Storbritannien i botten när det gäller reallöneutveckling

De flesta hushåll I Storbritannien har inte fått någon inkomstökning sedan 2005. De sista tio åren har reallönerna i stället backat med tio procent vilket innebär att landet tävlar med Grekland om en bottenplacering när det gäller reallöneutvecklingen i Europa.

Under åtta av dessa år var David Cameron och hans högerparti regeringsbildare. Under alla dessa år var landet också medlem i EU. Under folkomröstningskampanjen om medlemskapet i EU var samme Cameron symbolen för att landet skulle vara kvar i unionen.

Det hjälpte inte heller att Storbritannien höll sig borta från euron genom att behålla sin egen valuta, pundet. Omvänt har det visat sig att vare sig Grekland eller Portugal fick någon ekonomisk draghjälp av sin anslutning till euron…

Svårare än så är det inte att förstå varför en majoritet av britterna röstade för Brexit.

Många av dem har invaggats i tron om att det i och för sig blir en mindre skärseld när ekonomin nu ska renas och befrias från gamla synder, men att portarna sedan ska slås upp till hägrande paradisiska höjder. Högerpartiets nye regeringsbildare, Theresa May, talar salvelsefullt om att hon och hennes nya ministrar ska ”tjäna vanliga, arbetande människor”. Hon ska ”kapa direktörernas löner och i stället se till att arbetarna får plats i styrelserummen”.

Men så kommer det givetvis inte att bli. Folkomröstningens bägge sidor dominerades helt av olika fraktioner och skikt av den brittiska borgarklassen. En kommentator i boxningsvärlden skulle kallat uppgörelsen för ”en brutal infighting”. Ett gammalt grabbgäng från Eton och Oxford kring David Cameron och John Osborne fick gå och Theresa May har fått ihop en uppsättning med reaktionära ministrar som givetvis kommer att använda utträdet till att försöka minska bolagsskatter och plåga arbetande människor med en än mer försämrad arbetsrätt.

Vare sig Storbritannien är med i EU eller inte så återstår för landets ”vanliga arbetande människor” det långa och mödosamma arbetet med att reorganisera arbetarrörelsen och andra folkliga rörelser, inte minst de fackliga organisationer, som tappat så mycket styrka alltsedan åren 1984- 85 när Margret Thatcher krossade kolgruvearbetarnas strejk. Ägarna till det brittiska näringslivet och de lystna furstar som härskar över City`s finansindustri vill ständigt ha mer. Deras makt är helt oinskränkt hur det än går med förhandlingarna om ett utträde ur EU.

Som jag förstår det, är det i dag viktigt för brittiska socialister, att ständigt, i alla frågor ställa den nya regeringen till svars för alla sina löften om att ”tjäna vanliga arbetande människor”. Inte att fastna i ett bråk om vilken sida i folkomröstningen som var ”det minst onda”. Eller att likt Labours nyliberaler ifrågasätta valresultatet och gnälla om en ny folkomröstning. På varje arbetsplats, i varje nedslitet bostadskvarter gäller det att rikta vreden mot regeringen och den borgarklass som den i verkligheten kommer att tjäna. Det gäller att ständigt plåga regeringen med den nya verklighet som gäller: Ingen brittisk regering kan inte längre skylla svårigheter och svek på EU…

https://www.theguardian.com/money/2016/jul/27/uk-joins-greece-at-bottom-of-wage-growth-league-tuc-oecd

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

7 reaktion på “Storbritannien i botten när det gäller reallöneutveckling

  1. Det är surrealistiskt att se kraven om ny omröstning efter ”fel” valresultat, för att tala om alla som ser folkomröstningar som ”demokratins kapitulation”. Valresultatet var det rätta, Cameron visste säkert om stämningarna, hade statistik på allt, från surfvanor till alkoholkonsumtion, han var tvungen att hålla omröstningen, ville säkert inte, men shit happens, bara att ta ut pension, och axla betungande styrelseuppdrag. Skattebetalarna ställer upp. Solidariteten lever och har hälsan.

    Finns bolagsskatten kvar? Jag trodde Storbritannien gick i täten för avveckling. Vi behöver inte gissa så värst om framtiden, en ökande del av de skatter som travas på oss kommer att gå till företag, för ”jobben”, som kommer att visa sig vara av administrativt improduktiv natur, alternativt lövkrattning. Okrattade stadsparker är en styggelse för varje miljömedveten minister, och får inte tillåtas skymma sikten på limousinfärden ut mot Bromma. Vi kommer att påföras stora konsumtionsskatteökningar som kvittas mot obetydliga löneskattesänkningar, det vi betalt för kommer inte att finnas när vi behöver det, som av händelse kommer ministrarna att ha hängslen, livrem, pension, företag, lön, vinst, skatteavdrag, samt livvakter, som de kommer att behöva.

    Duktiga feministiska miljöpartister i kontorsuniform kommer att förstöra ekonomin för hushållen, och sen anklaga vita medelålders män för att ekonomin är förstörd, samt våldtäkt förstås, sånt är jämnt spritt över den manliga befolkningshalvan, oberoende av värderingar, allt annat vore rasistiskt.

    Att ställa politiker till svars är förstås rätt, men de har oftast någon anställd som tar skiten numera, teflonen är putsad, samvetet tomt och därmed rent. Om vänstern avstår från att hjälpa till i belastningen av hushållen med klimatneurotiska skattehöjarargument, och lyckas avhålla sig från att ta parti för islam så fort det blir bråk om anpassningen till folkhemsvraket, så finns det kanske en liten chans att gå hem i byggfuttarna igen. Litauisk tolk kan dock visa sig vara en fördel. Här i krokarna är det bara arbetsledaren och den som kör riktigt dyr maskin som är svensk, resten är från öst.

  2. För en tid sedan läste jag i en insändare att folkomröstningar inte var så tillämpliga och ett hot mot demokratins kärna.

    Läsningen gav mig en undran om vad ”demokratins kärna” är för nånting. Har aldrig hört det uttrycket förut.

    Kan någon förklara?

  3. Schweiz tillämpar folkomröstningar, antagligen eftersom landet har fyra olika folkgrupper som i många fall bott isolerade i dalar, och beslut måste ha folklig legitimitet.

    En ”demokratisk kärna” som inte tål folkomröstningar är förstås underhållande, men återspeglar problemet med ”fel värderingar”. Om schweizarna röstar mot moskéer, så kan man ha två uppfattningar om moskéer; dels att alla ska få ha sin religion, men också att moskéer är muslimska brohuvuden, och att just islam bekämpar demokratin. Bägge sidor kan hävda att de grundar sig på demokratins kärna, och att motståndaren är antidemokrat.

    Resterna av vänstern är antagligen förtvivlade över vad samhällsdebatten numera innehåller, och de importerade muslimernas kamp för sin särart och bristande anpassningslust säkerställer att debattklimatet inte tillfrisknar. Det är inte helt orimligt att postmodernismen leder till postdemokratin, intersektionalitetens offerteorier kräver sina offer. Svart blir vitt, vitt blir svart, idén att alla skulle få det bättre är inte längre ledstjärna. Då kan man komma fram till vad som helst. Där är vi nu. Större delen av väljarna är någon annanstans. Jag läste just att Frank Baude lämnat in avskedsansökan till vad nu kfml(r) heter numera, KP? (Kamratposten :) ) Jag struntar i hans homofobi eller ej, men han ”känner inte igen partiet”. Postmodernismen har tagit över även hans lilla klubb.

    Artikeln handlade om reallöner i Storbritannien, men idéströmningarna rinner åt många håll samtidigt. Ingenting är beständigt.

  4. ”Artikeln handlade om reallöner i Storbritannien, men idéströmningarna rinner åt många håll samtidigt. Ingenting är beständigt.”

    Jag tycker det ser ut som att artikeln handlar om sänkta reallöner som den enda anledningen till Brexit samt en fundering över arbetarrörelsens roll i framtiden.

    Jag känner mig övertygad om att klasskampen kommer finnas kvar men vänsterrörelsen som den tidigare sett ut kommer att försvinna med generationsväxlingarna.

    Ett tecken fick jag redan 2006 då borgarna med Reinfeldt vann övertygande efter en period av ”vänsterstyre” med regeringen Persson som vi vande oss vid och många gånger i vart fall mot min vilja.

    Strax efter borgarnas seger gick Svt ut med en quish (individuell nätundersökning) med frågan om man var liberal eller konservativ.
    När jag läste det höll jag på att gå i taket eftersom jag lärt mig att det tre stora politiska ideologierna var liberalism, konservatism samt socialism och nu var den sist nämnda inte ens med efter borgarnas seger. Av den anledningen besvarade jag heller inte quishen utan nonchalerade den istället.

    Så här långt efter förstår jag nu att de inte var helt fel ute. Det verkar som drömmen om kommunismen dog med berlinmurens fall men klasskampen kommer givetvis finnas kvar då arbetsköparna och arbetsäljarna har olika intressen. Frågan är bara hur det ska organiseras i framtiden.

    Jag skulle önska att jag har fel om drömmen om kommunismen som dog men jag börjar bli rädd att det faktiskt är så och inte ens på Kuba är kommunismen längre helig.

    Frågor på det?

  5. Av vilken anledning faller just brittiska reallöner? Storbritannien är ju industrialismens vagga, uppfinnare av tåg, personbilar, tv, radar mm mm, men samtidigt konservatismens fäste. Jaguars kvalitetskontroll lär ha bestått i en gubbe som knackade den nytillverkade bilkomponenten i stengolvet för att se om den höll måttet. Kolindustrin var en grundbult i brittisk industri. När andra vågen inom textilindustrin dök upp, med maskinstickning, var britterna först. Höga löner kräver hög produktivitet per anställd. Klarar ingen del av brittisk industri den tyska kvaliteten eller det asiatiska priset?

    Jag sitter på ett fik i Grekland, man ska spendera pengarna där de gör mest nytta. Trafiken är intensiv, bilarna är små Fiat, Seat, VW, Renault och Peugeot. Någon enstaka Fordtruck eller Landrover avviker. Noll Volvo. Går allt brittiskt utom hangarfartygsindustrin dåligt?

  6. Svaret är nog till en del att den brittiska gamla lantadeln och dess industrikapitalister, med stöd av sina politiska representanter satsat på finansindustrin.

  7. Som lånar ut pengar till arbetare och tjänstemän för att de ska kunna bo någonstans?

Kommentera