Fick i dag syn på lite färsk statistik över den tyska socialdemokratins utveckling. Vilket fick det att snurra till i huvudet en stund…
För vad vi ser i Europa i dag, är det den smärtsamma svanesången för det gamla partiväsendet i stort och för den europeiska socialdemokratin i synnerhet?
Dag efter dag nås vi om nyheter att den politiska arkitektur, med liknande struktur över hela Europa, och som användes i bygget av ett nytt partiväsende efter det förödande Andra världskriget, nu har blivit alltmer förlegad och inte längre tas i bruk av samma klasser och skikt av klasser som tidigare.
I de flesta stater har den politiska makten balanserats och tippats fram och tillbaka mellan en moderat borgerlig partibildning eller partikoalition och ett traditionellt arbetarparti, framförallt socialdemokratiska partier. Men de senaste decennierna har en snabb globalisering av ekonomin skett och lämnat efter sig statsbildningar med ett marginellt utrymme för ”stora nationella reformer”. Samtidigt har den traditionella arbetarrörelsen i Europa, i synnerhet fackföreningsrörelsen, misslyckats med att svara på denna helt avgörande förändring med främst ett samordnat gemensamt fackligt och politiskt motstånd. Den gamla arbetarrörelsens politiska ledarskap har i stället förfallit till nyliberalism. En normal karriär i dagens svenska socialdemokrati slutar exempelvis allt oftare med ett välavlönat jobb i näringslivet eller dess finansindustri…
Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble tog på sig ledarrollen när Europas kapitalister slog ner Syrizas försök att utmana de företag och den finansindustri som styr EU. I stort sett hela den gamla arbetarrörelsen i Europa accepterade eller till och med applåderade hans diktat. På samma sätt som den inte lyft många händer för att stödja de demokratiska och sekulära krafterna i inbördeskrigets Syrien.
De gamla politiska partierna kan inte styra som förut. De dräneras på både aktiva och passiva medlemmar. Gamla ideologier och politiska erfarenheter utplånas.
I synnerhet är det den gamla arbetarrörelsen som drabbats. Den har i mycket större grad än de öppet borgerliga partierna byggt sin styrka på sin höga organisationsgrad, på alla sina medlemmar och deras grundorganisationer. Men allt detta är i dag blott ett minne, blott nostalgisk retorik. Det vi kunde kalla för ett första klassmedvetande är borta. Unga människor lever med uppfattningen att de bara har sig själva att lita till i en brutal marknadsekonomi. I stället ser vi framförallt nya reaktionära, nationellt konservativa, ofta främlingsfientliga partier som glupskt tar för sig av det stora misstroende som finns i breda folklager mot arbetslöshet, bristen på boende och sociala nedskärningar. En nationell borgerlig reaktion som använder immigration och flyktingmottagning som syndabock i stället för att peka ut den egna klassens besatthet av marknadsliberalism och egen rikedom som huvudkällan till exempelvis arbetslöshet, bostadsbrist och sönderslagen arbetsrätt. I Frankrike ser vi något så absurt som att Francois Hollande`s socialdemokrater bjuder Marine Le Pen och hennes Nationella Front på att i regeringsställning gå in med en frontalattack mot arbetsrätten. Hans Socialistparti störtar sig självt ut i avgrunden.
Det unga Frankrike och fackföreningsrörelsen är i uppror mot Francois Hollande`s försök att krossa landets arbetsrätt.
Ser vi sedan på det italienska parlamentets bemanning finns det där inte i dag en enda (!) ledamot som säger sig representera ett arbetarparti eller någon form av socialistisk ideologi. I valet av borgmästare i Rom för några veckor sedan vann Virginia Raggi med 67 procent över det Demokratiska Partiets (PD:s) kandidat. Ett PD vilket är en amalgam av tidigare reformistiska strömningar och borgerliga vänsterliberaler, nu under ledning av premiärminister Matteo Renzi. Även i Turin blev PD:s kandidat utslagen. Både Raggi och hennes partivän Chiara Appendino i Turin är kandidater för den politiskt otydliga proteströrelse (till synes klasslös men i grunden byggd på borgerlig populism) som startats av komikern Beppe Grillo.
Det som får mig att göra denna snabba översyn i huvudet var ändå att Der Spiegel nyligen publicerat siffror som visar att även den tyska traditionella socialdemokratin äts upp av den globaliserade ekonomin. Här i den europeiska socialdemokratins sköte och trots att landet har Europas starkaste ekonomi, även här mals den gamla partiorganisation ner, medlemmarna flyr och socialdemokratins demografi blir alltmer förkalkad av seniorer som mig själv…
Skötet för den europeiska socialdemokratin är kontinentens tyskspråkiga områden. Under sin klassiska tid vädjade man till människors klassmedvetande. ”Inga pengar till er!”. De rika och bankerna har fått mer än nog…
I minnet lever då fortfarande det beska valresultatet från första omgången i Österrikes val av president för några månader sedan. Bägge kandidaterna från den svartröda koalitionsregeringen (med nyliberal agenda) blev för första gången sedan Andra världskriget utslagna redan i den första omgången med resultat kring 11 procent av rösterna vardera. För det historiskt så starka socialdemokratiska arbetarpartiet, SPÖ, som 1982 vann 53.2 procent i förbundsvalen var utgången en mardröm. Regeringens kappvändning i flyktingfrågan (identisk med den som gjorts av socialdemokraterna och moderaterna här hemma) blev inte den framgång man hoppats på. I stället blev valet ett dött lopp mellan den reaktionäre högermannen Norbert Hofer och De grönas kandidat Van der Bellen. Ett omval kommer i sensommar…
Men tillbaka till Der Spiegels siffror och grannlandet Tyskland som med sina 80 miljoner medborgare och viktiga ekonomi är Europas kanske mest bärande grundsten. Enligt den statistik som redovisas har socialdemokraterna (SPD) sedan 1990 förlorat hälften av sina medlemmar! Med en tillbakagång förra året på 3.7 procent innebär det att medlemsstocken nu är nere i 442. 814 och att partiet distanserats av Angela Merkels kristdemokrater, CDU, vilka med ett mindre tapp ändå kan räkna in något fler eller 444.400 medlemmar. Dessutom tillkommer att dess tvilling i Bayern, CSU, stoltserar med 144.360 anhängare som betalt in sina medlemsavgifter.
Även liberalerna i FDP gick tillbaka förra året (53.197). Liksom De Gröna (59.418) och det vänstersocialdemokratiska Die Linke (58.989).
Det nya nationella, främlingsfientliga och högernationella Alternativet för Tyskland (AfD) anses samtidigt ha gått starkt framåt. Men denna expansion kan ännu inte redovisas med ett statistiskt säkerställt material. I opinionsundersökningar inför nationella val har partiet hamnat på omkring tolv procent.
Vad vi ser är att hela det gamla partiväsendet är underminerat. Sedan 1990 har dess medlemsunderlag halverats från 2.4 miljoner ner till låga 1,2 miljoner människor. Det mest skrämmande är ändå att ”demografin” förskjutits så att partiernas medelålder nu ligger mellan 50 och 60 år!
Siffrorna talar för sig själva…
Den traditionella socialdemokratin har förlorat flest anhängare och har också tappat mest ungt blod! Inte ens 10 procent av medlemskåren är under 30 år. Mer än hälften är över femtio år! ”Ungdomen är revolutionens stormsvalor”, sa en gång den tyske revolutionären Karl Liebknecht. Fick han se denna statistik skulle han våndats i svett.
I det enda europeiska land där en ny partibildning, grekiska Syriza, var på väg att utmana det egna landets och EU:s konstitutionella nyliberalism, där valde en majoritet av ledningen att kapitulera och fortsätter nu med den åtstramningspolitik som en gång tillintetgjorde socialdemokratiska Pasok.
I den brittiska politiken är det ”Hela havet stormar” efter folkomröstningens Brexit. I det anrika Labour har vi med Jeremy Corbyns tillträde som partiledare sett en motsatt tendens till hela det övriga Europa. Nya medlemmar har strömmat till och framför unga nya medlemmar! Corbyn är en socialdemokrat, men även hans försiktiga ifrågasättande av nyliberalismen och brittisk militarism tycks innebära att partiet kommer att implodera. Tony Blairs gamla nyliberala maktapparat tycks inte kunna leva med en radikaliserad medlemskår. En slutgiltig shoot-out rycker närmare för varje dag. Om inte förr kommer den på partikongressen i höst…
Denna hastiga och givetvis impressionistiska överblick över ett Europa där det politiska livet skenar kan tyckas pessimistisk. Vilket den är. Men själv blev jag inte övertygad socialist och revolutionär marxist bara för att jag personligen är en optimistisk natur, utan snarare för att jag ser på livets brutala utveckling på vår jord, med kaos och slump som ofta helt avgörande faktorer, med en djup pessimism. I förhållande till människans teoretiska möjligheter att skapa en ny bättre solidarisk och jämlik värld är jag övertygad om att nära nog allt är möjligt. Men jag är ingen determinist, tror inte på någon given historisk utveckling där en socialistisk dröm av sig själv blir verklig. Vi måste själva ta utvecklingen i våra händer. Att verka som socialist, att påverka och organisera andra människor i gemensamma rörelser av motstånd mot storföretagens och finansindustrins makt över våra liv är det enda som kan ge optimism och framtidstro. Den här snabba skissen demonstrerar åtminstone för mig själv – än en gång – att de som bara stannar vid dagspolitik också kommer att se hur dagarna går förlorade. ”Den ena handen vet precis vad den andra gör”, som den nyss bortgångne Leif Nylén diktade om våra motståndare ”Staten och kapitalet”. Fågel Fenix kommer inte att flyga upp ur askan efter ruinerna av en förlorad socialdemokratisk värld.
En oändlighet av nya kampformer, aktivistgrupper, nya och gamla sätt att organisera fackligt arbete, nya partibildningar och andra sätt att verka politiskt som vi ännu inte vet något om, kommer att bubbla upp, brisera, mångfaldigas och förnyas i den process vi är inne i. Men tar vi inte tillvara på arbetar- och folkrörelsernas viktigaste erfarenheter från mer än 150 år, dess framgångar, likaväl som nederlag, och ser vi inte att det första strategiska målet måste vara att bryta finansherrarnas makt över våra stora kreditflöden, alltså marknadsdiktaturen, kommer allt sådant viktigt dagligt arbete att dunsta bort lika fort som daggen en solig sommarmorgon…
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Den europeiska socialdemokratins kris
Delar din syn ”Gamla ideologier och politiska erfarenheter utplånas.
I synnerhet är det den gamla arbetarrörelsen som drabbats.” Men som sagt inget är skrivet i sten!
Partierna förändras med elektoratet, och har försett sig med elektoratets pengar. De bolagiserar offentlig verksamhet, sätter sig själva som vd:ar i bolag ägda av skattebetalarna. Det kommer att sluta med att politikerna privat äger de bolag de skapat för våra pengar. Politikerna privatiserar sig själva. Politik är stöld.
Kritik av den politiska ekonomin.
Självklart är den gamla socialdemokratin förlorad. Borgerlig politik bedrivs bäst av borgerliga partier så varför rösta på ett socialdemokratiskt? I vårt land finns det ganska mycket som talar för att sossarna förlorar ställningen som största parti och kanske kryper under 25% (minns valet 1968 med 50.1%).
Någon över tiden offensiv vänster finns knappast. Har vänstern någonstans framgångar slås de snabbt tillbaka. Se bara på det grekiska exemplet! I Storbritannien pågår en kamp för att avsätta Corbyn vilket antingen kommer att sluta i att avsättandet lyckas eller att labour splittras – vilket med Storbrittaniens majoritetsvalsystem förmodligen skulle leda till en parlamentarisk utplåning.
Vänster håller på att dö vilket det verkar vara få som förstår. Sorgligt!
Jag vill mena att svensk arbetarrörelse, och även europeisk?, under en längre process avvecklat sig själva och det från det lilla till det stora.
Av den en gång så stora och landsomfattande arbetarrörelsen som ingen arbetare kunde missa finns endast kvar en abstrakt maktapparat som i huvudsak kämpar för sin egen överlevnad.
Av tradition har jag alltid besökt 1:a maj demonstrationen men i år kändes det bara meningslöst så jag kunde lika gärna gå i en park eller göra något annat.
Massinvandringen på de europeiska löntagarnas bekostnad är självgenererande, den intresserar inte det internationella kapitalet, men går stick i stäv med fackföreningsrörelsens ursprungliga uppgift. När socialdemokratin började uppfattas som ett förbudsparti och alla samtidigt tog välfärdsstaten för given, förlorade fackföreningsrörelsens parti sin kvantitativa särställning. När migrationsverkets tjänstemän mutas/hotas/köps, muslimsk mellanösterndiaspora utvecklar sina ovanor i Kalmar och Östersund, dvs var som helst, socialtanter ojar sig, rikspolischefen delar ut armband, kvällspressen inte berättar om det marockanska Gothia Cup-lagets sexövergrepp just därför att de är marockaner, och alla kan se att världens högsta skattetryck resulterat i världens bästa sagoberättarstat, oanvändbar mot automatkarbinbeväpnade muslimska smågangstrar, då framstår socialdemokratin som regeringsoduglig. Med dem följer den lallande alliansen. I bästa fall trillar nymalthusianerna i mp ur riksdagen, det vore en lisa.
Välfärdsstaten var ett kontrakt över generationer, socialdemokratins paradgren. Solidariteten gick ut på att hindra lönepress vid bristande efterfrågan. Att skatten skulle gå till att locka hit muslimer med bidrag och bostäder, medan pensionärerna får njuta Friskas och Vovv på en bädd av gamla tidningar över varmluftsutsläpp från tunnelbanan är så långt vid sidan både om traditionell socialdemokrati och borgerlighet att man undrar hur avskärmade partitopparna egentligen är?
Sd´s siffror är låga givet omständigheterna, många väljare hoppas att de vanliga partierna ska visa sig vuxna uppgiften. I Frankrike tror jag Le Pen är störst, i direkt proportion till störst muslimsk ghettobefolkning. Det är den riktning vi är på väg mot. Jag tror inte så mycket på sd´s regeringsförmåga, och tror dessutom att de snabbt skulle förstöra än mer i tex kulturpolitiken, men de sitter faktiskt inte i regering. Det gör två partier, det före detta arbetarpartiet som gift sig med nymalthusianerna, med fem andras indirekta stöd. Inget av dem har en aning om vad de ska göra vid en Nice-attack, de vänder sig till polisen, som de själva försett med störtskön tomtechef.
Val om två år. Islam är ingen fluga, bara svenska statens åtgärder lyser med sin frånvaro. Just därför vet vi redan nu vad valet kommer att handla om. Värken går inte över för att man försöker strunta iden.
Hej sl
Modigt av dig och skriva så på en vänsterblogg och här håller jag faktiskt med dig i det mesta.
Något jag tydligt märker i den svenska politiken och den svenska mediaretoriken idag är
Ett fjäskande och överdrivet intresse för USA
Ett kompromisslöst stöd för EU
Ett massivt försvar av generös invandringspolitik
Ett mysko vurmande för f.d. sovjetländer i Baltikum men även Polen
Ett totalt nedgörande av Ryssland och särskilt då Putin och de styrande Kreml
Ett gränslöst ömkande för all världens politiska dissidenter som helst ska få all inclusive här
Ett totalt ointresse för oss som råkar vara infödda svenskar sedan generationer.
+ det jag kommer på senare…
Jag kan inte förstå vad det här har med traditionell socialdemokrati och socialism att göra och heller inte ekologi värnande om miljö. Vad är det egentligen som hänt? Har hela konkarongen blivit korrupt?
Läste för en stund sedan att riksrevisionens egna revisorer fått pensionspengar som var avsedda för verksamheten. Det är som du brukar säja att det är lätt att vara generös med andras pengar. Tyckte också jag läste att cheferna var (s). I vilket fall inget att bli förvånad över längre….
Jag har aldrig gått i några andra demonstrationståg än vänsterns, men slutade i och med Barsebäck-marschen. Sen dess har en hel del hänt. Nästan alla vänstergrupperingarna har upplösts i atomer, de hade inget svar på någons fråga, tror jag. I Kina manövrerade Deng ut svältpartiet ”de fyras gäng”, deras svenska anhängare pimplade vin på Röda Rummet och hajade noll. Kanske inte så värst intresserade?
Under tiden i vänstern lärde jag mig en del om arbetarrörelsens historia, och hur den sammanföll med moderniseringen, hur den var i takt med tiden, och hur det var nyckeln till framgång. För mig symboliserar Barsebäck-marschen en rörelse ur takt med tiden, en rörelse som tappat kontakten med sitt ursprung, eller kanske en rörelse som gör anspråk på ett ursprung den aldrig ägt? Vad fanns det egentligen för koppling mellan August Palm och flocken i batik-kläder? Ingen alls, tror jag.
Arbetarrörelsens gamla parti, fyllt av karriärister med säkrad pension, har gift sig med riksdagens mest reaktionära parti, det nymalthusianska pajasgänget, för att vinna en särskild sorts röster. De morotsätande apple-fantasterna, med laptop som kostar en månadslön. När västvärldens gamla dödsfiende, islam, gör entré över hela landet, finansierat med pensionspengar eller av arabisk imperialism, då känner ingen av dem igen den slavhandlande plågoanden med sina krav om ”respekt”. De som varnar för denna historiska farsot kallas ”rasister”, när varje byggfutt röstar på sd, spottar karriäristerna på sina egna medlemmar. Islam är spiken i kistan på vänsterns lilla rest. Kan man inte hålla rent mot islam blir man uppäten. När staten, som nyss var lösningen på problem med kapitalismen, predikar mångkultur på den svenska arbetarklassens bekostnad, hur kan någon bli förvånad över att den röstar på sd? Och upprörd? Det är överheten som svikit och skämt ut sig.
Den förvåningen kräver fantasilöshet, okunnighet om LO´s historia, parallellerna med de frikyrkans tillväxt, och absolut nollkoll på islam. Man samarbetar inte med islam, man blir utnyttjad, och till sist tvångskonverterad, fördriven eller mördad. Det är sammanfattningen av relationen mellan kristendom och islam i 1400 år. Vänstern vet inte ens om att den är kristen. Den tror att den har att göra med två lika goda kålsupare, trots att den stammar från den ena, och blir lustmördad av den andra.
Maos beundrare drack bränn på Röda Stjärnans boklådor och rödvin på Okotober-bohandlarna. På Röda Rummet bekämpade vi maoismen!
Givetvis! Jag har beträtt Röda Rummet på Luntmakargatan många gånger, möjligen kunde man fika där? Men jag syftade vare sig på Luntmakargatan eller Norra Ban, utan Berzeli Park. Där var andelen trotskister inte så där överväldigande, det var den vänster som travade rakt in i TV4´s styrelserum femton år senare som höll hov. Antiintellektualismens spjutspets i alla väder.
För bara något år sedan var jag brinnande för statligt och kommunalt ägande men efter att ha bevittnat hur det gemensamma ägandet numera nyttjas av politikerna (som har ansvaret där) för migrationspolitiken så börjar jag tveka. Dock avstår jag exempel för trevnaden skull.
Men även det privat ägandet berörs eftersom det är lukrativa affärer, för skattebetalarnas pengar förstås.
Jag glömde ett exempel i tidigare inlägg och det är svenska politiken/medias avsky mot USA presidentkandidaten och republikanen Donald Trump som kan vinna presidentposten.
Egentligen gillar jag inte honom och heller inte krigshöken Hillary Clinton men jag hoppas Trump vinner eftersom han står för förändring och en försoning mot Ryssland och en avspänning av väst-öst förhållandet.
Tyvärr har jag gett upp hoppet om vänstern som jag numera ser som korrumperad. Tvärtom ser jag högern som den enda nu tänkbara kraft som kan få en räddning för Sveriges alliansfrihet och stopp för krigsindustrins och militärens önskan att få Sverige, vårt land som vi gillar, med i krigsalliansen NATO.
Ärligt talat, längtar ni efter och se engelsk/amerikanska stridsfordon, stridsflygplan m.m. göra övningar hos oss här i Sverige?
Visst är det väl konstigt att en högerman som Trump vill se ett samarbete med Ryssland som i sin tur hotar en tillväxt i det militärindustriella komplexet och dess superrika finansiärer?
Ibland känns det som att högern numera inte alltid är ”höger” och vänstern numera långt ifrån alltid är ”vänster”.
Kan någon förklara det här?
Själva vänstern har nästan upphört att existera, men däremot finns det många människor i arbetslivet i Sverige som en gång tillhört vänstern. Då handlade politik om andra saker. Den vänster som finns nu har ett helt annat innehåll än förr. Om man importerar stora mängder människor till ett land, ger det sannolikt konsekvenser för politikens innehåll. Invandringen är den största förändringen, och därmed den största frågan. I Sverige driver det många till organisationer som är emot invandringen. Arbetarrörelsen har nästan halverats av invandringsfrågan, och låtsas inte riktigt om det.
Nato övar i Sverige, luft och landstrid i vårt tomma och strategiskt viktiga Norra Norrland, ubåtar i vår strategiskt viktiga skärgård. Vi ser ingendera särskilt ofta, men de är redan här.
Trump säger allt möjligt, ofta motsägelsefulla saker. Jag ser hans positioner som riktade till väljarna; han säger vad han tror att hans väljare vill höra.
Jag ser människornas inställning som den största förändringen under den tid som gått sen 1975. Då fanns det en massabokhandlar, bildning stod högt, och man räknade för hand. Nu finns det en massa restauranter, bildning är mossigt, det viktiga är hur man ser ut, och maskiner gör alla kalkyler. Man undrar om det är det sistnämnda som märks så väl; ingen gör realistiska kalkyler själv längre. Kan inte.