Debatt med Stig-Björn Ljunggren om bloggen ”litet styckmord på Leif G W Persson”

Min blogg om Leif G W Perssons vulgära artikel i Expressen om krisen i Grekland har roligt nog ”fått spring i benen”, fantastiskt många läsare och den dansar runt i många sociala medier. Jag hinner inte svara på alla kommentarer och har därför valt att lyfta upp vad jag menar är en meningsfull debatt på kommentatorsfältet med Stig-Björn Ljunggren, statsvetare och professionell krönikör och tyckare i olika media.

Stig-Björn Ljunggren: ”Greklands problem är inte de rikas ovilja att betala skatt, eller andra moralistiska invändningar, utan att landet inte har en modern rationell statsapparat. Inte minst från vänsterhåll borde det vara en given infallsvinkel eftersom en positiv samhällsutveckling kräver en tillitsbaserad samhällsstruktur. Där vi exempelvis släpper ifrån oss stora delar av vår inkomst i förtröstan om att pengarna används på ett rättvist och effektivt sätt, så att de kommer alla till del. Grekerna saknar en sådan stat, och de krav på reformer som nu ställs på dem handlar just om att reformera det korrupta systemet så att de kan närma sig de övriga Europeiska civilisationerna. Grekland är ett bra exempel på att produktivkrafterna kan bli inlåsta i en efterbliven samhällsorganisation. Det borde fler uppmärksamma.”

Göte Kildén: ”Stig-Björn, om det vore så väl att du hade rätt och att det var så enkelt att Scheuble och Merkel bara vore ute efter att reformera en korrupt statsapparat samt se till att den nya fördelar skatteintäkter på ett ”rättvist och effektivt sätt”. De förslag som ligger handlar om mycket mer, utförsäljningar av viktiga gemensamma tillgångar, stora försämringar av arbetsrätten mm. Besparingarna i den offentliga sektorn drabbar sjuka, gamla, pensionärer, arbetslösa och studerande vilket knappast har något med ”rättvisa” att göra. Har du studerat EU:s ultimatum? Dessutom pressar besparingarna ner Grekland ännu djupare i recessionens dy.”

Stig-Björn Ljunggren: ”Som sagt, den stora utmaningen för Grekland är att bygga moderna fungerande institutioner som gör att produktivkrafterna kan utvecklas. Vad vi behöver är en vänster som begriper detta och häver sig ur gnällets återvändsgränd. För eller emot austeritetens omfattning räcker inte.”

”Om vi nu ska starta studiecirkeln för vänstern om betydelsen av effektiva institutionella lösningar kan följande text ur The Economist tjäna som utgångspunkt:”

http://www.economist.com/news/leaders/21654598-greece-and-euro-zone-are-stuck-abusive-relationship-my-big-fat-greek-divorce?frsc=dg%7Ca&fsrc=scn/tw_app_ipad

Göte Kildén: Till Stig-Björn. Du pratar lite nedlåtande, som en akademisk patriark, om att börja med ”en studiecirkel” för vänstern i syfte att få slut på allt gnäll och allt moraliserande. Utgångspunkten skulle vara en artikel i Economist, en av Västvärldens ledande borgerliga finanstidningar. Ja, varför inte? Efter ett tag i politiken slipar man sina egna argument bäst genom att läsa och begrunda vad motståndarna säger och skriver. Att bara repetera egna sanningar för inte framåt.

Det som är bra i Economists kommentar är de välgrundade argumenten mot en nationell grekisk kapitalism med en egen valuta som grund, en återgång till en drastiskt devalverad dracma. Men ditt alternativ, om att ”bygga moderna, fungerande institutioner som gör att produktivkrafterna kan utvecklas” är inte heller vid handen, det är precis detta som eurogruppen (tysk kapitalism) inte accepterar. Dess diktat kastar bara ner Grekland i en decennielång depression. Jag trodde att du i någon vettig mening var socialdemokrat, alltså hade någon form av relation, eller rester av ryggmärg kvar, i förhållande till arbetarrörelsens klassiska värderingar. Självklart innefattar dessa en tilltro till att produktivkrafterna måste utvecklas, det är grunden till marxismens materialistiska förhållningssätt till hur historien förlöper, men för värdiga villkor krävs  också ett nödvändigt uppbrott från de produktionsförhållanden som klavbinder de gamla krisade samhällen som i dag utgör Europas randstater och kanske också kan komma att ta över i delar av EU:s huvudländer.

Det är en kris för kapitalismen som härjar Grekland. Det är dess gamla historiska motsättningar som gör sig gällande och väntar på en förlösning – en uppgift som inte är möjlig utan politiska partier som vågar bryta med marknadens logik, dess eviga ekorrhjul av jakt efter profiter. Det du föreslår är kort och gott en ny icke korrumperad grekisk borgarklass och nya moderna borgerliga partier kliniskt fria från klientism och helt inställda på att triumfa igenom en politik där Grekland häver sig upp till en ställning som en aggressiv konkurrent till andra kapitalistiska stater i Europa och Asien/Mellanöstern. En politik som självklart måste förstöra de rester av självständig grekisk arbetarörelse som finns kvar för att lyckas. Det mest troliga, realistiska resultatet av en sådan politik är att fascistiska Gyllene Gryning blir en brännande ”Högdager”, våldsamma interna politiska konvulsioner och kanske en ny militärjunta vid makten…

Helt visst. Det socialistiska uppbrott jag förespråkar finns inte runt hörnet. Det kräver många studiecirklar, mindre gnäll och tårar och desto mer organisering. Det innebär troligtvis att Syriza skulle mista sin regeringsställning och hamna i opposition. Det kräver också solidaritet och gemensam organisering med likasinnade i Europa. Men vem har någonsin sagt och trott att det skulle vara en lätt uppgift att reorganisera – och modernisera – den arbetarrörelse som så fullständigt har gått i kvav i dagens Europa. Till en del i ord – men också i praktiken.- har Europas socialdemokrati, inte minst den tyska, ställt sig bakom Scheubles och Eurogruppens diktat, de som Der Spiegel klarsynt kallar för ”en katalog av grymheter”. Francois Hollande, sponsrad av USA skickade ett team till Aten för att ”Hjälpa” Syrizas ledning med en egen lite mindre smärtsam Golgatavandring, men detta försök fick direkt tummen ner av Scheuble. Även vår Stefan Löfvén och vår Magdalena Andersson har hummande och lite välvilligt accepterat ”Den nya Versaillesfreden” i Tysklands och andra staters ekonomiska krig mot Grekland.

Ur en sådan katastrof, från en sådan kapitulationspolitik, reser sig inte motståndet över en natt. Men människans vilja till uppror mot förtryck och utsatthet, den går sannerligen inte heller att göra slut på!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentera