.

Vagnchefen Kenneth Wallins dröm om att bli yrkesmilitär gick bokstavligen upp i rök. Den försvann i dammet och splittret i byn Alizay bortom det bergiga Hindukush  när hans pansarvagn exploderade.

.

.

Minnesstenar för stupade svensk-finska soldater vid basen”Norrskenet”

.

Med den drömmen försvann uppenbart också oskulden hos många politiker. Eller snarare, det blev svårare att låtsas att vara oskuld. Att låtsas att Sverige inte är i krig. Att två svenskar fick sina underkroppar sönderskjutna, bara några dagar senare, gjorde det än mer omöjligt. Under valrörelsen var kriget i Afghanistan en styvmoderlig fråga. En undansopad dammråtta både i riksdagens plenisal och i alla valrörelsens debatter och utfrågningar.

.

.

”Krigsman erinran” 1947.

Fotot från Bohusläns museum av Arne Andersson.

.

När Wallins döda kropp, eller stoft som man mer sorgesamt säger under minnesstunderna, i dag flygs hem till Sverige har Överbefälhavaren Sverker Göranson kallats in till riksdagen för att berätta om hur det är att döda och dödas. Riksdagen ska informeras om vad som händer när man har fattat de beslut man har fattat. Svenska Dagbladets Martin Holmström har också försynt påpekat att:

”Under de närmast krigsliknande förhållanden som råder i Afghanistan går det inte att undvika risker, och dessa har hela tiden ökat. Och strider får dessvärre ofta en dödlig utgång för den ena eller bägge av parterna.”

”Det var det jävligaste. Det hade jag ingen a-a-ning om”, utropade Hasse Alfredsson för fyrtio år sedan när han i sin och Tage Danielssons  bästa revy, ”Dubbelgöken”, drev med den tidens politiker. Då handlade det om mjölkpriser och om att kärnkraft dödar.

Nu handlar det om krig. Detta trots att Carl Gustaf Hubertus XVI, Hertig av Jämtland och Konung av Sverige, i somras höll tal om att familjen Bernadotte alltid, under tvåhundra år, skyddat landet från krigets fasor.

Kanske var det enklare förr. Då fick vi reda på att det här med soldatliv innebar att vi också kunde dö. Jag tillhörde den sista årgången, 1966, som skulle räta på ryggen och delta i riten ”Krigsmans erinran”:

”Krigsman skall frukta Gud och vara Konungen huld och trogen. Han skall med nit och trohet uppfylla alla de plikter, honom i tjänsten åläggas /…/  Hans oavlåtliga strävan skall vara att väl bereda sig för krigets värv. Vid ofred skall han mot rikets fiender sig städse manligen och väl förhålla samt med liv och blod Konung och Fädernesland försvara.”

.

.

Sista Soldaterinran vid marinbasen i Karlskrona i somras.

Den försvinner. I stället har vi legosoldater väster om Himalaya.

.

I dag är det mer ”modernt” och riten kallas för ”Soldaterinran” och i den nya texten finns inte ett ord om att man ska vara beredd att offra sitt liv och blod. Inte ens för den nya ätten Westling. Dessutom är denna nya rit redan gammal, definitivt ”Ur tiden”:

”Det svenska försvaret skall verka för att vår fred och vårt oberoende bevaras. Det skall värna vår frihet att själva forma vår rättsordning och vår kultur. Om Sverige blir angripet, skall vi med vapenmakt hindra att landet faller i angriparens hand.”

Ceremonin säger ingenting om att våra krigsmän, i sold hos NATO och med USA:s Barak Obama som sin i praktiken högste befälhavare, själva ska delta i ett angrepp på de människor i Central-Asien som försvarar sin ”rättsordning och kultur”. Även om denna ser ut som på den tiden när en svensk kung eller en hertig deltog i fält och ledde sina krigsmän.

Riksdagens politiker offrade dessutom Kennet Wallins liv utan att veta vem som var hans fiender. Försvarsmakten konstaterar bara att ”vi vet inte vilka som dödade honom. Motståndsmän, kriminella gäng eller talibaner som ni journalister säger”. De två soldater som sköts ihjäl i februari dödades endera av en egen polis, eller av ”friendly fire” från de egna kamraterna…

Dessutom låtsas riksdagen att den inte vet någonting om att deras ledare där borta i Asien, den korrupte presidenten Hamid Karzai, med stöd av NATO, förhandlar om en uppgörelse med de människor som våra krigsmän strider med…

Men, Kenneth Wallin som inte längre spelar med i sitt hockeylag, Trångsunds IF, där han som back har motat sin sista puck. Hans yttersta uppoffring kanske ändå kan få opinionen att vända och inse att vårt bästa försvar är att omedelbart kalla hem alla soldater från det som världen i övrigt kallar Af/Pak-kriget.

De behövs här hemma för att stoppa skogsbränder och köra bandvagn i snöstormarna.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, ISAF, NATO, Krigsmans erinran, Kenneth Wallin, Sven Tolgfors, ÖB

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,GP1,GP2,GP3,EXpr1,EXpr2,SVD4,DN4,AB3,GP4,SVD5,DN5,

DN6,AB4,EXpr3,SVD6,DN7,GP5,GP6,SVD7,DN8,GP7,SVD8,Expr4,

Bloggare: Jinge,JonasSjöstedt,

.

I går gjorde Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman, Hans Linde, ett uttalande där han slog fast att vi alla – än en gång – blivit påminda om hur säkerhetsläget i krigets Afghanistan har försämrats:

”Den dödliga attacken utanför Mazar-i-Sharif påminner oss än en gång om att säkerhetsläget i Afghanistan, även i de fyra provinser där de svenska soldaterna finns, har försämrats. Allt större delar av Afghanistan plågas av våld och attacker. De som drabbas allra värst är de civila afghanerna.”

.

.

Nu stämmer detta inte med den bild som de rödgröna gav i valrörelsen för bara drygt en månad sedan.  Då var det inte många påminnelser om att det hela höll på att gå åt helsike. I Vänsterpartiets uppgörelse med socialdemokraterna och Miljöpartiet målade man upp ett helt annat framtidsscenario:

”I inledningen av nästa år påbörjas en process där ISAF successivt, i provins efter provins, ska lämna över säkerhetsansvaret till de afghanska myndigheterna. Vi rödgröna gör idag bedömningen att någon eller några av de provinser som Sverige idag ansvarar för kan överlämnas redan tidigt under nästa mandatperiod /…./ En rödgrön regering  kommer att ha avslutat trupptillbakadragandet senast under det första halvåret 2013. Givet det vi vet idag om situationen i de provinser där Sverige finns representerat kommer denna strategi att fullföljas i sin helhet.”

Vid otaliga valmöten, intervjuer och kontakter med media betonades att ”läget på marken” var avgörande för hur det framöver skulle gå med Kabulkonferensens mål om att lämna över säkerhetsansvaret till Karzai-regimen. Nu,  i år 4:e november, skulle man gemensamt stå bakom en fortsatt truppnärvaro för att sedan stämma av läget under 2011. En gemensam grundton från de rödgröna var också att säkerhetsläget såg bra ut i de ”svensk/finska” provinserna.

Här måste jag vika in att denna Kabulkonferens inte sa ett ord om att de utländska trupperna skulle dras tillbaka. FN/NATO:s mönstring, där  näbbtippen Bildt och FN-chefen Ban Ki-Moon tvingades landa på en amerikansk flygbas på grund  av vild raketbeskjutning  mot den säkra huvudstaden, höll bara med Karzai om hans,  som alltid,  svepande förhoppningar om att på egen hand kunna ta över själva ansvaret – efter 2014.  För två månader sedan skulle denne korrupte valfuskare  exempelvis göra sig av med alla utländska säkerhetsfirmor som tjänar manna i Afghanistan. Något han tog tillbaka redan  i går. Många från Linde till drösvis med svenska journalister kan inte läsa skriven text utan upprepar bara vad de tror är sant. Senast i går kväll satt TV 4:s utrikeskommentator Rolf Porseryd och berättade,  förmodligen helt godtrogen,  att i och med ”Kabul” ska de utländska trupperna vara borta 2014. Han kunde lyssnat till Obama,Clinton,Gates eller Petreaus. De har i stället om och om igen försäkrat att det inte finns något slutdatum för ockupationen. Även om de väljer att säga ”närvaro”.

Ifrågasättandet av Kabulkonferensen är Bullshit, sa Bill. Just det, sa Bull.

.

.

Jag vet inte om Linde tror att vi som röstat på Vänsterpartiet är idioter. Men det man sa i september till det svenska folket var knappast att läget förvärrats. Eller att allt större delar av Afghanistan plågades av våld och attacker. Alltså att läget ser för jävligt ut.

Det är möjligt att Linde höll inne med sina och partiets verkliga åsikter. Ja, det är till och med troligt. Suget efter ministerposter kanske var så stort att de var beredda: Inte bara att acceptera EU utan att också ta ansvar för att strida under NATO:s fanor.

C H Hermansson, den gamle vänsterledaren, som hyllades stort vid partiets gravöl under årets valvaka, hans gamla visdomsord om att ”Sverige är en liten men hungrig imperialistisk stat”, har nog tappats bort av dagens partiledning?

Lindes uttalande ska också, enligt Dagens Nyheter, ha orsakat viss rabalder hos de rödgröna. Uppenbart skärrad för att riva mer i de sår i alliansen som Miljöpartiet redan fläkt upp säger då (v):s utrikespolitiske talesman till tidningen att:

”Jag vill verkligen slå fast att den rödgröna uppgörelsen håller. Men det är också vår linje i pressmeddelandet. De militära styrkorna ska ju avvecklas fram till våren 2013 enligt det rödgröna förslaget. Och det är vi med på, framhåller Hans Linde. ”

Men varför civila afghaner och svenska soldater ska dö i onödan i ännu tre år. Ja, kanske i ännu ett decennium. Den frågan återstår då att besvara. Om nu ”läget på marken” bara blir värre och värre.

.

Hans Linde slår knut på sig själv…

.

Uppenbart har här Hans Linde slagit knut på sig själv. Likt en metmask på den krok som hugger tag i människor med goda avsikter,  för att fiska in dem till ett regeringsansvar för svensk kapitalism och till ett försvar för den lilla men fortfarande hungriga svenska, imperialistiska statsbildningen. Är man edsvuren med sina politiska partners om att ”Kejsaren är fullt påklädd”. Fast han är spritt språngande naken. Då duger det inte med att försöka vinna billig politisk godis genom att plötsligt peka finger och säga att Majestätet inte har en tråd på kroppen.

Då blir det i stället Carl Bildt som blir bjuden på konfekt.

Hur var det då med min röst på Vänsterpartiet? Ja, tack och lov fick partiet mina valsedlar ens utan ett enda decimalkomma av illusioner om dess ledning eller dess program. Vi röstade mot alliansregeringen. En ståndpunkt jag och Benny i samsyn klargjorde flera gånger här på bloggen. Vi ville först och främst inte ses som ett hinder på vägen för alla gamla arbetskamrater och vänner som hade visst hopp om en förändring. Dessutom ville vi inte ge sverigedemokraterna större utrymme än nödvändigt.

Märkvärdigare än så var det inte att slicka igen valkuverten.

Men trots eller tack vare att vi är otrogna väljare kräver vi åtminstone en viss politisk hederlighet.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, de rödgröna, Kenneth Wallin, Hans Linde, ISAF, NATO

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,GP1,GP2,SVD5,GP3,DN5,SVD6,SVD7,

Bloggare: JonasSjöstedt,Jinge.Schlaug,Motbilder,RödaLidköping,

.

.

.

Är Sverigedemokraterna några snart vissna blåsippor?

Eller svidande brännässlor som ska slitas upp med rötterna?

Med ett inlägg av Anders Hagström avslutar vi, för tillfället,

den viktiga diskussionen om vad det är för nytt parti

som har bänkat sig i riksdagen.

.

.

Av Anders Hagström

.

”History is bunk” är ett uttryck som brukar läggas i mun på Henry Ford, Fordkoncernens grundare. Att historia är skit, skräp eller värdelös är en uppfattning som man tyvärr kan stöta på i olika sammanhang, även inom vänstern.

Varför bråka om gamla gubbar som varit döda i decennier eller händelser som ägde rum för snart hundra år sedan? Det är bara slöseri  med tid. Låt oss koncentrera oss på dagens frågor.

Men de döda har en märklig förmåga att göra sig påminda långt efter sin bortgång. Det är inte så konstigt. Dagens frågor är ofta inte alls nya även om de kan verka så vid första ögonkastet. Vid närmare granskning visar de sig förvånansvärt ofta vara gamla frågor som ställs på nytt – vilket är något helt annat.

Låt oss ta ett exempel.

Sverigedemokraterna. Vad är det egentligen för slags parti? Fascistiskt som en del på vänsterkanten hävdar eller något annat? För att kunna besvara frågan måste vi först besvara frågan om vad fascism är för något. Och för att göra det måste vi ta oss en titt på vad som utmärker en rörelse för att kunna karaktäriseras som fascistisk.

Och då upptäcker vi något märkligt. Begreppet fascism har använts på tusen och ett sätt av olika radikala grupper. Allt från Hitler och Mussolini till socialdemokratin har kallats för fascism. Kort sagt vi tvingas för att kunna ta ställning till om Sverigedemokraterna är är en fascistisk organisation studera hur begreppet fascism behandlats (eller snarare misshandlats) av olika riktningar.

Men trots vidlyftigheten eller rättare sagt inflationen i hur begreppet kommit att appliceras råder i stort enighet om en sak; Mussolinis och Hitlers rörelser var fascistiska, ja praktiskt taget arketypen för sådana rörelser..

.

Ta gatan i besittning

.

Vad kännetecknade då dessa rörelser?  I en artikel där vi försökte utreda vad fascism egentligen är för något under den ideologiska loppmarknad som dess tankegods ofta framstår som, konstaterade vi:

”I själ och hjärta är fascismen en aggressiv bonapartistisk rörelse, dvs en rörelse som aspirerar på en auktoritär lösning där dess ”utvalde” ledare kommer att ha den odelade makten i sina händer. Den skiljer sig från mer traditionell bonapartism – namnet kommer från Napoleon III:s regim – som oftast använder krigsmakten och den statliga byråkratin som språngbräda genom att den måste försöka ta gatan i besitt­ning för att kunna ta makten i besittning, dvs den måste vinna en massrörelse för sin kandidatur på makten.

Väl vid makten förvandlades fasciströrelserna i Italien och Tyskland till bonapartistiska eller despotiska diktaturer, där själva de massrörelser som burit diktators-aspiranterna till makten till omvandlades till gigantiska byråkratiska apparater för hjärntvätt, åsiktskontroll och fördelning av makt och privilegier. Det var inte bara opportunisterna som anslöt sig – i Tyskland föraktfullt kallade ”marsfrälsta” av nazismens veteraner – utan också praktiskt taget hela befolkningen var mer eller mindre tvungen att ansluta sig till någon av deras otaliga underorganisationer. I Nazi-Tyskland var det från mitten av 30-talet lika obliga­toriskt för alla barn och ungdomar att tillhöra Hitler-Jugend som för deras lärare att tillhöra den nazistiska lärarorganisationen.”  (Se Om fascismen och nazismen i Italien, Tyskland, England och Norden.)

Därför har vi också alltid avvisat att begreppet fascism används om mer traditionella bonapartistiska fenomen som exempelvid den spanska diktaturen under Fransisco Franco:

”Bakom resningen låg en bred allians av Spaniens alla konservativa och reaktionära krafter, från de olika monarkistiska fraktionerna till officerskåren. Och så, förstås, José Antonio Primo de Riveras falangister, den spanska upplagan av fascismen.

I motsats till i Tyskland och Italien var det dock inte fascisterna som satte sin prägel på det reaktionära anloppet mot arbetarklassen och de fattiga och jordlösa bönderna hur mycket än kuppgeneralerna be­tecknades som ”fascister” av sina republikanska motståndare, utan militären som satte sin prägel på Falangen och förvandlade den till en stöttepelare för sin regim (till fascist-veteranernas eller ”de gamla skjortornas” stora förtret.)

Franco skulle på kort tid bli kuppgeneralernas ledare och dessutom utropas till statschef genom en mindre kupp som överrumplade hans generalskollegor, som inte kunde göra annat än att maktlöst kalla honom ’horunge’ och ’svin’ bakom hans rygg.”  (Se: Spanska inbördeskriget 1936-39)

Men tillbaka till Sverigedemokraterna. Svaret på frågan om det är fascistiskt kan bara bli nej. Sverigedemokraterna är inget fascistiskt parti, inte bara för att det är svårt att föreställa sig bil­handlartypen Jimmie Åkesson som en Mussolini eller Hitler, utan därför att partiets strategi knappast är bonapartistisk av den extrema och aggressiva typ som den klassiska fascismen utgjorde och dess politiskt betydelselösa efterapare idag utgör, utan parlamentarisk, dvs vinna stöd vid valurnorna för att vinna inflytande i de parlamentariska församlingarna.

Partiet gör för övrigt knappast någon hemlighet av sin förhoppning på att få en strategisk betydelse­full vågmästarposition i riksdagen à la sin danska förebild, Dansk Folkeparti, för att med den som hävstång vrida utvecklingen i önskad riktning. Än mer som en framgång, i bemärkelsen växande stöd, för partiet kommer att likt Ny Demokrati på sin tid locka eller pressa andra partier – i kamp om väljare och inflytande – att lägga sig nära Sverigedemokraterna och till och med försöka stjäla delar av dess program. Något som enligt SD:s förhoppningar bara kommer att gynna SD: ”Folk har en tendens att söka sig till originalet”, som Jimmie Åkesson sagt vid flera tillfällen.

Däremot kan man givetvis inte utesluta att ett rejält bakslag för Sverigedemokraterna nuvarande strategi kan få en rekyleffekt inom partiet och locka partiledningens kritiker att på allvar gräva upp stridsyxorna – som är fallet i de flesta partier som gått på pumpen. Något som kan leda till rättning bakåt tillbaka till partiets mer bruna förflutna. En utveckling som bara kan splittra, isolera och marginalisera partiet – kort sagt en välkommen utveckling, men just nu knappast trolig.

.

Inte bara om teori…

.

Men det handlar inte bara om teori utan också om strategi och taktik. Allt hänger nämligen ihop:  Hur skall man med hjälp av den uppfattning man har om Sverigedemokraterna (teori) förhålla sig till Sverigedemokraterna i stort (strategi) och hur skall man bära sig åt för att hantera dem i varje konkret situation (taktik) på ett sätt som leder till att det strategiska målet uppfylls.

Eller uttryckt på ett annat sätt: Är det en framkomlig taktik att skrika ner eller spöa skiten ur partiets företrädare och medlemmar för att uppnå det strategiska målet att rycka undan grunden för det, i förhoppning om att demoralisera, skingra eller vinna över dess väljare, varav inte så få måste räknas till arbetarklassen?

Eller är det i grund och botten bara ett uttryck för vanmakt över det faktum att man saknar förmåga och/eller styrka  nog att kunna erbjuda ett tydligt, trovärdigt och kraftfullt alternativ till Sverige­demokraternas illusoriska svar på den känsla av att bli trängd, överkörd och lämnad därhän som så uppenbart utgör resonansbotten för partiets attraktionskraft? Ett svar som gett det 340 000 röster.

Lästips:

Ernest Mandel, Förord till Trotskijs ”Kampen mot nazismen i Tyskland -33” (tar  bl a upp olika teorier om fascismen)

Debatt: Kampen mot nazismen i Tyskland (ur den maostiska tidskriften Marxistiskt Forum).

Trotskij, Vad är fascismen och hur ska man bekämpa den? (skrift från 1944)

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, sverigedemokraterna, fascism, nazism, Adolf Hitler, Benito Mussolino, Dansk Folkeparti

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,AB1,

.

För övrigt var det nog tur för Lars Ohly att de rödgröna inte vann valet. Eftersom denna moderna ”folkfront” under alla förhållanden var beredd att ha kvar svensk trupp under hela 2010 för att sedan kanske påbörja en hemtagning under 2011. I regeringsställning hade han då kort och gott varit ansvarig för det som skett…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, poliyik, Afghanistan, NATO, ISAF, Kenneth Wallin

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,Expr1,GP1,GP2,GP3,SDS1,Expr2,GP4,GP5,SVD5,DN4,SVD6,DN5,AB1,

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,StefanLindgren,JonasSjöstedt,Arbetarperspektiv,

.

.

Denna artikel är ett försök att kortfattat redogöra för vad som kännetecknar fascistiska rörelser/partier och utifrån detta dra vissa slutsatser om Sverigedemokraterna och hur man bör se på och handskas med detta parti och det som det representerar.

Vad karakteriserar fascismen/nazismen?

.

Av Martin Fahlgren

.

För en mer grundlig analys av hur fascistiska rörelser uppkommer, de historiska betingel­serna, vilka klasskrafter som den uttrycker och den historiska roll som den haft – se Ernest Mandels Förord till Trotskijs ”Kampen mot nazismen i Tyskland -33”. Vi nöjer oss således här med att peka på utmärkande drag hos fascistiska rörelser – för att på så sätt kunna sätta upp ett antal kriterier för vad som är fascism och vad som inte är det.

.

.

Den historiska fascismen uppkom och växte i en situation av djup ekonomisk, social och politisk kris (efter första världskriget). Den baserades på en utomparlamentarisk massrörelse (som främst organiserade utslagna småborgare, trasproletärer osv).

Det som utmärkte den fascistiska ideologin och politiken kan sammanfattas i följande punkter:

1) Fascismen hade som uttalat mål att fullständigt krossa arbetarrörelsen och dess partier. Klassen skulle totalt atomiseras och dess ledare fysiskt likvideras. Vilket också till sist skedde i både Italien och Tyskland.

.

Tidiga stormtrupper, 1920,  som attackerade arbetarrörelsen

.

2) Fascismen var uttalat emot politisk demokrati. Den borgerliga parlamentariska demokratin skulle krossas och alla andra politiska partier upplösas.

3) Fascisterna organiserade paramilitära styrkor (svartskjortor i Italien, SA i Tyskland) som användes för att terrorisera politiska motståndare (och i Tysklands fall judar), bryta upp politiska möten osv.

4) De fascistiska rörelserna kännetecknades av ledarkult, vilket givetvis hänger samman med att de var för diktatur, som förkroppsligades av ledaren.

5) Fascismen var starkt nationalistisk och förespråkade klassöverskridande folkgemenskap (all klasskamp ansågs vara av ondo) – det var den nationella enheten som var det centrala. Detta betydde också att fascismen ofta var fientligt inställd till nationella minoriteter, ”utlänningar” (den egna nationens medborgare favoriserades) osv, men den var inte rasistisk i egentlig mening (nazismen där rasfixeringen – ”arierna” – spelar större roll än nationalismen är här ett undantag, inte typisk för fascismen i allmänhet).

6) Den fascistiska ideologin var totalitär, dvs den hade som målsättning att utrensa och förbjuda alla kulturella, politiska osv yttringar som man ansåg stred mot de egna idealen (bokbål, censur när man kommit till makten osv).

Sverigedemokraterna fascister?

Vilka av ovanstående punkter kan sägas passa in på Sverigedemokraterna (SD)? Ja, punkt 5 – nationalismen och ”svenskheten” (folkgemenskapen) – gäller givetvis i stor utsträckning SD. Även punkt 6 kan delvis sägas utmärka SD (fast det rör sig här om en ganska mild form, jäm­fört med de hårda regler som fascisterna stod för).

De övriga punkterna (1-4) kan inte sägas utmärka SD – för att kunna hävda motsatsen måste man hämta ”bevis” från något annat än de politiska dokument och uttalanden som SD har spritt omkring sig under de senaste åren. Man kan nog hitta en eller annan riktig fascist i SD som står för sådana åsikter (partiet har ju ett sådant ursprung), men att exempelvis SD skulle ha som politisk målsättning att avskaffa demokratin och inrätta en egen diktatur – några belägg för något sådant finns inte. SD:s högsta ledning kan givetvis (hypotetiskt) ha en sådan hemlig agenda – även om jag betvivlar detta – men i vilket fall som helst är det inte på basis av en sådan politik man vunnit stöd och skulle partiet börja driva en sådan politik då skulle det också med säkerhet råka in i en svår intern kris.

Att SD skulle vara ett fascistiskt parti låter sig således svårligen bevisas om man jämför och drar paralleller med de historiska exemplen på fascistiska rörelser som finns till hands. För att beteckna SD som fascistiskt måste man därför omdefiniera vad som menas med fascism. Men om man gör det, då faller också de historiska analogierna för övrigt – vi kan inte hävda att man för att bekämpa SD bör använda samma metoder som mot fascismen på 30-talet (att t ex bilda kampgrupper för att bekämpa obefintliga fascistiska paramilitära huliganer är givetvis bara löjligt).

Nej, en effektiv kamp mot SD och dess politik måste utgå från att SD är ett mer traditionellt politisk parti, med reaktionära politiska idéer i många frågor och med en populistisk och demagogisk framtoning.

Främlingsfientligheten måste givetvis bekämpas, liksom SD:s inskränkta nationalism, islamofobi osv, men det är kontraproduktivt att göra det genom mötesstörningar, fysiskt angrepp på SD-representanter och liknande – en sådan politik bidrar inte till att isolera SD politiskt, utan gynnar i stället partiet (det isolerar i stället vänstern, dvs resultatet blir motsatt det avsedda).

Vad bör göras?

För att effektivt bekämpa SD duger det inte att gallskrika om en fascism som faktiskt inte finns i vår riksdag och andra valda församlingar ännu – det leder snarare till att man kommer att tänka på historien med fåraherden som gång på gång skrek ”Vargen kommer”, så att till slut när vargen verkligen kom ingen längre reagerade. Nej i stället måste man inse vad SD (och liknande partier) i själva verket är ett uttryck för – och ta itu med dessa problem – dvs roten till det onda.

Det som ligger till grund för uppkomsten av främlingsfientliga partier är de problem som det moderna samhället uppvisar – stor arbetslöshet, ökade sociala och ekonomiska klyftor, ökad social utslagning osv, samtidigt som det sociala skyddsnätet (sjukförsäkringar, arbetslöshets­understöd osv) – det som många nostalgiskt brukar kalla ”folkhemmet – har nedmonterats med i stort sett hela det gamla politiska etablissemangets medverkan. Samtidigt har politi­kerna själva beviljat sig allt fler förmåner. Detta ligger till grund för ett utbrett politiker­förakt – stora grupper, inte minst inom arbetarklassen, har inte längre förtroende för de etablerade partierna.[1]

.

.

Det är i gemensamma sociala strider vi kan bekämpa rasismen.

Som här i dagens Frankrike.

.

För att föra en effektiv kamp mot en politisk strömning som SD måste man inse detta och huvudstöten måste riktas mot roten till det onda – mobilisera för att ändra den ekonomiska och sociala situationen,ideologiskt och politiskt tar strid mot de reaktionära uppfattningar som SD gör sig till tales­man för, men en sådan argumentation måste baseras på fakta – t ex SD:s ihåliga argument när det gäller invandringens kostnader, faran för smygislamisering osv – och inte på en över­driven fascistisk nidbild som det är dömt att misslyckas med att försöka göra trovärdig för allmänheten.

Sedan är det också grundläggande – och borde så vara för alla som tar sin utgångspunkt i en marxistisk världsåskådning – att inse att inga väsentliga och bestående progressiva för­ändringar kan åstadkommas utan stöd och aktivitet från folkets flertal (”de arbetande massorna”). SD och dess idéer kan inte marginaliseras med nålstick från små radikala grupper av aktivister (såsom AFA eller den utomparlamentariska vänstern). Tvärtom så försvårar en sådan inriktning möjligheten att vinna ”vanligt folk”, som (med all rätt) ser mötesstörning och liknande som odemokratiskt och som gör det möjligt för SD att påta sig den martyrroll som de så gärna vill spela.[1] Sådant spelar Åkesson & Co enbart i händerna. Nej en effektiv kamp mot SD kräver en ”masslinje” och en sådan måste utgå från var massorna står idag, inte utifrån flummiga idéer om att man med ”direkt aktion” ska kunna väcka massorna eller kanske ännu värre ersätta massornas egen aktivitet. En masslinje kräver givetvis tålamod och systematiskt politiskt arbete, men i motsats till minoritetsaktioner så kan den leda framåt.[2]

Betyder detta att man inte ska demonstrera mot SD och liknande? Givetvis inte – demonstra­tioner som riktar uppmärksamheten mot rasism och främlingsfientlighet är helt OK – men det är samtidigt viktigt (för att vinna masstöd) att i sådana demonstrationer undvika våldsamheter och liknande, dvs att dämpa de värsta hetssporrarna.

Det är också viktigt att politiskt ta itu med problem som AFA och Revolutionär Front som gärna tar till våld i sådana sammanhang. Deras agerande avskärmar ”vänstern” från folk­flertalet – det gäller inte bara i förhållande till SD, utan även i samband med manifestationer för stöd till Palestina, kring miljöfrågor osv. Inte minst krävs här politisk skolning inom vänstern själv.[3]

---

[1] När SD-representanter kan framställa sig själva som offer för fysiska angrepp, mötesstörning m m slipper de stå till svars för sin politik. Det är ingen tillfällighet att de även hittar på och överdriver sin martyrroll. Ett exempel på detta är att den SD:are som innan valet påstod sig hade blivit överfallen och fått ett hakkors inristat i pannan visade sig (enligt polisen) ha gjort det själv, givetvis för att få uppmärksamhet och vinna sympati.

[2] Problemet att vinna massorna är själv kärnan i den marxistiska politiska traditionen, inklusive bolsje­vismen på Lenins tid. Lenins mycket kända skrift ”Radikalismen” från 1920, som i senaste svenska över­sättningen fått titeln ”Vänsterismen” – kommunismens barnsjukdom, är en stort anlagd attack på ultra­vänsteristiska och vänsteristiska idéer som struntar i verkligheten och på olika sätt försöker hitta genvägar till revolutionen i stället för att utveckla en politik som kan mobilisera massorna till kamp som fungerar medvetandehöjande.

För de som på ett eller annat sätt kommer ur den trotskistiska traditionen kan det vara idé att erinra om att det allra mest grundläggande i det berömda ”Övergångsprogrammet” inte är programmet som sådant, dvs de ingående parollerna (de baserades på en analys av det ekonomiska, sociala och politiska läget strax innan andra världskriget), utan ”övergångsprogrammets metod” som just går ut på att mobilisera massorna till kamp som kan föra positionerna framåt, stärka klassen, höja den politiska medvetenheten osv.

[3] Den politiska skolningen inom vänstern verkar ha varit mycket dålig under de senaste årtiondena – detta gäller såväl marxismens grunder som politisk ekonomi, strategiska och taktiska frågeställningar osv, för att inte tala om arbetarrörelsens historia som innehåller massor med lärdomar, både negativa och positiva – således just sådant som marxistarkivet försöker bidra till att råda bot på.

---

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, sverigedemokraterna, fascism, nazism, Jimmie Åkesson

I pressen: SVD1,,DN1,AB1,GP1,

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,

.

.

Var kom de ifrån? Var står och vart går Sverigedemokraterna?

Frågorna är många och svaren skiljer sig åt.

Är det en rörelse rar och oskyldig som blåsippan? Partiets nyvalda symbol. Ett parti som på eget bevåg tvångsadopterat

Alice Tegner och Astrid Lindgren.

Om stjärten är nytvättad. Vad kommer sedan?

Är det ett rasistiskt högerparti?

Eller finns brunrötan i leden. Kan solskenspromenaden i en svensk småstad i morgon bli större och förvandlas till en ”Stormavdelning” som slår ihjäl fackföreningsfolk och muslimer? Likt denna SA-grupp från Essen i  mellankrigstidens Tyskland.

Även om det då var fackföreningsfolk,

judar och zigenare som klubbades ner.

.

,

På många håll diskuteras hur Sverigedemokraterna ska bemötas. I en TV-debatt med Jimmie Åkesson underströk folkpartisten Erik Ullenhag, vår nye integrationsminister, på ett rappt och klart sätt att det handlar om att skapa jobb. Bara med full sysselsättning finns det goda möjligheter att sopa undan grogrunden för rasism.

Men dessvärre har både han och regeringen Reinfeldt då kapitulerat redan från början. I sina långtidsprognoser, som vilar på ett fundament av fri marknadsekonomi, räknar man nämligen med att nära nog en halv miljon svenskar ska fortsätta att vara arbetslösa. Alltså en fet mylla där rasismens rotverk kan bita sig fast och hämta näring.

Vi lär ändå inte få se Ullenhag med en megafon i handen, ta ledning i talkörer om att: ”Ropen skalla – arbete och bostad åt alla”…

I det vi kan kalla för den breda vänstern pågår samtidigt en viktig debatt om Sverigedemokraternas karaktär. Som ett bidrag till denna kommer vi att på vår blogg – i samarbete med marxistarkiv.se – att publicera tre inlägg från dess så rika hemsida.

Vi börjar i dag med en krönika från Mats Parner. I morgon, söndag kommer en artikel av Martin Fahlgren och vi avslutar på måndag  med  ett inlägg av Anders Hagström. Tidigare har Benny markerat våra gemensamma positioner i sin ”Knätofsar i riksdagen – är sverigedemokraterna fascister?”.

Självklart är vi också öppna för andra bidrag.

,

DE NYGAMLA VÄLFÄRDSNATIONALISTERNA

.

En krönika om SD:s infekterade historia, nuvarande ledningsstab, antiislamska politik, unkna kultursyn och europeiska systerpartier

Mats Parner

”Hemmets grundvalar är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och heller inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördelar på någon annans bekostnad, och den starkare trycker aldrig ner och plundrar den svagare.”

Per Albin Hanssons berömda folkhemstal från 1928 i sammanfattning

En smällkall vinterdag i början av år 2000 satt fyra unga studenter och drack öl till Jörg Haiders ära på den pro-österrikiska syltan Rauhrackel i centrala Lund. Haider var ordförande i det populistiska FPÖ, Freiheitliche Partei Österreichs, och hade nyligen tagit plats i sitt lands regering. Följden blev att EU satte österrikarna i karantän i protest mot deras nyvalda regim, och man avbröt tills vidare alla ömsesidiga förbindelser med alplandet.

Denna EU-åtgärd var historiskt unik, och mer besinningsfulla invånare – sådana fanns! – i det svartlistade riket skämdes ögonen ur sig.

Men de fyra på krogen kände ingen skam. De var trosvissa ”nationalister” som, ända fram till 2003-04, hyllade Karl XII den 30 november och ideligen tog aktiv del i det högerextremistiska skränet. Nu beslöt de att organisera en egen kampanj i det lilla formatet – ”Köp österrikiskt!” – på tvärs mot EU, och de fann det angelägnare än vanligt att tömma sina välfyllda ölglas just på näringsstället Rauhrackel. Listor med exempel på österrikiska produkter som allmänheten kunde ”stödköpa” började cirkulera både på universitetet, i Lundagård och runtom i Skåne.

De edsvurna i den öldrickande Lundakvartetten var inte bara studenter; de ingick också, som ystra påläggskalvar, i Sverigedemokraternas framtidsgarde och utgör i dag fyra sjättedelar av SD:s verkställande utskott. Av sina tillbedjare kallas de ”fantastiska fyran”, och vi känner dem alltför väl: Per Jimmie Åkesson är ordförande, Björn Söder partisekreterare, Mattias Karlsson presschef och Richard Jomshof (tidigare Johansson) chefredaktör för SD-kuriren.

Alltsedan 2005 har denna sydsvenska ensemble utformat den Sverigedemokratiska politiken, oftast kompromisslöst och med hårda nypor. Marschkängorna och bombarjackan har ersatts av slips och kostym, de forna nazistvännerna rensats ut, den ideologiska fasaden putsats upp och samarbetet med Pia Kjaersgaards danska folkparti har efterhand blivit allt intimare. Man skulle rent av kunna säga att Fredrik R:s ”nya moderater” ganska väl motsvaras av Jimmie Å:s ”nya sverigedemokrater”. SD av årgång 2010 är något annat än vid bildandet i februari 1988.

Emellertid är de nya rågångarna, liksom hos moderaterna, till övervägande delen taktiskt och strategiskt motiverade – inte främst idémässigt grundade. Det handlar om att röstmaximera.

Sverigedemokraterna har murkna rottrådar med en 1980- och tidig 90-talshistoria som tonar i smutsbrunt. Partiet föddes ur den rasistiska kampgruppen BSS (Bevara Sverige Svenskt) och dominerades till en början av politiska vettvillingar och övervintrade nazister. Till ordförande valdes (1992) Anders Klarström med ett förflutet i Göran Assar Oredssons Nordiska Riksparti. Också för ungdomsförbundet basade en ökänd nazist, Robert Vesterlund, under pionjäråren. Antisemitismen florerade, och man stödde länge och väl Sydafrikas apartheidpolitik – liksom man i dag är garanter för ’kulturell apartheid’ i sin egen blågula (eller rödgula…) hemmaborg.

Vikingarock och s. k vitmaktmusik värderades högt och användes medvetet vid rekryteringen av nya ungdomar till rörelsen. Åkesson själv gillar inte bara Dire Straits; även till Ultima Thule lånar han med förtjusning sitt tondöva högeröra.

Efter Klarström utsågs örebroaren, f d (c)-politikern (och nyblivne riksdagsledamoten) Mikael Jansson till ny partiboss 1995 med ambitionen att strama upp partiet och förvandla SD till en demokratisk klängväxt bland andra i politikens blomstersängar. Det gav önskat resultat, men inte heller bakslagen uteblev: 2001 splittrades partiet, och Nationaldemokraterna formerade sig i, framför allt, Stockholmsområdet.

I ordförandevalet på riksmötet i Norrköping 2005 slogs Mikael J ur brädet av Jimmie Åkesson med röstsiffrorna 91-50, och sedan dess har SD-skutan lyckats undvika alla blindskär med sin Lundakvartett vid rodret. Mig veterligt har ingen av de fyra i ledarstaben några kopplingar till det bruna 80-talet. Det hindrar inte att spåren förskräcker: Björn Söder var tidigare medlem i Jean-Marie le Pens Front National, Mattias Karlsson har beskrivit Jörg Haider som ”en folkkär demokratisk politiker och familjefader” – men stämplat Zlatan Ibrahimovic som icke-svensk – och Åkesson har förnekat SD:s naziinfluerade ursprung.

Till protokollet bör därför tas att tjugoårsjubileet av SD:s grundande firades med övlig pompa och ståt och med långbord för 160 särskilt inbjudna gäster på en källarkrog i Bromma vintern 2008. Att partibildandet högtidlighölls på det sätt som nu skedde tyder på en närmast sjuklig okänslighet för historiska realiteter bland de ansvariga.

Men återigen: 2000-talets SD-kader sympatiserar inte med nationalsocialismen. Det är också missvisande att döma ut sverigedemokraterna som fascister; de paramilitära styrkorna lyser dessbättre med sin frånvaro, ledarkulten är inte mer påtaglig än i alla andra partier, och SD:s representanter bekänner sig, än så länge, till vår parlamentariska demokratis spelregler. Partiombuden är inte ens rasister i detta begrepps traditionella mening. En helsvart afrikansk flykting som åker Vasaloppet, gillar ’små grodorna’, ekiperar sig i folkdräkt och anser att man oupphörligt ”daltar” med brottslingar här i Sverige betraktas som assimilerad av Åkesson och hans drabanter – och har därmed god chans att kvala in som äktsvensk medborgare (låt vara att afrikaner med de nyssnämnda böjelserna torde vara relativt svårfunna).

Det är inte rasblandning av den gamla 30- och 40-talsmodellen, som de Sverigedemokratiska anhängarna motsätter sig; i stället är det sammansmältningen av skilda kulturer man fruktar. Raserna må legeras, så icke kulturerna. Man framhåller i ledningsstaben att invandringen bör inskränkas till ett minimum, eftersom det mångkulturella samhället inte fungerar.

Just detta är ´SD-filosofins´ hjärtpunkt och innersta kärna. På goda grunder kan denna filosofi brännmärkas som kulturrasistisk. Att själva rasbegreppet på detta sätt ges ett vidare innehåll förändrar ingenting i praktiken. Om man diskrimineras på grund av sin hudfärg, sitt ursprung, sin politiska hållning, sitt kön, sin specifika vikt, sitt geografiska hemvist eller sin religion har i praktiken ringa betydelse. Sverigedemokraterna är rasister – kulturrasister – som utrangerar individer med annorlunda härkomst. Man gör så från ölschappen, från demonstrationstågen, från de skånska elfenbenstornen och, numera, även från sina riksdagstaburetter.

Islam är sedan länge SD:s huvudfiende. Med en aldrig sinande energi gör partiets företrädare bisarra jämförelser mellan islam och nazism, och Koranen likställs med Hitlers Mein Kampf. I Hatet mot muslimer (Atlas förlag 2009) av Andreas Malm finns en rad belysande exempel på sid. 67-107. Överslagen är lika många som de okontrollerade raseriutbrotten. T ex kritiserade SD:s internationelle sekreterare Kent Ekeroth ett DN Debattinlägg med dessa ordkaskader:

”Det är beklämmande att tvingas läsa en artikel som gläder sig åt den accelererande process, där Sverige och vi svenskar byts ut till förmån för andra – och då i all synnerhet till förmån för den muslimska kulturen. Om detta fortsätter, så kommer vi en dag att vakna upp till ljudet av minareter, som skriker ut islams dystra meddelande: underkastelse”

(bloggtext 2008-08-27)

Ekeroths dubier tycks mig helt befängda – även bortsett från att normala tidningsartiklar inte kan glädja sig, och att minareter sällan ger hals av egen kraft. Islam är definitivt ingen pelare, som en gång huggits i sten. Det är ett mångskiftande helt med långt fler uppenbarelseformer än kristendomens. F ö uppgår de aktiva muslimerna i dagens Sverige till endast c:a 70 000.

Vid riksdagsvalet i september fick Sverigedemokraterna nästan fem gånger så många röster.

Den antiislamska hatpropaganda som bedrivs runtom i Europa med SD:s många systerpartier högst upp på barrikaden påminner osökt om en svunnen tids judeförföljelser. I 14 EU-staters beslutande församlingar har i dag populistiska sällskap med vitglödgad avsky för muslimer på agendan röstats in (liksom också i Norge och Schweiz). Geert Wilders Frihetsparti (Partij Voor de Vrijheid, PVV) och Kjaersgaards Dansk Folkeparti är två av de mest framgångsrika. Att det här djupt motbjudande fenomenet, ja, denna politiska Europasmitta, har gett Åkesson-lägret vind i seglen är höjt över varje rimligt tvivel: ´hatinternationalen´ har verksamt bidragit till att häva partiets isolering.

I den etablerade partifloran har SD svårast för socialdemokratin, och av de tongivande politikerna är Mona Sahlin – ”Mona Muslim” – den mest föraktade. Synen på (s) är kluven på ett närmast patologiskt sätt. Björn Söder medgav, år 2003, att han ”personligen” kände djup beundran för Tage Erlander och (än mer) för Per Albin Hansson, och vid SD:s riksmöte 2008 i Karlstad tog han ytterligare ett kliv och skrev retroaktivt in Per Albin – varvid Selma Lagerlöf följde med av bara farten… – i det egna partiet. Hansson/Erlander ”tordes överge stora delar av den socialistiska ideologin” och valde i stället ”en nationalistiskt färgad samförståndslinje” till skillnad från sentida vindflöjlar och rödhökar som Carlsson, Palme och Mona Muslim – allt enligt Söders halsbrytande tolkning.

Det är historiska analyser av den här typen som förklarar, varför sverigedemokrater gärna vill framstå som hängivna folkhemsvänner och sanna välfärdspolitiker i dessa yttersta tider. Man tror sig vara arbetarrörelsens enda verkliga ombud; socialdemokrater och vänsterpartister är bara falska profeter och numera en del av etablissemanget. De har skändligen svikit. Även på den här punkten faller det sig naturligt att stillsamt erinra om det oövervinnerliga tänkandet i statsminister Reinfeldts 30-procentsfraktion: ”Nya moderaterna – det enda arbetarpartiet”.

George Orwell skulle haft mycket att säga om detta.

De självutnämnda och maskerade ”antifascisterna” av AFA-typ har verksamt bidragit till SD:s framgångar med sina batterier av strutsägg, ogräs och stenar och sin allmänna tilltro till rent kriminella metoder. Förhållandet mellan AFA-ligisterna och Jimmie Å:s armé har i åratal varit symbiotiskt; parterna har sugit näring av varandra. Okynnet att utestänga sverigedemokrater från skoldebatter, informationsträffar o s v måste också brännmärkas. Det är motståndarens yttrandefrihet man – som demokrat – har att försvara. Med vederhäftighet och sakargument kommer vi nästan alltid längre än med byråkratiskt och administrativt fiffel. I solljuset brukar trollen spricka.

Faktasamlingarna om Åkesson-trollen är många. Själv har jag haft störst nytta av journalisten Pontus Mattssons Sverigedemokraterna in på bara skinnet (Natur och Kultur 2009) och näst största utbytet av Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborgs Slaget om svenskheten (Premiss förlag 2009) med undertiteln Ta debatten med SD. Mattssonboken är den mer avspända och tonsäkra.

”Jorden är ett alldeles för riskfullt ställe att leva på, inte på grund av de människor som utför onda handlingar utan på grund av de människor som står bredvid och låter dem göra det” är ett uttalande, som brukar tillskrivas Albert Einstein. Denna Einstein-tes har komprimerats på ett effektfullt sätt av Martin Luther King jr: ”Problemet är inte de onda människorna, utan de goda människornas tystnad.”

Jag skulle aldrig påstå att sverigedemokrater är onda. Däremot hävdar jag att deras politik är ond och inte bara ond; den är brutal, okänslig och skamlös.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Sverigedemokraterna, fascister, nazister, rasister, Erik Almqvist, Jimmie Åkesson

I pressen:

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,Teckentydaren,

.

.

Förre socialdemokratiske jämställdhetsministern Jens Orback vill ha en uppgörelse med Carl Bildt om Afghanistan. Då hamnar han uppenbart i samma jetset som kapkäften Bodström.

I hans bild av världen blandas människor,  nationer  –  och stater – runt i en intellektuell torktumlare.

– Neutralitet är i  dag närmast omoraliskt –  vi måste sätta människorna i centrum och inte nationer. Man kan inte få göra vad som helst inom en nations gränser, säger Orback och syftar på talibanernas agerande mot oliktänkande och kvinnor.

Orback arbetar i dag som generalsekreterare i Olof Palmes Internationella Center. Med detta inom ”arbetarrörelsen” oerhört prestigeladdade CV hoppas han att partiet lyssnar på honom eftersom det finns ”risk” för att de rödgröna – hans egna – ska få stöd av sverigedemokraterna och straffa Bildt. Detta inför omröstningen 4:e november.

,

.

Jag vet inte vilka människor och vilka klasser i Afghanistan Jens Orback syftar till.

Menar han de människor som lever med den Norra alliansen?  Den region där svensk trupp åker runt i skyddsvästar och pansarvagnar. Ett område där den gamle krigsherren Ustad Atta Mohammed Noor med stöd från den tadzjikiska nationen i och runt Mazar al Sharif har hegemoni. Eller syftar han på de människor, kanske kvinnor, som lever under den uzbekiska nationens främste krigsherre Abdul Rashid Dostum`s vidriga styre? Med stort stöd i regionen. Både Noor och Dostum kända för att ha skapat lugn och stabilitet genom att kort och gott likvidera alla motståndare. Bägge ”talibaner” i sin syn på kvinnor och demokrati. Bägge – just nu – i en pragmatisk allians med Karzai/USA. Dessutom med stöd från Iran.

Menar han människorna i majoritetsgruppen pashtuner? Vars nation befolkar stora områden också i den misslyckade statsbildningen Pakistan?

De pashtuner som uppenbart är i fullt krig mot sin ”amerikanare”, presidenten Karzai?

Kanske menar han den arbetarklass, de turkmener/uzbeker som bokstavligen sköter NATO/ISAF:s skitjobb i Kabul. Under herravälde av den amerikanska/pashtunska Karzairegimen?

I sitt stöd för Carl Bildts uppslutning bakom USA:s, eller NATO/ISAF:S ockupation av Afghanistan, understryker Orback att ”Det viktigaste argumentet för att Sverige ska stanna i Afghanistan är att afghanerna själva vill ha det så”.

Här går han på tvärs mot alla opinionsundersökningar som existerar / De flesta amerikanska / . En massiv del av Afghanistans befolkning – oavsett nation – vill ha bort alla utländska trupper

.

.

Jens Orback har god inkomst från sitt jobb som generalsekreterare i Olof Palmes Internationella Center. Till nittio procent finansierad av skattemedel. De sista pengarna av hans lön kletas ut från Hyresgästföreningen, LO m fl. Med viss ironi går det nog att säga att frågan inte diskuteras i alla lokala hyresgästföreningar eller fackklubbar….

För i sak är Orback lika grumlig som Bildt. Utrikesministern som i valrörelsen vägrade att diskuterade utrikespolitik. Eller Jimmie Åkesson från Sverigedemokraterna som vill ”ta hem soldaterna”. Men ”kanske inte ännu” och pratar nonsens om att ”vi har lyckats uppnå stabilitet och demokrati”…

Nästa utspel från Orback kommer kanske om förtrycket av kvinnor i Saudi-Arabien? Varför inte svensk trupp i närkamp mot terrorismens hjärta? Ett raketanfall mot landets huvudstad Riyahad från Jas-Gripen kanske skulle smaka?

Eller?

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, ISAF, NATO

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,GP3,Expr1,SVD5,DN1,

.

I norr har den första snön färgat hösten vit.

Det är som vanligt.

Blåser det kuling över Bromma är det storm över Sverige.

Får vi alger hotas både små barn och knähundar.

Men vargen och även moderater är i fara.

Det kungliga revir som finns på Djurgården hotas.

På Södermalm finns bara två valpar.

Dags för produktion och konsumtion utan giftalger?

Dags för en planerad, demokratisk ekosocialism?

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, miljö, giftalger, Stockholm

I pressen: DN1

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,

.

Årets fredspris till Liu Xiaobo har delas ut i skuggan av den våldsamma upptrappningen av ISAF/NATOS:s krig i Afghanistan. Fjolårets fredpristagare Barak Obama är nu regionens mest fruktade krigsherre.

.

.

Från den norska tidningen Verdens Gang

.

När det nya fredspriset nu har delats ut förmörkas festen kring ett bra val av att norska ÖB, Harald Sunde, samtidigt tvingats till att beordra en utredning om krigsbrott i de egna leden. En truppchef i Telemarksbataljonen berättade under en föreläsning vid den norska Krigshögskolan att norska soldater ska ha dödat en sårad motståndsman i Ghormac-regionen. Truppchefen sa också att soldaterna hade använt en afghan som mänsklig sköld i Maimana.

Samtidigt stormar det kring den bataljon som pekas ut. När en officer säger till sina soldater att skälet till att vara i Afghanistan är att döda. Då tolkar fotfolket detta som att vara i strid ”er bedre enn å knulle”…

Begravningen av en soldat som dog när en vägmina utlöstes har också lett till våldsamma diskussioner. Hans kamrater i bataljonen reste gemensamt till graven i Fredrikstad, ställde sig i ring runt graven, skålade och höjde rösterna i sitt stridsrop ”Till Valhall!”.  Under ceremonin var de iförda sina fältuniformer, märkta med bataljonens dödskallemärke och texten ”Jokke – We will never forget”. Märket kallas för ”Punisher”, Bestraffaren, och har sprayats på civila afghanska hus som en hälsning till ”talibanerna”.

Hyllningen till den döde kamraten, Claes Joakim ”Jokke” Olsson, avslutades med att tomhylsor ströddes över graven. Dödskallemärket sattes fast under gravstenens vita kors och man tände en ring av stearinljus.

Armén talesman, överstelöjtnant Terje Hanssen, har kommenterat det hela som ”ett uttryck för omsorg och empati”. ”Det är viktigt att man bearbetar sin sorg och hedrar en död kamrat”. Efter den häftiga debatt som varit försöker man däremot att få soldaterna att ta bort att dödskallemärken.

.

En stridsberedd norsk major…

.

Själv tror jag att han har rätt. Krig handlar om att döda. All ångest och andrealin måste ta vägen någonstans. En gång i tiden fick jag som värnpliktig kustjägare/röjdykare en liten inblick i även fredliga urladdningar. Vid landstigningsövningar med 200-båtar där soldaterna stormar in på land med granatkastare och automatkarbiner pumpade man upp sig genom att vråla ut svordomar och könsord. Vid ”Regementets dag” när man demonstrerade sina färdigheter inför familjer och vänner var befälets order obönhörlig: ”Inga jävla svordomar eller fittor” i dag. Jag har också sett en video där en amerikansk pilot på ett attackflygplan i Irak, ackompanjerad av dunkande Metallic, vrålar ut förnedrande könsord samtidigt som han skickar ut sina dödande projektiler mot människorna marken. Att de norska soldaterna ropar ”Till Valhall” i stället för ”I Jesu namn till himmelriket” är väl samtidigt bara en smaksak. Döden kräver ofta någon form av religion som tröst…

Den ”norska” debatten kan säkert bli ”svensk” den dag någon av våra soldater stupar.

Kan det finnas något bättre skäl för ett omedelbart beslut om att ta hem alla soldater nu!

Låt oss hedra Alfred Nobel, dynamitens fader, med att bara använda dynamiten till fredliga ändamål.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, Telemarksbataljonen, fredpriset, Nobels fredpris, ISAF, NATO

I pressen: VG1,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,Expr1,GP1,SVD5,DN5,AB1,Expr2,GP2,VG2,SDS1,DN6,Expr3,

VG3,AB2,SVD6,SVD7,DN6,VG4,VG5,SVD8,SVD8,DN7,AB3,VG6,SVD9,SVD10,DN8,GP3,GP4,SVD11,SVD12,GP5,

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,

.

Det viktigaste skälet till att överste Gustav Fahl, chef för den nuvarande svenska styrkan i Afghanistan, väljer att nu berätta för Svenska Dagbladet om ”ett trettiotal eldstrider” är givetvis att vår krigsinsats ska diskuteras och prövas i riksdagen den 4:e november. Försvarsmakten och Tolgfors/Bildt tycker att det behövs lite ”skarp ammunition” i debatten.

.

En av våra apachehelikoptrar

.

Fahl berättar också öppenhjärtligt om att det blir allt vanligare med flygunderstöd:

”Minst tio gånger har den svensk-finska truppen varit så utsatt att den begärt in flygunderstöd från den Nato-ledda Isaf-styrkan. USA har ständigt attackplan i luften över Afghanistan som Isaf kallar in. Genom president Barack Obamas utökning av insatsen kan Sverige även få understöd av attackhelikoptrar som finns i närheten på flygbasen Marmal utanför Mazar-e-Sharif.”

Fahl far säkert inte med osanning. Men språkbruket i artikeln är förljuget eller åtminstone lika beslöjat som en afghansk kvinna. Den svensk-finska truppen har inte alls ”begärt in flygunderstöd från den NATO-ledda Isaf-styrkan”. Påståendet att ”USA har ständigt attackplan i luften över Afghanistan som Isaf-styrkan kallar in” är inte heller sant.

Den saga som svenska folket ska tro på är att vi svenskar, med ”vår fredsinsats”, påtar i en egen liten täppa däruppe i norra Afghanistan. En skyddad idyll. Vi gör det mesta för hand eller med enkla trädgårdsredskap. Längre söderut, på de vida fälten, där dundrar de stora slåttermaskinerna däremot fram i ett intensivt industrijordbruk…

Sanningen är den att den svensk-finska truppen är en del av NATO/Isaf. De amerikanska attackplan som ständigt är i luften är också en del av NATO/Isaf.

Överste Fahl behöver alltså inte begära flygunderstöd från NATO/Isaf. Han begär bara flygunderstöd från sitt högre befäl.

NATO/Isaf har gjort en rationell uppdelning av hur de egna stridsinsatserna ska fördelas. Soldaterna från Sverige, Finland, Norge och Tyskland fick hand om de regioner i norr där USA gjort upp med de lokala krigsherrarna (kanske de mest brutala i hela Afghanistan) och på så sätt skapat en för tillfället fredlig zon. Skälet var att våra soldater inte var vana vid strid och att hemmafronterna i våra länder inte var förberedda på våldsamma krigsinsatser. Våra politiker kunde lättare ”sälja” sitt stöd för ockupationen av Afghanistan genom att prata om skolor för flickor, brunnsgrävning och vägbyggen.

.

En av våra tyska vapenbröder på vakt

.

Men i sak deltar vi alla i samma krig. Med samma befäl. Vare sig det är vi ”fredliga” svenskar och tyskar i norr eller amerikaner och danskar i syd (danska soldater har fått offra sina liv för att Fog Rasmussen skulle få posten som NATO:s generalsekreterare ).

Sverige är därmed i krig också i Pakistan. USA:s militära räder in i pakistanska Waziristan sker i ISAF:s namn. Alltså inom ramen för den gemensamma krigsinsatsen.

En helt annan sak är att vare sig Fahl, Tolgfors eller Bildt någonsin rådfrågas om uppdragen för vare sig drönare eller dödspatruller.

Varför skulle president Obama bry sig om en fredlig flank i norr?

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, NATO, Isaf, Mazar al Sharif, islam, terrorism

I pressen: SVD1,DN1,DN2,DN3,DN4,SDS1,SVD2,SVD3,Expr1,AB1,SVD4,SVD5,SVD6,VG1,

Bloggare: Jinge,,RödaMalmö,JonasSjöstedt,Schlaug.