Om den politiska striden i Syriza

Sotis Martalis, aktiv i en revolutionär marxistisk strömning (DEA) inom Syriza där han verkar som medlem av dess stora partistyrelse (201 medlemmar) berättar i en länk nedan om den politiska kampen inom Syriza för att partiet inte ska förlora sin ”själ”. Tyvärr ännu så länge bara på franska.  Här ändå några viktiga delar i min fria tolkning.

Den mest centrala uppgiften är att partistyrelsen inkallas så att partidemokratin kan återupprättas. En majoritet av denna, alltså partiets beslutande församling mellan sina kongresser, 109 medlemmar, har redan begärt detta utan resultat. Vad som sker nu är att Syrizas regionala distrikt understödjer detta krav genom att i snabb följd komma in med deklarationer där de tar avstånd från uppgörelsen i Bryssel samtidigt som de också kräver att partistyrelsen sammankallas. Sotiris nämner de som ännu hunnit komma in: Athènes A, Athènes sud, Pirée, Thessalonique, Achaïe, Kefalonia, Ithaque (ön), Préveza, Arta, Zakynthos (ön), Dodécanèse (alla öarna), Lesbos (ön), Samos (ön)…

En bild från en av Syrizas tidigare partikongresser.

Alexis Tsipras, som vänt sig till parlamentets högerpartier i stället för till sina egna medlemmar, och uppenbarligen inte vill kalla in partistyrelsen, besvarar i en märklig, rentav absurd intervju för veckotidningen To Pontiki dessa upprorssignaler från partiets djup med att anklaga vänstern i partiet för illojalitet:

”Hela Syriza måste ta ansvar för det som skett, detta eftersom den utpressning vi utsattes för (i Bryssel) verkligen har ägt rum. Att de som röstade nej i parlamentet valde att göra detta i en så allvarlig stund och mot den interna andan av solidaritet, det har rivit upp ett öppet sår hos oss. När dessa kamrater (Vänsterplattformen) ändå hävdar att de trots allt stödjer vänsterregeringen, trots allt den första vänsterregeringen i vår historia, är detta något som i verkligheten är förbrukat. Jag är nu tvingad att fullfölja avtalet med en parlamentarisk minoritetsregering”

Sotiris avslutar sina kommentarer om den senaste utvecklingen med att betona vikten av att nu bygga upp en stark folklig enhetsfront i en kampanj mot Brysselavtalet. Inte minst understryker han vikten av att nu vinna Greklands fackliga organisationer för detta och i detta sammanhang är det naturligtvis tragiskt att han kan konstatera att ultrasekteristerna i KKE:s ledning fortsätter att hålla  sina medlemmar och sympatisörer i vad de uppfattar som ”en förnäm avskildhet” från den stora majoriteten av det motstånd mot Greklands tredje svältavtal med Bryssel som nu växer fram. Vid de fackliga demonstrationerna utanför parlamentet den 15 juli – när debatten om det nya avtalet ägde rum – ställde dess fackliga  front PAME som vanligt upp sig i ett hörn för sig själva. ”Beröringsskräcken” lever vidare.

Klicka här på länken till Sotis Martalis kommentar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

6 reaktion på “Om den politiska striden i Syriza

  1. Vore det inte ärligare att säga att det finns två alternativ under frihandel;

    (1) behålla euron och därmed utländsk kontroll av penningmängden och statsbudgeten, eller

    (2) förkasta den utländska kontrollen, och därmed euron?

    Alternativet behålla euron men förkasta den utländska kontrollen är ömsesidigt uteslutande. Man kan bara välja det ena av de två. Euron är till sin essens utländskt kontrollerad.

    Tsipras folkliga mandat är ömsesidigt uteslutande, folket har valt att äta kakan och ha den kvar, eftersom ett sådant alternativ presenterades. Miljardärerna har flyttat utomlands med tillgångarna.

    Lenins linje i denna fråga hade väl varit ”ner med den provisoriska regeringen”, samt ”förstatliga (de tomma) bankerna”. Det finns den proletära revolutionen, med statligt monopol på turism, oliv- och fetaost-handel under politiska kommissarier, men då ingår knappast euron.

  2. Syriza kommer att spricka och vänstern kommer under de närmsta åren att vara en marginaliserad kraft. Syriza schabblade bort en historisk möjlighet, istället för att ta ledningen och på ett ordnat sätt lämna euro och EU gav man sig in i ett förhandlingsspel där det redan från början var uppenbart att man skulle förlora.

    Felet är faktiskt inte Trojkans utan Syrizas. Trojkan följde den kapitalistiska logik man alltid följt, det borde Syriza förstått – svårare än så är det inte. Kan inte vänstern forma ett eget alternativ till den kapitalistiska logiken är det hela ganska meningslöst. Man skulle aldrig försatt sig i utpressningssituationen. Det var naivt, det var amatörmässigt och det var riktigt riktigt dumt.

    Det viktiga nu för Syriza och för hela den grekiska vänstern är självkritik. Att se sanningen i vitögat och våga erkänna att man misslyckades, att man svek och att detta är något som Greklands fattiga kommer att få betala för.

    Dock, kortsiktigt är ordningen återställd och för grekisk vänster väntar ökenvandring.

  3. Alla dessa ”det är bara att…” som du och andra ägnar er åt är deprimerande. Bara det faktum att 85% av befolkningen bekräftat i opinionsundersökning efter undersökning att den vill behålla euron skapade ett taktiskt problem. Sedan drar du hela vänstern och alla grupper inom Syriza över samma kam. Lite mer modesti i de nordiska kommentarstugorna vore bra. Vi i Sverige har inte mycket erfarenhet av avancerad klasskamp att falla tillbaka på med svåra taktiska problem att lösa.
    Att som du lägga ansvaret för misären på Syriza och inte Trojkan är inte ens värt en kommentar.

  4. Jag förstår. Den som krävde att euron lämnades skulle dels implicit kräva att lönerna halverades via en oundviklig och lätt förutsedd framtida devalvering, dels kräva något stick i stäv med folkmajoriteten. En omöjlig politik. Det skulle man också kunna kalla en ökenvandring.

  5. ”Att som du lägga ansvaret för misären på Syriza och inte Trojkan är inte ens värt en kommentar.”

    Nu diskuterar jag inte ansvaret för den grekiska misären. Misären har, det vet både du och jag, skapats av tidigare – mer eller mindre korrupta och självgoda – grekiska regeringar, som satt sig i skuld både hos girigt internationellt finanskapital och hos andra stater.

    Det jag diskuterar är det senaste halvårets utveckling i Grekland där Syriza, på grund av ofattbar naivitet och deltagande i ett omöjligt förhandlingsspel, fört landet ”ur askan i elden”. I takt med att Tsipras och andra mer och mer förvillat sig bort i Bryssels förhandlingskorridorer har banker tömts och kapital förts ut ur Grekland. Detta har skett inför Tsipras och Syrizas ögon utan att något väsentligt gjorts (vilket – i ärlighetens namn – kanske varit svårt på grund av alla förpliktelser och begränsningar, som den omhuldade valutaunionen innebär). Det enda som skett är att man givit sig längre och längre ut i det omöjliga förhandlingsträsk, som till sist slukade upp all möjlighet till förändring. Förloraren är Greklands fattiga.

    ”Bara det faktum att 85% av befolkningen bekräftat i opinionsundersökning efter undersökning att den vill behålla euron skapade ett taktiskt problem.”

    Även om 100% av den grekiska befolkningen i ”opinionsundersökningar” (där svaret ofta beror på hur frågan ställs) skulle vilja behålla euron förändrar det på inget sätt de grunder, som valutaunionen bygger på. Grunder, som är helt i linje med de principer på vilka den kapitalistiska världsordningen vilar. Dessa principer har ivrigt – och med facit i hand mycket framgångsrikt – försvarats av både Trojka och 18 andra medlemmar i valutaunionen. Detta är verkligheten, detta är vad varje varje politisk kraft i Grekland har att förhålla sig till.

    Politik – om den skall vara meningsfull – handlar om att förändra. För detta krävs en förmåga att på ett realistiskt sätt förstå verklighetens möjligheter och begränsningar. Insikten av de faktiska förhållandena leder till slutsatser, som mycket ofta kräver politiskt mod att realisera, ett politiskt mod, som i det grekiska fallet, handlar om att valutaunionen måste överges, då verklig förändring inom valutaunionens och den kapitalistiska världsordningens ramar är omöjlig. Det var i detta, som Syriza och Tsipras brast och ansvaret för detta kan inte läggas hos någon annan än Syriza.

  6. Jag tror självkritiken är väldigt viktig om arbetarmakten ska få en ärlig chans att ta upp kampen mot borgerlighetens utsugarvälde av kapitalägare och deras förvaltare i bankvärlden.

    Jag vill helst slippa se ett sånt här nesligt nederlag igen som gör förhoppningarna till grus och sand.

    Borgarna är få men väldigt starka brukar det heta så här gäller sätta hårt mot hårt från första stund om kampen ska ge någon framgång.

    Överlöpare och förrädare har ingen plats i arbetarnas kamp lika lite som såna får plats i högerns och kapitalets intressen.

    Där rensas omgående och straffen är hårda.

    Vart skulle då förmildrande omständigheter finnas för arbetarklassens kämpar som inte visade sig fungera?

Kommentera