Vänstern ”krossade civilsamhället med statssocialism”? Vad menar Ardalan Shekarabi ?

Ardalan Shekarabi, blev under sin tid som ordförande för SSU måltavla för SSU:s manipulerade och helt skruvade medlemssiffror. Senare känd som portalfigur för SAP:s EU-vänliga flygel.

I dag nybliven civilminister. Ståtar med röd fluga när han porträtteras som statsråd men driver en nyliberal, lätt ljusblå agenda.

I en intervju med Dagens Nyheter gör han nu ett slag rätt in i borgerliga farvatten när det gäller den omstridda frågan om vinster i välfärden. Om drygt ett år, när regeringens utredning om ”vinster i välfärden” är klar och det ska bli politik av det hela vill Shekarabi att denna ska formas tillsammans med den borgerliga alliansen.

För att visa allvaret med sitt frieri, med att det egna partiet verkligen vill hitta en trygg hamn hos de borgerliga, drar han en säck över de historiska reformåren på 1950-, 60- och 70-talen och rullar sedan runt den i aska:

” På 50-, 60- och 70-talen var det vänstern som krossade civilsamhället med en statssocialistisk hållning. Sen kunde borgarna med marknads­liberal ingång skada den offentliga sektorn på 80- och 90-talen. Så båda sidor har ett ansvar för att vi i praktiken har varit ett extremt land.

Vår självbild är kanske att vi är duktiga på att hitta de här mellanmjölkslösningarna. Just här verkar det inte vara fallet, fortsätter han.”

Krossat civilsamhälle? Mellanmjölk? För den stora majoriteten av oss löntagare var dessa reformår i stället grädden på moset. Sjukkassan byggdes ut. A-kassan förstärktes. Pensionerna var ännu inte förstörda av fondindustrin. Semesterlagen gav oss bättre villkor och fler lediga dagar. Kvinnors möjlighet till större självständighet och därmed frihet ökade i flera språng med hjälp av utökad föräldraförsäkring, bidragsförskott vid skilsmässor, en väldig utbyggnad av våra daghem och rätten till fri abort. Det blev dessutom förbjudet att aga barn. Skolorna var ännu inte förstörda genom kommunaliseringen och det blev möjligt att gå i gymnasium och skaffa sig en universitetsutbildning utan att ha rika föräldrar.

Många av oss ville också gå vidare och socialisera det statliga och kommunala ägandet i meningen att de anställda skulle få verklig makt genom en djupgående decentralisering och demokratisering. När det gällde den välmående privata sektorn ville vi, med olika namn, vare sig det kallades för ”ekonomisk demokrati”, ”arbetarmakt” eller ”löntagarfonder” få till stånd ett verkligt maktskifte, vilket vi socialister, och vi var många, ansåg bara vara möjligt genom ett gemensamt, offentligt ägande – i olika former – av alla stora kreditflöden. Helt enkelt en socialisering av banksektorn.

Medbestämmandelagarna naggade arbetsgivarnas rätt att själva välja, vraka och ensidigt bestämma över oss. Visserligen ”skummjölk” i sammanhanget, men ändå viktiga steg framåt.

Likt en gång kejsaren tvår nu Ardalan Shekarabi sina händer över alla dessa ”rekordår” (när han själv inte ens var född) och utropar likt despoten i detta ordspråk ”Det var inte jag som befallde att detta skulle ske”…

”Det var den tidens vänster som krossade civilsamhället och införde statssocialism, inte jag”. Det socialdemokratiska partiet vänder helt enkelt ryggen åt sin egen historia.

”Lättmatrosen på nedre däck ses som en obehaglig fripassagerare”

Den politiska striden om vinster i välfärden kommer att vara i många år. När väl regeringens utredning i frågan är klar vill regeringen uppenbart kasta Vänsterpartiet överbord. Lättmatrosen på nedre däck ses som en obehaglig fripassagerare. Utredningen, med en del radikala direktiv, vara bara ett sätt att få vänsterpartisterna ombord på regeringsskutan, om än långt nere i kölsvinet och utan egna ministerposter. Vad Shekarabi i dag säger är helt enkelt att fripassageraren ses som en barlast, vilken inte behövs nu när man vill gå inomskärs och stäva framåt tillsammans med de borgerliga.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

3 reaktion på “Vänstern ”krossade civilsamhället med statssocialism”? Vad menar Ardalan Shekarabi ?

  1. Shekarabi har kanske i likhet med många andra yngre ”förmågor” inom s en dimmig bild av partiets uppkomst, syfte och historia. Redan Sahlin verkar ha tyckt att hon anslöt sig till Olof Palme, inte LO´s politiska gren.

    En gång i tiden arbetade s i grunden för högre levnadsstandard åt folk. S elektrifierade järnvägen, hjälpte egnahemsrörelsen, byggde ut kraftförsörjningen i hela landet; s byggde alltså både vattenkraft, kärnkraft och kraftöverföring. Sen tvingade de kapitalet att stanna innanför landets gränser gränser och byggde miljonprogrammet för pengarna.

    Om man nu ska rädda s undan en tänkt egenförstörelse, hur skulle det vara att ta tag i sånt s dugt till en gång? Eller annorlunda uttryckt; varför liera sig med miljötalibaner för att förstöra kraftförsörjningen, driva upp kostnaden för boende och transporter, tvinga folk att bo trängre, och samtidigt ta de obligatoriska skatterna avsedda för vård skola omsorg och dela ut i vinst? Nu är ju inte s ett parti, utan minst två, därav all konstig taktik för att skyla de inbördes motsättningarna, men varför kasta bort det som fungerade, och ersätta med sånt som inte fungerar ens på ritbordet? Vinst i vården utan konsekvenser för patienterna kan bara fungera så länge vårdföretaget kan säljas vidare med vinst, det är därför den sålts till underpris initialt. Framtida ägare kommer att dela ut driftsbudgeten till ägarna och ta lån för att fylla hålet. Blöjorna ska väga mycket , samvetet ingenting.

    När man ser Shekarabis resonemang inser man att det inte ens är någon mening att fråga honom om det. Han vet het enkelt ingenting annat än hur man skaffar sig en rejäl pension numera. Det gör man inte genom att pensionsspara, det man lagt undan kommer att dubbelbeskattas, det gör man genom att bli yrkespolitiker.

  2. Göte,när det begav sig argumenterade du med skärpa och klokskap för att ”LO-byråkratins löntagarfonder ett dödligt hot mot fackföreningsrörelsen.” Dåtidens fond-fans inom ”vänstern”, exempelvis Klas Eklund som du framgångsrikt debatterade emot, fortsatte korståget mot arbetarrörelsen med nyliberalt baner. Som Feldts torped tog Eklund på 80-talet också stilenligt kamp för högre vinster (löneåterhållsamhet), vilka också vände uppåt. LO:s ekonomer gav eldunderstöd. Fackliga oppositionen på Volvo var kanske deras viktigaste måltavla.
    Nu verkar du ha svängt 180-grader: ”När det gällde den välmående privata sektorn ville vi, med olika namn, vare sig det kallades för ”ekonomisk demokrati”, ”arbetarmakt” eller ”löntagarfonder” få till stånd ett verkligt maktskifte. Även om det inte var fonderna som försvagade facket så finns det ingen anledning att omvärdera dem. Korporativa fonder var dåtidens försök att binda upp löntagarna att acceptera högre vinster. Årtionden med nyliberalism har inte förändrat det.
    Kjell Östbergs skriver på Aftonbladet Kultur om LO:s fondförslag: ”det mest avancerade förslag till löntagarmakt utan statligt ägande den reformistiska arbetarrörelsen skapat. Håller du med?

  3. Hej Marxist. När du återger min text är den vingklippt. Vad en del av mina arbetskamrater, främst socialdemokrater, ansåg var att vi skulle få till stånd ett ”verkligt maktskifte”, även med Meidners löntagarfonder. Det är det jag beskriver inledningsvis. En förhoppning som var knuten till det Kjell Östberg betecknar som: ”det mest avancerade förslag till löntagarmakt utan statligt ägande den reformistiska arbetarrörelsen skapat”. Ett omdöme jag delar och även delade när det begav sig. Däremot var och är jag en svuren motståndare till tron att Meidners teoretiska konstruktion gick eller går att översätta till ett politiskt program som minskar eller krossar kapitalets envälde. Upplägget, med en lång korporativ ”övergångsperiod”, där löntagarna skulle lära sig att älska vinsten, var och är skräddarsytt för att passa fackföreningsrörelsens byråkrater, på samma sätt som det demobiliserar dem som vill erövra verklig arbetarmakt. Samtidigt var det ett rött skynke för borgerligheten och samlade också denna till den aktivism och mobilisering som var början till nyliberalismens seger.
    Det var därför jag kvalificerade min skrivning med följande: ”vilket (verklig makt) vi socialister, och vi var många, ansåg bara vara möjligt genom ett gemensamt, offentligt ägande – i olika former – av alla stora kreditflöden. Helt enkelt en socialisering av banksektorn”. Inledningsvis betonade jag också att det statligande ägandet i sig inte var målet: ”Många av oss ville också gå vidare och socialisera det statliga och kommunala ägandet i meningen att de anställda skulle få verklig makt genom en djupgående decentralisering och demokratisering”.
    Jag har inte ändrat min uppfattning från den tid när ”det begav sig” med en endaste tum. Min lilla kommentar till Ardalan Shekarabis uttalande hade inte som syfte att diskutera löntagarfonderna. Bara att visa hur generande och helt öppet han, som nybliven minister, kan tillåta sig att desertera från den egna rörelsens ideologiska arv från den tiden.
    Sammanfattningsvis kan jag inte se annat än att vi är helt överens.

Kommentera