Det finns traditioner och så finns det traditioner. I USA benådar presidenten denna helg en kalkon, bombar en by i något land och äter sedan upp en ny kalkon. I Stockholm bokar man lördagen för Socialistiskt Forum i ABF-huset på Sveavägen. Här är tre seminarier som vi rekommenderar bloggens läsare i Stockholm:

Afghanistans kvinnor kämpar

Sahar Saba från organisationen Rawa, nyss hemkommen från Kabul,

rapporterar

direkt från krigets Afghanistan tillsammans med Farooq

Suleharia

från veckotidningen Internationalen.

Arrangör: Veckotidningen Internationalen och Solidaritet utan gränser

11.00-

12.15

Husarö

Röda och gröna visioner

– för ett annat sätt att leva

Kortare arbetstid. Kollektiv kapitalbildning. Klimatomställning.

Utvecklad produktion. Vår tids framtidsutmaningar hänger samman om man

ser de radikala möjligheterna i deras relation till varandra. Hur förena det

bästa ur arbetarrörelsens tradition, med det bästa ur den gröna kritiken?

Arbetstidsförkortning

och omställning av produktionen som medel i kampen

mot klimatförändringarna. Sänkt arbetstid istället för höjd lön – så måste

betydligt

mer av produktivitetsökningarna i den rika världen tas ut; kvarvarande

ekologiska utrymme måste väsentligen tillfalla länderna i Syd som

behöver expandera sina ekonomier för att tillgodose grundläggande behov.

Medverkande: Lars Henriksson, Volvoarbetare och författare till en

kommande bok om hur vi kan rädda jobben och rädda världen. Johanna

Storbjörk, ledamot i SSUs förbundsstyrelse om kollektiv kapitalbildning i

klimatkampens tid, Carl Schlyter, EU-parlamentariker för Miljöpartiet om

hur kortare arbetstid kan rädda vår planet. Samtalsledare: Daniel Suhonen

Arrangör: Tidskriften Tvärdrag

13.30-

14.40

Kata

100 år efter storstrejken,

40 år efter gruvstrejken

– hur mår den fackliga kampen idag?

Septemberalliansen diskuterar vilka utmaningar fackföreningsrörelsen

stod inför då – och vilka den står inför idag. Vilka lärdomar kan dras och hur

skapas en kämpande fackföreningsrörelse underifrån som kan möta dagens

attacker på arbetsrätt, anställningstrygghet, löner och välfärd.

Medverkande: Håkan Blomqvist, historiker vid Södertörns högskola,

samtalar med aktiva inom Septemberalliansen

Arrangör: Septemberalliansen

15.45-

17.00

Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, politik, Socialistiskt Forum i Stockholm, Afghanistan, Gruvstrejken, Bilkrisen

De gav aldrig

Hans Blix någon chans…

Långt innan ordern gavs om att invadera Irak, hade Tony Blair och George Bush svurit sig samman, med en ”ed i blod”, om att gemensamt störta Saddam Hussein. Detta vid ett hemligt, privat möte på den amerikanske presidentens Crawford ranch i Texas i april 2002.

Detta tror USA:s dåvarande ambassadör i Washington, Sir Christopher Meyer, när han nu för Chilcot-kommisssionen berättar om sin syn på hur diplomatin besegrades till fördel för kriget. När Bush senare sa sig acceptera FN:s deklaration 1441, vilken gav Hans Blix en möjlighet att undersöka om Irak hade massförstörelsevapen eller inte, var det redan omöjligt att stoppa militärens invasionsplan. Bush, Blair och deras generaler brydde sig aldrig om att Blix inte hittade några belägg som kunde motivera bombkriget. Något som för övrigt nonchalerades också av Carl Bildt när han propagerade för att det var riktigt  av USA att bryta mot internationell rätt.

Här begravs sergeant Olof Schmid. Ännu ett av offren för George Browns krig.

Den parlamentariska kommissionen om kriget i Irak, som egentligen försöker svara på frågan varför Tony Blair och Storbritannien överhuvudtaget skickade trupper till ett illegalt krig, strör nu grovsalt i såren för George Browns egen krigsministär. Debatten om det nuvarande kriget rasar för fullt i öriket och i takt med att de egna liken räknas växer krigsmotståndet dag för dag. Att då det förhållandevis öppna och avslöjande kommissionsarbetet samtidigt redovisas i TV och i alla andra media får de gamla såren nästan att börja pysa och fräsa. Varför gjorde inte Blair, med Brown som sin finansminister, på samma sätt som en gång den socialdemokratiske premiärministern Harold Wilson? Han som med rak ryggrad sa blankt nej till USA:s krav på att också brittiska trupper skulle skickas till Vietnam? För många blir den naturliga följdfrågan: Varför gör Brown nu om samma misstag som Blair? Varför ska våra ungdomar dö i ett krig som inte är vårt?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Irak, AFghanistan, George Bush, Tony Blair, Hans Blix, Chilqit

I pressen: SVD1,

Nationell samling

-mot oss löntagare…

Nu är Mona Sahlin i gasen på allvar. ”Nationell samling” var ordet för dagen.

Kommer Sverigedemokraterna in i riksdagen – vilket verkar troligt – och om då samtidigt ”det rödgröna blocket” blir störst – vilket inte är otroligt – lovar hon att ”sondera terrängen” med det blå blockets partiledare för att få till stånd en ”Nationell samling”.

Nytt vallöfte från Mona Sahlin. ”Vinner vi valet och har vi då sverigedemokraterna i riksdagen. Ja,  då bjuder jag in Maud Olofsson och Jan Björklund till vår regering”…

Märkligt nog är det då i första hand Folkpartiet och Centern hon vill ha med i sin regering. Två partier som nu i många frågor tycks ha långtidsparkerat sig  till höger om Reinfeldts moderater…

För Sahlin blir då det här med en ”Nationell samling ” ett bra sätt att som statsminister urskulda en än mer uttalad högerpolitik. Mer privatiseringar av den offentliga sektorn. Mer kärnkraft. Mer soldater till Afghanistan. Mer motorvägar. Mer försämringar av anställningstryggheten. Oroliga och besvikna väljare med sina hjärtan åt vänster avspisas då med ett enkelt beklagande: ”Vad ska vi annars göra. Vi måste ha med oss Maud Olofsson och Jan Björklund i båten”….

Sverigedemokraterna skulle däremot inte bli besvikna. De skulle i praktiken vara regeringsbildare och få en regering med en arbetarfientlig politik, vilken snabbt skulle ge dem än större lyssnarskaror.

När det gäller Saab vill Mona Sahlin också ha en ”Nationell samling”. Kring vad? Jag lyssnade noga på vad hon i morse sa i SVT:s frukostsoffa och kokade man ner all retorik till botten, blev bara en enda substans kvar: regeringen måste snabbt lova GM mer fördelaktiga lån. Kring detta krävs Nationell samling. Punkt slut.

Ett äldre infall, från hennes sida, om ”att man inte under en övergångsperiod skulle kunna utesluta staten som ägare” var inte längre aktuellt. ”Finanskrisen är snart över”, menar hon i dag och Saabs försäljning kan då komma i gång. Snabba krediter till amerikanska GM är det som gäller.

Är det inte hög tid att politiska kommentatorer som exempelvis Henrik Brors på DN eller Lena Mellin på Aftonbladet slutar att prata om ”det socialistiska blocket”?

Läs mer om fordonskrisen: Här

I dag hittar du en del fina affischer ”i tiden” hos Röda Lund...

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin, rödgröna alliansen, Saab, Nationell samling, sverigedemokraterna

I pressen: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,AB1,AB2,AB3,AB4,SDS1,SDS2,SVD5,

Kan Kadhammar skilja

mellan en hammare och en skiftnyckel?

Aftonbladets Peter Kadhammar vet ingenting om bilbyggare. Men leker ändå i dag besserwisser i branschen. Han upprörs över att socialdemokraternas Tomas Eneroth har kallat jobbarna i Trollhättan för ”Världens bästa bilbyggare”. Trots att denne säkert inte vet så mycket om industriell ekonomi och fordonsindustri.

Men Eneroth har väl bara gjort vad vi alla gör ibland. Vem har inte kallat sin mor för ”Världens bästa mamma” utan att ha prövat alla mammor i världen?

Det är värre med Kadhammar. Han är ”Världens bäste Karlsson” utan att ens kunna flyga…

För Peter Kadhammar kan skriva. Men han kan heller ingenting om bilbygge. Jag vet inte ens om han själv kan skilja mellan en skiftnyckel och en hammare? Han ser bara att Saab genom åren aldrig har kommit upp i lönsamma volymer. Punkt slut. Därmed är det fel av Eneroth att skapa ”en dolkstötslegend” om att regeringen skulle vara medansvarig för Saabs nuvarande kris.

Vet han skillnaden?

Kadhammar är uppenbart nyliberal. Det som inte är lönsamt ska bort. Oavsett kvalité och social nytta. Menar han verkligen att Toyota i dag skulle kunna ha varit världens ledande bilmärke utan decenniers exempellösa insatser från den japanska staten.

Jag är så pass kaxig att jag tror mig veta en del. Jag har själv varit bilbyggare i 27 år och har följt det mesta i press, informationskommittéer och förhandlingsrum. Ofta studerat kvalitetsuppföljningar mm. Saabs bilbyggare är förmodligen några av de bättre i världen. Att Saab aldrig haft tillräckliga resurser för att på allvar ta sig ut på världsmarknaden eller alltid goda strategier för sina modellval är i första hand ett misslyckande för det privata ägandet. De bägge ägarna, genom åren, Wallenberg och GM har bara haft ett förstrött intresse för Saab. Att Maud Olofsson nu skiter i Trollhättan och alla andra berörda orter förbättrar inte saken.

Eneroth försöker skapa en ”dolkstötslegend”, gapar Kadhammar. Själv slår han in en taskspark på människor som redan fått gå ner på knä.

Fotnot. I verkligheten används vid montering oftast en seg momentdragare. Vid passningsproblem en liten handslägga i gummi. Men att bli så specifik vore nog definitivt för mycket för Kadhammar.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Saab, Volvo, Fordonsindustrin, regeringen, Tomas Eneroth, Maud Olofsson, Trollhättan

I pressen:AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,DN1,DN2,AB4,

Lars Ohly kör av vägen

Under ett år har många av dem som försökt att ratta Saab på rätt spår in i framtiden kört av vägen eller krockat. Trots att bilens ingenjörer och arbetare utvecklat teknik för en av världens säkraste familjebilar har de inte lyckats hålla sig på körbanan. I dag gör Vänsterpartiets en våldsam avkörning. Men först plock från dagens tidningar:

”Jag tror att det här är slutet för Saab”, säger Lena Mellin, Aftonbladets politiska kommentator.

”Saab har två nya bilar baserade på GM-teknik, Saab 9-5 och Saab 9-4X. Båda kommer ut på marknaden inom kort. Saab har aldrig varit bättre rustade”, säger däremot Robert Collin på samma tidning. ”Trollhättan, tyskarna och amerikanerna har äntligen börjat förstå varandra och GM låter Saab fortsätta vara Saab. GM nu kommer att behålla Saab och att en eventuell försäljning nu kan väntas först om några år. Fabriken i Trollhättan är toppmodern, löneläget i Sverige är inte jättehögt och produktionskostnaderna är låga. Framtiden ser ljus ut.”

”Nu krävs ett mirakel för att rädda SAAB”, menar Svenska Dagbladets ledare.

.”Det är för mig uteslutet att staten skulle gå in som helägare till Saab. Det finns inte på kartan. Det måste vara en privat intressent som driver företaget”, menar Maud Olofsson. Hon tycker också att ”oppositionen ska vara tacksam för att någon förstår att värna skattebetalarnas pengar. Hade vi lyssnat på dem hade vi haft närmare åtta miljarder borta hos ett multinationellt bolag som GM, utan att vi säkrat ett enda jobb”.

Även Lars Ohly börjar med att resa gravstenen för Saab: ”Mycket pekar på att Saab inte överlever”, menar han. Naturligt nog lägger han slentrianmässigt över ansvaret för dödsfallet på regeringen. ”En aktiv regering borde direkt ha tagit initiativ till att söka nya ägare”, är budskapet. Han tycker att man pratat ner företagets värde. Däremot vill han inte förstatliga Saab! ”Jag tror inte att det är en långsiktig hållbar lösning”, är hans slutsats. Egentligen ganska självklar om ens största önskan i livet är att få komma med i en regering med ett borgerligt program. Men Ohly vill ändå till sist ”rädda vad som räddas kan” och tycker att regeringen ska prata med parterna en gång till. Självklart för att skjuta till en del pengar för att få upp humöret hos Koenigsegg Group och dess ryska och kinesiska kapitalgrupper.

Hela Ohlys utspel i dag är en våldsam avkörning för att komma ifrån en person som jag tror nog fortfarande vill kalla sig för socialist. Uppenbart känner han sig paralyserad inför de våldsamma rörelser och snabba omvälvningar som sker när det gäller världsmarknaden för personbilar. Men har man väl accepterat att dessa förändringar är lika oundvikliga som våra naturlagar, då har naturligtvis Saab, med sina juniorvolymer ingen som helst framtid som en självständig fordonsproducent. Koenigsegg kanske bara spelar poker. Gårdagens kort kanske bara var en bluff. Kanske finns det en ny kines bakom hörnet som vill ha en premiumbil i sina utställningshallar. Kanske är det Robert Collins som har rätt. Nästa vecka skulle då Saabs nya modeller få skina i GM:s stall tillsammans med Chevrolet, Cadillac, Buick och GMC. Vad vet vi. Vad vet jag. Men Saab på egna hjul ute på den världsmarknad där det råder en kronisk överproduktion av personbilar – ”i den gamla världen” – kommer inte att kunna rulla särskilt långt.

I den här debatten bjuder då Lars Ohly bara på söt konfekt. Maud Olofsson kan suga och smaska i sig efter behag. Inte många – inte heller jag – menar i dag att staten tjänstvilligt ska ösa in osäkra miljarder av våra skattepengar till några nya osäkra ägare.

Bakgrunden till hela den här diskussionen är mycket mer än de för tillfället 3- 4000 jobb som det handlar om i Trollhättan. För en tid sedan var det ett skakande reportage i Aftonbladet om avindustrialiseringen av Sverige. Hundratusentals jobb är på väg bort och kommer aldrig mer tillbaka, menade professorn i ekonomisk historia Lars Magnusson. Han har naturligtvis helt rätt. Om vi accepterar marknadslagarna som nya naturlagar och konkurrenskraft i stället för social nytta som vårt rättesnöre för var i världen vår industriproduktion ska ske. Magnusson målar upp en dyster framtid. Hans framtidsdom är inte vacker för städer som Eskilstuna, Motala, Trollhättan och Södertälje. De kommer att tyna bort:

Industrin kommer aldrig att behöva återanställa alla människor som nu har tvingats lämna sina jobb. På sikt får den allt mindre betydelse för den totala sysselsättningen. 200 000 jobb kommer att försvinna permanent. Industrin kommer aldrig att behöva återanställa alla människor som nu har tvingats lämna sina jobb. På sikt får den allt mindre betydelse för den totala sysselsättningen. Problemet för den svenska och europeiska industrin är att den inte längre är konkurrenskraftig. De svenska honnörsorden brukade vara ”kvalitet” och ”spetskompetens”. Nu är det tveksamt om vi kan skryta med dem längre. Inte för att vi har blivit sämre, utan för att andra länder har kommit i fatt oss och gått om. Det finns ingenting som vi producerar i dag som inte kan göras någon annanstans i världen till ett lägre pris. Fordonsindustrin är väl det tydligaste exemplet på det, säger han.

Lars Ohly vill inte vara med om statlig industriproduktion. ”I längden är det inte hållbart”, menar han. För hans del är det en programmatisk kapitulation, en knäböjning för de fria marknadskrafterna. Entrébiljetten till det tänkta regeringssamarbetet. Nu tycker inte heller jag att en enkel paroll som ”Förstatliga Saab” är ett politiskt lösenord som känns helt rätt i mun. Det smakar lite Vattenfall. Lite DDR. Kravet ”Socialisera hela fordonsindustrin”, ”Under kontroll av arbetare och tjänstemän” är däremot helt rätt. Det är den parollen vi skulle ha fått höra från IF Metall:s  eller Unionen:s ledare i dag. Men när det gäller fackliga  krav  är deras svar lika tomma som de svarta hålen  i vinterns fågelholkar. För när det gäller den här professorn, Magnusson, har han ett grundfel när han berättar om vad som väntar runt hörnet. Skälet till att i stort sett de flesta industrivaror kan göras till ett lägre pris i andra länder är att detta sker tack vare billig hårdexploaterad arbetskraft och en hänsynslös förstörelse av miljön. Det finns ingen som helst naturlag eller något förnuftigt skäl till att våra kylskåp, verktyg, bilar eller TV-apparater ska göras i Korea eller Kina. Eller i Tyskland. Samtidigt som vi ska leva med massarbetslöshet och social utarmning här hemma.

Även med gigantiska satsningar på bra och gratis kollektivtrafik kommer det i Sverige och i Nord-Europa i övrigt att behövas säkra, klimattåliga mellanbilar för ett otal person- och distributionstransporter. Delvis spårbundna i tätorterna. Hybrider eller elbilar för områden med glesare befolkning. Konstruerade i material som fullt ut kan återanvändas. I dag rullar det fyra miljoner personbilar i Sverige. Även om siffran halveras inom överskådlig tid finns det och kommer det i hela Nord-Europa att finnas ett socialt behov av fordon i den klass, i det segment, där det i dag finns kunnigt arbetsfolk, anläggningar och infrastruktur i Sverige. Det är därför vi måste socialisera hela fordonsindustrin. Innan kontor, verkstäder, fabriker och kunniga människor är bortsopade.

Det är berättelsen om den möjligheten vi aldrig kommer att höra från vare sig Lars Ohly eller den rödgröna alliansen i övrigt.

Det är därför jag är medlem i Socialistiska Partiet, som vill diskutera med alla om den absoluta nödvändigheten av att bygga ett nytt, brett, demokratiskt parti för alla löntagare och all ungdom!

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Saab, Koenigsegg, Lars Ohly, Maud Olofsson, Socialisering, IF Metall, Unionen, GM, bilindustrin

I pressen:SVD1;SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,AB2,AB3,SDS1,SDS2,

Bloggare:Jinge,RödaMalmö,Svensson,EttHjärtaRött,

Englands gamla

DÖR I KYLAN

Förra årets vinter, som var lite kallare än normalt, skördade helt i onödan 36 700 liv i Storbritannien. Framförallt var det äldre människor, som inte hade råd att värma sina bostäder, som dog i förtid.

Den sensationella siffran – framförallt för oss svenskar – publiceras i dagens Independent och har sin grund i dramatiska höjningar av priserna på el och gas. Samtidigt har de brittiska socialdemokraterna (det Nya Labour) halverat budgeten för den del av Energidepartementet som ska kunna tackla problemet. För den vinter som kommer är det fyra av tio pensionärer som inte har råd att höja värmen när det behövs.

Alla är inte så här välklädda inomhus…

”Sedan 1997 har vi förlorat 260 000 pensionärer under vintrarna på grund av sjukdomar orsakade av kyla, ändå är regeringen oförmögen att handla”, säger Dit Gibson, talesman för en pensionärsorganisation.

Dödsfallen speglar både ett klassamhälle och ett land helt utan vare sig bostads- eller energipolitik. Det är naturligtvis inga rika som dör av kylan utan gamla, men även en del yngre, som lever med mycket små resurser. De brittiska socialdemokraterna har aldrig i grunden angripit förslumningen av många bostadsområden, där man i de flesta hushåll bara ”eldar för kråkorna”. Men även stora, helt vanliga stadsdelar klarar inte uppvärmning och varmvatten utan ett ofantligt slöseri med eget kol, Nordsjöolja/gas samt den ”moderna” satsningen på den farliga kärnkraften. Tiotals miljoner (!) bostäder måste helt byggas om, till lågenergi- eller passivhus. De gamla energikällorna ersättas med främst solceller och vindkraftsparker.

Det är ett utkylt marknadsliberalt samhälle som Tony Blair har lämnat efter sig. Ett land som satsat på krig och banker samtidigt som människor tillåtits att frysa ihjäl. Ett land där företag och hushåll är mer belånade än i USA samtidigt som det snart är helt avindustrialiserat. Under sina glansdagar var Blair ”Tony” för ”Göran” och en förnyare och förebild för ”Mona”.

I dag är det ingen svensk socialdemokrat som pratar stort om ”New Labour”.  Vallokomotivet ”Mona” kommer knappast att prata så mycket om ”Gordon” i den  valkmampanj som hon har framför sig. Det är lätt att förstå varför…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, energipolitik, vinterkyla, miljö, Köpenhamn, Labour, Tony Blair, Göran Persson, Mona Sahlin

I pressen:

Bloggare:

På dagordningen:

ETT NYTT

ARBETARPARTI

(S) och Mona Sahlin tappar stort. Maria Wetterstrand vinnare. Så ser det ut i Aftonbladets/United Minds senaste opinionsmätning.

Många tolkar detta som ett enkelt byte av väljare mellan den med åren lite bedagade och repade Sahlin till den yngre, mer energiska och för väljarna fräschare miljöpartisten. Ytligt ligger det en del i detta. Ingen undslipper med åren de allt bättre, större och skarpare bilderna på våra moderna TV-skärmar. En ensam Peter Eriksson, som mer ”kränger bilar” när han pratar, skulle nog inte på egen hand vinna så stora framgångar.

Många tolkar detta som ett enkelt byte av väljare

mellan den med åren lite bedagade och repade Sahlin

till den yngre, mer energiska och för väljarna fräschare miljöpartisten…

Men i grunden handlar problemet för (s) om någonting helt annat. Sneglar vi ut över Europa så är i stort sett nergången för socialdemokratin densamma som i Sverige. Om inte värre. I klassiska socialdemokratiska högborgar, som i Tyskland och England, har den moderna socialreformismen förlorat enorma väljarskaror. I Italien saknar socialisterna i dag representation.

I Tysklands senaste riksdagsval kunde man vid sammanräkningen av rösterna konstatera att socialdemokratin tappat tio miljoner väljare (!) under sina regeringsår. Den nye partiordföranden Sigmar Gabriel kunde konstatera att partiet hade ”tappat åt alla håll” och att krisen är oerhört djup. Men programmet var det inget fel på, bara profilen…

Det var sak samma vid Mona Sahlin ”jobbkongress”. Nyliberalismen lever kvar. Cementen har bränt fast. Partiet har vare sig vision eller program för att bryta med det klassamhälle vi lever i. Inte blir det bättre av att socialdemokratins fackliga ledare, som IF Metalls Stefan Löfven driver en egen kampanj för svensk kärnkraft och svensk krigsindustri…

Vad som krävs är ett politiskt uppbrott. Ett nytt, brett, öppet och demokratiskt socialistiskt parti är det som måste diskuteras och börja byggas

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna,

I pressen: AB1,SVD1,SDS1,

Bloggare:Svensson,Jinge,

Ända in i kaklet?

Jan Guillou ger sig nu ut i politiken och utmanar Mona Sahlin:

Den borgerliga regimen har fullt upp med att administrera en omfattande arbetslöshet samtidigt som man av ideologiska skäl förföljer arbetslösa och fattiga och sänker skatterna för de rikaste. Och ovanpå det har man lagt ett privatiseringsprogram för att slakta ut all statlig verksamhet som går bra så att medborgarnas service, exempelvis med läkemedel, försämras för att glada riskkapitalister och andra privata ekonomiska intressen skall gynnas. Det borde vara öppet mål för en socialdemokratisk politik. Så vad är problemet? Brist på mod, skulle jag säga. Mona vågar helt enkelt inte vara sosse.”

En bra sammanfattning av regeringens program. Men jag menar nog att Guillou har helt fel när det gäller Mona Sahlin. Jag tror inte alls att det är mod som fattas. Hon är dessutom sosse ända upp till pannbenet och kommer att vara så ”ända in i kaklet”. Det senare en sammanfattning av partiets slutspurt i nästa års valkampanj, som publicerades i dag.

Där sägs det också att (s) kommer att ställa två samhällsmodeller mot varandra. En uppgift som bara går i retorikens värld. Så här pricksäkert sammanfattade Kjell Östberg Sahlins ”jobbkongress” i tidningen Internationalen:

Med Mona Sahlin som partiledare har partiet fått en ordförande som en gång för alla vill slå fast att socialdemokraterna fullt ut accepterar det pågående systemskiftet. Som anförare för partihögern satsade hon allt på ett kort – och vann. Kongressens beslut kan sammanfattas i satser som:
– Fritt fram för vinster inom vård och skola
– Inget kommunalt veto mot etablering av friskolor
– Inget återställande till 90 procent i a-kassan, inget avskaffande av karensdagar
– Privatiseringen av apoteken accepteras
– Nej till att komplettera riksbankens inflationsmål med ett sysselsättningsmål
– Inget upprivande av Reinfeldts tre första jobbskatteavdrag.

Kanske sammanfattades skiftet bäst i en inte särskilt uppmärksammad ändring i skolpolitiken. Där man tidigare talade om ”lugn och ro och respekt för varandra” heter det nu helt kort med Björklunds språkbruk ”Ordning och reda”.

Dessutom bekände Sahlin – och kongressen – utrikespolitisk färg genom att besluta att de svenska soldaterna även i fortsättningen ska slåss i det USA-ledda Afghanistankriget.
Kongressen hade i förväg döpts till jobbkongressen. De konkreta förslagen för hur socialdemokratin ska kunna skapa fler jobb nu när man uttryckligen spolat den offentliga sektorn som motor för samhällsomvandlingen är vaga. Stort utrymme tog ett upprepande av näringslivsminister Olofssons mantra om stöd till småföretagsamheten.

Bättre kan det inte sägas. Som man alltid gjort, ända sedan Per Albins dagar, driver ”sossarna” bara med kapitalismens egna ekonomiska vågor och kriser. Det är därför man nu så att säga slår i kaklet när det gäller reformpolitiken. Nu med den långvariga ekonomiska kris som vi lever med finns det inget utrymme för en traditionell socialdemokratisk politik av 1945 -70 års typ. Det blir kontrareformer. Vill man vinna några reformer krävs det en rödgrön regering som har modet att bryta med det kapitalistiska systemet!

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Mona Sahlin, socialdemokraterna, Jan Guillou

I pressen: AB1,

Bloggare: Jinge,

Röda Göinge,

Blev du förvånad?

Blev du också förvånad när den engelska baronessan lady Catherine Ashton av Upholland i torsdags kväll utsågs till din och hela Europeiska unionens utrikesminister?

Inte så konstigt. Du var inte ensam. Av EU:s 400 miljoner människor var det säkert mindre än en promille som kände till något om denna lady. Hon själv blev lika förvånad som du. Samtidigt som hon på torsdag eftermiddag höll på att boka en biljett med snabbtåget Eurostar från Bryssel hem till London, kom ett sms från EU-kommissionens ordförande, José Barroso, som berättade att hon fått jobbet att vara taleskvinna i utrikesfrågor för dig och mig.

Herman van Rumpuy, Lady Cathy Ashton och Fredrik Reinfeldt.

Hur det gick till? Ja, skulle det hela ha skett i den ordning som Margot Wallström brukar fabulera om, med öppenhet, transparens och demokrati, då skulle baronessan ha synats från topp till tå. Söm efter söm i hennes förflutna skulle ha tråcklats upp. Hon skulle ha fått svara på frågor om inställningen till kriget i Afghanistan, Israels annektering av Jerusalem och fortsatta ockupation av Västbanken . Hon skulle ha fått berätta hur hon ser på svälten i världen, bristen på rent vatten och alla miljöhot och tala om vart alla EU:s hjälppengar ska riktas in på och vad alla ambassader ska syssla med. Ställt upp i ett val. Men det enda vi nu fått veta är att hon aldrig i hela sitt liv ställt upp i ett demokratiskt val av något slag. Alla hennes politiska uppdrag har varit utnämningar. Som på medeltiden har hon dubbats till sina uppdrag.

I brittisk press berättas det i dagarna om hur kohandeln gick till, där Fredrik Reinfeldt var auktionist i sin egenskap av EU-rådets siste tillfällige ordförande. Långt innan besluten i torsdags var det klart att Tony Blair var ute ur leken. Veckan innan hade han fått beskedet från både Angela Merkel och Nicolas Sarkozy. De pratades vid flera gånger i telefon och Blair fick veta att de inte hade något horn i sidan när det gällde honom personligen, men att kristdemokraternas stora framgångar i det senaste EU-valet, gjorde att de kände sig tvingade att förorda en konservativ högerman till posten som president, nämligen Sarkozys politiske lillebror och tilltänkte springpojke Herman van Rumpuy. Vad de kanske inte sa i klartext var att Blair dessutom var ifrågasatt av många europeiska socialdemokrater – för sin roll i Irakkriget /med undantag för Aftonbladet!/.

Inte till Bryssel. Men borde häktas för en krigsrätt i Haag.

Dessa visste förmodligen också att det i Storbritannien skulle dra i gång en ny parlamentarisk undersökning om hur dess regering ”skött kriget”, Chilcot Inquiry, där det redan läckt ut uppgifter som understryker att Blair snarare borde sättas i häkte inför krigsrätt i Haag än att vara EU:s utrikesminister. Direkt efter beskedet ringde Blair till Gordon Brown och sa att loppet var kört.

Trots detta. Nästan in i det sista stod Brown fast vid Blair. Taktiken var klar. ”Får vi inte Tony, då ska vi ha en annan tung post”. Browns vänner i bankvärlden ville ha en tung kommissionärspost med ansvar för ekonomi och bankregler. De ville inte att ”fransmännen”, pressade av sin hemmaopinion, skulle in och stöka till det med regler för hur deras finansiella spelhålor i City ska skötas. Men för en gångs skull lyssnade Brown mer på sina valstrateger. I och med att han satsat hårt på Blair skulle rubrikerna kunnat bli förödande. I stil med ”Brown förlorare – igen!”. Nej, bättre då att byta ut Blair, som redan var förlorad, mot en brittisk utrikesministerpost. Då kunde det i stället bli segerrubriker som ”Brown segrade – brittisk utrikesminister”. Rubriker som Brown mer än väl behöver i vårens viktiga val.

Tänkt och gjort. Men denna taktik krävde stöd från EU:s socialdemokratiska partigrupp, vilken i och för sig var beredd att ge jobbet till den unge och till synes framgångsrike brittiske utrikesministern David Miliband. Ett val som föll Brown i smaken. Då kunde han gradera upp sin gamla antagonist i regeringskabinettet, näringsminister Lord Peter Mandelson, genom att ge denne posten som ny utrikesminister. En utnämning som helhjärtat skulle kunna dra med honom i en gemensam valkampanj. Men den rockaden föll på att Miliband sa nej. Han hade i stället uppenbart planer på att vid lägligt tillfälle kunna ta över efter Brown och ville därför inte lämna England. Brown fattade sig snabbt och lanserade i stället först Mandelson som kandidat till utrikesministerposten, sedan sin gamle försvarsminister Geoff Hoon. Men bägge ansågs sakna glans och fick inget stöd hos de europeiska socialdemokrater, som nu ”ägde” utnämningen, eftersom de i god ordning sagt till Reinfeldt att de accepterat högermannen Rumpuy som unionens president. Browns sista kort blev då lady Cathy Ashton. Visserligen en nära nog obemärkt EU-byråkrat. Men hon var en effektiv byråkrat och dessutom kvinna och det räckte för partigruppen i Bryssel, som gärna ville se åtminstone en kjol i all gubbröra. Kohandeln blev klar. Reinfeldt kunde klubba beslutet.

Öronmärkta av EU. Kohandeln är klar…

Brown fick sina positiva rubriker och en häpen Ashton fick sitt sms. Därför fick du också över en natt en okänd baronessa till utrikesminister…

Nja. Riktigt så enkelt är det ändå inte. Presidenten, Rumpuy, har också en hel del att säga till om när det gäller utrikespolitiken. Liksom EU-kommissionens ordförande, Barroso. När det sedan verkligen gäller stora strategiska beslut gör ändå de stora medlemsstaterna som de vill. Med den nya axeln Berlin/Paris som tyngsta komponent.Som det heter i kommentarerna. Barak Obama vet fortfarande inte vem han ska ringa till i Europa…

Det politiska statsbygget för Europas kapitalister är skört. Lissabonfördraget är i hamn. Men EU fortsätter att sakna politisk legitimitet hos Europas folkliga lager. Hur den öppna arbetslösheten, på i dag över tjugo miljoner människor, ska hindras från att bara skena i väg, det har inte denna valprocess berört med ett enda ord. Det enda som är klart och samstämmigt från de partigrupper och statschefer som kohandlat, är att de vill att vi arbetande människor ska fortsätta med att betala kapitalismens kris.

EU är inte en union för oss som arbetar. Det är ett försök till statsbildning som vi måste riva ner ända till grunden. Tillsammans med antikapitaliska rörelser och partier i hela Europa. I denna strid, som kan växa fram i kampen mot lönesänkningar, sociala försämringar, massarbetslöshet, krig och miljöförstörelse, kan vi också börja bygga vårt Europa! Det röda Europa!

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, EU, EU.president, Fredrik Reinfeldt, Lady Cathy Ashton, Tony Blair, Irak

I pressen: AB1,

I dagens PI-program ”God morgon, världen!” diskuterade panelen den snabba positionsförskjutning som sker just nu i svensk politik. Sverigedemokraterna är på väg in i riksdagen. Centern och kristdemokraterna kan vara på väg ut. Moderaterna har blivit mer moderata. Centern och Folkpartiet profilerar sig som högerpartier. På Folkpartiets landsmöte fradgar det sig nästan i käften på Jan Björklund när han redogör för alla sina nya förslag om attacker på landets löntagare. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill bilda regeringen med det nya stora borgerliga mittpartiet: Miljöpartiet.

Major Jan Björklund tar sikte högerut när moderaterna öppnar eld  åt vänster..

”Det har blivit rörigt”, menade Göran Greider. ”Jag kan mycket väl tänka mig att Maria Wetterstrand kan bli statsminister och bilda regering som ordförande för det nya stora mittpartiet”.

Snart är det bara Mona Sahlin och Lars Ohly som inte ser att Miljöpartiet är ett borgerligt parti. Nja. Självklart har de denna insikt. Men de vill naturligtvis inte kalla skatan för en skata. Bättre att låtsas att det är en näktergal. Inte minst Vänsterpartiets medlemmar skulle vantrivas med att i det i klara ordalag pratades om att partiet nu går in i ett samarbete med det nya stora borgerliga mittpartiet!

För övrigt. Den Medborgarkurs för invandrare som Folkpartiets landsmöte nu sa nej till. Vore inte den något för moderater och sverigedemokrater i Vellinge?

Läs mer i ”Nu är maskrosorna överblommade”

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Folkpartiet, Miljöpartiet, Maria Wetterstrand, Jan Björklund, integrationspolitik, Vellinge

I Pressen:SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,SDS1.SVD5,