.

I högerns Storbritannien faller nu den smärtsamma bilan. Den slipas och vässas först med en nerskärning på 70 miljarder av statens utgifter. Men kommer sedan att falla tungt, skarpt och obönhörligt.

.

.

”Reformpaketen” som det heter i Svenska Dagbladet kommer att innefatta nerdragningar i statens utgifter som förväntas bli minst tio gånger så stora. I detta en gång så majestätiska örike, som knappt har lyckats få nästippen ur en lång recession och där två och en halv miljon människor redan är arbetslösa, förväntas nu massavsked inom den offentliga sektorn. Femhundra- till sexhundratusen huvuden kommer att hamna i huvudstocken under den nye ”bödeln”, högerns finansminister George Osborne.

.

.

Inspirerad av Göran Person och Anders Borg

kavlar George Osborne upp ärmarna…

.

Sensationellt nog är det vår gamle statsminister Göran Persson som åkallats som ikon och läromästare. Med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som rådgivare!

Märkligt nog är det grav tyst om detta i Sverige. Normalt brukar tidningar och TV bli alldeles till sig i sina trasor om någon svensk uppmärksammas utomlands. Men att sätta upp rubriker om att Göran Persson blivit gudfader, med Reinfeldt som tolk, till David Camerons nya regering kanske stör den slentrianmässiga mediala bilden av det svenska valet. Där man efter förmåga försöker måla upp ett sceneri med konfrontationspolitik och två nära nog oförsonliga allianser som står mot varandra…

Men i drottningens Storbritannien är detta en braskande nyhet. En längre artikel i gårdagens The Times visar väl hur melodierna går. Med en hedervärdig rubrik om att ”Den svenska modellen inte är så trevlig för den som drabbas” berättar tidningens korrespondent i Stockholm, David Sharrock, om den ”svenska paradoxen”, om hur det kommer sig att ”det mest otänkbara har skett, att en välfärdsstat har inspirerat David Cameron i hans uppdrag att få till stånd ett snabbt och våldsamt slut på Storbritanniens underskott”.

Vad skett är att David Camerons Tories noga har studerat hur Sverige hanterade sina massiva budgetunderskott under 1990-talets första år. Fredriks Reinfeldt säger att han arbetat nära ihop med Cameron: ”Hans situation liknar den svenska under det tidiga 1990-talet”, menar han. ”Med ett underskott i ungefär samma storleksordning”. Sharrock betonar att den brittiske finansministern George Osborne och Anders Borg också står ”nära varandra”. Reinfeldt understryker att han inte gett råd om var exakt besparingarna ska ske. ”Det är väldigt tufft att nå målen”. Men ”Mr Cameron får inte vara rädd för att bli impopulär”.

.

.

”Man har bara ett enda skott”

.

I sin artikel berättar Sharrock vidare att denna kompromisslösa inställning har varit ett beskt piller för det svenska folket. I dag har det gått så långt att ”regeringen har beslutat att sjuka inte längre räknas som sjuka”. Allt för att spara i budgeten. ”Under de två årtionden som nu har gått har reformer som denna varit centrala för olika svenska regeringar, vare sig de varit höger eller vänster, vilket är helt omstörtande när det gäller den stereotypa bilden av Europas mest ´socialistiska´stat”…

”Det svåra är inte att inse vad du måste göra. Utan göra det – och du måste göra det snabbt”, berättar Göran Persson själv för Times, vars korrespondent beundrande konstaterar att  ”Mr Persson nu ses som den som verkligen kan få till stånd nerskärningar”.

”När man har ett underskott i er storlek. Måste man presentera ett program för helheten och man har bara ett skott till förfogande”, hävdar den förre socialdemokratiske hövdingen och numer herrgårdsbonden Persson stolt. När bilan ska falla. Då ska den falla för gott…

”Vid den tiden stod vi vid avgrundens rand”, säger ekonomen Klas Eklund till Times som sedan berättar att Eklund fått ”credit” som en av den svenska socialdemokratins första ”blairiter”. ”Vi trodde att vi var Guds utvalda folk”, fortsätter Eklund. ”Tidigare försök att strama åt utgiftspolitiken var tillfälliga och oplanerade. Ekonomin var överhettad. Mellan 1976 och 1983 devalverade vi vår valuta sex gånger. Men när vi gick in i nittiotalet hade vi kommit till repets ände”.

Scharrock sammanfattar sedan hur hårdhänt politiken var under Perssons styre. Vi fick betala miljarder för att rädda bankerna. Riksbanken blev ”oberoende” och regeringens kapade överlag alla offentliga verksamheter till knäna. ”150 000 jobb försvann inom den offentliga sektorn”, slår han fast.

.

.

I stället för budgetåtstramning

ägnar sig Klas Eklund nu åt att strama åt tyglarna för sina hästar…

.

Det är om denna tid som Gustav Fridolin skrev sin bok ”Blåsta! Nedskärningsåren som formade en generation”. Massarbetslösheten bet sig fast. Ungdomen och alla ensamstående mammor blev de stora förlorarna. Privatiseringseländet bredde ut sig.  Sharrock har hittat en chef för ett privat vårdbolag som glatt berättar ”att till och med vänstern har insett att privata företag är bättre ägare när det gäller att förbättra kvalitén”.

”Mr Eklund tror att den starka vänskapen mellan Mr Cameron och den svenske statsministern har haft betydelse för han inställning när det gäller hur man ska klara budgetnedskärningar”. ”När du talar med honom (Reinfeldt) får du intrycket av att han har försökt att förstärka Camerons beslutsamhet”, avrundar Klas Eklund för Times. Denne Eklund som har ett snille för sig. Började som medlem i KPMLr, fortsatte i Socialistiska Partiet, vandrade sedan vidare till Kjell Olof Feldts ”blairiter” i rosornas krig. Efter sitt politiska värv med att avreglera finansmarknaderna blev han logiskt nog talrör för SE-banken, där han lyckades med att avsluta sin karriär med att som rådgivare åt bankens kunder totalt missa de två svåra börsras som varit….

.

.

Vem kunde tänka sig att den en gång

så oskyldige rekryten Persson skulle hamna i historieböckerna

som en förebild för brittiska Tories?

,

Eklund lär försvinna ur historien. Men Göran Persson håller sig kvar. Som högerns ikon och läromästare. Vid ett seminarium vid Handelshögskolan i Göteborg för en tid sedan framhöll även där Anders Borg Göran Perssons stora betydelse. Passande nog var även Gudrun Schyman på plats och framhöll att även hon (liksom Lars Ohly och Fridolins Miljöpartiet) minsann var med om att dra åt svångremmen…

.

.

När drottning Elisabeth i dag läser upp Camerons regeringsförklaring svävar faktiskt Göran Perssons ande över det hela. Själv  minns jag när näringslivets oldtimer Nr 1 P G Gyllenhammar flög ända från England till Stockholm bara för att få avtacka Persson när denne lämnade in som statsminister och partiordförande:

”Vi kommer att komma i håg Göran Persson som den man, vilken räddade svensk ekonomi”, var hans budskap när alla vi andra sörjde alla de jobb som gått förlorade…

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Storbritannien, David Cameron, George Osborne, Drottning Elisabeth

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN2,AB1,GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,SVD3,DN3,DN4,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Göinge,Röda Malmö,

.

Ingen raps här. Som i Belgien.

Inte är det Gamla Ullevi heller. Där är planen sämre…

Uppenbart har jag hamnat på Miljöpartiets kongress…

Hälsningar Freja från Alefjäll

.
Ekonomi,politik,miljö,labrador

I pressen: DN1,GP1,

.

Det grymtas i grisgården

.

Sverigedemokraterna sjunker klart under riksdagsspärren i Skops senaste väljarbarometer. Från 5,0 till 2,9 procent, ett ras som är statistiskt säkerställt. Vår blogg gjorde snabbt en vända ut till grisgården för att pejla stämningen och det var helt klart att det grymtas i stiorna. För ett tag har den politiska debatten handlat om den ekonomiska krisen och sociala frågor. Då har det varit tomt i faten. I dessa avgörande frågor, liksom alla när det gäller alla svåra miljöhot, saknar det egna partiet egentligen program och populariteten sjunker.

.

Faten är tomma. Jimmie Åkesson har inget att komma med…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson.SD-kuriren,

I pressen:.SVD1,DN1,DN2,AB1EXpr1,GP1,GP2,SDS1,

.

Nu vill Stefan Fölster, chefekonom och talrör på Svenskt Näringsliv, öppna för en större privatisering av Arbetsförmedlingen. Han vill ha fler privata företag som sköter ruljansen med de arbetslösa berättar han för radions morgoneko:

”De har väldigt mycket kontakt med företag och näringslivet och kan ofta se vad en företagare kan behöva ytterligare i en person. Och på det sättet kan de hjälpa till att skapa jobb som inte tidigare fanns, säger Stefan Fölster. Men så arbetar inte de flesta arbetsförmedlare utan dem är betydligt mer passiva, tillägger han.”

.

Snart kommer en halv miljon människor

att sitta framför skärmarna och klicka efter jobb som inte finns

.

Näringslivets talrör hänvisar till en egen undersökning som sägs visa att en vanlig arbetsförmedlare bara förmedlar ett jobb i månaden. Clas Ohlsson, chef för Arbetsförmedlingens analysavdelning, håller inte alls med. Hans underlag visar att den rätta siffran är två jobb i månaden och att detta är en bra investering:

”Vi försöker ju satsa våra personalresurser på dem som vi tror inte kommer klara sig utan oss. Och om det handlar om en person som annars skulle slås ut från arbetsmarknaden eller vara arbetslös under en mycket lång tid, då tycker jag att de här 30 000 eller 60 000 kronorna är ganska lite.”

Vi har läst om de otaliga privata skumraskföretag som regeringen skapat genom en ymnig pengaström till människor som säger sig kunna ”coacha” jobbsökande ut i arbetslivet. Aftonbladet dokumenterade skandalerna. ”Healing” var en av de metoder man använde…

Talröret Fölster vill ha mer av detta. I de fall denna nya business lyckas bättre handlar det naturligtvis om att man skrapar av ”grädden från moset” och själva snaskar i sig de skattemedel som anslagits. De privata företagarna handplockar snabbt den bästa eller ”resursstarka” arbetskraften och skiter i alla andra…

Men egentligen borde den sorgliga ekonom berätta för oss alla att det är Svenskt Näringsliv som misslyckats. Under två år har exempelvis 51 000 industriarbeten försvunnit och självklart är det svårt att förmedla jobb som inte finns. Nästa år kan så många som en halv miljon människor sitta vid Arbetsförmedlingens datorer och förgäves klicka efter alla de arbetstillfällen som deletats.  Dessutom tvingas alla som är kvar i jobb att slita hårdare och ta större risker. Samtidigt med Fölsters utspel rapporteras att antalet arbetsplatsolyckor ökat drastiskt. Med elva procent sedan i fjol. Talande nog samtidigt som konsultföretaget Ernst&Young redovisar siffror som visar att bedrägerier och korruption breder ut sig inom företagsamheten…

”Arbetsförmedlare kritiseras för passivitet” är rubriken för radioinslaget. Egentligen borde den ha varit: ”Kapitalismen i kris – förmedlar inga jobb”. Ett sådant inslag skulle nog täppt till Näringslivets talrör för gott…

.

************************************

.

Folkpartiets Jan Björklund borde spana efter de jobb som flytt under hans regeringsår men väljer i stället att som soffpotatis i SVT:s morgonstudio kräva att ungdomar under 23 år bara ska tjäna hälften av den normala lönen. Denne Björklund upphör aldrig att förvåna. Varför blanda ihop lärlingssystem samt utbildnings- och lönetrappor med brutala lönesänkningar. Varför inte samtidigt kräva att hyror, mat, resor mm bara ska kosta hälften för ungdomar? Nåväl. Det bästa med detta utspel är att ännu fler ungdomsväljare lär fly hans tynande parti.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Stefan Fölster, Svenskt näringsliv, Arbetsförmedlingen

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,AB1,GP1,Expr1,SDS1,

Bloggare: Jinge,Svensson,Ett hjärta rött,

.

Liberalernas Nick Clegg och högerns premiärminister David Cameron

Liberalerna och de konservativa har nu bildat regering i Storbritannien. När jag såg denna lättsamma och flabbiga bild från presskonferensen på gräsmattan, bakom premiärministerns bostad på Downing Street Nr 10, förstod jag med ens varför de haft så lätt att komma överens. Eller snarare, varför liberalernas Nick Clegg gett upp i alla de viktiga frågor som det egna partiet drivit i opposition och i valrörelsen.

De är inte bara lika gamla och har inte bara samma frisör utan tycks också ha samma skräddare för sina kostymer. Framförallt har de en gemensam klassbakgrund.

I yngre år jobbade jag ett halvår på The Old Castle Hotel vid drottningens palats Windsor. Hierarkin och förtrycket på själva hotellet och i detta blåblodiga lilla samhälle i övrigt blev min ”grundkurs i marxism”. Våra gäster var ofta familjer som besökte sina pojkar på privatskolan Eton som låg mittemot hotellets vackra ”Tea Garden”, på andra sidan en trög fåra av Themsen. Eller var besökarna överförfriskad överklass som tog in vid något stort race på Ascots berömda kapplöpningsbana några kilometer därifrån. Jag minns väl när man låg på knä inne på herrtoaletten och skurade efter någon liten spya som hamnat fel. Då kunde det komma någon rödmosig herreman som stapplade fram till urinoaren för att pissa. Ofta missade han rännan och skvätte i stället ner golvet. När ”gentlemannen” sedan vinglade ut förbi båsen och speglarna, visade han upp sin fina uppfostran genom att knäppa i väg någon penny ner i kaklet där jag låg och svabbade…

Mina bästa jobb var att köra hem berusade lorder eller vad de nu kunde vara. De kom till hotellet, ofta i en Jaguar eller i en gammal Bentley typ Kommissarie Morse. När snittarna, stekarna, drinkarna, vinet och alla sena gintonic väl var uppätna och urdruckna ville de inte själva köra. Jag kunde ibland få körningar på 10-15 mil till något avlägset gods. Väl framme fick man generöst med dricks och sedan egen taxi hela vägen hem tillbaka till hotellet.

.

.

Från balkongen till den manliga personalens gemensamma sovsal kunde vi ofta se pojkarna på Etons många gräsmattor. När de spelade cricket, paddlade kanot eller höll på med någon pennalism kunde de trots detta ändå vara klädda i sina frackar. Mina arbetskamrater kallade dem bara för ”pingvinerna” eller ”de andra”…

Det var dessa minnen som dök upp i huvudet när jag såg Cleggs och Camerons euforiska presskonferens ute på gräsmattan. Med Nr 10:s trädgård i vårskrud. De har fostrats på samma skolor och universitet. Cameron på Eton – grundat 1440 av Henrik VI. Clegg på Westminster – grundat först som en klosterskola 1147 och sedan återinstiftad av drottning Elisabeth 1560. Sedan är det universiteten Oxford och Cambridge som gällt. Det var hertigen av Wellington som fällde de berömda orden om att “slaget vid Waterloo vanns på Etons spelplaner”. Med detta menade han att det var där man fostrades till att leda och segra. För övrigt har Thailands i dag nerblodade premiärminister Abhisit fått sin stil genom sina år vid Eton.

Men hemma i England ska man leda – utåt – med självsäkerhet, artighet och en viss elegans. Som en gentleman. Man kanske pissar bredvid rännan – men man kastar som ursäkt en penny ner i städarens skurvatten…

.

Etons cricketplaner. Här har generationer lärt sig att regera.

.

Både Clegg och Cameron kommer från rika överklassfamiljer. Båda ”med gods och tradition”. Camerons släkt är den skotska klanen Cameron. Fadern aktiehandlare som bisyssla. Men med härstamning från kung William IV (1765-1837) och hans ”frilla” Dorothea Jordan i sedan rakt nerstigande led genom fem generationer. Cleggs pappa har varit ordförande för United Trust Bank. Även han med mycket blått historiskt blod. Bland annat hans farmor var en baronessa i det ryska imperiet som flydde med sina rikedomar från den ryska bolsjevikrevolutionen.

Nu stod de här och berättade för en häpen publik att de kommit överens. De skulle bilda regering tillsammans.

Men vad hade egentligen hänt? Hur hade det gått med liberalernas egen politik”?

Ja, detta frågar sig många. Inte minst stora delar av Cleggs eget parti. Den efterlängtade valreformen skjuts undan till någon omöjlig folkomröstning – där de mesta orättvisorna kommer attt bestå – oavsett utgången.

När det gällde ekonomin hade man i valrörelsen lagt sig mer nära Gordon Browns linje att skjuta upp nerskärningar i budgeten något år, för att inte riskera en ny recession. Men nu med den konservative George Osborne, född i anglikansk överklass på Nord-Irland och uppfostrad i Oxford, har det klargjorts att nerskärningarna måste börja omedelbart och att de måste bli brutala. Han börjar i juni med att minska en del sociala program med 70 miljarder.

Den konservative Hague tar hand om EU-frågor och tunga delar av utrikespolitiken. Till skillnad från liberalerna, som är översvallande när det gäller EU, hatar Hauge EU och då framförallt krav när det gäller regler för arbetsmarknaden och miljön. Han vill se till att Storbritannien i EU samarbetar med Öst-Europas reaktionära högerpartier snarare än med det krisdemokratiska lite mer sociala blocket.

Tidigare har liberalerna fått ett stort erkännande för sitt relativt envetna motstånd mot kriget i Irak. Nick Clegg har också i valdebatten sagt att sig vara emot den gigantiska storsatningen på en ny skarpare generation av den egna kärnvapenroboten Trident. Nu med den konservative Liam Fox som försvarsminister har man lagt sig platt. Fox har varit en av de mest energiska aktivisterna för kriget i Irak. Han har helt och hållet stället sig bakom Barak Obamas storsatsning med nya trupper till Afghanistan och har kritiserat andra NATO-medlemmar i Europa för att inte sätta in mer frontsoldater ibland annat Helmand-provinsen.

.

Det brittiska kärnvapensystemet Tridents nästa generation

kommer att kosta uppåt 400 miljarder…

.

Hur var detta liberala knäfall möjligt?

Jo, svaret hittar vi på privatskolornas gräsmattor, för ”pingvinerna” eller ”The Others”. Det var där David Cameron och Nick Clegg lärde sig att regera – om än kanske inte i de rikas namn – men i de rikas intressen. När det gäller verkliga klassintressen – då betyder ett liberalt valprogram inte särskilt mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Storbritannien, David Cameron, Nick Clegg

I pressen: SVD1,DN1,AB1,AB2,SVD2,

.

.

Det är bara i delar av östra Sverige som värmen tränger sig på. Hos oss fem mil norr om Göteborg, i Alefjäll har vi haft rejält med nattfrost alla klara nätter. Kung Bore ger inte upp utan motstånd. Här är det liljorna vid vår gamla jordkällare som fått sig en knäck.

.

.

”Utan kreatur. Ingen gödsel. Utan gödsel inget spannmål. Utan spannmål inget bröd på bordet”. Våra grannar har gått över till ekologiskt mjölkproduktion och bara på den här biten mark, på drygt två hektar, plöjs det ner 60 ton gödsel.  Det gäller att få ner  den snabbt annars försvinner kvävet ut i luften. Här hade vi tidigare får. Men nu arrenderar grannen. I år blir det korn/havre som skördas tidigt för att bli en form av kraftfoder i ensilagerullar

.

.

En stor dag för många på landet. Vedbacken fylls. Det blir många kubik i år. Elen är för dyr och vi har en bra ekopanna på 40 kilowatt som klarar värme och varmvatten i det gamla båtmanstorpet. Nu återstår kapning och klyvning. Men jag får hjälp av flera armar. Internationalens Kjell Pettersson har lovat att sätta fart på klyven…

.

.

Vi har gallrat ut en hel del ek för att ge luft och ljus åt några gamla ekar. Det ger bra med värme.

.

.

Första vårbetet. Några kor som sinar är på ”semester” ute i hagarna

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, ekopanna, vårbruk, vedbacken

I pressen: DN1,GP1,SVD1,

Jag är lite för rastlös för filmer. Ofta är de dessutom så förbaskat förutsägbara. Men det finns många undantag. ”Zorba” är en av dem. Filmen och musikens ledmotiv dök omedelbart upp när jag läste detta i veckans nummer av Internationalen:

.

,

– Svenska skattebetalare ska inte betala för att grekerna väljer att gå i pension i 40-årsåldern. Det är oacceptabelt, så formulerade sig finansminister Anders Borg i radioekot på söndagen. Det är bara ett exempel på hur stereotypa Greklandsbilder med nedlåtande klang sprids från politiker och etablerade media – med förutsägbar nedsippringseffekt till nätkommentarer och fikarummens diskussioner: ”Grekerna vill inte jobba”, ”se bara på alla som sitter i timmar på kaféerna”…

.

Det som verkligen är oacceptabelt är emellertid att Greklands arbetare demoniseras. Greklands arbetare bär inte skulden för krisen. Det är inte de som lever på korruption. Det var inte de som ”lurades” och dolde skuldsättningen, så att landet kunde slinka med i eurosamarbetet 2001. För detta bär den grekiska eliten och EU-kommissionen delat ansvar. Andra länder har använt liknande ”kreativ bokföring” – se bara exempelvis på Berlusconis Italien – utan att utmålas som nationer av skurkar.

.

.

Det är inte Greklands arbetare som har levt över sina tillgångar. Det är de oreglerade, giriga finansmarknaderna – ”schakalerna” som de kallas i en krönika i brittiska Observer i söndags – som angriper arbetande människor i land efter land. Den finanskris som seglade upp under 2007 och blev akut 2008 har inte gått över, bara hållits i schack. Staterna räddade bankerna med upplånade medel, och bankerna tackar nu för hjälpen genom att kräva att staterna skär ned på den skuld som blev resultatet. Krisplaner till banker och storföretag samt skattesänkningar för de rika har också gjort sitt för att öka budgetunderskotten.

Greklands arbetare är inte de första som schakalerna nafsar på. Irlands arbetare drabbades när landet gick med på sänkta löner och försämrad välfärd. I Lettland har delar av akutsjukvården monterats ned, när den offentliga budgeten krympts och landets bruttonationalprodukt rasat med 25 procent på två år.
Och det slutar inte heller med Grekland. I Rumänien annonseras sänkta löner för offentliganställda med 25 procent. Härnäst väntas krisen slå sina klor i Spanien och Portugal – bortom hörnet väntas Storbritannien bli nästa land till rakning. Skillnaden mot tidigare är att Greklandskrisen, och de kommande kriserna, kan bli så mycket farligare för hela den europeiska stabiliteten, vilket tvingar Anders Borg och andra finansministrar till helgmöten för att diskutera nödåtgärder.

Men Greklands arbetare är inte offer. Greklands arbetare är framförallt ett föredöme för oss alla, i ett läge när arbetande människor över hela Europa befinner sig på defensiven och arbetslösheten är rekordhög;
– i ett läge när sociala skyddssystem monteras ned i allt fler länder och fackföreningar pressas tillbaka;
– i ett läge när tre partiledare i brittisk TV med snarlika bakgrunder och snarlika kostymer framför snarlika åsikter om behovet att skära ned på offentliga utgifter och stoppa invandringen;
– i ett läge när Svenska Dagbladet (7/5) kan avslöja den hemlighet som bägge blocken vill dölja – vänsterpartiets högersväng;
– i ett läge när de tidigare årens sociala mobiliseringar i Frankrike gått över i besvikelse hos de mest radikala efter bakslagen i regionalvalen.
– i det läget säger hundratusentals greker ifrån, demonstrerar och genomför generalstrejk. På universitetet hänger demonstrationsplakaten som angriper orättvisan i samhället. Det finns hundratusentals människor som inte är beredda att acceptera sin egen regerings och EU-elitens diktat.

Vi kan inte enkelt imitera grekernas aktioner eller ta över deras radikala tradition. Men vi kan låta oss inspireras, och säga att det inte är Greklands arbetare – eller för den delen Europas eller världens arbetare – som ska betala krisen. Om den grekiska befolkningen tvingas betala det pris EU och valutafonden satt upp, kommer det inte bara att leda till verklig social misär, utan risken är också stor att landet sjunker ned i en depression.

.

.

Alternativet är en verklig stödplan för arbetare i alla våra länder; en stödplan som till varje pris försvarar jobben och den offentliga sektorn, en stödplan som angriper schakalerna tar över deras banker och lägger skatt på finanstransaktioner, en stödplan som äntligen gör tanken på frigörelse möjlig att tänka för alla oss som låsts in i marknadens fängelser. Det är kapitalismen som är oacceptabel – bara det.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Grekland, Kefi, Zorba, Anders Borg, finanskrisen

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,GP1,GP2,SVD5.

.

”Britterna står inför ett stålbad. Oavsett vem som vinner valet på torsdag kommer de närmaste åren att innebära enorma besparingar och svidande skatte­höjningar. Trots att alla vet att detta måste komma, mörkar de tre stora partierna omfatt-ningen av de åtgärder de måste ta till…”

.

.

Denna mustiga ingress är hämtad från en artikel i Dagens Nyheter inför det brittiska valet. När en regeringsbildning nu är klar ska det alltså sättas i gång med detta förfärande dopp. Samma eller ett liknande ordval kunde hämtas från vilken tidning eller vilken TV-kanal som helst. Framförallt våra ekonomijournalister älskar att tala om ”stålbad”. Ett uttryck som har sina anor från den tyska överklassens kurorter på 1800-talet. Eller den svenska kopian i Ronneby Brunn. Man tog ett renande bad genom att låta kroppen lite lojt ligga och guppa i ett kar där badvattnet berikats med hälsosamma järnsalter. Inom metallurgin brann samtidigt masugnarna för fullt när råjärnet i ett bad, som en flytande, glödgad massa förvandlades till stål, ”Stahlbad”. Begreppen blandades ihop och som metafor, en bild, hade ”stålbadet” dessutom släktskap med den kristna renande skärselden. Vår mer fridfulle Esaias Tegnér talade om något ”stärkande, som ett stålbad, på det unga sinnet”. Adolf Hitler och hans nazister älskade att tala om kriget som ett härdande ”Stahlbad”.

.

.

När journalister och ekonomer propagerar för ett ”stålbad”

menar de definitivt inte att vanliga människor

ska få sig en skön stund på ett tjusigt spa…

.

När våra ekonomer och journalister i dag talar om ett ”stålbad” menar de definitivt inte att vanliga människor ska få sig en skön stund på ett tjusig spa. De menar att marknadsekonomin ska renas med liberaliseringar och nerskärningar i all offentlig verksamhet. Vare sig de pratar om Litauen, Grekland – eller just nu Storbritannien. Ur detta ”reningsbad” med utslagning och massarbetslöshet ska sedan en vältvagad och fräsch företagsamhet resa sig upp. Liberalismens Fågel Fenix ska återfödas.

För det nerslitna och avruggade gamla imperiets miljoner vanliga löntagare var det klart på förhand att de skulle förlora vem som än segrade i valet. Alla var väl medvetna om vad som var att vänta. Deras eget parti, det traditionstyngda Labour, är lika nerkört och luggslitet som imperiet.

Den mörka bakgrunden är ”Globaliseringen”, eller kapitalismens senaste omstrukturering med en ny arbetsfördelning som helt har skiftat tyngdpunkterna och sammansättningen för arbetskraften i Väst-Europas gamla industriländer. Vi har en avindustrialisering där länder som Kina och Indien har blivit ”våra verkstäder”. I och med Labours storsatsning på det egna finanskapitalet har detta inneburit särskilt dramatiska förändringar för Storbritannien:

.

Fördelning av den brittiska arbetskraften

.

Industri 14%

Bygge  9%

Offentlig verksamhet, utbildning och hälsa 27%

Jordbruk  2%

Banker, finansrörelser, försäkringar mm 15%

Distribution, hotell och restauranger 21%

Energi och vatten 1.5%

Transporter och kommunikation 7%

Andra servicenäringar 7%

,

Omkring 15 % av denna arbetskraft har sedan ledande eller övervakande uppgifter. Men trots förändringen är ändå den stora massan av arbetskraften lönearbetare med i grunden gemensamma intressen – i motsättning till kapitalägarna. Men det finns inte längre några ”proletära bastioner”. Stora kollektiv där tusentals människor jobbar sida vid sida. Den tryckvåg av liberaliseringar som trasat sönder arbetsmarknaden innebär att begrepp som fasta anställningar och fasta tider sopats undan. På ett ”call-center” eller en hamburgerrestaurang där de anställda bokstavligen kommer och går nästan timme för timme är det svårt att organisera människor fackligt. 1979 fanns det 11 miljoner medlemmar i de brittiska fackföreningarna. I dag återstår bara drygt fem miljoner. Labour har sedan 1997 tappat hälften av sitt partifolk och kan i dag bara räkna in 160 000 medlemmar.

Den våldsamma omstruktureringen av ekonomin har också skapat en helt ny demografisk bild. Vi har fått ett förhållandevis välmående södra England samtidigt som gamla industrilandskap avfolkats och ödelagts. Stora delar av norra England, Wales och Skottland har blivit utmarker med en enorm social utslagning av människor. Under 2010 försvann 1 600 jobb i veckan. Över 2.5 miljoner människor är nu arbetslösa med mycket torftiga understöd av olika former. Under Labours 13 år vid makten har klasskillnaderna ökat. I början av 1990-talet ägde en procent av landets befolkning 17 procent av dess tillgångar. I dag äger denna elit hela 21 procent av alla värden. När det gäller den offentliga sektorn har den fått mer pengar, något som Labour pekat på i valrörelsen, men när det gäller dess del av landets BNP har  den sjunkit till den lägsta siffran under hela efterkrigstiden. Viktiga nav i den offentliga sektorn har rullat i väg till nya lystna privata ägare. Som energisektorn och Londons väldiga tunnelbanesystem. Annan offentlig verksamhet har fragmentiserats och villigt greppats av improduktiva mellanhänder

Mot denna bakgrund var Labours röstras och det regeringsskifte vi ser nu inget märkligt. Dessutom hade man suttit vid makten i långa tretton år. Det mest uppseväckande var att man klarade sig bättre än vad alla väntat.  I fjolårets EU-vall fick man bara 15 procent av rösterna. Nu blev det trots allt 29 procent. En viktig orsak är att socialdemokraternas ansvar för åratal av vidriga nykoloniala krig egentligen inte var närvarande i debatterna. Alla opinionsundersökningar visar att en förkrossande majoritet av britterna i dag vill ta hem landets trupper från Afghanistan. Men frågans betydelse bleknade bort under valrörelsen. Det som hamnade i fokus blev i stället ”det väntande stålbadet”. Visst alla väljare visste att alla de tre stora partierna tänkte komma med hårda åtstramningar. Tories och liberalerna på fläcken.  George Brown och Labour däremot, lovade att vänta ett år. Som sedan skulle följas av ”fyra svåra år”. Inte för att partiet övergett New Labours nyliberalism utan för att hotande recessioner eller rentav en depression av nöden kräver nya stora, om än tillfälliga keynesianska åtaganden. Den som går ut på en grisgård och berättar att han vill skjuta upp julafton ett år får naturligtvis trots allt många glada knorrar att vifta.

.

.

Nick Clegg blev valets stora förlorare.

Men segrare och kungamakare genom

alliansen med den konservativa högern

.

Dessutom var det uppenbart att valet – främst i slutskedet lämnade medias egen dagordning. Med en allt fulare personkampanj mot Brown – samtidigt som man haussade upp liberalernas Nick Clegg. Om än mest som ett blekt minne av gamla tider och förbittringen över Margret Thatchers år vid makten, blev det i stället ett ”klassval”. Framförallt i norra England, i Wales och Skottland. Både David Cameron och Nick Clegg kommer från mycket rika överklassfamiljer. ”Snobbar från privatskolan Eton”. George Brown däremot är skotte och uppvuxen under enkla förhållanden i ett industridistrikt, där pappan var en strävsam presbyteriansk präst…

Regeringsskiftet är klart. Det reaktionärt inskränkta EU-motståndet besätter med William Hague respektive George Osborne både utrikes- och finansministerposterna och det första som meddelas är att liberalerna ställt sig bakom Tories krav på omedelbara och drakoniska nedskärningar av den offentliga sektorn. ”Badmästare” blir David Cameron. Nick Clegg blir hans vice. Stålbadet är här…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, David Cameron, Nick Clegg, Storbritannien, New Labour

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,AB1,Expressen1,Expressen2,GP1,AB2,GP2,DN2,E24,SVD3,SVD4,

.

.

I Danmark domineras nyhetsflödet helt av gårdagens två stora sensationer. De fetaste rubrikerna sattes när det gällde framgångarna på hockeyrinken. Segrarna över Finland och USA har gjort alla sportintresserade febriga av förväntningar.

Men det blev också många rubriker om den politiska bomb som exploderade när en internetläcka från en reklambyrå avslöjade huvuddragen i socialdemokraternas och SF:s (Socialistisk Folkeparti) nya ekonomiska politik.

Under en tid kunde en tänkt hemsida med de bägge partiledarna, Helle Thorning och Villy  Søvndal, ses på internet. Där föreslås ökad arbetstid med en timma, sänkta skatter och en snabbare skjuts genom skolan som de bägge partiernas nya ekonomiska politik.

.

”Vi ska jobba oss ut ur krisen”. ”Med tolv minuter mer om dagen kan vi få mer pengar till sjukhus och skolor”, menar man. Samtidigt har det kommit ut att socialdemokraternas ordförande, Thorning, på samma sätt som många andra ledande socialdemokrater, satt sin egen dotter i privatskola. Vilket skapat våldsamma protester från Danmarks Hem- och skolaföreningar. ”Om våra förebilder väljer privatskolor för sina barn”. ”Hur ska det då bli med den vanliga skolan?”, frågar man. I Danmark blir det dessutom allt vanligare att rika föräldrar köper dyra privatlektioner för sina barn.

Vad säger månne den rödgröna alliansen i Sverige? Mona Sahlin inledde glatt socialdemokraternas senaste partikongress med att signalera att vi kanske ska arbeta längre i livet. Med en pensionsålder på 67 år. I dagens TV-utfrågning höjde hon budet.  – Vi måste tillåta människor att få jobba längre i livet, i snitt i tre år, då klarar vi att möta de krav som kommer, sa hon. Varför inte också arbeta lite längre varje dag?

För Vänsterpartiet som nyss sagt att man, åtminstone på sikt, vill se sextimmarsdagen förverkligad måste det skapa blodstörtning när man ser att det egna partiets samarbetspartner SF nu tycks släppa på alla förtöjningar med sitt radikalare förflutna.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Danmark, ishockey-VM, arbetstidsförkortning, sextimmarsdagen

I pressen: DN1,DN2,Expressen1,

.

.

George Brown är historiker och som sådan har han alltid strävat efter att bli lite mer än en fotnot i böckerna. Med de tio åren som finansminister under Tony Blair och sina egna tre år som premiärminister på Downing Street Nr 10 blir det förstås några rader. Mer än kanske Tony Blair själv var han arkitekten bakom New Labours nyliberalism när det gällde att släppa lös de finansiella ”vargflockar” som Anders Borg nu säger sig vilja stoppa. Han släppte också de demokratiska tyglarna över Bank of England och har alltid vurmat för en rå, hänsynslös och rovlysten arbetsmarknad.

.

George Brown är en ”fighter”. Men nu lämnar han ringen.

.

Men med utspelet i går, om en egen snabb sorti, gjorde han förmodligen ett sista mästerligt drag som kan komma att ge honom ännu några rader i framtida historieböcker. Han kanske räddade sitt Labour, som har blivit ekonomiskt beroende av att krama intäkter  från partiets olika roller i statsapparaten, genom att bana vägen för en koalitionsregering med liberalerna.

George Brown går. Men dessvärre finns det inget hopp om en ny politik.

Alla kandidater till den lediga partiledarposten är skurna i samma mall från Tony Blairs “coola” år vid makten. En mall av konformism och karriärism. Kemiskt fri från arbetarpolitik och socialism. Vare sig David Miliband, Harriet Harman eller Alan Johnson skulle innebära någon egentlig förnyelse av partiet. David Miliband, en av Carl Bildts såta vapenbröder, som av många pekas ut som den mest troliga efterföljaren till Brown, har exempelvis under sina år som först parlamentsledamot och sedan som utrikesminister gång på gång demonstrerat att han står för Labours  krigspolitik och partiets ”särskilda relation” med USA. Eller uttryckt med bättre ord, underdånighet och fullständig lojalitet med ”världens enda supermakt”.

.

Liberalernas Nick Clegg sneglar till vänster.

Om Brown makar på sig kanske det finns plats.

Det finns ingen klar överenskommelse om en ny koalition labour/liberalerna. De samtidigt fortsatta överläggningarna mellan David Cameron och Nick Clegg borde ytligt sett ha slutat väl. Bägge är från början rika överklassynglingar fostrade i den privata rikemansskolan Eton och har säkert en bred samsyn i många frågor. Men svåra motsättningar när det gäller  EU:s framtida roll och en politisk reform när det gäller systemet med enbart enmansvalkretsar gör att dessa förhandlingar tycks ha kört fast. David Cameron har hårda och välorganiserade fraktioner i sitt eget parti, som Oxfordgruppen, vilka benhårt motsätter sig alla större eftergifter gentemot liberalerna.

Med Brown kanske sista stora politiska uppvisning, som kamikazepilot, kan han ha gjort en störtdykning som ger honom ännu några rader i Storbritanniens historieböcker.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Storbritannien, England, George Brown, finanskris, Nick Clegg

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,AB1,AB2,Expressen1,SVD4,GP1,GP2,SVD5,DN2,DN3,AB3,Expressen2,GP3,