Zorba och solidariteten – greken i våra hjärtan

Jag är lite för rastlös för filmer. Ofta är de dessutom så förbaskat förutsägbara. Men det finns många undantag. ”Zorba” är en av dem. Filmen och musikens ledmotiv dök omedelbart upp när jag läste detta i veckans nummer av Internationalen:

.

,
– Svenska skattebetalare ska inte betala för att grekerna väljer att gå i pension i 40-årsåldern. Det är oacceptabelt, så formulerade sig finansminister Anders Borg i radioekot på söndagen. Det är bara ett exempel på hur stereotypa Greklandsbilder med nedlåtande klang sprids från politiker och etablerade media – med förutsägbar nedsippringseffekt till nätkommentarer och fikarummens diskussioner: ”Grekerna vill inte jobba”, ”se bara på alla som sitter i timmar på kaféerna”…

.

Det som verkligen är oacceptabelt är emellertid att Greklands arbetare demoniseras. Greklands arbetare bär inte skulden för krisen. Det är inte de som lever på korruption. Det var inte de som ”lurades” och dolde skuldsättningen, så att landet kunde slinka med i eurosamarbetet 2001. För detta bär den grekiska eliten och EU-kommissionen delat ansvar. Andra länder har använt liknande ”kreativ bokföring” – se bara exempelvis på Berlusconis Italien – utan att utmålas som nationer av skurkar.
.
.
Det är inte Greklands arbetare som har levt över sina tillgångar. Det är de oreglerade, giriga finansmarknaderna – ”schakalerna” som de kallas i en krönika i brittiska Observer i söndags – som angriper arbetande människor i land efter land. Den finanskris som seglade upp under 2007 och blev akut 2008 har inte gått över, bara hållits i schack. Staterna räddade bankerna med upplånade medel, och bankerna tackar nu för hjälpen genom att kräva att staterna skär ned på den skuld som blev resultatet. Krisplaner till banker och storföretag samt skattesänkningar för de rika har också gjort sitt för att öka budgetunderskotten.
Greklands arbetare är inte de första som schakalerna nafsar på. Irlands arbetare drabbades när landet gick med på sänkta löner och försämrad välfärd. I Lettland har delar av akutsjukvården monterats ned, när den offentliga budgeten krympts och landets bruttonationalprodukt rasat med 25 procent på två år.
Och det slutar inte heller med Grekland. I Rumänien annonseras sänkta löner för offentliganställda med 25 procent. Härnäst väntas krisen slå sina klor i Spanien och Portugal – bortom hörnet väntas Storbritannien bli nästa land till rakning. Skillnaden mot tidigare är att Greklandskrisen, och de kommande kriserna, kan bli så mycket farligare för hela den europeiska stabiliteten, vilket tvingar Anders Borg och andra finansministrar till helgmöten för att diskutera nödåtgärder.
Men Greklands arbetare är inte offer. Greklands arbetare är framförallt ett föredöme för oss alla, i ett läge när arbetande människor över hela Europa befinner sig på defensiven och arbetslösheten är rekordhög;
– i ett läge när sociala skyddssystem monteras ned i allt fler länder och fackföreningar pressas tillbaka;
– i ett läge när tre partiledare i brittisk TV med snarlika bakgrunder och snarlika kostymer framför snarlika åsikter om behovet att skära ned på offentliga utgifter och stoppa invandringen;
– i ett läge när Svenska Dagbladet (7/5) kan avslöja den hemlighet som bägge blocken vill dölja – vänsterpartiets högersväng;
– i ett läge när de tidigare årens sociala mobiliseringar i Frankrike gått över i besvikelse hos de mest radikala efter bakslagen i regionalvalen.
– i det läget säger hundratusentals greker ifrån, demonstrerar och genomför generalstrejk. På universitetet hänger demonstrationsplakaten som angriper orättvisan i samhället. Det finns hundratusentals människor som inte är beredda att acceptera sin egen regerings och EU-elitens diktat.
Vi kan inte enkelt imitera grekernas aktioner eller ta över deras radikala tradition. Men vi kan låta oss inspireras, och säga att det inte är Greklands arbetare – eller för den delen Europas eller världens arbetare – som ska betala krisen. Om den grekiska befolkningen tvingas betala det pris EU och valutafonden satt upp, kommer det inte bara att leda till verklig social misär, utan risken är också stor att landet sjunker ned i en depression.

.

.
Alternativet är en verklig stödplan för arbetare i alla våra länder; en stödplan som till varje pris försvarar jobben och den offentliga sektorn, en stödplan som angriper schakalerna tar över deras banker och lägger skatt på finanstransaktioner, en stödplan som äntligen gör tanken på frigörelse möjlig att tänka för alla oss som låsts in i marknadens fängelser. Det är kapitalismen som är oacceptabel – bara det.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,GP1,GP2,SVD5.

4 reaktion på “Zorba och solidariteten – greken i våra hjärtan

  1. Det är förmodligen så att Grekland har massor med olika problem, men vem har inte det. Men Greklands primära ekonomiska problem är det som euromedlemskapet satt dem i. Att sparka på grekiska pensionärer för att euromedlemskapet försatt dem i detta läge är lågt, mer än lågt. Som en svenske partiledaren en gång sa ”hatets och illviljans kolportörer”,

    IMF påstår att Greklands ”växelkurs” är 30% för hög och att deras recept för att lösa detta innebär att Grekland kommer att ha 13-15% arbetslöshet den närmaste 5 åren. Endast i IMF:s nyliberal värld är receptet till de som har ekonomiska problem att de skall arbeta mindre. Kan man se framemot när denna visdom blir allmänt spridd, den svårt skuldtyngda familjen söker hjälp hos det sociala för att få hjälp med skuldsanering och får rådet att ni lever över era tillgångar och måste arbeta betydligt mindre än vad ni gör idag, idag arbetar två personer i hushållet, det går inte för sig och en av dessa måste sluta arbeta.

    Det skulle vara intressant att se om det är den grekiska exporten och turistintäkterna som gått extremt dåligt eller om det ovanligt dåliga balansen i utrikesaffärerna i huvudsak beror på stor ökning av importen med den kreditexpansion med låga räntor som euromedlemskapet inneburit.

    Lönerna i Grekland har växt betydligt långsammare än produktiviteten under tiden som euromedlem, lönernas andel av BNP har minskat. Ojämlikheten har ökat. Det ger det en försämrad skattebas och inhemsk konsumtion.
    Men även om det generellt i Grekland, Spanien, Portugal varit lägre löneökningar än produktivtsökning har sk ”unit labour cost” stigit mindre i Tyskland och Grekland etc har fått se den relativa kostnaden öka mot Tyskland. Så oavsett hur duktiga grekerna är, man har haft relativt sett hög tillväxt som euromedlem, ökad produktivitet och löner som inte stigit med produktiviteten måste deras löner ändå inte få öka mer än vad de gör i Tyskland.

    Sk ”unit labour cost” i Tyskland steg med 5% mellan 2000 – 2010, i Grekland 30%. Det kan förstås bero på olika saker, i en avancerad industrination har andelen löner i produktionen sjunkit med automatisering etc.

    Alltså löntagarna i Grekland kan inte ens tillgodogöra sig en mindre del av produktivitetsökning om denna löneökning överstiger den tyska.

    Tänk att man behövde ”bege” sig ända till Indien för att snappa upp detta om löner och produktivitet i Grekland. Intressant Indisk webbsida ”News Click”, ett antal intressanta intervjuer om ekonomin i Indien, Kina och den globala inte sällan på video så man behöver inte ens besvära sig med att läsa.

  2. Enligt OECD är andelen som arbetar mer än 45 timmar i veckan i grekland bland de högsta, de är nr 3 efter Mexico och Turkiet i den ligan. Så förvånad jag blir, jag som alltid trott att skillnaden mellan rika oh mindre rika länder vara att de som inte var så rika hade en lat och arbetsovillig arbetskraft. Fattiga är naturligtvis fattiga för att de är lata så har det ju alltid varit, det vet väl alla. Jag blir allt lite sur på OECD som kommer här och ändrar min invanda världsbild.

    Men man förstår att de har problem, det är ingen ordning där. Kommer ihåg när jag var med familjen på semester och vi frekventerade i stort sett samma strandhak intill hotellet hela tiden. De yngre i familjen som hade haket arbetade typ från sju på morgonen till midnatt sju dar i veckan, de äldre kom lite senare och gick lite tidigare. Och luriga var de med noterna, räknade fel och ville sen inte kännas vid det när man påpekade. Men de var ju så förbannat trevliga så man lät det bero. Men ändå man blev ju lite bekymrad när de adderade ihop notan till ett mindre belopp än de olika beställningarna skulle bli. Inte konstigt att de har ekonomiska problem med den attityden, arbetar stenhårt och tar för lite betalt.

  3. Pingback: Solidaritet med Greklands arbetare | Internationalens ledarblogg

  4. Pingback: Solidaritet med Greklands arbetare | Svensson

Kommentera