Här publicerar vi ett krismanifest antaget av Socialistiska Partiets 24:e Kongress. Syftet är att bidra till en debatt om hur den radikala vänstern ska kunna mobilisera till en kamp mot den nyliberala nedrustningen och öppna vägen för ett nytt sätt att producera -för behoven inte profiten. (klicka på länken nedan)

Socialistiska Partiets Krismanifest antaget våren 2012

Media: DN1,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Krisprogram, Nyliberalism

I dag börjar ännu ett krismöte i Bryssel. -Sista chansen att rädda euron, säger media och många finansexperter. Men hur kan det komma sig att krisen går och går och aldrig kommer till dörren? Miljarder av offentliga pengar öses över de privata bankerna som tackar, bockar och spekulerar vidare i ”svaga” nationers statskulder.

Varför blir det ingen tillväxt? Och varför verkar alla pengar försvinna i svarta hål? Svaret ligger i att EU och Europas regeringar försöker lösa en olöslig motsättning. Å ena sidan har Merkel och andra statschefer gett sig katten på att Greklands, Irlands, Portugals och Spaniens budgetunderskott och statsskulder ska minskas med en extrem åtstramning av de offentliga utgifterna, det vill säga att de arbetande ska betala räkningen. Å andra sidan tänker sig samma beslutsfattare att en ”brandvägg” ska skydda resten av Europas ekonomi från att dras med i en generaliserad recession av ett djup som vi inte sett sedan trettiotalets svarta dagar.

Trots att det dag för dag blir allt tydligare att den förda politiken leder rakt in i väggen lyckas inte Europas ledare enas om en alternativ väg. Orsaken till det är att Merkel, Hollande, Cameron, Monti och Juncker med flera representerar olika kapitalgruppers intressen och att där det rena finanskapitalet ser vinster finner industriägare bara förluster. Det är bakgrunden till de ”obegripliga” turerna kring eurobonds, en gemensam europeisk statsobligation, och oenigheten kring bildandet av en Europeisk bankunion.

Dagens toppmöte i Bryssel kommer att helt domineras av dessa motsättningar och endast halvmesyrer är att vänta eftersom starka krafter drar i alla riktningar. Med rätta sägs Tysklands Angela Merkel ha lösningen i sin hand. Men de tyska bank -och finansgrupperna har redan visat att de är beredda till ytterst små kompromisser, kraftigt understödda av Springerkoncernens slaskpress som målar upp hela södra Europas medborgare som lata bidragsknarkare.

EU:s president, belgaren Van Rompuy, saknar karisma trots glorian.

Införandet av en europeisk obligation skulle jämna ut den stora skillnaden i lånekostnaderna som i dag råder mellan tyska obligationer och de sydeuropeiska ländernas räntekostander. Problemet för Merkel är att tyska centralbanken skulle bli tvungen att betala 1-1,5 procent mer i avkastning till obligationsköpare och de privata bankerna betala en något högre låneränta än i dag. Den tyska regeringens vägran, tillsammans med Finland, Holland och Österrike, att acceptera idén bakom eurobonds speglar privata finansgruppers kortsiktiga vinstintressen.

Motståndet mot att skapa en Europeisk Bankförening handlar om samma sak. Enskilda finansgruppers intressen sammanfaller inte med ”allmänintresset”. Vad skulle en bankunion betyda? Jo att alla banker i eurozonen tillsammans står som garant för det insatta kapitalet i varje enskild bank. Ännu en gång är det den tyska regeringen som framstår som bromskloss i ärendet. Orsaken är egentligen ganska enkel och är bunden till det tyska bankväsendets speciella struktur. Merkel har redan sagt att hon kan tänka sig en bankunion där bara de stora europeiska bankerna med internationell aktivitet ska ingå. Det finns nämligen hundratals lokala sparbanker i Tyskland som inte vill vara med och garantera insatta pengar inom hela eurozonen.

Tyska Bundesbank stod som förebild för ECB. Så blev det invecklat värre.

Den europeiska skuldkrisen är nu redan inne på sitt fjärde år och ingen förbättring finns i sikte. Tvärtom, den förda åtstramningspolitiken leder direkt in i den situation av allmän recession som alla statschefer säger sig vilja undvika som pesten. Sju euroländer befinner sig redan i en recession och i går meddelad franska media att regeringen Hollandes prognoser för tillväxten 2012 måste halveras till 0,4 procent. Samma sak gäller den tyska ekonomin som inte längre ångar på i obekymrat tempo. Landets kronjuvel, exportindustrin, har sett sina affärer minska kraftigt de senaste sex månaderna.

Det är orsaken till att ledare i den tyska industrin klagar öppet över den förda politiken och kräver stimulanspolitik för den inhemska konsumtionen i Tyskland som kompensation för sviktande exportmarknader i Europa. Efter tio år av i det närmaste lönestopp går grupper av arbetsgivare med på ordentliga lönehöjningar inom tillverkningsindustrin. Den seriösa veckotidningen Der Spiegel analyserade nyligen vad ett uppbrott från euron skulle kosta den tyska ekonomin och hamnade på en siffa kring 600 miljarder euro, främst orsakat av en oundviklig uppskrivning av en ny mark gentemot alla andra valutor i Europa och världen. I ett huj skulle den tyska exportindustrins konkurrenskraft kraftigt försämras.

Tysk export är inte bara bilar och kemikalier. Elektronikbranschen är i topp.

Ovanpå motsättningen mellan sparpaketens depressiva effekt och behovet av tillväxt för att betala av statsskulderna hittar vi i Bryssel också en stark politisk motsättning mellan olika regeringar vad gäller hur den ekonomiska unionen ska kunna bli en verklig politisk union med gemensam skatte- och finanspolitik. Alla, från Merkel till Hollande, säger att det krävs en större integrering inom eurozonen om euron ska kunna räddas. Men från tal till handling är det ett enormt avstånd eftersom det råder oenighet om hur det ska gå till och hur eftergifter och kostnader ska fördelas.

Det enda Europas borgerliga och socialdemokratiska regeringar är överens om är att det är de arbetande som ska betala krisen via sänkta socialförsäkringar och nedrustning av andra välfärdssystem. Samtidigt ser allt fler politiska ledare att det inte går att ”snåla” sig ur krisen. Den blir bara värre. Medan internationellt spekulationskapital svävar som gamar över allt fler länders statsskulder, driver upp låneräntorna och väntar sig storvinster råder det fullt borgarkrig i Bryssel.

När Merkel säger att EU står vid ett vägskäl, endera skapa en politiskt integrerad union eller sammanbrott, då har hon rätt. Ett fortsatt status quo är inte längre möjligt. Med euron som gemensam valuta, men utan en gemensam skatte- och budgetpolitik, slits länderna isär av vidgade skillnader i konkurrenskraft, inte minskade som det var tänkt. Men Merkels förslag på skapande av en politisk union innan medel som eurobonds och en bankunion kan införas är bara en långsiktig lösning som inte för den nuvarande skuldkrisen ett steg närmare sin lösning.

Toppmötet i Bryssel domineras av dragkampen mellan Hollande och Merkel.

Dessutom för en politisk union upp en annan motsättning av fundamental karaktär på dagordningen, det vill säga de enskilda staternas nationella suveränitet. Stora grupperingar av de enskilda ländernas borgarklasser är inte beredda att ge mer makt till överstatliga verk i Bryssel. Hundratals år av nationell suveränitet väger tungt som motvikt när politiker och redan internationaliserade kapitalgrupper driver på den nyliberala integreringen i EU.

Den ”folkliga” motvilja mot ett överstatligt Europa, som tar sig uttryck i skämt om ett Bryssel som lägger sig i allt från gurkornas böjning till jordgubbarnas rundhet, speglar ett faktum som varje socialist måste inse. Det Europa som kontinentens borgerliga politiker vill bygga är inte och kan aldrig bli den arbetande befolkningens Europa, ett Europa som sätter de sociala behoven och den internationella solidariteten över det privata kapitalets jakt på vinster och marknadsandelar.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,SVD1,SVD2,SR1,DN5,SVD3,DN6,DN7,SR2,DN8,DN9,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Euro, Merkel, Hollande, ECB

La Libre Belgique : Vad är grön kapitalism ?

Daniel Tanuro : Rent begreppsmässigt är det en motsägelse. Om vi med det menar en ekonomi som respekterar begränsningen i resursernas förnyelsetakt då kan den inte baseras på en varuproduktion som kräver en oupphörlig tillväxt av produktionsvolymerna. Kapitalismen kan omöjligen vara grön eftersom den är oförmögen att respektera begränsade resurser och biosfärens funktionssätt.

Räcker det inte med att investera kapital i ”gröna” projekt för att tala om en grön kapitalism?

Om vi definierar grön kapitalism som kapital som investeras i en ”miljören” bransch av ekonomin då existerar den redan och ger mycket stora vinster. Men det är ju inte det som är frågan. Vi måste se om globalt sett det samlade kapitalet som utgör kapitalismen kan respektera de begränsade naturresurserna. Då är svaret definitivt Nej!

Trots att vissa ansträngningar gjorts för att spara på energiförbrukningen i produktionen?

Svaret är fortfarande Nej. Man sparar energi, det är sant, men man producerar mer och mer. Alltså har vi en relativ besparing av energiförbrukningen men vi har samtidigt en absolut ökning av produktionsvolymen. Bil- och flygindustrin är ett konkret exempel. Motorernas effektivitet ökar ständigt, det krävs allt mindre bränsle per kilometer vilket innebär att det produceras allt mindre växthusgas per kilometer. Men den globala kvantiteten av växthusgaser som transportsektorn släpper ut ökar ständigt eftersom antalet fordon som rullar ökar snabbare än effektiviteten.

Vad föreslår du som lösning?

Jag menar att vi måste byta ekonomiskt system. Vi behöver en ekonomi som producerar efter befolkningens behov samtidigt som den tar ekosystemets begränsningar i beräkning och takten i förnyelsen av resurserna och inte som en funktion av de privata företagarnas vinster.

Ingen åtgärd inom det aktuella systemet är enligt dig opportun, som exempelvis finansiella incitament och skatter?

De teknologier som skulle tillåta att inom två generationer helt avstå från fossila bränslen och kärnkraft existerar redan. Det behövs ingen vetenskaplig revolution. Problemen är endast ekonomiska och därmed politiska. I dag är de gröna teknologierna i energiproduktionen fortfarande mindre vinstgivande än de fossila teknikerna och kärnkraften. Det är en situation som kommer att råda i ännu femton till tjugofem år. Så om vi inte överger systemet baserat på de stora energibolagens profitjakt är vi oförmögna att hitta lösningar som ersätter de fossila bränslena med förnyelsebara källor. Det finns ingen lösning på energiombytet om inte de gigantiska multinationella grupperna som kontrollerar oljan, kolet och naturgasen exproprieras och ställs under samhällets kontroll.

Är det inte lite utopiskt?

Kanske det, men vi behöver utopier, konkreta utopier som visar på möjligheter som kan realiseras i dagens samhälle.

Vad är faran? I din bok talar du om att klimatet « tippar » i stället för ”förändras”. Varför?

Enligt FN:s klimatpanel måste utsläppen av växthusgaser minska med 50 till 80 procent i världsskala innan 2050. Om det inte lyckas kan konsekvensen bli en höjning av havsnivån med en meter innan seklets slut. Vi talar alltså om livsvillkoren och överlevnaden för flera hundra miljoner människor på vår Jord. Det är mer våldsamt och brutalt än de typer av ”klimatförändringar” som planeten redan upplevt. Så jag upprepar mig, den ekonomiska logiken leder oss rakt in i katastrofen, även om den grönmålats.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kapitalism, Rio+20, Miljö,

Först ska de arbetande sättas i tvångströja, ta sedan ifrån dem en stor del av lönen, höj pensionsåldern och ta bort all onödig välfärd som bra undervisning, billig sjukvård och arbetslöshetskassor. Det är receptet till en lyckad frestelse à la Merkel.

I går kväll lovprisade Fredrik Reinfeldt hennes rätt i sena teve-nyheterna. ”Det grekiska folket måste stå ut med stora uppoffringar innan det vänder”, sa vår statsminister och stirrade sorgset in i kameran som en Cocker spaniel. Hans lovord över Angelas frestelse ställer minst två frågor. Med tillräckligt mycket elände och misär skapar man tillväxt ska vi fås att tro.

Vad är det som ”det grekiska folket” ska göra utöver de enorma uppoffringar som de redan tvingats till? Räcker det inte med 30-40 procent sänkta löner? Räcker det inte med pensioner som ingen längre kan leva på? Räcker det inte med en sjukvård dit patienterna måste komma med egen medicin? Räcker det inte med att hälften av landets ungdom går under i arbetslöshet och snabbt tilltagande fattigdom? Vad ska ”folket” göra mer för att få Fredrik Reinfeldts godkännande?

Det saknas en del ingredienser i Angelas frestelse och dem efterfrågade inte Reinfeldt. Han glömde att säga vad den extremt lilla och extremt rika eliten i Grekland ska bidra med. Landets redare äger den största handelsflottan i världen motsvarande 40 procent av hela EU:s flotta. Deras deklarerade, jag upprepar –deklarerade, vinst för 2010-2011 var 30 miljarder euro, lika med 15 procent av Greklands BNP. Av dessa inkomster tog staten in närmast noll kronor i skatt. Reinfeldt glömde att säga vilka uppoffringar Greklands redarkungar ska göra.

Grekiska redare är väl förtöjda i världens skatteparadis

De verkligt rika har enligt ekonomisk expertis redan placerat enorma belopp utomlands, utifall att… Man kan aldrig vara nog rädd om sina miljarder utifall ”det grekiska folket” skulle visa ”en kommunistisk” läggning. Så därför finns det nu enligt låga beräkningar cirka 600 miljarder euro placerade i Schweiz, Luxemburg, London och andra paradis för skattesmitare. Det är 1%, inte 99%, som äger dessa summor som får statsskulden på 170 miljarder att blekna. Reinfeldt glömde att säga vilka uppoffringar dessa ekonomiska brottslingar ska bidra med.

I går hölls ännu ett G20. Slutdeklarationen visar att formeln ”vara överens om att man inte är överens” är det enda som går att säga om ”toppmötet”. Mer än någonsin står det klart att de stora ekonomiernas ledare går de egna kapitalgruppernas ärenden och att de helt saknar ett gemensamt recept för hur den ekonomiska krisen ska hindras från att övergå i en katastrofal världsdepression.

Den flaggade enheten i Los Cabos bedrar

Försöket att bygga en ”firewall” mot den grekiska krisen har misslyckats. Beviset finns i Spanien. Hundra miljarder euro kom snabbt fram när ECB grep in för att rädda de privata spanska bankerna från att gå under. Inga villkor ställdes. Vi var långt ifrån de ”uppoffringar” som Reinfeldt talar om. Men det handlar ju om hjälp till privata kapitalägare och då gäller inte samma regler som för ”lata greker”.

Ändå är det pengar som bara förvärrar landets skuldkris. De tusen miljarder euro som ECB lånat ut till Europas privata banker och de senaste 100 miljarderna till de spanska bankerna ger bankirerna fria händer att spekulera i den spanska statens och andra staters skuld. Beviset kom i går när den spanska staten var tvungen att erbjuda 7,28 procents ränta till hugade köpare av spanska statsobligationer. Det är en ohållbar nivå som med absolut säkerhet kommer att tvinga fram en betalningskris som den spanska staten inte kommer att klara av.

När ska Merkel börja tala om ”lata spanjorer” och ge dem ett helt nytt recept på en paella för hårdbantning?

Madia: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,SR1,DN3,DN4,

Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, G20, Los Cabos, Spanien, EU, Merkel,

Det är härligt med semester i barndomens trakter. Varje år ändrar deltat sig en aning. Landhöjningen och vårfloden skapar nya grund och små öar som växer med åren. När solen skiner och vinden är loj skiftar himmel, vatten och sand mjukt från nyanser av blått till grått.

***********

Innan vi kommer fram till deltat tar vi gamla E4 över älven på krönet av kraftverkets dam och blickar ner över kanske Sveriges bästa laxvatten. Här dras ofta bjässar på 20-25 kilo upp av lyckliga sportfiskare.

Nya E4 korsar älven en kilometer längre ned där Midlanda flygplats ligger mitt i älven. Mitt i solglittret finns en fin plats för öringfiske i maj och september.

Där deltat tar slut vidtar Klingerfjärden som ligger inklämd mellan fastlandet och Alnön, som syns vid fotots horisont.

Solen målar gyllene ålar i älvens sandbotten.

Eller är det riktigt guld som legat i en regnbåges fot?

När ljuset vill glider färgerna mjukt över från himmelskt blått till sandigt grått.

Märkliga förstelnade djur vakar över älvens guld.

Äntligen, säger medborgarna. Valen är över. På mindre än två månader har Frankrikes befolkning fyra gånger gått till valurnorna för att bestämma vem som ska vara president de närmaste fem åren och vilka som ska sitta i det franska parlamentet. I dag har vi ett facit som visar att det politiska landskapet möblerats om i Frankrike.

Högern under ledning av Nicolas Sarkozy har besegrats på alla fronter. Den stora segraren i valet är Socialistpartiet. François Hollande som vann presidentvalet i maj med knapp marginal kan nu luta sig mot en klar majoritet i Nationalförsamlingen. Socialistpartiet har med sina 314 mandat egen majoritet och inga ursäkter för att inte hålla sina vallöften.

Grafiken till vänster visar reesultatet i gårdagens val.

Till höger ser vi en jämförelse med 2007.

Från vänster i grafiken ovan ser vi att Vänsterfronten gör ett dåligt val och slutar med tio mandat. Kommunistpartiet tappar flera av sina stolar från 2007. Vad det kan innebära för Vänsterfrontens framtida sammanhållning återstår att se. Miljöpartiet EELV kan med sina 17 mandat bilda egen parlamentsgrupp och bli stödtrupp till Socialistpartiet som, tillsammans med två allierade småpartier, får 314 platser, vilket grafiken ovan visar.

François Bayrous mittenparti MoDem smälter med sina två mandat samman till nästan intet. Den franska ”mitten” har försvunnit och Bayrou själv förlorade i sin plats i Nationalförsamlingen. Monsieur Mitten är slut. Sarkozys högerkoalition UMP förlorar nästan hundra platser från valet 2007 och därmed bekräftas nederlaget i presidentvalet med ett kraftigt utslag i parlamentsvalet. Om mitten har försvunnit så är det lika säkert att högerns samling i UMP är slut. Partiet kommer att spricka. Valet visar att en stor del av UMPs lokala ledare under partisekreteraren J-F Copé vill ”samtala” med Nationalfrontens väljare medan före detta premiärministern François Fillon och andra ”respektabla” högermän inte vill ha något att göra med Marine Le Pen.

Marine Le Pens Nationalfront gör ännu ett starkt val. Framgången i presidentvalet bekräftar att hennes nyorientering av frontens politiska linje lyckats mobilisera väljare som förlorades till Sarkozy 2007. Marine Le Pen kommer inte själv in i Nationalförsamlingen. Hon misslyckades att slå ut Socialistpartiets kandidat i den nordliga valkretsen Pas-de-Calais. Ändå kommer fronten nu att ha två platser i Nationalförsamlingen eftersom hennes systerdotter Marion Maréchal-Le Pen vann i alpdistriktet Carpentras. Frontens kandidat Gilbert Collard vann den andra platsen i det sydliga Garde.

Det odemokratiska majoritetssystemet speglar inte Nationalfrontens framgångar. Marine Le Pen har lyckats ta tillbaka de röster som förlorades till Sarkozy och mer därtill. Kombinationen av främlingshets och ekonomisk nationalism har lockat många väljare som känner sig krossade i globaliseringens järngrepp. När det blir borgmästarval och kommunalval kommer vi att få konkreta bevis för Nationalfrontens framgångar. Det är en kvalificerad gissning.

Socialistpartiet står som den stora segraren i de fyra val som hållits. Med en egen majoritet och obundna händer finns det inga ursäkter för att inte uppfylla Hollandes vallöften. De som gett honom och Socialistpartiet sitt förtroende är framför allt de yngre och de lågavlönade. De väntar sig konkreta reformer och beslut som förbättrar deras vardag. De många arbetslösa vill se ett stopp på försämringen av a-kassorna och framför allt en riktig jobbpolitik som ger säkra, vettigt betalda heltidsjobb. De väntar sig också att Hollande tar tillbaka alla de skattelättnader som Sarkozy gav de rikaste i samhället.

Så här i fotbollstider kanske man kan säga att François Hollande inte är en komplett spelare. Han är nämligen först av allt en högerfotad president, även om vänstern ibland kan användas till fina passningar som skär genom det borgerliga försvaret. Alla små fina passningar till vänster beror nämligen helt och hållet på den ekonomiska tillväxt som väntar. Utan tillväxt är det bara högerfoten som fungerar, för den måste se till att skjuta statsskulden och budgetunderskotten i sank. Det har Hollande lovat ska ske innan 2017. Allt annat är underordnat i hans strategi.

Media: DN1,SVD1,SR1,DN2,SR2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Frankrike, Hollande, Sarkozy, Socialistpartiet, Marine Le Pen, Rasism, Nationalism,

****************

Taverne Greenwich är nyöppnat efter två års renovering. Arkitekter och hantverkare skrapade fram originalfärger under sju lager av gammal färg. Foton från förra seklets början kom också till hjälpt för att ta fram den exakta kopian av Greenwich då det öppnades 1916. Rue des Chartreux ligger ett stenkast från Börsen på huvudgatan genom centrum.

Men låt oss börja från början, det vill säga min egen lilla gata. Här hittar du en monumentalmålning som mot all förväntan gjorts på väggen till sjukhuset Cesar de Paepe, rue des Alexiens. Syftet är nog inte att skrämma livet ur patienterna men att stoppa sugna klottrare.

Små gator där många boende har gröna fingrar finns det gott om trots Bryssels dåliga rykte som stenstad. Den här lilla gränden, rue de la Gouttière, finns mellan de två huvudgatorna Boulevard Anspach och Rue du Midi bakom sjukkassan Mutualité Socialiste.

Ett par minuter från min tvärgata ligger en liten plats med kyrkan Notre-Dame du Bon Secours och ett trevligt billigt café med stora härliga mackor.

Ett stenkast längre bort skiner solen över Café Au Soleil.

På den lilla tvärgatan, rue de Bon Secours, finns både en butik med godsaker av alla de slag och en liten restaurant med fina udda rätter.

På samma bakgata prövar en ung Don Juan lyckan.

Utanför Brasserie du Lombard köar kunderna upp mot väggarna. Rue du Lombard n°1, inte långt från turisternas Grande Place och stora polishuset (utifall att).

Mitt emot ligger den välbesökta Restaurant Plattesteen under ännu ett par seriefigurers glada uppsyn. Här bodde jag i en takvåning i slutet av 70-talet då jag ännu var ung och vacker. Som alla vet är jag numera bara vacker; det tycker i alla fall min snart hundraåriga mamma.

Här är vi så tillbaka till Taverne Greenwich som också har en liten terrass som trängts ihop på trottoaren. Innan renoveringen var Greenwich ett Mekka för alla schackspelare i stan. Men nu är det så fullsatt att det inte längre finns plats för oss. I stället kan su se på eller spela själv i den ombyggda saluhallen St-Gery femtio meter bort. Här spelade bland annat Réne Magritte dagligen innan han slog igenom som världsartist. Ägaren av Greenwich lär ha vägrat ta emot en tavla av Magritte som ersättning för en skuld med orden -målar du lika dåligt som du spelar schack är den nog inget värd.  Båda är i dag döda och vet inte att den säkert är värd en förmögenhet.

Den gamla saluhallen på Place St-Gery invigdes 1881. Där kan du ta en öl eller två, titta på utställningar eller kanske spela ett parti schack om anden faller på.

Eller varför inte prata en stund under trädets ljuva skugga också på Place St-Gery.

Inne i den gamla saluhallen träffar jag ofta vänner och bekanta, både gråhåriga och svarthåriga. Här slutar min lilla personliga guide över Bryssels bakfickor och gränder i kvarteren på båda sidor om Boulevard Anspach. Hundra meter från Börsen i riktning mot Gare du Midi hittar du dem alla.

PS; Nu drar jag på semester till Timrå och fiskevattnen i Indalsälvens delta. Så ni kanske inte hör av från mig på några dagar. Men jag kommer nog tillbaka med mina synpunkter på utgången av andra omgången i franska valen den 17 juni. Ska Socialistpartiet få egen majoritet i Nationalförsamlingen? Jag tror det, men kan ha fel.

Media:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Bryssel, Magritte, Greenwich, Klotter,

Första valomgången till den franska Nationalförsamlingen är över. På söndag avgörs den andra valomgången då segrarna ställs mot varandra i kampen om de 577 platserna.

-Var har jag nu min röstsedel verkar François Hollande fråga sig.

Ändå finns det en rad intressanta och viktiga iakttagelser att göra efter första valomgången. Först av allt visar utgången att analysen av presidentvalet i maj var korrekt. Det var mer ett kraftigt nej till Sarkozy från vanliga löntagare än ett entusiastiskt ja till François Hollande. Det bevisades i söndags då Socialistpartiet och vänstern i sin helhet inte svepte golvet med högerns kandidater. Det stora röstskolket visar att entusiasmen för Socialistpartiets ”alternativ” till den borgerliga politiken inte var överflödande. Bara 57,1 procent av valmanskåren tog sig till urnorna vilket är nära ett bottenrekord och betydligt lägre än i valet 2007.

Valsystemet i Frankrike är komplicerat och kanske kräver en kort förklaring. Nationalförsamlingen motsvarar andra kammaren i ett tvåkammarsystem eller underhuset i Storbritannien. Valet sker inte med proportionell metod vilket ibland leder till en märklig fördelning av platserna. Exempelvis hade Le Pens Nationalfronten 11 procent av rösterna 2007 vilket slutade med noll platser i Nationalförsamlingen. Ett ”odemokratiskt” system som Marine Le Pen oavbrutet fördömer till stort gehör.

I de fyra svarta ”pusselbitarna” kom Nationalfronten först. I de blå vann UMP, i de ljusröda Socialispartiet och i de mörkröda vann Vänsterfronten.

I gårdagens första valomgång gällde följande regler: en kandidat med över 50 procent i en valkrets går direkt till Nationalförsamlingen och ingen andra valomgång hålls. I de övriga ställs de två främsta kandidaterna mot varandra. Om en tredje kandidat lyckas nå över 12,5 procent blir det ett ”triangelval” i andra valomgången, där bara segraren tar en plats i parlamentet. Alltså, plats för mycken taktikröstning i andra valomgången. Söndagens första valomgång visar att det blir triangelval i ett trettiotal valkretsar. Det är i dem som Marine Le Pen den här gången hoppas vinna ett par-tre platser och få in en fot i Nationalförsamlingen.

Ingen röd våg är således första konstaterandet. Däremot bekräftas en annan iakttagelse från presidentvalet. Blocket UMP kring Sarkozy är på väg att explodera under trycket från Marine Le Pens nationella höger. Vi är vittnen till en högervridning inom den franska borgerligheten. En del vill omfamna Marine Le Pen medan centern kring den olycklige François Bayrou med 1,7 procent är på väg att krossas.

Här mobiliserar Mélenchon i Hénin-Beaumont. Tyvärr utan framgång.

UMP försöker visa upp en enad fasad inför söndagens andra valomgång men de långa knivarna syns på långt håll. Konkret är det hållningen till Nationalfrontens väljare som spräcker den ”respektabla” högerns enhet.

Partichefen Jean-François Copé som är en kopia av Sarkozy flörtar öppet med Marine Le Pens väljare och i eftervalsdebatten vägrade han att svara på frågan vad UMP kommer att göra i de valkretsar där avgörandet står mellan en kandidat från Socialistpartiet och en av Marine Le Pens extremister. Förre premiärminstern François Fillon håller däremot fast vid Jaques Chiracs princip att inte ens ta i Nationalfronten med pincett. Nu på söndag kommer UMP att i olika valkretsar uppträda enligt Copés eller Fillons linje och dagen efter valet talar mycket för att Nicolas Sarkozys UMP flyger i luften.

Några av UMPs trogna anhängare. I presidentvalet röstade 80%  av de kyrkogående katolikerna för Sarkozy.

En sista viktig iakttagelse är att Vänsterfrontens Jean-Luc Mélenchon kraftigt felbedömt sin egen tyngd i de lokala valen och slutade på 6,8 procent. Det som annonserats som en tuff boxningsmatch i valkretsen Hénin-Beaumont mellan Mélenchon och Marine Le Pen slutade med KO i första ronden. Le Pen kom först med 42,36 procent medan Mélenchon stannade på 21,48 procent. Det hade kunnat sluta med den duell som Vänsterfronten hoppades på om inte Socialistpartiets kandidat hamnat mellan de två med 23,50 procent.

Däri låg Mélenchons felbedömning. Hénin-Beaumont är ett gammalt fäste för arbetarrörelsen och i presidentvalet i maj fick Hollande 64 procent av rösterna i valkretsen. Mélénchons idé att han tack vare sin personliga utstrålning skulle kunna aktersegla socialistpartiets kandidat var mer önsketänkande än klarsyn. Nu hamnar han i stället utanför Nationalförsamlingen. Vänsterfronten får dock mellan 13-20 platser eftersom det franska kommunistpartiet fortfarande har ett antal trogna valkretsar där socialispartiet stöder deras kandidater i dueller med UMP och Marine Le Pen.

Detta är den troliga fördelningen av platserna i Nationalförsamlingen efter söndagens andra valomgång. Om Socialistpartiet ska få en egen majoritet är alltså inte ännu klart.

Tills sist ser vi än en gång att i lokala val har den revolutionära vänstern ingen reell tyngd. Med 1 procent tillsammans av rösterna blir slutsatsen att NPA och Lutte Ouvrière inte kan omvandla närvaron i ”nationella frågor” till det lokala planet då representanter till parlamentet utses.

Media: SVD1,SR1,DN1,DN2,SVT1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Franska valen, Hollande, Sarkozy, Mélenchon,

Varför befinner sig Spanien i en så djup ekonomisk kris? Arbetslösheten är med 24 procent den högsta i Europa, vid horisonten syns inget annat än fortsatt recession och allt fler av medborgarna dras ned i ren misär.

Halvfärdiga lägenheter smyckar landet. Det finns 700 000 ”skelett” i   byggherrarnas garderober.

Svaret är att giriga banker och byggherrar helt ensamma har skapat den situation som nu hotar att explodera i ansiktet på EU:s ledarskap och regeringar. Spanska banker kunde låna pengar till mycket låga räntor och byggherrar med större ögon än mage trodde att byggandet av hus och kontor stod inför en omättlig marknad.

När byggboomen exploderade efter att Lehman Brothers kraschade, också till följd av en ohämmad byggbubbla, följde konkurserna i kaskad och de banker som girigt lånat ut till alla projekt oavsett vad riskkalkylerna sa satt plötsligt inne med en massa miljarder i vad som finansvärlden kallar ”toxic debt”, det vill säga lån som troligen aldrig kommer att kunna betalas tillbaka. Ännu en spekulationsbubbla och inget nytt under solen?

Jo, för den spanska krisen kan bli avgörande för både EUs och eurons vara eller icke vara. För nu talar vi inte om ett litet Grekland som knappt väger 3 procent av eurozonens samlade ekonomi utan om den fjärde största ekonomin med euron som valuta. Nu känner byråkraterna i Bryssel, Berlin och Paris att det brinner i knutarna och ingen raljerar högt och brett om ”lata spanjorer”, eller varför inte ”giriga bankirer och byggherrar”.

Så hur mycket pengar behöver den spanska finansen för att rensa ut lite ”toxic debt”? Uppgifterna varierar mellan 30 till 80 miljarder euro. Spaniens högerregering har inte sagt något alls ännu eftersom den hoppats in i det längsta att inte behöva ta nya lån från IMF och EUs stabiliseringsfond EFSF. Den vet att det finns villkor kopplade till ”hjälpen”.

Spansk ungdom visar att det ännu finns hopp om kraftigt motstånd.

Däremot vet vi var det eventuella kapitaltillskottet kommer att hamna. Rakt in i de privata bankernas konton, samma banker som orsakat den djupa krisen. Till och med Obama har blandat sig i affärerna och uppmanar EU att ställa upp med stora pengar till de privata bankerna. Han ser till den amerikanska ekonomins intressen. För en bankkrasch i Europa och eurons fall kommer att slå hårt mot den amerikanska exporten till EU.

Vi vet också vilka krav som kommer att ställas och vilka de riktas mot. Rätt gissat: inga speciella krav kommer att ställas på bankirerna. Det är den arbetande skattebetalande majoriteten som ska betala krisen för den extremt lilla minoriteten ägare av bankernas kapital. Det har redan IMF och ECB gjort klart i ytterst sträva ordalag.

Reformen av anställningslagarna är slaveri

Den spanska regeringen förväntas besvara ”hjälpen” med nya ”reformer”, detta hoppingivande ord som numera sprider onda aningar och skräck bland vanliga löntagare. Pensionärerna har det för bra. Fram med kniven och skär bort överflödsfettet. Sjukvård och skolor slösar med offentliga medel. Fram med kniven… De arbetslösa har det alldeles för bra. Fram med kniven…

Media: DN1,DN2,SVD1,DN3,SVD2,SR1,DN4,DN5,SVD3,DN6,DN7,DN8,

Bloggare: Röda Rummet,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, ECB, Spanien, Merkel

Med den vitsiga rubriken försökte häromdagen den franska dagstidningen Le Monde sammanfatta det katastrofala kaos som Europas ledare skapat på kontinenten.

Tanken går oundvikligt till hur världen kraschade efter börsens magplask 1929. Då lyckades också politikerna att omvandla en privat finanskris till en världsdepression av en omfattning som kapitalismen aldrig sett maken till.

När de ”svarta dagarna” 24-29 oktober 1929 var över hade börsindex i New York tappat över 30 procent för att sedan fortsätta fallet och tappa 89 procent fram till 1932. Att börskrisen övergick i en ekonomisk depression kunde omvärlden tacka politikerna för. Eftervärlden minns att den amerikanske presidenten Herbert Hoover gjorde allt fel. Hans recept för att bekämpa krisen var dubbelt: strama åt de offentliga utgifterna för att spara USA ur krisen och total passivitet inför den bankkris som ledde till att hundratals amerikanska banker gick omkull och därmed ströps all kredit till industrin som i sin tur avskedade miljontals arbetare och stängde sina portar.

Låter storyn bekant? De europeiska regeringarna och byråkraterna i Bryssel har till synes samma krisrecept som Herbert Hoover. Men det är bara till synes. För samtidigt som alla i kör upprepar att ”vi måste sanera budgetunderskotten” har bankerna överösts med pengar för att hindra en upprepning av trettiotalets finansiella sammanbrott.

Det är nu över fyra år sedan den finansiella bubblan sprack i USA och snabbt spred sig till Europa. Inget vettigt har gjorts och krisen blir bara värre och värre. Sedan det offentliga räddade bankerna och tog över deras skuldberg har den privata finanskrisen omvandlats till en offentlig skuldkris.

Vägen ut ur den offentliga skuldkrisen liknar till förskräckelse den som Hoover slog in på. I den ekonomiska ortodoxins namn har den tyska regeringen med benäget bistånd från Holland, Österrike, Sverige och andra förklarat att vägen ut ur krisen går via en mycket strikt budgetåtstramning. Varje offentlig utgiftskrona ska vändas upp och ner flera gånger. Spara, spara och åter spara på utgifterna sägs sanera statsbudgeten och underskotten.

Två och halvt år in i de statliga skuldkriserna ser vi att det är nonsens. Det enda som sparandet med de offentliga utgifterna leder till är en allt värre ekonomisk kris som nu börjar likna trettiotalets stora depression. Vi är inte där ännu. Men det går ”framåt” med hisklig fart. Lite fakta om vad som skett med den reella ekonomin de senaste åren ger kalla kårar.

Angreppen på den arbetande befolkningens inkomster och därmed köpkraften har satt djupa spår. Över hela eurozonen har den genomsnittliga årsinkomsten minskat från 26 500 euro 2007 till beräknade 25 700 euro i år, det vill säga en sänkning av köpkraften med 3 procent i snitt över hela zonen. Men för de som utsätts värst för budgetortodoxin handlar det om siffror jämbördiga med trettiotalets depression. I Irland har köpkraften gått ned med 20 procent under samma period, i Grekland med 18 procent, i Portugal med 7,5 procent och med 7 procent i Spanien. Tillsammans handlar det om ett efterfrågebortfall på 225 miljarder euro.

Effekterna på antalet arbetslösa och sysselsättningsgraden har inte låtit vänta på sig. Antalet offentligt arbetslösa i eurozonen har ökat med 5,6 miljoner, upp från 11,8 miljoner till dagens 17,3 miljoner. För att återvinna antalet sysselsatta 2008 måste det omedelbart skapas fyra miljoner arbeten. Om antalet skapade jobb hade fortsatt att öka i samma takt som före krisen hade i dag 11 miljoner fler varit i arbete.

Så vad gör Europas regeringar för att bekämpa den ekonomiska krisen? Svaret är som alla vet –ännu mer svångremspolitik. Med sänkt huvud och skygglappar rusar EUs ledare rakt in en tunnel där det ljus som syns i dess ände är ett framrusande tågs strålkastare.

Här tar likheten med Hoovers krisrecept slut. För om Merkel &Co. endast har en svältkur att erbjuda den arbetande befolkningen bjuds banker och finansinstitut till ett dignande bord. Det går snart inte att hålla reda på alla miljarder som de fått till skänks utan att ett enda krav ställts på hur miljarderna ska användas.

Det senaste påhittet från den europeiska centralbanken ECB kan stå som symbol för kampanjen ”rädda bankerna”. Tusen miljarder euro har sedan december 2011 lånats ut till bankerna på tre år mot 1 procents ränta. Sett till att inflationen fluktuerar kring 2 procent innebär det att bankerna får betalt för att låna pengar. I teorin ska pengarna till bankerna leda till att icke-finansiella företag lättare ska få nya lån till sin verksamhet. Men det är bara i teorin eftersom ECB inte ställer några som helst krav på hur miljarderna ska användas. Bankirer har ju inte gjort sig kända för att tänka på samhällsnyttan. Så är det med ECBs miljarder också. De privata storbankerna använde omedelbart pengarna till att spekulera i skakiga statsfinanser genom att köpa spanska, italienska och portugisiska obligationer med räntor mellan 4,5 till 6,5 procent.

Det blir koketta vinster utan att lyfta ett finger. Vinster som kan gå direkt ner i aktieägarnas fickor i stället för till jobbskapande investeringar. Men det finns också grädde på moset för de spekulationsglada bankirerna. Den senaste tiden har de använt miljarderna från ECB till att göda en finansbubbla i bland annat Brasilien som får betala 10 procents ränta för att åtnjuta de europeiska bankernas gunst, samma banker som lånat till 1 procent.

Merkels recept är alltså inte samma som Hoovers. I Europa kombineras en extremt stram budgetpolitik med en extremt lös penningpolitik. De arbetande ska skinnas in på bara kroppen. Bankernas ägare subventioneras ohämmat. De skapar kriser som drabbar alla men är för stora för att låtas falla. Tala om ett parasiterande bidragsbehövande skikt i samhället.

Men det är ju för att skapa tillväxt och jobb svarar Anders Borg, som för övrigt varit märkligt tyst den senaste tiden. Vi är nu över fyra år in i krisen. Var finns jobben? Var finns tillväxten? Den absurda politik som alla regeringar i Europa väntas föra är inte bara extremt orättvis och källa till snabbt ökad ojämlikhet i samhället. Den är dessutom bevisligen helt ineffektiv.

Bloggare: Svensson,

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SR1,DN3,SVD3,SR2,SVT1,DN4,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Euro, Merkel, Borg, Hoover, Depression