro i centralafrika genom att sända förband av soldater till Kongo, Sydsudan, Uganda och Centralafrikanska republiken (http://news.antiwar.com/2012/02/22/us-troops-in-four-african-countries-to-fight-christian-militants/) Förevändingen för denna närvaro är att infånga eller döda Joseph Kony, men som ett dokument signerat av Hillary Ckinton med instruktioner till USA:s ambassadörer i området konstaterade, så är USA:s natioinalla intressen i regionen dess naturresurser (http://www.csmonitor.com/World/Africa/Africa-Monitor/2010/1206/WikiLeaks-cables-detail-US-motivations-in-Africa-s-Great-Lakes-region) Samtidgt så har USA fortsatt ge sitt stöd till korrupta regimer i andra delar av kontientnen så som Ethiopien, Djibouti, Kenya, Burundi, Rwanda etc. Lägg därtill kontinuerliga dron-bombingar av Somalia. Detta är väl kolonialism i sin renaste form? Kinas bidrag till denna typ av neokolinalt-förtryck är tämligen skral; inga trupper eller militärbaser på kontinenten, inga massiva träningsprogram för soldater i Afrikanska länder likt USA, Frankrike och England. Men vapen då? Kina säljer ju trots allt vapen till repressiva regimer i Afrika, vilket media ideligen påminner oss om. Detta är helt korrekt, Kina har sålt vapen till diverse diktaturer och förtryckarregimer; framförallt Zimbabwe och Sudan brukar framhållas i dessa sammanghang. Men inte ens inom detta område är Kina på något sätt ledande. En studie vid Oslo universitet har granskat Kinas och USA:s vapenförsäljning till Afrika mellan 1989 till 2006 och konstaterar följande: “Using data on arms transfers from the Stockholm Institute for Peace Research (SIPRI), we test the proposition empirically by assessing the nature and strength of Chinese politico-military support to African regimes, where we examine the arms transfers from China relative to the US. We find that China relative to the US transfers greater amounts of arms to democracies rather than autocracies, whereas the US seems to clearly prefer more autocratic regimes. The same result holds when we assess this relationship using human rights data. Our results show clearly that China’s involvement in Africa does not seem to be a threat to democracy, particularly when considering how the current hegemon behaves with regard to supporting the security of autocrats.”….” In the past two decades or so, Chinese arms transfers to African democracies and regimes that respect human rights exceeded those of the US, which seems to favor arming auto crats. Contrary to self -proclaimed statements about being an ‘arsenal of democr acy,’ the US transfers more arms to human rights violators than does China. Our results support others who find th at Western (European and US) arms sales do not systematically prefer democracies , and that Western foreign policy rhetoric does not match reality.” (http://stockholm.sgir.eu/uploads/Midford%20de%20Soysa%20AUG%2022%202010_final.pdf) Som inressant extra-information kan nämnas att Kinas största vapenimportör i Afrika är Egypten och att detta stöd till en diktatur möjliggörs på grund av USA:s massiva stöd till Egypten: ”Ironically, Washington’s massive arms transfers and various forms of aid to Egypt have had the effect of making China appear more supportive of authoritarian and repressive regimes than it would otherwise. This is because Washington’s massive aid to Egypt frees up additional budget resources that Cairo then uses to buy Chinese arms.” Men hur ofta får vi sådana här reporter I DN eller SVD? Hur ofta har Aktuellt eller rapporter special-inslag om västmakternas stöd till repressiva regimer i Afrika? Det jag försöker komma åt med detta, alldelles för långa inlägget, är det hyckeri som färgar hela debatten och rapportering kring Kinas inblanding i Afrika. Som socialister bör vi fördömma alla former av förtryclk och stöd till repressiva regimer, oavsett om detta kommer från USA, Kina eller Ryssland och oavsett om dessa förbtytelser sker i Syrien, Colombia eller Tibet. Men detta innebär också att vi måste se saker ur ett fullständigt perspektiv. Ja, Kina är en stormakt som inte tvekar att baka upp de mest brutala regimer för att nå sina mål. Tyvärr gäller samma sak för världens andra stormakter och för den, forfarande, enda globala supermakten. Vi får därför inte falla in i den ensidiga världsbild som en stor del av västerländka elitgruper och regeringar försöker pracka på oss, samtidigt som de själva är involverade i ännu större brott.
Hej Olof, du har rätt i att i vardagsspråk förstår vi nog ”imperialism” som något aggressivt militärt. I artikeln använder jag ordet bara i den mening som Lening la i det när han skrev ”Imperialismen – kapitalismens högsta stadium”. I den meningen är Kinas kapitalism imperialistisk.
mvh
benny
Hej Alex, jag ville inte alls med min artikel slå på Kina i allmänhet. Jag bara sätter ”siffror” på relationen mellan Kina och Afrika utan att jämföra med Västs relation som fortfarande dominerar det internationella kapitalistiska systemet. Exempelvis är Danmarks direkta utlandsinvesteringar lika stora som Kinas. Det stämmer att Kinas direkta investeringar i Afrika inte är störst. Däremot är Kina Afrikas största handelspartner. Det som jag tycker är viktigt att se är hastigheten i Kinas ökade inflytande. På 10 år har handelsutbytet ökat 2 000 %.
mvh
Benny