I dag fyller min mor 100 år. Första januari 1914 föddes Vally Eleonora Norlin i den lilla fabriksorten Fagervik i Timrå kommun. Då ett nyfött barn i början av ett nytt sekel. Nu en åldrad kropp med mycket dålig syn och hörsel, men med hjärnan i prima form.

Trots hennes vigör verkar hon inte ha några planer på att likt ”hundraåringen som försvann” kliva ut genom fönstret och ge sig ut på nya äventyr. Hon tycker att hon har sett nog här i livet och så bor hon ju på andra våningen.

Vally föddes i ett samhälle som knappt har något gemensamt med det hon nu avslutar sitt liv i. Mer än tre fjärdedelar av vårt lands befolkning kan inte ens föreställa sig det samhälle som min mor föddes i. Även de arton procenten av våra medborgare som föddes 1946 och tidigare kan svårligen leva sig in i den vardag som rådde 1914.

Våra unga i dag tar vissa saker för givna som inte ens fanns i tankevärlden när det första världskriget stod för dörren. Datorer i trådlös kontakt med varandra världen över, televisionen, bärbara telefoner och allt annat som barn tar för givet var det ingen som kunde föreställa sig.

Även stenåldersprylar som radio, bilar, fast telefoni, kylskåp, kollektivtrafik och elektrisk belysning i hemmen var då okänt för nästan alla i samhället. Mamma berättar att när barnen i byn hörde en bil sprang de benen av sig för hinna till landsvägen och beskåda undret. I hemmen fanns inga vattentoaletter och kvällsmörkret lystes upp av fotogenlampor. Bara några få av oss som lever i dag har växt upp i hem utan vare sig TV och vattentoalett och kan inte ens tänka oss hem utan elektricitet.

Med moderna transportmedel kan hundraåringen ta en tur ute i solen.

Åtta månader efter mammas födelse kastades Europa in i det första världskrigets barbari. Fyra årtionden av krig, världsdepression, nazismens seger och ett nytt världskrig växte hon upp i, blev mogen, träffade min pappa och fick mig just när denna svarta period i Europas historia tog slut.

Mörkret och pessimismens epok var över. De trettio år som följde efter min födelse var en period då allt verkade möjligt. Tron på en bättre framtid var grundmurad. Den ekonomiska expansionen förvandlade snabbt det samhälle mamma känt. De arbetandes reallöner ökade stadigt år från år. Moderniteten gjorde sitt intåg i de vanliga människornas vardag. Utedassen flyttade in. Kylskåpen höll mjölken kall och snart tog sig även televisionen sakta upp efter Norrlands kust.

-Jag trodde att jag kommit till himlen, säger mamma än i dag när hon kommer ihåg första kvällen framför teven – med VM i konståkning på programmet.

Med lite choklad från Belgien leker livet.

Men inget är beständigt. Det som människorna trodde var en värld av oavbrutna framsteg och ständiga förbättringar visade sig vara en parantes i den ekonomiska och sociala utvecklingen. Med nyliberalismens segertåg över världen har de ”små” människornas förhoppningar inför framtiden gått över i en rädsla för vad som komma skall. Ordet reform inger skräck i stället för hopp.

1914 – 2014. Cirkeln sluts, ett sekel har gått. I dag firar jag min mors 100-årsdag och det är med stor tacksamhet för allt hon gjort som jag höjer ett glas för henne.

Javisst, har hon levt uti hundrade år.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Sekel, Hundraåring, 1914,