Rädda Göteborgs sista varvskranar i innerhamnen!

Två av Göteborgs sista varvskranar kan ha räddats till eftervärlden under den likvidation eller ”closing-out sale” som i dagarna skett av Götaverkens sista verksamhet, vilken drivits i form av ett reparationsvarv. Med reservation för att det eventuellt blir en ny auktion eftersom säljarnas reservationspris inte har uppnåtts.

De kranar, i hamnar och varv, som varit stadssilhuett, med bockade stålskelett svävande i älvens dimmor och dieselrök – under många år av mitt och hundratusentals andra göteborgares liv – anses inte av kommunen ha ett affektionsvärde som ens överskrider den betalning man får ut om de skulle malas ner till metallskrot i stället för att bevaras som kulturminnen. Politikerna vill hellre att Göteborg ska ”sättas på kartan” som den moderna ”evenemangsstaden” med öltält, piss i alla gatuhörn och allt annat som hör till nutida kommers.

Utsikt över Packhusplatsen. I bakgrunden Götaverkens flytdockor, Lundbyvassen och Rambergets väldiga knöl av Göteborgsgnejs. Målad av Sven Moell, bildkonstnär från Göteborg och hänger faktiskt hemma i vår hall.

Men andra göteborgare har i stället blivit ”krankramare” och hamn-, varvs- och sjöfartsnostalgin har erövrat en plats i tidningspalter och i sociala nätverk.

Även från mina fördolda gömmor i hjärnbarken bubblar det upp en rad minnen. I en rar liten blogg skriver Göteborgspostens Kristian Wedel om hur varvsepoken plötsligt försvann i ett japanskt slukhål när 1970-talet gick mot sitt slut. En insikt ”som hade varit ofattbar för en göteborgare på 1960-talet”, understryker han. ”Faktum är att man fortfarande träffar lokalpatrioter som knappt har insett det än.”…

http://blogg.gp.se/wedel/2015/02/26/spretiga-gnissliga-bullrande-vackra-kranar/

Nåväl, jag har trots allt accepterat att det väldiga industrilandskapet kring Göta älvs utlopp är borta. Efter en tid på Knippla/Nordöarna utanför Göteborg bor jag också sedan många år norr om Göteborg i Alefjäll och ser här mer av jord- och skogsbruk än av industriell produktion. Men alla minnen finns kvar. Både från ungdomen och alla åren som metallare i Volvo Lastvagnars stora anläggningar strax väster om Rambergets väldiga knöl. Under fem år jobbade jag också extra i hamnen som ”blixt”.

Där jag växte upp, nära Lundbyverken, Ramberget, innerhamnarna och Götaverken, arbetade var och varannan ”gubbe” på varven, andra var till sjöss, slet i hamnen eller jagades av ”spillkråkorna” (de som mätte upp arbetstiden ända ner till hundradels sekunder) vid Volvos löpande band. Från varven dånade ständigt nithamrarna, från hamnen kom ”farsorna” hem med apelsiner och många stolta storebröder skröt om alla sina resor till sjöss och alla hamnar där de levt rullan. Vid varje stor sjösättning av ett nytt fartyg drog vi i gäng ner till älven och begapade evenemanget.

Bilden från Kristian Wedels blogg.

Visst, godsverksamheten lever mer än någonsin ute i sina ytterhamnar, med containerhanteringen och Skarviks stora oljeimport. Snart nog 800 000 väldiga containers, så kallade tjugo-fots-enheter, omsätts varje år. Roll on/roll off-trafiken, med sina terminaltraktorer eller tugmasters drar av och ombord 574 000 enheter från de väldiga klossarna till containerfartyg. Världens största gigant i den klassen, M/V Mærsk Mc-Kinney Møller, som nu anlöper Göteborg, är stor som fyra gånger Friends Arena i Stockholm och bär med sig 88 000 containers…

Men fartyget är inte byggt på vare sig Götaverkens, Lindholmens, Eriksbergs eller Arendals varv utan i Sydkorea. Sjömännen är få, bemanningen på Mærsks nya monsterfartyg är bara 19 man, och ingen av dem lär komma från mina gamla hemmagator. Hamnarbetarkåren slimmas också varje dag. I ”Göteborgsandans” trivsel mellan stadens borgerlighet och socialdemokratins lokala hövdingar har verksamheten privatiserats. Gripsen och styckegodshanteringen i innerhamnarna är borta. Frihamnens löpande band vid sidan av Hisingsbron som tog emot Nordens hela bananimport har stannat utan politiskt gnissel. Fordonsindustrin lever. Men långt från innerstan och det moderna Göteborg. Volvo Lastvagnar ute i Tuve, Volvo Personvagnar i Torslanda.

Dumpas de sista kranarna i Göteborgs innerstad till skrot vrakar man också de sista symbolerna för vår industriella historia. Varför kulturminnesmärka hus, vilket i sig är en bra sak, men skövla alla minnen från de arbetsplatser som skapade Sveriges port mot Väster?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2 reaktion på “Rädda Göteborgs sista varvskranar i innerhamnen!

  1. På youtube finns fina filmer som berättar om den brittiska varvsindustrin längs Firth of Forth, i Belfast osv. Exakt samma sak har redan hänt där, vi gör precis som britterna och organiserar resultaten av ”creative destruction” via myndigheterna. De bygger bostäder av tjänliga byggnader, bygger en konstnärlig gångbro, ställer upp ett monument; rätt som det är syns inte ett spår av vad som en gång varit.

    ”worldfromaboveHD” är en fin kanal, men där finns oändligt mycket mer från Birmingham, Glasgow, kanalbyggenas tid, järnvägsbyggandets tid. När jag inte sover om nätterna tittar jag ut över världen.

Kommentera