”Beväpna Ukraina” – den evigt unge karolinen Carl Bildt är i gång igen…

Man kan skriva in sig i rekordböckerna på olika sätt. Charlotte Kalla och Johan Olsson har de sista dagarna gjort det genom att ta sig uppför ”Mördarbacken” i skepnad av snöleoparder.

Prisutdelningen i Falun efter Kallas millopp gav oss en aldrig förr skådad blick. I den verkliga världen, i utrikespolitiken är det givetvis tvärtom…

Den hågkomst från Carl Bildts tid som statsminister, vilken för alltid sticker ut, blev däremot inte lika bejublad. Vi som var med och framtida historieböcker kommer aldrig att glömma den svarta tid när Riksbanken för tjugotvå år sedan, 1992, tvingades höja marginalräntan till 500 procent. Ett finanspolitiskt vansinne som hade sin ideologiska grund i att han och moderaterna istadigt höll fast vid att ”den enda vägen för Sverige”, denna enda väg, det var en fast växelkurs. Kostnaden för hans dårskap beräknades till 150 miljarder kronor. I efterdyningarna under 1990-talet försvann en halv miljon jobb. Arbetslösheten rakade i höjden från 2-3 procent till dagens skyhöga siffror.

När Carl Bildt återkom till regeringspolitiken var det som utrikesminister i Fredrik Reinfeldts borgerliga kvartett. Under åtta långa år såg han om sina egna affärsintressen, i vilka det ingick att Sverige utrikespolitiskt i alla viktiga avseenden skulle vara en vasallstat till storfurstarna i Vita huset. Han tycker visserligen om att se sig själv som ”Hallänning, svensk, europé”, men i sista hand har han alltid varit ”amerikan”. Vem minns inte WikiLeaks dokument där det berättades om hur han i åren av politisk opposition likt en kärlekskrank friare rände till den amerikanska ambassaden i Stockholm. I och för sig sedd med en viss ironi av sina idoler. ”Bildt är en mellanstor hund med attityden hos en stor hund”, ”Med begränsad politisk förmåga”, hette det i de avslöjade diplomatbreven skickade av av USA-ambassadens högste politiske tjänsteman Robert Silverman…

Som grädde på moset avslutade han och regeringen sin tid på Rosenlund med ett preliminärt avtal som, om det kommer att godkännas av riksdagen, ger Sverige status som ett närstående värdland för militärpakten NATO.

Länge hoppades Bildt på att han skulle få jobbet som EU:s utrikesminister som ett fint avslut på sin karriär. Men dessa drömmar försvann när han 2008 vägrade att se det som de flesta andra europeiska diplomater och regeringar såg, nämligen att det var Georgiens president och hans egen nära personliga vän, den extrema nyliberalen och USA-torpeden Micheil Saakasjvili, som inledde kriget mot Ryssland genom att flygbomba Sydossetiens huvudstad Tschinvali och där bland andra oskyldiga döda ryska OSSE-observatörer (samme Saakasjvili är i dag för övrigt efterlyst i sitt eget hemland, för skattebrott och korruption, men har av Ukrainas president Petro Porosjenko anlitats som en av hans närmaste rådgivare).

EU:s regeringschefer såg efter detta Bildt som en helt omöjlig utrikesminister, hans extrema rysshat och reservationslösa stöd för Vita Husets syn på världen var alltför utmanande och därför hamnade han till en del i den diplomatiska kylan.

Krisernas och inbördeskrigets Ukraina, med Ryssland, USA och EU som viktiga, aktiva deltagare, gav senare vår eviga karolin en möjlighet att åter söka batalj med ärkefienderna i Moskva. Tillsammans med russofober som Litauens president Dalia Grybauskaité och Polens förre rabiate högerman, utrikesminister Radosław Sikorski, har han oavbrutet verkat för att militarisera konflikten i Ukraina. Under de sista två åren reste han i skytteltrafik till Kiev och utsågs av Financial Times till en av Europas hökar när det gällde hur dess stater och USA/NATO skulle förhålla sig till Rysslands militära inblandning i Ukraina. Det märkliga under denna tid var att han drev sin politik som en ”One man`s show”. Förmodligen visste inte ens Fredrik Reinfeldt vad alla hans resor handlade om. Inga frågor ställdes i riksdagen om vad han egentligen gjorde vid alla sina besök i landet, inga utskottsförhör. Inget riksdagsparti konfronterade honom heller när det gällde hans tystnad om den extrema ukrainska nationalismen, ibland till och med i en organiserad fascistisk form, och om dess frivilligkårer, som senare blev stridande bataljoner under Kievs inrikesministerium.

Efter valnederlaget i höstas, när Bildt fick lämna anrika Arvsfurstens palats har han fortsatt att hamra på med sin aktivism i Ukrainafrågan. Nu senast, dagarna före Stefan Löfvéns möte med Tysklands Angela Merkel i Berlin. Där Löfvén vid sitt besök markerade ett svenskt stöd för Merkels och Francois`Hollandes diplomati och deras förhandlingar med Ryssland, regeringen i Minsk och separatisterna, och valde att framhålla att det inte finns en militär lösning på konflikterna, där manade Bildt i stället Väst att sluta att huka sig. ”Det är redan nog. Nu måste Väst rusta upp Ukraina med tunga vapen”, underströk han i en artikel publicerad av Huffington Post som ett eko av den amerikanska högerns mantra om att det inte finns några bra diplomatiska lösningar utan rejäla vapenarsenaler.

I krigets Ukraina är det de vanliga utsatta, arbetande människorna som är de stora förlorarna. De stridande, på bägge sidor, måste tvingas att dra bort alla tunga vapen. Inte bara tillbaka till den eller den frontlinjen, utan bort från hela regionen. Helt enkelt en allmän avväpning. Alla de hundratusentals och åter hundratusentals människor som har lämnat Donbass ska ges en möjlighet att återvända under trygga förhållanden. Det civila, sociala livet återupptas. Först därefter finns det möjligheter till en politisk process där Donbass` människor själva kan avgöra sin egen framtid.

Carl Bildts hållning är raka motsatsen till denna radikala antimilitaristiska hållning – och den delas givetvis inte heller av Stefan Löfvén och hans ministär. Vår statsminister förbereder en egen resa till Kiev och blir den av lär vi inte få se särskilt mycket självständig kritik av hur landets regering (Sveriges uttalade partner) hanterat situationen efter Viktor Janukovytjs fall. Men vi kommer definitivt inte att sakna denne Bildt som inte kan hålla sig borta från den utrikespolitiska estraden. Samtidigt med sin agitation för vapen till Ukraina (från Bofors?) drog han också en lans för att försvara det svenska vapenavtalet med Saudiarabien. Det skulle uppfattas som ”närmast en ovänlig handling” att avbryta våra vapenaffärer med regimen i Riyad, hävdade Bildt ilsket i sin kommentar.

Ja, naturligtvis ses det som ”ovänligt” om man innan en sådan handling uppfattar varandra som ”vänner”!

Men svenska folket klarar sig definitivt bättre utan vapenindustrins gunstlingar nere i Riyad. Vi klarar oss också definitivt bättre utan vår förre stats- och senare utrikesminister Carl Bildt…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

2 reaktion på “”Beväpna Ukraina” – den evigt unge karolinen Carl Bildt är i gång igen…

  1. Så otrolugt bra skrivet!
    Varför kam du inte ha en sån balanserad syn på kriget o Syrian? samma hökar som är emot fred i Ukranien, gör de allt för att ingen fredlig lösning ska lyckas i Syrien.

  2. Jag tror att ibland håller politiker låda för att verka aktiva, egentligen vet de att inget finns att göra. Ingen kommer att beväpna Ukraina mot Ryssland, alla inser att när Putin synar korten vikar alla ner sig. Munchen 1938, Minsk 2015. Merkel har Chamberlains roll. Ukraina får nog vara glada om de ryska invasionsarmén avstår från att ta hela landet.

    Ibland kan man i tidningen se svaga återklanger från gamla onda tider; Ryssland sägs vara en koloss på lerfötter, tom Italien anses ha ett bättre försvar, Ryssland anses mindre än ett de europeiska länderna i militär kapacitet. Karl XII, Napoleon, Hitler, alla tittade de på en karta som bara innehöll Rysslands allra västraste del. Ryssland kan inte besegras konventionellt ens i ett litet gränskrig som ingen vet hur man begränsar, det är istället tvärtom; Ryssland är det enda europeiska landet som kan för krig utomlands. Putin tycker dessutom att Ukraina inte ligger utomlands.

    Det är uteslutet att Ryssland backar ur Ukraina, Bildts vapen till Ukraina finns i USA, och kommer inte att levereras. Vi har inga lager. Vi kan istället se fram emot hur vi ska hålla färgen när det strax inte blir så ballt å va est längre. Kaliningrad har samma läge som Danzig hade 1939, och det är gott om ”sudetryssar” i Baltikum.

    Bildt tycker om att prata, men företrädde ett litet, glest befolkat land vi polcirkeln. Wallström pratar också gärna. Varför bär de sig åt som om någon bryr sig om vad Sverige tycker? För att de svenska väljarna ska tro att utrikesministrarna gör något för pengarna. Både Ukraina och Syrien har inbördeskrig, olika delar av befolkningen hatar varandras, och varandras ledare. Det finns ingen fredlig lösning, i bästa fall delas Ukraina upp i två delar, i värsta fall återockuperar Ryssland alltihop. Syrien är ännu värre ute. I bägge fallen håller Ryssland ett dåligt alternativ under armarna, och väst pratar på. Är det för att dölja att där inte finns någon alls att förhandla med om någonting?

    Kolonialismens dagar är över sen 1956. Västeuropa har inga expeditionskårer att sätta in mot ottomanerna. Alla har lika bra vapen, den som helst använder dem vinner.

    Tur att Bildt bara levererade varmluft. Jag tror att det var hans jobb. Reinfeldt var nöjd med att ha honom ur vägen.

Kommentera