Myter om islamofobi och antisemitism i Charlie Hebdo

Många har sagt mycket om Charlie Hebdo. Men väldigt få i den svenska debatten verkar veta vad de pratar om. Ytterst få har läst ett enda nummer av tidningen, för att inte säga flera nummer.

Ändå har epiteten haglat från många håll. Islamofobisk. Rasistisk. Antisemitisk. Vulgär. Oansvarig. Respektlös. Fick vad man kunde vänta sig.

Att tidningen allt från sin start haft en enda genomgående redaktionell linje, häckla makten, häckla imperialismen och häckla religionen, är det få som sett till när skällsorden haglat. Ja till och med bland de som stolt försvarar yttrandefriheten och Charlie Hebdos rätt att publicera vad de vill, om det inte bryter mot existerande yttrandefrihetslagar, är det förmodligen skralt med kunskaper om vad som publicerats i tidningen, vilka och vad som häcklats i karikatyrer och text.

Mohammed överspelad av fundamentalister
-Det är jobbigt att älskas av idioter.

Nu kan vi luta oss tillbaka mot en omfattande undersökning av vad som dominerat den hädiska tidningens förstasidor, det vill säga den sida som speglar tidningens ”själ”. Två franska sociologer har helt enkelt granskat varenda förstasida i Charlie Hebdo de senaste tio åren. Det blir 523 tidningar. För att nagla fast tidningen som antisemitisk och/eller islamofobisk kunde man vänta sig en dominans på ettorna av bland annat dessa två teman. Men statistiken talar ett annat, ett helt annat språk. Bara 7 förstasidor av 523 har karikatyrer som driver med islam eller profeten Mohammed.

Så här ser den totala fördelningen ut:
336 förstasidor handlar om politik och politiker i Frankrike och internationellt.
85 förstasidor visar karikatyrer om ekonomin och sociala förhållanden.
42 ettor driver med idrotten och underhållningsindustrin.
38 ettor handlar om religionen och religiösa ledare: varav 21 om kristendom, 10 driver med flera religioner samtidigt, 7 är direkta karikatyrer av islam och till sist 22 om andra religiösa ämnen.

François Hollandes äventyr utanför presidentskapet fick både en och två slängar

I en annan studie som gjorts över vad Charlie Hebdo hade som tema på ettorna under 2014 visade det sig att Mohammed fick spela huvudrollen en gång av 52.

I tio år har alltså Charlie Hebdo ägnat i stort sett alla sin kraft åt att häckla politiska och världsliga ledare. Familjen Le Pen och Nationella Fronten intar första plats, följt av Sarkozy, Hollande, och politiska partiers tidigare ledare och statschefer. Därmed skiljer sig Charlie totalt från Jyllandspostens ensidiga redaktionella linje.

Själv har jag aldrig gillat Charlies stil och grova satirer. Men det ingår i yttrandefriheten att få vara grov och provocerande. Man behöver inte gilla det. Men när Charlies politiska hemvist i den anarkistiskt/socialistiska traditionen av antirasism och antiimperialism ifrågasätts av så många som aldrig ens hållit tidningen i sin hand då kan man fråga sig hur det är ställt.

Fyra miljoner franska medborgare fattade att angreppet på Charlie Hebdo var ett angrepp på det fria ordet och anslöt sig till protesterna under banderollen ”Je suis Charlie”. De gjorde de inte för att visa sin entusiasm för Charlies karikatyrer utan för att försvara rätten att tala fritt i samhället och i solidaritet med de mördade journalisterna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Är vi alla Lars Vilks?

”Vi är alla Lars Vilks!”.

Är vi det? Nej, för även om det hade varit han som blivit ihjälskjuten i Köpenhamn är det förmodligen inte så många som hade reagerat aktivt mot dådet genom att solidarisera sig med den döde och hans rätt att uppträda.


Varför? Jo, det är svårt att identifiera sig med en konstnär vars arbeten, alltsedan teckningarna 2007 med Muhammed som rondellhund, mest har varit effektsökeri med hans egen narcissism och utfall mot Islam som attraktionskraft. I vad som beskrivits som ett uttryck av postmodernistisk, värderelativism kallade han exempelvis sin närvaro på amerikanska ”Stop Islamization of Nations” konferens i New York 2012 för ”en del av sitt konstverk”. I själva verket en politiskt reaktionär tillställning som var en antites, med en egen fast murad rasistisk värdegrund, alltså raka motsatsen till Vilks påstådda värdenihilism. Exempelvis framfördes där, utan mothugg, det avskyvärda påståendet att muslimer är ”råttor som ska utrotas”.

Detta till skillnad från den nyligen så hårt drabbade redaktionen för satirtidningen Charlie Hebdo, vilken aldrig skulle deltagit i något sådant sammanhang. I motsats till denna redaktion har han heller aldrig haft Västvärldens eliter som sina måltavlor. Hans konstnärliga koncept med yttrandefriheten som idé har konsekvent undvikit att så att säga ”slå åt alla håll”.

Men denna kritik, som jag tror att många har, räcker inte för att nonchalera attentaten i Köpenhamn. Tvärtom är den ganska ointressant i sammanhanget. Gärningsmannens eller gärningsmännens logik följer samma bana som i Paris. Han/de tog till yttersta graden av våld, rätten att döda, för att protestera mot det seminarium med Vilks, Femen och franska ambassadören där dessa skulle diskutera bland annat gudsförnekelse och rätten till yttrandefrihet. Över tvåhundra skott från ett automatvapen sköts mot möteslokalen. Filmregissören Finn Nørgaard träffades så illa att han dödades. Tre poliser skadades. Dessutom angreps en synagoga och där dödades en judisk församlingsmedlem som vaktade den egna helgedomen. Rakt av en handling av antisemitism och ett angrepp på religionsfriheten oavsett eventuell förklädnad bakom en mask av kritik mot Israels apartheidpolitik och västmakternas stöd för staten Israels koloniala expansion.

Den eller de som ligger bakom dåden är inga finsmakade kulturrecensenter som diskuterar Vilks postmodernism eller Femens nakna bröst fram och baklänges. Inte heller bryr de sig om skillnaden mellan antisionism och antisemitism. Nej, de tar sig helt enkelt rätten, att med en extrem tolkning av Koranen och andra av Islams heliga skrifter, och med dödligt våld som vapen, se till att alla vi andra lever efter deras regler och föreskrifter. Likt Lars Hillersbergs polis på bilden ovan struntar de helt i våra olika nyanser eller värderingar när det gäller hur yttrandefriheten och religionsfriheten ska hanteras. På samma sätt som nazisterna först tog judarna och romerna, sedan kommunister och socialdemokrater för att till sist ta godhjärtade liberaler, vill högerextrem politisk islam jämnt av kapa allt som sticker ut och strider mot deras egen tolkning av islam. De accepterar vare sig yttrandefrihet i stort, inte heller religionsfrihet, utan vill i grunden riva ner varje öppen sekulär statsbildning och ersätta denna med medeltida tolkningar av sharia, den lagstiftning som finns i eller sägs härstamma från en tolkning av denna skrift.

Därför är det lika viktigt nu som efter de avskyvärda dåden i Paris att fördöma och gemensamt protestera mot attentaten i Köpenhamn. De var inte riktade mot vare sig Lars Vilks eller Israels fosforbomber över Gaza utan mot yttrandefriheten och religionsfriheten i allmänhet.

Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke har i samband med attackerna mot moskéer i Sverige sagt att hon vill att vi ska lära oss mer om islam. Vilket självfallet aldrig kan vara fel. Inte minst att den väldiga huvudströmmen av muslimer i världen tar avstånd från dessa extrema tolkningar av sin religion. Vi behöver också lära många i vårt eget land mycket mer om judendomen och antisemitism.

Men vad både Paris och Köpenhamn, liksom attentat mot må det vara en synagoga eller en moské i vårt eget land, framförallt visar är att vi behöver lära oss mer om vad rätten till yttrandefrihet, mötesfrihet och religionsfrihet handlar om!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Nu är det många som inte vill vara ”Charlie”…

Både i radikala liberala kretsar och bland en del människor som uppfattar sig som vänster har det blivit populärt att inte vara ”Charlie”. Satiren i tidningen Charlie Hebdo sägs ha kantrat och slagit över i islamofobi. ”Yttrandefrihet är bra, men den ska inte missbrukas. Gränser ska dras. Vi ska inte förödmjuka varandra utan i stället ha en fin samtalston. Vi måste ha en återhållsam självcensur”. Ungefär så går tonerna.

I går visade IS upp bilder som visar hur dess krigare i den syriska staden Nineve i veckan avrättar två män genom att kasta ut dem från ett högt torn. Männen hade dömts för homosexualitet eller sodomi.

Nu är jag ingen konnässör på området. Jag har ingen sammanhängande översikt av vad tidningen publicerat. Ingen av de teckningar jag har sett har i och för sig gjort mig särskilt upprörd.

Men, dels är jag själv som person hårdfjällad i sammanhanget, jag är alltsedan barnsben van vid ”rabulism” inom konst, musik, litteratur och politik. Som många andra i vår kulturmiljö är jag uppvuxen i en kritisk, mycket sekulär miljö. Min uppfattning är i sammanhanget alltså mycket subjektiv. Dels berättar en del förnuftiga människor, som sett mer än vad jag har gjort av den galliska satiren, att de ogillat en hel del av det som skapats av Charlie Hebdos redaktion.

Här var det kristna i Zürich 1482 som brände två ”sodomiter” på bål.

Men, med detta i vågskålen kippar jag ändå efter andan inför hur många det är som gjort ett nummer av att häckla Charlie Hebdos avrättade medarbetare. Till och med innan dessa fått sin sista vila.

Jag tappar andan, eftersom jag räds dem som plötsligt vill dra gränser. I dag för vad som är tillbörligt, vi ska rätta oss efter ”det som går an”. I morgon blir det kanske tal om lagstiftning.

Själv är jag en svuren fiende till alla klerikala institutioner. Med några få undantag – som kväkarna – har världens olika trossystem, när de väl blivit institutioner, också blivit en del av en härskande, förtryckande statsmakt. Vi människor må söka tröst i olika religiösa övertygelser men eventuell religion är definitivt en privatsak. Var och en må leva med sina gudar, men kom inte med påbud om hur andra ska leva. Både lagstiftning och vardagsliv ska helt och hållet vara sekulär, den ska alltigenom vara jämlik och rättvis. Dess första budord, ristat i granit, ska givetvis vara: ”Påtvinga ingen annan någon Gud av något slag!”. Nej till identitetspolitik och särlagstiftning. En lokal majoritet ska inte kunna leva med andra regler för exempelvis familjerätten än de som gäller för majoritetssamhället. Om vi vill ska vi också kunna vara byfånar efter eget behag utan att störas av en häcklande mobb.

”Vad ska vi göra med våra pedofila biskopar? Gör film, som Polanski…”

Det sägs att vi inte ska rita karikatyrer av vare sig ”profeten” eller Jesus. Vad mer? Ska vi avstå från blasfemi eller hädelse? Eller andra kätterier? Får man rita en karikatyr av en påve? Av en ayatollah? Av en ärkebiskop? Av en rabbin? Av Dalai Lama? ”Om man visar bilder som religionen förbjuder är det inte religionen som utsätts för övergrepp, det är religionen som utsätter samhället för övergrepp. Bildförbud genomdrivet med våld, det är själva övergreppet”, skriver en av mina läsare. Bättre kan det inte uttryckas.

Ska kvinnorna ”tiga i församlingen”, alltså i offentligheten, som Paulus hävdade i Första Korinthierbrevet? Vidare, ska vi säga åt våra bögar att rusa tillbaka in i sina garderober? I de flesta stora trossystem ses homosexualitet, som straffbar, det sägs vara ”sodomi”, eller en handling som skändar skapelsen.

Ja, vad är det mer som kan få andra att ta illa upp. Får man skriva en roman om en kvinna som sliter sig loss från den patriarkaliska, religiösa miljö som fjättrar hennes liv? Var det verkligen rätt av Salman Rushdie att skriva sin ”Satansverserna”? Borde han inte ha redigerat om de delar där hundratals miljoner muslimer tyckte att han gav en provokativ och felaktig bild av deras profet? Eftersom han inte gjorde det, var det inte då rätt med fatwan om dödsstraff? Eller Carl Jonas Love Almqvist som på sin tid skrev romanen ”Det går an” där han ifrågasatte äktenskapet. Var det inte egentligen en patriotisk och bra sak att driva honom i landsflykt?

Symboliskt bränns här Salman Ruschdie på bål

Ja, frågorna hopar sig inför alla gränsdragningar som måste göras. För att inte tala om alla dem som kan komma sedan om vi börjar med denna självvalda censur.

Tro inte heller att denna konservatism, denna reaktion, kravet på återhållsamhet, skulle stanna vid den religiösa sfären om denna får genomslag. Varför ska man få förödmjuka konungen? Är inte detta i grunden ett avskyvärt majestätsbrott? Eller statsministern? Ja, ve den som ritar en nidbild av kungen med hans kaffeflickor, eller framställer Göran Persson som en pösig godsägare! Tänk hur många som skulle ta illa vid sig av sådana grova överdrifter. Ja, är inte modernism inom litteratur, konst och musik överhuvudtaget något som gör att människor tar illa vid sig? Tänka sig, att måla kvinnor som både är nakna och ser ut som kuber…

Redan i mina juvenila år vände jag mig emot alla förtryckande auktoriteter. Mitt i 1960-talets väldiga vänstervåg fanns ett väldigt baksug där Josef Stalin och Mao Tse Tung dyrkades som ledare, vilka inte gick att ifrågasätta. Vi som var då var revolutionära marxister och därför vände oss emot både stalinism och maoism utsattes för en förföljelse som kan vara svår att förstå för den som inte var med.

Här gjorde den legendariske satirtecknar Lars Hillersberg ett självporträtt sedan han sparkats ut från FIB/Kulturfront anklagad för ”trotskism”.

När vi i egna tidningar, broschyrer och på möten, ifrågasatte den traditionella arbetarrörelsens historieskrivning och dåvarande praktik, jagades vi ibland bort från möten, demonstrationer och organisationer. Under de senare tjugofem år i livet som jag arbetade som facklig aktivist inom Metallarbetarförbundet mötte jag från ledande socialdemokrater samma krav på återhållsamhet, samma auktoritära syn på ”rörelsen” och kraven på hovsamhet inför dess forna och nutida patriarker.

När Charb, Charlie Hebdos chefredaktör och legendariske tecknare gick till sista vilan var det flera tusen personer som hyllade honom genom att sjunga med till tonerna av Internationalen och vid begravningen deltog partiledare från hela Frankrikes arbetarrörelse. Till skillnad från anglosaxiska vänsterröster (inklusive svenska) och media som anklagat Charb för islamofobi och rasism demonstrerades här att det inte går att svikta när det gäller försvaret av det fria ordet – och de fria bilderna. Man kan gilla eller ogilla Charlie Hebdos humor och satir, men det finns ingen grund för att dess tecknare skapat sitt eget öde, att de bäddat för avrättningarna genom sina bilder.

Låt oss i stället vara vaksamma mot dem som försöker få alla oss andra att sjunga i samma lågmälda kör. Man ska ha rätt att ibland sjunga både falskt och högt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Nyårsklockorna ringde inte in en bättre värld…

Ny grå vintermorgon. Själv gråkulen i sinnet. Gryningen motar bort mörkret över trädtopparna och i väntan på ännu en storm från Västerhavet flyger lite förmildrande snövitt över landskapet.


Jag lyssnar och tittar samtidigt retroaktivt på Aktuellts extra utsändning från i går kväll där redaktionen lät svenska journalisten Lena Lutaud, på den högerkonservativa tidningen Le Figaro, stå för en sammanfattning av hur fransmännen ser på de vidriga dödsskjutningarna i Paris:

”Hur tror du att folk ser på det som har hänt, hur det ska bli i framtiden?” ”Folk vet att vi har utkämpat en strid”, svarade hon på frågan från SVT-redaktionen, ”vi har inte vunnit ännu, ögonen har öppnats och man är inte naiv längre och man har förstått att det faktiskt är ett religionskrig som är på gång, och att man måste vara väldigt försiktig…”

Avslutningsvis konstaterade sedan detta högerspöke, som varit Aktuellt nyhetsankare dessa vådliga dagar, att det krävs mer polis och mer specialstyrkor för att klara av alla de fanatiker som varje dag återvänder till Frankrike från strider i Mellanöstern eller släpps ut från republikens fängelser. Man kan ana sig till hur snacket går när Le Figaros journalister tillsammans intar sina långa franska luncher…

Svenska folket, via vårt Public Service, fick alltså gå och lägga sig och fundera över världens elände med hjälp av denna billiga analys, faktiskt nära nog en reproduktion av Anders Breiviks apokalyptiska världsbild. Är det då ett nytt korståg, ett ”religionskrig” i Mellanöstern som Västvärldens ledare ska samlas till i Paris nu på söndag, i denna ”union sacré” som planeras? Ska Francois Hollande tiodubbla sina kravallstyrkor för att lösa massarbetslösheten bland landets unga muslimer? Hela fyrtio procent av dem lever utan jobb och utan framtid. ? Är det mer vapenexport till Saudiarabien och Gulfstaterna som är lösningen?

Francois Hollande i diskussion med Saudiarabiens kung Abdullah bin Abdulaziz al-Saud om nya vapenaffärer…

Riktigt så illa är det nog inte. Inte helt och hållet. Inte än. Men analyser och värderingar flyttas snabbt högerut. Religiösa vanföreställningar och religiös extremism gödslas och frodas i ett samspel mellan social utarmning och socialt utanförskap för hundratals miljoner människor, genom en växelverkan mellan nykoloniala imperialistiska krig, vidriga politiska diktaturer i Mellanöstern samt de härskande eliternas lystna, giriga och hänsynslösa nyliberalism.

Årets nyårsklockor tycks inte ha ringt in en bättre värld. Nödvändigheten av att återskapa levande folkrörelser och en kämpande internationell arbetarrörelse är större än någonsin.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

När orden rinner iväg fortare än tanken.

Gissa vem som drog snabbare än Lucky Luke efter Charlie Hebdos publicering av karikatyrer av ”profeten” Mohammed? Martine Le Pen naturligtvis. Så mycket kvinna hon är dök hon ändå upp som gubben i lådan för att sno hem poäng åt sig och hennes Nationalfront. Den politiska sommardvalan är över i Frankrike och tillfället att omedelbart låta tala om sig var oemotståndligt. Men ibland rinner orden iväg fortare än tanken. Marine Le Pen har envetet försökt tvätta bort Nationalfrontens stämpel av rasism och speciellt ”islamofobi” genom att vara ”principiellt” sekulär? Manövern går ut på att hänvisa till lagen från 1905 som skilde stat och kyrka och förklarade Republiken sekulär.

Av den anledningen rann orden häromdagen iväg mycket snabbare än tanken. Och plötsligt glömde hon bort att Israel inte längre är den europeiska extremhögerns svarta får. Nu finns det ju araber som det går att hata.

-Jag är för ett förbud mot huvudsjal på offentliga platser, i affärer, i offentliga transportmedel och på gatan, sa hon i en intervju i dagstidningen Le Monde och la till att det gällde alla former av yttre religiösa symboler.

Äpplet föll inte långt ifrån…..

-Det är uppenbart att om huvudduk förbjuds ska också kippan förbjudas, svarade hon på frågan vad hon menade med religiösa attribut. Handsken var kastad, eller kippan lyft om man vill, och målet nått –låta tala om sig i alla media.

I samma ögonblick insåg hon troligen omfattningen av det hon sagt och menade att ”våra judiska vänner får gör en liten uppoffring” i ”jämlikhetens” namn.

-För övrigt bär unga judiska pojkar allt mer sällan kippa eftersom de trakasseras av muslimer som reglerar konflikten Israel-Palestina här i Frankrike, sa hon för att försöka leda över de förflugna orden till att handla om muslimernas ”aggressivitet”.

Men i det egna partiet var det mer än en ”islamofob” som hoppade högt. ”Sekuläriteten får inte bli en ism” sa en av partiets historiska ledare, Bruno Gollnisch, medan andra undrade om synligt burna kors också ska förbjudas. Partiets främlingsfientliga ledare gillar inte att Le Pen också drar in judar och kristna i hennes spelade korståg för den sekulära staten. Gammal god rasism mot invandrade araber duger gott, tycker de.

Marine Le Pens försök att stå på tryckfrihetens och den sekulära statens sida faller på hennes egen och Nationalfrontens politiska krav på diskriminering av muslimer.

Vad gäller yttrande- och tryckfriheten visar extremisten Marine Le Pen att hon inte har mycket till övers för Charlie Hebdos rättigheter. Hon befinner sig själv i en rättslig tvist med tidningen som publicerat en karikatyr av Nationalfrontens ledare med kjolen uppdragen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Profeten och profiten.

Den franska veckotidningen Charlie Hebdo är på nytt i blåsväder. Satiren är tidningens varumärke och genom åren har den fått håret att resa på sig på mer än en prelat eller statschef. Därför är det inget märkligt i sig att Charlie Hebdo i veckan publicerade nya karikatyrer av islams profet Mohammed. Att tidningen inte bryr sig om i vilken situation de publiceras är redaktionens val och ingen kan med rop om blasfemi eller provokation hindra publiceringen. Det kallas tryckfrihet och är värt att försvara i alla väder.

Men man ska också fråga sig vilket är tidnigens motiv för att publicera dessa teckningar just nu. Kan det vara för att försvara tryckfriheten? Knappast, eftersom den inte är hotad. Eller är det för att bekämpa religiös extremism, i det här fallet islamsk fundamentalism? I så fall hade man knappast kunnat bära sig värre åt än vad Charlie Hebdo gjort.

Den arabiska våren sopade al-Qaida och andra extremister åt sidan. Miljoner deltog i kampen för frihet, värdighet och rättvisa. Charlie Hebdos karikatyrer bidrar nu till att öppna nya dörrar och fönster åt den islamska fundamentalismen som på nytt kan skära pipor i vassen när religiösa folkmassor upprörs över vad de ser som angrepp på deras tro.

De religiösa människor som deltog i frihetskampen på Tahrirtorget är inte betjänta av vulgära angrepp mot deras tro.

Varje missil som amerikanskt flyg släpper på bröllopsfester och släktmöten stärker de som följer i Bin Ladens fotspår. Varje uteblivet stöd till den demokratiska oppositionen i Syrien stärker de salafistiska grupper i landet som avskyr orden frihet och demokrati. Det är extremismens främsta gödsel.

Tyvärr bidrar Charlie Hebdos beslut att publicera nya karikatyrer av Mohammed till samma perversa effekter på den ”arabiska gatan”. Om Charlie Hebdos motiv var att visa solidaritet med de demokratiska sekulära krafterna hamnar tidningen helt fel.

Men tyvärr finns det nog ett annat motiv bakom tidningens politik. Provokationen har blivit en ”machine à sous”, som fransmännen säger, en ”penningmaskin”. Varje grovhet, varje vulgaritet ger ett högt klirr i kassan. Det verkar vara redaktionens främsta morot i denna dystra historia.

Här under följer en kommuniké som mina politiska fränder i Nya antikapitalistiska partiet, NPA, publicerat i dag.

*****

”Charlie Hebdos karikatyrer

Torsdag 20 september 2012

I kontexten av ömsesidiga provokationer, från den amerikanska fundamentalistiska kristna extremhögern och svar från den muslimska fundamentalistiska extremhögern, har Charlie Hebdo ansett det nödvändigt att delta genom att i sitt senaste nummer publicera karikatyrer av Mohammed och utlösa en minst sagt överdriven polemik.

Charlie Hebdo har lyckats med sitt uppsåt, att låta tala om sig, men därmed bidrar tidningen till de demagogiska överbuden, de politiska spänningar och sidospår som media njuter av att ge största möjliga publicitet.

Yttrandefriheten är självfallet inte ifrågasatt, lika lite friheten att kritisera eller att förlöjliga olika religioner. Brottet blasfemi existerar inte. Ändå deltar Charlie Hebdo på sitt maner i den reaktionära idiotin om ”civilisationernas krig”. Det är mer än klumpigt. Folket, speciellt de som i revolutionen i Tunisien och i dag i Syrien rest sig i kamp för friheten, förtjänar bättre än denna eskalerande demagogi.”

Montreuil, 20 sept. 2012

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,