Om Vänsterpartiets historia. Kan man skilja sig från en make/maka som redan dött?

Ungefär samtidigt med CH Hermanssons bortgång mitt i vår vackra högsommar hittade jag ett lika skrynkligt som gult tidningsklipp i en låda med gamla tidningar som jag tänkte ha till att tända med i vår vedpanna. Det var en debattartikel i Göteborgsposten som jag skrev i januari 1990.

Min omläsning där ute i pannrumet kom ungefär samtidigt som jag under några dagar hade sett hur Vänsterpartiet av i dag i samband med minnesord över sin legendariska ledare rekonstruerade sin – och hans – historia på ett sätt som inte stämde med partiets verkliga historia.

Först tänkte jag att med en gång skriva en kommentar. Men ville samtidigt inte fokusera en sådan kritik vid C H Hermanssons person. Dessutom kunde det anstå till en tid efter jordfästning och minnesstunder.

Men i dag, den 4:e november, på dagen sextio år efter Warszawapaktens invasion av Ungern då det folkliga upproret mot stalinismen krossades, tränger dessa tankar på igen. I gryningen då för sextio år sedan inleddes Operation Virvelvind med att sovjetiskt flyg och artilleri bombade Budapest. Ledaren för den nya ungerska regering som bildats 26 oktober, Imre Nagy, kunde höras i radion redan 4.20  om morgonen. Men hans tal bröts. Därefter sändes bara SOS-signaler ut för att avbrytas 8.15 då radiostationen togs över av Röda Armén.

Den ofullbordade politiska revolutionen i Ungern beräknas ha tagit 3 000 civila liv. 200 000 ungrare fick fly sitt hemland. 22 000 andra dömdes för ”förräderi”. 13 000 fängslades och flera hundra andra avrättades. Upprorsledaren Imre Nagy, en av de viktigaste ledarna i det Ungerska Kommunistpartiet, först premiärminister 1953-55, sedan under några veckor också premiärminister för den självständiga nationella regeringen, avrättades genom hängning.

Civila som ser på en av de stridsvagnar som förstördes

Det skulle ta många decennier innan denna världsrörelse var söndrad i bitar. Ja, till bara grus. Men redan här rämnade den stalinistiska världsrörelsen i sina grundvalar, sprickor slogs upp och stora block föll bort. Det brittiska Kommunistpartiet förlorade exempelvis en tredjedel av sina medlemmar. Där som på många andra håll demoraliserades och passiviserades också många hängivna anhängare. I Italiens Kommunistiska Parti, med nära en och en halv miljon medlemmar, förkastade en betydande minoritet partiledningens uppfattning om att det i Ungern bara handlade om att ett band med kontrarevolutionärer som slagits ner.  Med Giuseppe Di Vittorio, ledaren för den stora kommunistiska fackföreningscentralen CGIL, som sin kanske främsta företrädare.  I dag existerar inte längre detta det stoltaste och största av den tidens kommunistpartier. Konvulsionerna sargade alla världsrörelsens delar. I en del länder bara med tapp av medlemmar, i andra som i Norge och Danmark, med utbrytningar och bildandet av nya socialistiska folkpartier.  I andra rubbades inte mycket utåt, som för SKP/Vpk:s del, men den ideologiska upplösningen satte fart. Inte minst kopplades Chrusjtjovs tal på den tjugonde partikongressen den 24 februari 1956, där han hade tagit avstånd från personkulten efter Stalin och dennes terror mot de sovjetiska folken, nu samman med den terror som skett mot Ungerns folk.

Men stämmer då den historieskrivning som finns i Jonas Sjösteds minnesord över C H Hermansson.  Var det så här Vpk omvandlades från ett stalinistiskt parti till ”ett modernt vänstersocialistiskt parti”?  Hade den långlivade puppan med det hårda skalet av stalinism verkligen blivit till en vacker fjäril redan 1975 när C H Hermansson lämnade över till Lars Werner?

Bröt Vpk verkligen med Sovjetunionens och övriga östeuropeiska länders kommunistpartier redan under 1960- och 70-talen?

Knappast. Sanningen är att Vpk aldrig bröt med dessa partier. Man kan inte skilja sig från sin maka/make om hen redan har dött. På samma sätt kan man inte bryta med partier som upplösts i intet.

Det var om detta jag skrev i Göteborgsposten då i januari 1990 när Vpk till sist fann sig vara ensamt i världen. Vilket givetvis öppnade nya möjligheter. Tidningsklippet är gulnat, men om än med en del vändningar som hörde dåtiden till, menar jag nog att det är värdefull läsning även i dag.

Varför är detta viktigt? Jo, enligt min uppfattning var det aldrig en kritisk marxism som då upprättades i det parti som nu tvingades att ta sig fram på egen hand. Oviljan att verkligen skärskåda SKP/Vpk:s historia i syfte att bli mer än ännu ett vänstersocialdemokratiskt parti har givetvis svåra konsekvenser även i dag. Inte bara i den svenska politiken och för partiets arbetssätt och fokus utan också när det gäller solidariteten med världens förtryckta klasser och människor. Frantz Fanon skrev 1961 i sin mest berömda bok om ”Jordens fördömda”.  I dag finns Jordens kanske mest fördömda i Syrien och inte minst då i det belägrade Östra Aleppo. Rakt av skulle jag vilja påstå att exempelvis Vänsterpartiets ointresse och bleka roll när det gäller solidariteten med de sekulära, demokratiska rörelser och lokala demokratiska initiativ som funnits under de syriska krigens fyra år av blodigt vansinne har sin grund i den lika  grunda som vårdslösa  uppgörelse som partiet har gjort med sin långa tidigare historia av stalinism.

Nåväl. Läs gärna min gamla debattartikel. Det vore kul med lite synpunkter!

 Berlinmurens fall

” Enat socialistparti kan skapas nu!

Berlinmurens fall fick Ny Dags chefredaktör, Peter Pettersson att ge upp:

”Drömmen om det klasslösa samhället lever, men kommunismen är inte bara en dröm utan också en politisk praktik, som överallt där den tillämpats medfört ofrihet, sociala brister och orättvisor”.

Ny Dag väljer att ta ett liknande grepp som den borgerliga pressen – där redaktörerna outtröttligt producerar salivdrypande och segerrusiga hyllningar till kapitalismen – genom att sätta ett likhetstecken mellan kommunism och stalinism! I den borgerliga pressen blir också marknadsekonomin en synonym till demokratin. Här ett smakprov från Dagens Industri:

”1989 var året då marknadsekonomin och kapitalismen vann över socialismen och kommunismen…En ekonomisk kris på väg mot kaos är det arv 1917 års röda revolutionärer i dag har att lämna över till sina landsmän. Allt medan Adam Smiths efterkommande fått det bättre och bättre och insikten om att en verklig demokrati förutsätter marknadsekonomi sprider sig som en nygammal ideologi världen över”.

På sin kant slår till sist vår ”socialistiske” finansminister Kjell Olof Feldt fast att ”marknadskrafterna segrat i en historisk triumf över planhushållningen”.

Men varför alla dessa sparkar på ett lik? Är det månne så att marxismen bara är skendöd?

BRUTAL MARKNAD

Ja, kanske beror all denna frenesi på att det varje dag dör 40 000 barn i länder som domineras av marknadsekonomin! Barn som dukar under på imperialismens smutsiga bakgårdar i Asien, Afrika och Latinamerika. Barn som sannerligen inte ” fått det bättre och bättre” utan helt enkelt är offer för Adam Smiths efterkommande…

De allt värre kriserna i den tredje världen kommer att bli nationella katastrofer när imperialismens moderländer kastas in i nästa lågkonjunktur … /här har en mening gått förlorad från tidningsklippet/.

Likt vinden frågar aldrig marknadskrafterna om lov eller efter demokrati!

Marknaden gör att vi inte kan bygga dubbelbottnade tankers, säger redarna när deras skepp går i kvav och förstör hav och stränder.

Marknaden gör att skogsbolagen skövlar både regnskogarna och våra egna fjällnära skogar. Ska världen dö med regnskogarna, frågades i GP:s söndagsbilaga.

Ett slut på USA:S oerhörda militära rustningar skulle schizofrent nog innebära en kollaps för marknadsekonomierna. Marknaden tvingar oss att få ner sjukskrivningar och föräldraledighet, säger mina chefer på Volvo. Annars flyttar vi jobben till Belgien.

Hitlers skrän om ”Lebensraum” och Andra världskrigets utbrott var ett politiskt och militärt svar på vad marknaden krävde. Det var Mercedes Benz, Krupp och Siemens som behövde nytt ”Lebensraum” eller nya marknader.

STALIN FÖRSTÖRDE

Vår typ av samhällen utmärks av en allmän varuproduktion. Ett förhållande som inte gällt I Sovjet eller Östeuropa. Där har de viktigaste produktionsmedlen inte fungerat som varor på en marknad utan deras framställning och fördelning har bestämts av en central planeringsmyndighet.

I dessa samhällen har det funnits helt andra förutsättningar för en produktion som styrs av medvetna och demokratiska beslut i stället för av okontrollerade konjunkturcykler.

Men dessa förutsättningar förstördes av den stalinistiska kontrarevolutionen. Alla är i dag överens om att vi upplevt en politisk revoluition i Rumänien, med Ceauşescus avrättning som dramatisk kulmen. Men då ska vi också minnas att i 1930-talets Sovjetunionen likviderades hela bolsjevikpartiets ledning! Hundratusentals oppositionella avrättades eller dukade under i Gulag. Miljoner människor dog när en parasitär byråkratiserade all makt i sina egna händer!

Avrättningen av paret Ceausescu

”En ekonomisk kris på väg mot kaos är det arv som 1917 års revolutionärer i dag har att lämna över till sina landsmän”, jublade Dagens Industri. Trots att tidningen mycket väl vet att 1917 års revolutionärer likviderades av Stalin. Deras arv försvann i massgravarna.

Världen fick stalinism i stället för socialism.

Detta kan aldrig sägas nog många gånger. Det finns överhuvudtaget ingen socialism med ett omänskligt ansikte! Socialismens ansikte kan vara fyllt av glädje, av trötthet. Kanske kan det vara argsint eller sorgset. Men aldrig svettdrypande av rädsla och ångest. Marx` samverkan mellan fria producenter har ingenting med stalinismen att göra.

GORBATJOVS MOTDRAG

I vårt samhälle är marknaden grunden för de härskandes sociala kontroll av arbetarna. Dels därför att marknaden (arbetslösheten) är ett ständigt hot. Dels därför att den i sig utgör en materiell grund för borgerlighetens ideologi, var och en kan bli ”sin egen” o s v.

Men i Sovjetunionen fanns ingen arbetslöshet – det sista arvet från oktoberrevolutionen – och därmed inte samma sociala kontroll. Den politiska makten blev därför nära och lätt åtkomlig utan marknaden som ett kugghjul mellan sig och folket.

En socialisering av de viktigaste produktionsmedlen skapar därför snabbt en social instabilitet. Makten kan bara upprätthållas genom ett hänsynslöst förtryck: arbetsböcker; politisk polis; deportationer; fångläger och ytterst avrättningar.

Bild från ett Gulagläger

Den politiska diktaturen innebar en grotesk förvridningen av planeringen, med korruption och slöseri som mest utmärkande drag. Ändå var en primitiv ekonomisk utveckling möjlig, vilken möjliggjorde segern över Hitlers arméer- Men efter Andra världskriget stagnerar produktiviteten för att mot slutet av Bresjneveran t o m börja sjunka. Till sist tvingades den begåvade politiske strategen Gorbatjov att som byråkratins Roosevelt försöka iscensätta radikala reformer.

Här är vi framme vid dagens korsväg. Stalinismens förintande eld lågar ut och kvar finns bara aska. Folkliga uppror och politiska revolutioner gör att vi nu kommer att möta en hel kontinent där den stalinistiska tjälen släpper och de sociala och politiska rörelserna kommer att kämpa på ett okänt, lerigt gungfly.

Det är därför så många ledarsidor i dag förvandlas till dödsannonser över kommunismen. Det är därför redaktörerna sparkar och sparkar på ett lik. På den stalinism som redan dött. De är helt enkelt rädda för att den ”historiska triumfen” är en pyrrhusseger och att de med stalinismens fall har berövats sina bästa argument.

WERNER FAMLAR

Det är mot denna bakgrund som Peter Petterssons ledare blir så tragisk. Ny Dag föddes 1930 och var ett barn av stalinismens seger. I sextio år har tidningen haft stalinismen i sina politiska gener. Där applåderades Moskvaprocesserna och mordet på Leon Trotskij. Där förnekades alla de miljoner som gick under i Gulag. Där hyllades Ribbentroppakten och Tysklands inmarsch i Norge. Under vårt 1980-tal omfamnades såväl Husak som Ceausescu.

Så drivs Husak bort. Honecker åtalas och Ceausescu avrättas.

Alla herrarna omkramade och pussade av Lars Werner.

Lars Werner med Ceausescu

När de jagades bort och jagades ihjäl av sina egna folk famlade Werner t o m efter deras skuggor:

”Från det hållet (i väst) förutsätter man att Gorbatjov och Krenz nu gör vad de tvingats till … Men tänk om vi i stället antar att de gör just vad de vill”.

Några dagar efter detta uttalande från Werner, vid ett slutet partistyrelsemöte, sprang också skuggan ifrån honom. Krenz störtades! Denne stalinist som hyllat massakern på Himmelska fridens torg…

Werner är kanske den svenske politiker som rest mest i Östeuropa och Sovjet. Men ändå säger han nu att han ingenting sett och ingenting hört. Uppenbart har han heller ingenting läst.

Werner skäms inte, säger han i radion. Han visste ingenting. I decennier har han varit både blind, döv och analfabet. Då är det befriande att höra från Peter Pettersson att han skäms. Då blir det också meningsfullt med den oerhört viktiga frågan:

”Varför kasta ut barnet med stalinismens skitna och blodiga badvatten?”

Är det inte nödvändigt att hela vpk gör en grundläggande och kompromisslös uppgörelse med sin egen historia? C H Hermanssons fatala misstag vid partikongresserna 1964 och -67, när en försiktig omprövning inleddes, var att han härledde alla ”brister” i Sovjetunionen till utvecklingen efter det Andra världskriget! En blåkopia på den ytliga analys som producerats av Chrusjtjov.

NYTT ARBETARPARTI?

Omprövningen måste också ta tag i den inre partidemokratin. Det stalinistiska arvet är en viktig orsak till allt fraktionsmakeri och allt persongnabb inom vpk. I stället för att i stadgar reglera minoriteters rättigheter och skyldigheter har dessa förtryckts och uteslutits. I den ideologiska upplösning som nu är för handen går det definitivt inte att undvika olika åsikter. Dessa tränger fram lika förbaskat, men blir då lätt personfixerade och opolitiska. Se bara när Jörn Svensson då och då rusar fram med sin sabel och försöker göra Werner ett huvud kortare.

Erkänns och regleras minoritetsrättigheter kan detta undvikas. Debatten, polemiken, konfrontationen mellan olika idéer är marxismens livsluft. Utan detta blir ideologin död liturgi.

Lyckas vpk med denna genomgripande omprövning, sätter man verkligen yxan till roten – ja. Då kan det nya arbetarparti som nu spirar ur Dalaupprorets mylla bli ett enda nytt svenskt socialistiskt arbetarparti. Ett kraftfullt alternativ till den socialdemokrati som blivit både fångar och fångvaktare hos den borgerliga makten.

Göte Kildén är partiordförande i Socialistiska Partiet och aktiv i Facklig Opposition på Volvo.”

Läs gärna Werner Schmidts väl genomarbetade biografi över C H Hermansson:

http://www.marxistarkiv.se/profiler/ch_hermansson/ch_hermansson-en_biografi.pdf

Eller Sture Källbergs klassiker Uppror – Budapest 1956 som nu kommit i nyutgåva med förord av Per Leander och nytt efterord av Sture Källberg.

Ny bok: Uppror – Budapest 1956

Läs även andra bloggares åsikter om , , , Läs även andra bloggares åsikter om

3 reaktion på “Om Vänsterpartiets historia. Kan man skilja sig från en make/maka som redan dött?

  1. Adam Smith var mycket kritisk mot kapitalisternas ständiga försök att skapa monopol. John Stuart Mill ”liberlismens fader” umgicks mycket med Karl Marx och var troligen socialist.

  2. En mycket bra och intressant artikel. Väl värd att spridas.

  3. Håller ju med – men Gorbatjov har jag en viss svaghet för.

Kommentera