Både i radikala liberala kretsar och bland en del människor som uppfattar sig som vänster har det blivit populärt att inte vara ”Charlie”. Satiren i tidningen Charlie Hebdo sägs ha kantrat och slagit över i islamofobi. ”Yttrandefrihet är bra, men den ska inte missbrukas. Gränser ska dras. Vi ska inte förödmjuka varandra utan i stället ha en fin samtalston. Vi måste ha en återhållsam självcensur”. Ungefär så går tonerna.
I går visade IS upp bilder som visar hur dess krigare i den syriska staden Nineve i veckan avrättar två män genom att kasta ut dem från ett högt torn. Männen hade dömts för homosexualitet eller sodomi.
Nu är jag ingen konnässör på området. Jag har ingen sammanhängande översikt av vad tidningen publicerat. Ingen av de teckningar jag har sett har i och för sig gjort mig särskilt upprörd.
Men, dels är jag själv som person hårdfjällad i sammanhanget, jag är alltsedan barnsben van vid ”rabulism” inom konst, musik, litteratur och politik. Som många andra i vår kulturmiljö är jag uppvuxen i en kritisk, mycket sekulär miljö. Min uppfattning är i sammanhanget alltså mycket subjektiv. Dels berättar en del förnuftiga människor, som sett mer än vad jag har gjort av den galliska satiren, att de ogillat en hel del av det som skapats av Charlie Hebdos redaktion.
Här var det kristna i Zürich 1482 som brände två ”sodomiter” på bål.
Men, med detta i vågskålen kippar jag ändå efter andan inför hur många det är som gjort ett nummer av att häckla Charlie Hebdos avrättade medarbetare. Till och med innan dessa fått sin sista vila.
Jag tappar andan, eftersom jag räds dem som plötsligt vill dra gränser. I dag för vad som är tillbörligt, vi ska rätta oss efter ”det som går an”. I morgon blir det kanske tal om lagstiftning.
Själv är jag en svuren fiende till alla klerikala institutioner. Med några få undantag – som kväkarna – har världens olika trossystem, när de väl blivit institutioner, också blivit en del av en härskande, förtryckande statsmakt. Vi människor må söka tröst i olika religiösa övertygelser men eventuell religion är definitivt en privatsak. Var och en må leva med sina gudar, men kom inte med påbud om hur andra ska leva. Både lagstiftning och vardagsliv ska helt och hållet vara sekulär, den ska alltigenom vara jämlik och rättvis. Dess första budord, ristat i granit, ska givetvis vara: ”Påtvinga ingen annan någon Gud av något slag!”. Nej till identitetspolitik och särlagstiftning. En lokal majoritet ska inte kunna leva med andra regler för exempelvis familjerätten än de som gäller för majoritetssamhället. Om vi vill ska vi också kunna vara byfånar efter eget behag utan att störas av en häcklande mobb.
”Vad ska vi göra med våra pedofila biskopar? Gör film, som Polanski…”
Det sägs att vi inte ska rita karikatyrer av vare sig ”profeten” eller Jesus. Vad mer? Ska vi avstå från blasfemi eller hädelse? Eller andra kätterier? Får man rita en karikatyr av en påve? Av en ayatollah? Av en ärkebiskop? Av en rabbin? Av Dalai Lama? ”Om man visar bilder som religionen förbjuder är det inte religionen som utsätts för övergrepp, det är religionen som utsätter samhället för övergrepp. Bildförbud genomdrivet med våld, det är själva övergreppet”, skriver en av mina läsare. Bättre kan det inte uttryckas.
Ska kvinnorna ”tiga i församlingen”, alltså i offentligheten, som Paulus hävdade i Första Korinthierbrevet? Vidare, ska vi säga åt våra bögar att rusa tillbaka in i sina garderober? I de flesta stora trossystem ses homosexualitet, som straffbar, det sägs vara ”sodomi”, eller en handling som skändar skapelsen.
Ja, vad är det mer som kan få andra att ta illa upp. Får man skriva en roman om en kvinna som sliter sig loss från den patriarkaliska, religiösa miljö som fjättrar hennes liv? Var det verkligen rätt av Salman Rushdie att skriva sin ”Satansverserna”? Borde han inte ha redigerat om de delar där hundratals miljoner muslimer tyckte att han gav en provokativ och felaktig bild av deras profet? Eftersom han inte gjorde det, var det inte då rätt med fatwan om dödsstraff? Eller Carl Jonas Love Almqvist som på sin tid skrev romanen ”Det går an” där han ifrågasatte äktenskapet. Var det inte egentligen en patriotisk och bra sak att driva honom i landsflykt?
Symboliskt bränns här Salman Ruschdie på bål
Ja, frågorna hopar sig inför alla gränsdragningar som måste göras. För att inte tala om alla dem som kan komma sedan om vi börjar med denna självvalda censur.
Tro inte heller att denna konservatism, denna reaktion, kravet på återhållsamhet, skulle stanna vid den religiösa sfären om denna får genomslag. Varför ska man få förödmjuka konungen? Är inte detta i grunden ett avskyvärt majestätsbrott? Eller statsministern? Ja, ve den som ritar en nidbild av kungen med hans kaffeflickor, eller framställer Göran Persson som en pösig godsägare! Tänk hur många som skulle ta illa vid sig av sådana grova överdrifter. Ja, är inte modernism inom litteratur, konst och musik överhuvudtaget något som gör att människor tar illa vid sig? Tänka sig, att måla kvinnor som både är nakna och ser ut som kuber…
Redan i mina juvenila år vände jag mig emot alla förtryckande auktoriteter. Mitt i 1960-talets väldiga vänstervåg fanns ett väldigt baksug där Josef Stalin och Mao Tse Tung dyrkades som ledare, vilka inte gick att ifrågasätta. Vi som var då var revolutionära marxister och därför vände oss emot både stalinism och maoism utsattes för en förföljelse som kan vara svår att förstå för den som inte var med.
Här gjorde den legendariske satirtecknar Lars Hillersberg ett självporträtt sedan han sparkats ut från FIB/Kulturfront anklagad för ”trotskism”.
När vi i egna tidningar, broschyrer och på möten, ifrågasatte den traditionella arbetarrörelsens historieskrivning och dåvarande praktik, jagades vi ibland bort från möten, demonstrationer och organisationer. Under de senare tjugofem år i livet som jag arbetade som facklig aktivist inom Metallarbetarförbundet mötte jag från ledande socialdemokrater samma krav på återhållsamhet, samma auktoritära syn på ”rörelsen” och kraven på hovsamhet inför dess forna och nutida patriarker.
När Charb, Charlie Hebdos chefredaktör och legendariske tecknare gick till sista vilan var det flera tusen personer som hyllade honom genom att sjunga med till tonerna av Internationalen och vid begravningen deltog partiledare från hela Frankrikes arbetarrörelse. Till skillnad från anglosaxiska vänsterröster (inklusive svenska) och media som anklagat Charb för islamofobi och rasism demonstrerades här att det inte går att svikta när det gäller försvaret av det fria ordet – och de fria bilderna. Man kan gilla eller ogilla Charlie Hebdos humor och satir, men det finns ingen grund för att dess tecknare skapat sitt eget öde, att de bäddat för avrättningarna genom sina bilder.
Låt oss i stället vara vaksamma mot dem som försöker få alla oss andra att sjunga i samma lågmälda kör. Man ska ha rätt att ibland sjunga både falskt och högt.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Charlie Hebdo, IS, hädelse, satir
Helt riktigt och absolut rätt. Rätten att kritisera kyrkan tog lång tid att skaffa sig, den processen sammanföll med att ”enkla människor” läste och predikade för varann utan att överhetens präster hade kontroll, återgivet av Moberg i Utvandrarna. Man erövrade rätten till att slippa religion genom att först ta över religionens innehåll. precis samtidigt utvecklades arbetarrörelsen.
Ett villkor för sociala framsteg i de arabiska och nordafrikanska samhällenas är att deras bakåtsträvande och översittaraktiga religion drivs till reträtt, men inte av utländska styrkor, utan av dem som plågas av den. Det turkiska samhället tog under Kemal Attaturk steg framåt, de krävde islams reträtt. Det moderna samhället kräver att religionen drar sig in i grottor dit frivilliga kan hälsa på den om de vill. Religionen hör till jakt/fiske/jordbrukssamhället; tidigare produktionsordningar. Religionen finns kvar; hos oss är kyrkan en bastion inom sociala skyddsnät och kulturproduktion, men inte inom politik. Den saknar rätten att sätta folk i kyrkstocken för påstådda brott, och har inte en domstol.
Den islamistiska propagandan påstår att profeten skändas genom att bli en bild. Det är naturligtvis tvärtom, en gubbe i turban avbildas, han representerar verkliga stockkonservativa mördare. Det är alltså inte himmelska, utan fysiska, politiska personer som med all rätt kritiseras via bilderna. Bilderna negerar religionens krav på åtlydnad. Vem ska avgöra om en gubbe i turban är Mohammed, en stand-in för Mohammed, en av dennes präster eller helt enkelt symbol för det bakåtsträvande samhället i mindre asien eller nordafrika. Mördarna tar sig rätten av avgöra, och försöker sen tvinga på alla andra den rätten. Motorcykelgäng!
När diktaturer mördar normavvikande är det ytterst sannolikt att de tagit en oppositionell och dömt honom för något annat än hans politiska opposition, men egentligen är det den politiska oppositionen domaren vill åt. Detta bör vara den första tanken som slår en. I Iran hänger de människor för alla möjliga påstådda brott som erkänts efter tortyr; det är oppositionen som dinglar, efter att regimen planterar knark i deras fickor. Brott mot sedeslagarna är bara en förevändning. Det är till för att eliminera dem som invänder. Det är också till för att skrämma alla till tystnad. Vem som helst kan kallas bög eller knarkhandlare och kastas ut från en balkong.
Ord i rättan tid, Göte. Det har gått väldigt långt när exempelvis Internationalens chefredaktör använder sin position för att sticka kniven i Charlie Hebdo och yttrandefriheten. Att driva med islam är inte att sparka nedåt eller någon slags fobi som han påstår i nr 3 sidan 6. Lika lite som att driva med påven skulle vara att sparka på världens katoliker i fattiga länder, Islam, kristendomen och judendomen är inte privata angelägenheter utan kanske världens mäktigaste världsåskådningar. Deras metafysik står i motsats till marxismens vetenskapliga förnuft. Det vore självklart att en socialism tidning leds av en person som instämmer i Marx ord: religionen är folkets opium. Och instämmer i den materialismska filosofi Marx sedan utvecklade. Människorn gör själva sin historia. Inte allsmäktiga gudar och profeter.
Att vara kritisk till islams anspråk på att styra jordelivet är i naturvetenskaplig västerländsk tradition helt naturligt. Varje gång man diskuterar detta i termer av att religiösa ledare och deras anhängare har rätt att styra bild och text av någon slags respekt-skäl är man helt fel orienterad. Ordningen måste vara den omvända; de bestämmer inte över andra. Religiösa påbud måste följas frivilligt.
Om man visar bilder som religionen förbjuder är det inte religionen som utsätts för övergrepp, det är religionen som utsätter samhället för övergrepp. Bildförbud genomdrivet med våld, det är själva övergreppet. I vårt samhälle, utan bildförbud, är det självklart att bilden på gubbe i turban är tillåten, särskilt som den publiceras i avsikt att driva med förtryckare. Hela vårt samhälle är genomsyrat av vurm för vetenskapen, det är vår religion. Kristendomen är anpassad till vetenskapen. Sport är vårt opium. Marx levde 1850, i ett samhälle där alla måste läsa Moseböckerna.
Varje försök att styra oss i riktning att acceptera ogrundade bildförbud kommer att mötas med bildpubliceringar. Ju mer våld de religiösa översittarna tillgriper desto grundligare bildpublicering.
En sten från mitt hjärta – har inget att tillägga eller dra ifrån
Hej, sl. Har redigerat in en liten fin bit från en av dina kommentarer i artikeln. Du har många bra och insiktsfulla formuleringar.
Det var skönt att höra Kent. Man lever inte länge med stenar i bröstet.
”Marxist”, jag har skickat min artikel till Internationalen.
Du får gärna låna mina formuleringar, Göte.
Jag tog in dina två kommentarer på en tråd på FB. Med källan. ”sl”.
Det är bra. Helt nöjd med ”sl”. En artikel i Internationalen?
Ja, den kommer som en kommentar.
Ja, den kommer som en ”Kommentar”.
Ska läsa.
Helt klart. Samtidigt är det var svårt att helt skaka av sig känslan att vänstern kanske inte också behöver stämma in i tongångar som ändå lutar åt det islamofobiska. Det måste finnas ett mer respektfullt och progressivt sätt att ta sig an problematiken. Kanske speciellt i Frankrike, där den koloniala synen på les pieds noirs (de svartfotade, läs: algerfransmän) bitvis dröjer sig kvar. Och detta måste man kunna hålla i tanken samtidigt som man fördömer terrorn. För i ett katolskt land som Frankrike skulle ett angrepp på påvestolen kunna ses som kritik uppåt, medan dessa nidbilder av ”muhammedaner” snarare får ses som ett majoritetssamhälles slag neråt. På ett sätt som aldrig hade accepterats om det gällt kroknäst framställda bekännare av den mosaiska tron; Israel-vänner eller ej…
Helt fel. Religionsfrihet betyder ”frihet från religion”, inte frihet att predika vad skit som helst. Den infördes sakta i västerlandet därför fattiga som tvingats lära sig läsa för att kunna läsa bibeln (Luther) gjorde just det, istället för att höra på överhetens prästers svavelosande helvetesskildringar, som i praktiken var krav på underkastelse. Som underavdelning till frihet från religion finns frihet att hålla på med religion, så länge man inte skadar andra. Frivillig religionsanslutning, således.
Det finns en avgrundsdjup vallgrav mellan islams krav på underkastelse och västerlandets krav på religionsfrihet, yttrandefrihet och demokrati. I västerlandet är fatwor i praktiken lagbrott. Sharia och rätt är motsatser, sharia är inte islams variant på rätt, utan vad konservativ islam driver igenom med våld mot äkta rätt. I grunden innebär ”rätt” negativ rätt, rätten att slippa övergrepp. Att vid behov slippa islam är kongruent med rätt, att tvinga på andra islam är motsatsen till rätt.
Bilderna som de religiösa vill förbjuda driver i praktiken med islams företrädares korruption, de är politik. Alla politiker avbildas med tättsittande ögon och stora näsor. Om vi ska acceptera att man inte får driva med politik, ska vi i praktiken acceptera att lyda det konservativ muslimsk dimbildning. Det kommer inte att ske. Vi är inte emot bara terrorn. Vi är givetvis varje dag på året emot att islams prästerskap dikterar vad som är tillåtet. Det finns inget ”progressivt” sätt att ta sig an denna konservatism som går ut på något annat än att besegra den. Idén att arvtagarna till ”frihet jämlikhet broderskap” skulle kämpa för ”rätten” till massivt organiserat könsförtryck, med 200 sidor ökenbaserade åsikter om kameler från 700-talet som rättesnöre är skrattretande.
Frågan för varje progressiv person är givetvis inte i vilken grad vi ska underkasta oss främmande prästers tondöva babbel, utan i vilken grad de ska kunna sprida sitt gift. Religionsfrihet är i grunden friheten att slippa religion, om man vill. Giftet går ut på att tvinga på folk religion. Här finns ingen kompromiss.
Skippa genast begreppet islamofobi. Det är inte demokratins fel att islam inte tål demokrati, ansvaret ska utkrävas av islam. Islam svarar med att guden via sin profet kräver underkastelse. Ett bullshit-svar. Politisk islam utropar demokratin till fiende. Terrorismen är endast en konsekvens av ideologin. Att vänstern faller i miljöpartiets malthusianska fälla är ju sorgligt, men att kompromissa med upplysningen ?!
Hej Konstatantin, jag insåg just att du först höll med mig, onödigt långt svar från mig som sparkade in vidöppna dörrar. Vidhåller dock att det inte finns någon ”progressiv” kompromiss med islams krav på underkastelse. Progressiv betyder i min värld framsteg, inte kompromiss med underkastelsediktat.
Tack Göte för ditt inlägg i Internationalen och din konsekventa hållning! Det handlar inte om något okritiskt förhållningssätt. Lars Hillersberg, satirtecknaren (död 2004) fick ju åtskilliga gånger ta emot hot och anklagelser om antisemitism. Alla hans teckningar och satirer var kanske inte klockrena, men rätten att publicera dem har jag aldrig ifrågasatt. ”Jag hatar inte judar, jag hatar alla människor” brukade han säga till sitt försvar för att understryka just att han var rabulist – vänstern fick ta emot lika hårda smällar som de israeliska och amerikanska ledarna, det var inte alltid populärt.
Charlie Hebdo och andra satirtecknare brännmärkte katolska kyrkan och påminde om alla kvinnor som dött i illegala aborter. Det var många katoliker som kände sig kränkta av detta. Folk med hjärtat till vänster tyckte det var skarpt och bra. Nej, i dessa sammanhang finns helt enkelt ingen kompromiss att göra.
Det finns ju en liknande diskussion idag om att man skall förbjuda t ex SD, nazister eller rasister att demonstrera d v s att några tar sig rätten att tala om vilka åsikter som är acceptabla och får framföras och som dessutom skall stoppas av myndigheter och polis. Sådana inskränkningar har i alla tider också riktats mot vänstern och dess organisationer. Ttablissemanget utnyttjar sådana ”förståeliga och förståndiga” inskränkningar mot de motståndare som för tillfället är besvärligast.
Slutligen att som somliga gör kalla Charlies teckningar ”islamofoba” tycker jag är mycket märkligt. En fobi är ju en sjuklig rädsla … Inte har väl Charlie varit rädda för islam? Det har blivit en behändig etikett att klistra på motståndare ungefär som att säga ”rasist”. Vad är en ”islamofob” teckning? Kan någon förklara det. En elak teckning av påven skulle väl i så fall vara ”katolofil” … Satirer är ju till sin karaktär nidbilder oavsett vem man angriper eller skojar med. Genren driver hejdlöst med våra egna fördomar och schabloner, bilderna är ibland så schablonmässiga att vi ser det. Det kan lika gärna leda till att vi uppmärksammar sådana schabloner runt omkring oss. Vi vill ju gärna tro att vi är så fördomsfria, det retar säkert en del att satiren sticker hål på vår egen uppblåsthet.
Ja, en del verkar döma som om ”Charlie Hebdo” var ett parti och ser dess satirteckningar som ”politiska resolutioner”. De ser inte heller att kraven på rättning i leden i dag, i morgon faktiskt kan innebära avrättning för radikala vänstermänniskor…