Jonas Sjöstedt och Jan Björklund – överens om rysshot, ubåtsjakt och Ukraina…

Har via SVT Play i efterhand lyssnat till diskussionen mellan Jonas Sjöstedt och Jan Björklund i söndagens Agenda om ”Hur ska omvärlden tackla ett mer aggressivt Ryssland?”.

Självklart ingen lätt uppgift för Sjöstedt som inte kan lämna någon blotta till Björklund när det gäller det egna partiets många decennier av följsamhet till den politik som dikterades av den stalinistiska byråkratin i Moskva. Dels för att programmets svar på frågan om ett större hot från Ryssland var besvarat redan i påannonseringen. Dels för att en del förmenta vänsterröster – även i och kring det egna partiet – i dag hävdar en kontinuitet mellan Putins Ryssland och gårdagens Sovjetunionen. I en sorts perverterad form av marxism som formulerar sig i geopolitiska termer, helt obekymrade om produktionssätt och klasstrider i de olika stater som ingår i deras krigsspel, ser de därför Putin på samma sätt som en Syriens Bashar Assad eller en  Irans Hassan Rouhani, alltså som starka nationella ledare och ”antiimperialister”.

Slarvar Sjöstedt med sin garde i fråga om Ryssland möts han omedelbart av ett salvelsefullt utfall från Björklund med retorik från det Kalla krigets dagar och Vänsterpartiet skulle hamna ännu en bit bort från möjligheten av att ses som en ”pålitlig” del av en rödgrön regeringsbildning.

Jonas Sjöstedt vet att det egna partiet seglar fram med en vedervärdig historisk barlast. De tre partiledarna före honom Lars Ohly; Lars Werner och C H Hermansson har i tur och ordning, mer eller mindre framgångsrikt, alltsedan 1964 när CH tog vid efter Hilding Hagberg, försökt att distansera sig från stalinismen. Det definitiva brottet kom givetvis spontant av sig själv när Berlinmuren föll och Sovjetunionen upplöstes. Själv har Sjöstedt både under sina år som EU-parlamentariker och sedan som partiledare alltsedan 2012 aktat sig mycket noga för att fläcka sin kostym med nostalgi från partiets långa stalinistiska epok i svensk historia.

För de som är unga eller medelålders i dag kan det vara svårt att föreställa sig den ideologi som var förhärskande i det gamla Sveriges Kommunistiska Parti. Därför kan det vara på sin plats att återge C H Hermanssons devota hyllning i partiets dagstidningar  med sina minnesord om Josef Stalin vid dennes dödsfall 1953:

”Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten. Därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.”

Ord och formuleringar som C H senare ångrat många gånger. Säkert en uppriktig ånger om än med draghjälp från Nikita Chrustjev när denne 1956 på SUKP:s kongress gjorde senastion genom att avslöja en del om sin blodsbesudlade föregångare. Vad jag vet har C H däremot aldrig förmått sig att ta sig an uppgiften med att förklara hur denna smaklösa parentation inte bara var möjlig utan kunde uppfattas  som helt naturlig i det egna partiet. Han har bara förklarat det hela med att ”detta sa jag som funktionär i partiet”. Visst, det var hans roll. Men jag är övertygad om att han och alla andra också var besjälade av den egna liturgin.

Men vad CH däremot lyckades med var att i arbetet med sin bok om ”Sveriges femton mäktigaste familjer” ge en träffsäker bild av vilka som har makten i det svenska samhället. Han påtalade också vikten av att se de stora nya tjänstemannagrupper som växte fram som en del av arbetarklassen i marxistisk mening. Under påverkan av ungdomsradikaliseringen i Sverige 1968 och åren därefter, med väldiga konvulsioner i det egna ungdomsförbundet, bröt han också oväntat med SKP:s socialdemokratisering under 1950-talet genom att slå fast att ”Sverige är en liten men hungrig imperialistisk stat”. En utomordentligt korrekt karakteristik som understrukits alltmer för varje år som gått sedan uttalandet blev smått bevingade ord. Svenska kapitalintressen opererar också i dag helt inom ramen för den hegemoniska USA-imperialismen. Sverige är  tekniskt och militärt samordnat med NATO och vi blev bara några dagar före Reinfeldts valnederlag i september ”ett värdland” för denna militära koalition samt deltar i militära manövrer som ska öka dess slagstyrka mot Ryssland. Sverige har ständigt ”Öppet hus” för NATO” och har därmed själv bidragit till att öka den militära spänningen runt Östersjön.

Jonas Sjöstedt har som Vänsterpartiets förste partiledare lyckats med att själv helt och hållet distansera sig från partiets långa stalinistiska epok. Men, som debatten med Jan Björklund i söndags dessvärre bekräftar, har han också kastat ut barnet med badvattnet. Han delar i dag uppenbart inte CH:s synsätt om att Sverige är en imperialistisk statsbildning (i marxistisk mening). Något som han säkert gjorde i unga år när han enrollerades i partiets ungdomsförbund.

Gemytligt från första till sista stund

I Agenda uppträdde Sjöstedt helt enkelt som vilken borgerlig demokrat eller socialdemokrat som helst. ”Vi har i grunden samma uppfattning som Jan Björklund (om ubåtsjakten. Vi har fått information från försvarsmakten och regeringen och vi tycker att de har behandlat det här väldigt (!) väl. Det har funnits god grund för försvarsmakten att agera i det här fallet”, var hans ingång i meningsutbytet. Sedan fick vi veta att han delade Björklunds uppfattning om att vi ser ett aggressivt Ryssland, både ”mot Nord-Amerika (?) och när man annekterar Krim”. ”Det är inget nytt att man är aggressiv mot sina grannländer. Man har brutit loss två delar av Georgien, Syd-Ossetien och Abchasien. Nu har man gjort det med Ukraina”, hette det vidare.

Under hela samtalet stod han, sånär som när det gäller fullt medlemskap i NATO, på samma politiska grund som Björklund. Även när han talade om de stora fredsdemonstrationer i det auktoritära och aggressiva Ryssland där ”ryssar stått upp och sagt att de inte vill gå ut i krig mot Ukraina”. Om ryssar, till ”vilka vi måste bygga broar”. I sammanhanget blev detta till en önskan om att det är ”vi” i meningen Sverige och den svenska regeringen, den svenska staten, som ska bygga dessa broar. Du och jag, Jan och Jonas tillsammans. Visst, det är bra. Regeringen ska avkrävas en annan kurs än den som Bildt stakat ut (fast det gjorde i och för sig inte Sjöstedt). Men det finns inte ens en enda idé om att arbetarrörelsen också ska göra något på egen hand! Arbetarrörelsen och svensk borgerlighet har inte och kommer inte att i huvudsak ha samma vänner i Ryssland när det gäller motståndet mot Putin och hans närmaste partners av oligarker. När Björklund sedan säger att ”Sverige har varit drivande (Carl Bildt) för en ganska tuff linje mot Ryssland”, håller Sjöstedt med och menar att detta har varit helt nödvändigt.

Under valrörelsen slutskede i september betonade Sjöstedt två gånger i partiledarintervjun att Ryssland hade allt ansvar för krisen i Ukraina. Sverige/EU/USA/NATO var helt oskyldiga i sammanhanget. Då tänkte jag att hans inlägg var taktiskt betingat, att han inte för allt i världen ville att Vänsterpartiet än en gång skulle associeras med stalinismens brott.

Nu har jag tänkt om. Det löper en blå, om än ljusblå, tråd i hela hans tankemönster. Först till Georgien:

När Rysslands militär gick in i Syd-Ossetien var det inte som på Krim att några gröna gubbar helt plötsligt poppade upp. Inmarschen var en konsekvens av att Carl Bildts nära personliga vän, presidenten och dårliberalen Michail Saakhasvili omringade och flygbombade Sydossetiens huvudort Tschinvali (ett territorium som aldrig i historien har varit kontrollerat av en georgisk statsbildning). Bildt klampade då som nu in som en klumpig med vredgad trumpetande elefant i diplomatins glashus genom att kalla ryssarna för nazister och ensam i Europa påstå att det var Kreml som startat kriget (där förlorade han för övrigt sin chans att nå den åtråvärda posten som EU:s utrikesminister). Alltså raka motsatsen till dagens Krim där det var Ryssland som var angripare. När det begav sig sa för övrigt Sjöstedt att han och Carl Bildt var helt överens när det gällde det georgiska kriget.

Carl Bildt och Michail Saakhasvili när de tillsammans föll i drömmar om framtiden

Sedan till Ukraina som är en komplex historia. Se också två tidigare längre artiklar som jag skrivit i frågan.1 & 2 . Här hittar du också en länk till en artikel om olika kapitalintressen i Ukraina före Janukovytjs fall som Benny har skrivit. Bortsett från den ekonomiska krisen i Europa bottnar Ukrainas kris först och främst i en ekonomisk och social kollaps för den statsbildning, där kapitalistiska predatorer, oligarker, hänsynslöst och genom våld, korruption och politisk makt själva roffat åt sig de oerhörda värden och tillgångar som var gemensamt ägda (visserligen under kommunistpartiets kontroll) före självständigheten 1991.

I Väst-Ukrainas folkliga uppror, Majdan, mot Viktor Janukovytj fick reaktionära nationalister och rena fascister tragiskt nog övertaget med en helt dominant roll för sina paramilitära ”sotnis”, vilka de nya högerinriktade EU-vänliga nyliberalerna utnyttjade till att själva tillskansa sig makten. De ukrainska reaktionära nationalisterna fick också en viss roll i regeringen, men skaffade sig framförallt ett stort inflytande genom sina egna paramilitära bataljoner, varav flera blev den nye presidenten Petro Porosjenkos stormtrupper när denne i våras iscensatte sin militära kampanj i nordöst och sa sig kunna göra slut på ”terroristerna” på bara en vecka.

En del av fascisternas Azovbataljon

I denna svaga statsbildning är det uppenbart att det kapitalistiska Ryssland agerat aggressivt för att som man ser det försvara den egna statsbildningen. Annekteringen av Krim gjordes av militärstrategiska skäl. Det militära stödet till ”folkrepublikerna” i Luhansk och Donetsk kanske inte i första hand syftar till samma annektering som för Krims del, utan handlar snarast om att utöver starkare förhandlingskort få en mer eller mindre regionalt självständig buffertzon.

Men det är lika uppenbart att EU/USA och därmed Sverige som stat agerat aggressivt. Stora pengar, politiker, utbildningsprogram och massvis med rådgivare från Väst (som Carl Bildt) spelade en stor roll för att ge nationalisterna övertaget på Majdan. Ekonomiskt stöd från EU/USA och löften om stöd från IMF har också hjälpt den regering som bildades att överhuvudtaget överleva. Alla vet hur USA lobbade och lyckades med att få sin kandidat Arseniy Yatsenyuk till premiärminister – i stället för den oprövade boxaren Vitali Klitschko. EU/USA/ har också hela tiden signalerat grönt flagg för Porosjenkos militära kampanj mot ukrainaryssarna och accepterat det stora inflytandet för fascister vid fronten mot Donbass. En för denna typ av uppgift trovärdig tidning, Financial Times, har pekat ut Carl Bildt som en hök i sammanhanget. Exakt vad han har slagit ner på vet vi inte. Men snabba resor stup i kvarten till Kiev, helt utanför riksdagens kontroll, har varslat oss om en möjlig roll som kurir för Washington.

Det var genom en famös buggning av USA:s sändebud, Victoria Nuland, vi fick reda på på att ”EU kunde dra åt helvete” och att  det var USA:s kandidat Arseniy Yatsenuk som skulle bli Ukrainas näste premiärminister. Så blev det också.

I bakgrunden finns också NATO:s oavbrutna inringning av Ryssland med nya baser, nya raketramper, nya upprustade nationella arméer samordnade med de gamla styrkorna. Så här ser tidtabellen ut för den snabba expansionen med nya medlemmar i militäralliansen NATO: Tyskland (1990) ;Tjeckien (1999); Polen (1999); Ungern (1999);Bulgarien (2004);Estland (2004);Lettland (2004); Litauen (2004); Rumänien (2004); Slovakien (2004); Slovenien (2004); Kroatien (2009); Albanien (2009). Flera andra som Georgien (och Ukraina) finns med på turlistan. I jämförelse med NATO är Ryssland militärt en dvärg. Det är inte för inte som Putin då och då påminner världen om att Ryssland är en kärnvapenmakt.

Jag tror faktiskt inte att det finns någon vettig människa som tror att inte USA skulle känna oro för sin säkerhetspolitik hemmavid om Ryssland fick med sig Mexico, Kuba och Kanada i en militär koalition med gemensamma militära resurser riktade mot ”land of the free, home of the brave”. Nog skulle Vita Huset agera om ryska spetsnaztrupper tränades på Kanadas kuststräcka vid  De stora sjöarna…

Det associationsavtal mellan Ukraina och EU som den nya regimen i Kiev vill genomföra är inte heller ett simpelt frihandelsavtal. Där sägs också att parterna ”ska främja en gradvis konvergens i utrikes- och säkerhetsfrågor i syfte att Ukraina alltmer ska engageras i det europeiska säkerhetsområdet”. Avtalet kräver att parterna ”gör fullt och snart bruk av alla diplomatiska och militära kanaler mellan sig”.

När Sjöstedt därför väljer att ensidigt ge Ryssland ansvaret för krisen i Ukraina och när han (och Hans Linde) öppet talar om ett ”ökat säkerhetspolitiskt hot från Ryssland” vilket ”långsiktigt kräver mer pengar till försvaret så att vi kan försvara vårt territorium” gör han faktiskt samma sak som de tyska socialdemokraterna en gång inför den egna borgarklassens krigshets åren för Första världskriget. Han överger arbetarrörelsens antimilitarism. Den som 1905 bidrog till att för Oscar II göra ett anfallskrig mot Norge omöjligt. Sverige är en del av problemet. Vår stat, vår regering, har bidragit till att regeringen i Kiev valde att gå på krigsstigen i stället för att lösa motsättningarna i det egna landet med sociala och politiska reformer.

När det gäller den här krisen ligger ansvaret både hos Ukrainas inhemska rövarkapitalister, hos det imperialistiska Ryssland och hos Västvärldens imperialism. Karl Kautsky, den tyske socialisten, sa en gång att vår främsta uppgift som socialister inför och under ett krig mellan imperialister, det är angripa vår egen borgarklass och till och med verka för dess eget nederlag. ”Vår egen borgarklass”, det är i dag den kapitalistklass, sammantvinnad med sina själsfränder i EU/USA, som i Sverige dag för dag driver fram en allt större rysskräck och som syftar till att få Sverige till fullvärdig medlem av NATO.

Jonas Sjöstedt ska peka finger inte bara åt Putins Ryssland utan åt samtliga de kapitalintressen och rörelser som bär ansvaret för detta reaktionära krig där det bara finns en enda förlorare, vanliga arbetande människor i Europa och Ryssland. Han ska peka finger också åt EU:s och NATO:s medlemsstater, åt USA och åt den svenska statens roll.

Men samtidigt, som jag understrukit i en tidigare blogg:

”Utan att ha ett endaste ord till övers för Putins regim eller de politiska grupperingar och ledare som leder det ukrainryska motståndet mot Kievs militära offensiv i östra Ukraina, det är en samling av reaktionära nationalister, storryska galningar, nostalgiska stalinister, är det samtidigt uppenbart att det inte är ukrainaryssarna som använder stridsflyg, tungt artilleri och skjuter Gradraketer över Kiev. Det är Kiev som använder tunga vapen mot sitt ”eget folk” i Donetsk och Luhansk. Tusentals civila har dödats. Inte i Liev. Utan i Donbass. Snart sjuhundratusen människor har flytt. De flesta till Ryssland. Inte till västra Ukraina. Det är också uppenbart att det finns en ryskukrainsk mycket stor minoritet som i allt, från språk till religion, men också i historien och inte minst då i ”Det stora fosterlandskriget” mot tyska och ukrainska nazister, känner sig som hemmahörande i en rysk nation och som, utan att ha förtroende för det väpnade upproret, ser med allt från misstro över till skräck, när det gäller Kievs försök att lösa motsättningarna mellan dem och den nya regimen med hjälp av tunga militära maktmedel. För många av oss kan det verka som en bagatell, men striden mellan den ortodoxa patriarken i Moskva, vilken har stöd av ryskukrainare (och Putin) och den i Kiev, i vars krets Ukrainas president Petro Porosjenko är en av de hängivna församlingsmedlemmarna, är ett djupt sår som vanvettigt nog delar två så närstående folkgrupper.” För de ukrainska nationalisternas del handlar kriget om att konstituera, att skapa, en dominant ukrainsk nationalism även i de ukrainryska delarna av den nya självständiga statens territorium. Regioner som aldrig någonsin tidigare i historien kontrollerats av en ukrainsk statsbildning.

Avslutningsvis undrar jag över hur andra vänsterpartister ser på Jonas Sjöstedts politiska samsyn och gemyt med Jan Björklund. Är hans uppfattning verkligen diskuterad och förankrad i tidigare kongressbeslut eller i politiska resolutioner från den sittande partistyrelsen? Hade CH Hermansson verkligen fel om den svenska statens klasskaraktär? Är detta partiets nuvarande ståndpunkt.

Om inte, är det  dags för en riktigt  grundlig diskussion inför er nästa partikongress!

 *****

När jag googlade runt och letade efter CH Hermanssons minnesord vid Stalins död hamnade jag plötsligt på en artikel repriserad hos marxistarkiv.se skriven av Björn Hallberg. Det var en kort förenklad genomgång av SKP/VPK:s historia fram till 1976. Den var bra men med ett grovkalibrigt språk färgat av en mer upprorisk tidsanda. Faktiskt satt jag en liten stund och funderade över vem denne Björn Hallberg kan ha varit. Men plötsligt ramlade det ner en pollett. Det var ju jag själv som en gång hade skrivit detta. Björn Hallberg var en av mina pseudonymer under dessa år. Bengt Roswall en annan. Varför? Jo, jag skrev så mycket att vår ”partipress” tyckte att det skulle se bättre ut med lite variation på konfekten. Ett tips. Läs den. Faktiskt riktigt bra: Vad har Vpk uppnått?.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

2 reaktion på “Jonas Sjöstedt och Jan Björklund – överens om rysshot, ubåtsjakt och Ukraina…

  1. ”Jonas Sjöstedt vet att det egna partiet seglar fram med en vedervärdig historisk barlast.” Jag vill minnas att Sjöstedt, som skrivit förtjänstfullt om enskilda spanienfrivilliga, dock halkat förbi frågan om den egna traditionens stöd för regeringssidan och det egna partiets minst sagt bristande entusiasm för återvändande spanienkämpar. Hoppas jag har fel.

  2. Jag vet inte Lasse. Men jag har aldrig sett honom rannsaka de roller en del av dessa ”kamrater” spelade exempelvis i kampanjen mot POUM, alla arresteringarna av deras kämpar och kanske till och med mordet på Andres Nin.

Kommentera