Maskrosorna är överblommade

I skymundan har det länge pågått en diskussion om var Miljöpartiet egentligen hör hemma i vårt politiska landskap. På samma sätt som en gång när Alf Svenssons kristdemokrater tog sin i rikspolitiken, menade Miljöpartiets grundare i början på åttiotalet att de helt stod utanför blockpolitiken. De sa sig stå neutrala mellan de två lägren. Det borgerliga respektive det socialistiska blocket. En Pohanka, en Gahrton, en Domeij, en Schlaug en Göes och andra pionjärer vände ryggen åt den slentrianmässiga och svepande uppdelning i två till synes artfrämmande kategorier som främst media älskar att använda. I stället svängde de sig i termer om ”grön ideologi” och  en ”kretsloppsekonomi”.

Nu har tiderna flyktat. Yllekoftorna är borta och tanken på en medborgarlön utan att man arbetar har satts på undantag. När det gäller arbetsrätten för dem som däremot jobbar har man röstat med borgarna. I flygande fart omprövades inställningen till EU och man har flaggat för kompromisser när det gäller avvecklingen av kärnkraft. I går försvann alla rester av fredssträvan och pacifism när man än en gång röstade för att ställa utökade svenska truppinsatser till förfogande för NATO:s krig i Afghanistan. Delar av vårt gemensamma skolväsende har man ivrigt varit med om att sälja ut till globala riskkapitalbolag. Partiet har brutit fram starkt i storstäderna och i Stockholm etablerat sig som tredje största parti. De unga gröna från 80-talet har blivit medelålders välutbildad och välavlönad medelklass ( det är deras barn som går i friskolorna ). I linje med detta har Miljöpartiet numer också en skattepolitik som gynnar dessa grupper.

De en gång, så späda och fräscha maskrosorna, som tog sig

upp ur asfalten är i dag överblommade…

Det gamla språkröret Birger Schlaug, som numer bara språkar för sig själv, har blivit mer och mer vass, mer och mer bitter i sina kommentarer och frågar nu i veckan på Newsmill om det inte är dags för sina gamla partikamrater med ett namnbyte. Han ser sorgmodigt att Handelshögskolans tidning har en rubrik som skriker ut ”Miljöpartiet – de verkliga marknadsekonomerna” och drar sedan slutsatsen att:

Miljöpartiet som tidigare, utifrån gröna grundbultar, varit mån om att skilja på frihet för människor och frihet för kapital glider nu allt längre bort från detta synsätt. Ekonomisk vinst betonas mer än tidigare. Företag tycks viktigare än människor. Vinstbegreppet blir allt mer vägledande och därmed sitter man på det sluttande plan som medför att människor alltmer definieras som ekonomiska varelser istället för som biologiska, sociala och kulturella varelser. Och det är en enorm skillnad att bygga samhälle för ekonomiska varelser och att bygga samhälle för riktiga människor…

I samma anda angriper Rickard Allvin, språkrör för Gröna Studenter i Göteborg, sina egna språkrör för att de i SvD hävdat att ”det gröna samhället skapas av engagemang, nya idéer och växande företag”. För Allvin är det i stället självklart att det gröna samhället skapas av ”växande människor”.

Den här ordväxlingen kunde fortsatt i skymundan av debatten mellan ”de två blocken”. Men i takt med Sverigedemokraternas framgångar börjar det bli fullt möjligt att hela den gamla svenska blockpolitiken rasar. Om ett år kan alla gamla klossar stå på kant och de etablerade riksdagspartierna febrilt leta efter nya sätt att bygga sina maktpyramider. ”Det borgerliga lägret” är därför i full fart på väg att ompröva sina tidigare förutfattade meningar om miljöpartisterna. Inte minst därför att Miljöpartiets ledning sålt ut så mycket av sin gamla idealism för att få sitta vid de åtråvärda regeringstaburetterna. Vad som händer är helt enkelt att ledarskribenter och tankesmedjor börjar vänja sig vid tanken på att det faktiskt kan finnas en modern borgerlig radikalism! Borgerliga ideologer som Johan Norberg och flera politiker från regeringsalliansen, främst Folkpartiet, annonserar att deras läger kan tänka sig att släppa in miljöpartisterna. De inser naturligtvis att älskar man småföretag – då älskar man också stora företag. För hela vitsen med vård och omsorg inriktat på den lilla företagaren är naturligtvis att denna ska bli rik och stor. Ingen tycker illa om sina egna barn bara för att dessa växer upp…

Stureplansliberalen Fredrik Federley ser också vad som håller på att ske. Att Miljöpartiet ”har gjort sig av med en rad besvärande frågor som det envetna motståndet mot EU och därmed kommit att bli rumsrena”. Han inser också att Centerpartiets eget försök att komma förbi det här med det gamla Bondeförbundets tynande väljarbas på landbygden, genom att följa med flyttlassen in till storstäderna, har misslyckats. Inte minst för sveket i sin egen kärnfråga, protesterna mot kärnkraften, den rörelse som under tjugo år kunde ge partiet ett visst stöd även i städerna. Trots att centerrörelsen har miljarder i tillgångar efter sin utförsäljning av den egna pressen riskerar man att gå under i det hårda storstadslivet. Maud Olofsson katastrofala hantering av Vattenfall blir kanske det som gör partiet för alltid dras ner i det utomparlamentariska bråddjupet.

Maria Wetterstrand kommer fram i rampljuset som en radikal,

socialliberal och borgerlig politiker.

På Newsmill har Maria Wetterstrand också slagit an strängar som kan älskas av av många människor med en borgerlig syn på tillvaron. Hon slår fast att ”De gröna är ett naturligt hem för alla socialliberaler” och hyllar sedan företagande och entreprenörskap i översvallande ordalag: ”Den del av grön politik som kanske mest skapar förutsättningar för självförverkligande är en aktiv politik för småföretagen”. Låt vara att det retoriska jollret om små finns kvar. Men det bekymrar nog ingen storföretagare. Det kan väl inte vara sämre att förverkliga sig själv i ett stort företag än i ett litet?

Trots många heta dueller i Vasaparken hade

Tage Erlander och Bertil Ohlin en stor samsyn i politiken.

Vad vi ser är en Maria Wetterstrand och ett miljöparti som nu går i den gamla socialliberala ikonen Bertil Ohlins fotspår. Nobelpristagare i ekonomi och partiledare för Folkpartiet 1944-66. Han var den borgerliga ekonom i Sverige som integrerade Keynes också i politiken. Tillsammans med socialdemokraten, nationalekonomen, Gunnar Myrdal, kom han att stå för ”Stockholmsskolan”. Inom ramen för en fri, liberal kapitalistisk marknadsekonomi var det möjligt och bra, med statlig intervention, som gynnade en offentlig social sektor. På moderaternas kongress berättade Fredrik Reinfeldt att han ville se moderaterna som ett statsbärande parti och underförstått sig själv som det nya seklets Tage Erlander. Som det nu ser ut verkar det som om Wetterstrand i politiken kan bli det nya seklets Bertil Ohlin. Hon och hennes parti blir då en del av den trend vi tidigare sett i hela Europa. De gröna partierna har snabbt anpassat sig till att bli borgerlighetens radikala liberala flygel.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Miljöpartiet, Maria Wetterstrand, Fredrik Federley, Sverigedemokraterna, miljö.Köpenhamn

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,AB1,

Bloggare: Schlaug,

Med bara rumpor?

När presidentvalet var klart firade Reinfeldt och EU-rådet på en pub i Bryssel. Obs andra personer på bilden…

Blir EU rumphugget med den nyvalde presidenten Herman van Rumpuy? Står ”vi” där med rumpan bar när världsledarna träffas för att göra upp?

Aftonbladets ledarsida har haft nyliberalismens gudfader i Europa, inte minst när det gäller arbetsrätten, Tony Blair, som sin kandidat och tidningen raljerar därför stort med den nykorade presidenten:

Den okände 62-åringen (som har en blogg med Haiku-dikter på flamländska) flyttar från ett kontor i Bryssel till ett annat. I tio år har Unionen brott­ats med att få en ny konstitution på plats – bara för att slutligen tillsätta en okänd belgare. Den nye EU-presidentens huvudsakliga erfarenhet av en internationell konflikt är bråket mellan Belgien och Nederländerna om muddringen i floden Scheldt. Knappast vad som ger Europa tyngd internationellt. I värsta fall innebär detta att vi får en union med huvudsakligt fokus på sin egen navel: att subventionera franska bönder, diskutera institutioner, låtsas att Turkiet inte finns, bygga högre murar mot omvärlden och jaga illegala immigranter. EU borde ha bestämt sig för att bli något annat. Och då skulle man ha siktat högre än Herman Van Rompuy.

Den brittiska finanstidningen Economist hade också Blair som sin kandidat och konstaterar nu besviket att Europa inte är berett att dela världsscenen med sina rivaler. Kandidater som van Rumpuy och Lady Ashton har setts  som ”europeiska pygméer”. Det brukar sägas att redan USA:s Henry Kissinger klagade. ”Vem ska jag ringa, när jag vill ringa Europa”, ska han ha ironiskt ha frågat. Hans efterföljare Hillary Clinton vet nu att hon ska ringa van Rumpuy. Men uppenbart måste hon själv sedan ringa runt till en Angela Merkel eller en Nicolas Sarkozy. Eller får van Rumpuy ringa runt och föreslå en telefonkonferens.

Nej, Aftonbladet och Economist misslyckades med att frälsa Europa med en stark ledare. Det var nog lika bra. På något sätt känns det bättre med en konservativ president som skriver Haiku-dikter och intresserar sig för att muddra floder än en president som Blair, som visserligen dyrkar påven lika högt som van Rumpuy, men framförallt älskar bankvärlden i London City och amerikanska bombplan lika mycket som han hatar varje tanke på en bra arbetsrätt. När det gäller den förmenta socialisten Catherine Ashton vet vi inte så mycket. Men hon är av Blairs virke. Bär också titeln baronessan lady Ashton av Upholland. En gång ordförande i överhuset, House of Lords, där hon drev i genom Lissabonfördraget. Har aldrig någonsin varit kandidat i ett enda demokratiskt val utan har dubbats till sina titlar i kraft av börd.

Men i grunden är den valprocedur vi sett en tragisk historia. Det enda som fattades innan Fredrik Reinfeldt i går kom ut till pressrummet var att det först hade puffat ut vit rök från EU-rådets möte. På samma sätt som när en ny påve har valts av de inlåsta kardinalern i Roms Sixtinska kapell…

”Papisternas” kardinaler inlåsta i Sixtinska kapellet …

Margot Wallström har under åren i Bryssel oavbrutet talat om EU:s transparens eller genomskinlighet. Om demokrati och folklig förankring. Samtidigt har vi fått ett Lissabonfördrag där vi förvägrats rösta och vi, du och jag (!), har fått en president och en utrikesminister, som kohandlats fram i slutna rum. Nu har Wallström gjort sitt och fått sin miljonpension och ”vi” har fått en president på halsen, vars åsikter och program vi aldrig kunnat syna i ens en liten, liten tillstymmelse till demokratisk process. Kanske inte helt fel att min bloggkompis Benny sedan några år pluggat hårt med att lära sig mer flamländska. Vem vet. Han kanske översätter och lägger ut några av van Rumpuys Haiku-dikter på vår blogg…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, EU, EU:s president, van Rumpuy, Lady Ashton, Fredrik Reinfeldt, Tony Blair,

I pressen: AB1,AB2,AB3,AB4,SVD1,SVD2,DN1,DN2,SDS1,

Andra bloggare:Jinge,RödaMalmö,AlliansfrittSverige,

Soligt och grönt,

mitt i höstrusket…

För alla oss som behöver en solig och grön nyhet, mitt i all blåst och all mörk höstrusk, kom i går budskapet om en historisk överenskommelse mellan Norge och Guyana om att bevara ett regnskogsområde stort som hela England.

Redan 2007 frågade landets president Bharrat Jagdeo efter en samarbetspartner ”i den rika världen” i syfte att bevara det egna landets värdefulla regnskogar. Han förklarade att Guaynas lilla och fattiga befolkning inte själv hade resurser att stå emot de ekonomiska intressen som finns bakom skogsskövlingarna. Frågan förmedlades via den brittiska tidningen Independent som i en kampanj försökte få den egna regeringen att nappa på kroken. Här fanns en bra möjlighet att värna miljö och klimat. Men brittiska Labour ( under Tony Blairs ledarskap ) var inte intresserat. Jagdeo fick nobben. Projektet intresserade inte bankvärlden i London City. I stället kom Norge in i bilden.

Denna forna brittiska koloni, inklämd mellan Venezuela och Brasilien, kan nu använda Norges stöd på 250 miljoner dollar i ett speciellt projekt som ger landet en möjlighet att utveckla sin ekonomi och välfärd samtidigt som dess enorma regnskogsområde bevaras.

Vid ett möte i England tackade president Jagdeo i går Independent för dess kampanj och efterlyste mer sådan vital journalistik. Norges miljöminister Erik Solheim menade att projektet är ett försök att bygga en bro mellan Syd och Nord. Kanske inte perfekt. Men ett försök.

Själv kan jag inte på studs bedöma avtalets hållbarhet, dess sociala och politiska konsekvenser mm, men även om det bara skulle bli halvbra är det en fantastisk framgång. Skövlingen av regnskogar står för en femtedel av koldioxidutsläppen på jorden, mer än hela transportsektorn, och tidningen Stern Review, som sätter pris på miljöpolitiken, när det gäller försöken att minska dessa, menar att ett stopp på avverkningar och en övergång till marknadsanpassade skogar, är de mest kostnadseffektiva åtgärder som finns.

På samma sätt är Kinas löfte om att på kort tid återskapa, beskoga, arealer också lika stora som hela England, ett oerhörd värdefullt bidrag till miljöpolitiken.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, miljö, Köpenhamn, koldioxidutsläpp.regnskogar, Norge, Guyana

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,

Vi är inte soldater

för att evakuera judar…

Den senaste tiden har religiösa soldater i Israel öppet ifrågasatt arméledningens order. Revolten började vid den högtidliga initieringsriten för Bataljon Simson . I den av sionism helt impregnerade armén sker denna rit vid Klagomuren i Jerusalem där de färdigutbildade soldater får sina biblar och baskrar. Koranen delas aldrig ut eftersom militären eller IDF är segregerad efter religion och ras, vilket innebär att israeliska araber är förbjudna att delta i den allmänna värnplikten. De nykläckta soldaterna höll upp en banderoll med texten: ”Vi blir inte soldater för att evakuera judar”…

Innebörden är ett klart ställningstagande för alla judiska bosättningar på Västbanken. Även det fåtal ”utposter” som regeringen Netanyahu sagt sig vilja utrymma. I arméradion förklarade en av dem som deltog att de hade fått klart för sig att som en del av Lejon-brigaden skulle de få som uppgift att ta sig an bosättare, bland annat de i Homesh, som gång på gång flyttats, men ändå kunnat återvända sju gånger (!). En instruktion som de därför inte tänkte följa eftersom den bara skulle skada människor. Talesmannen i radion använde också de bibliska namnen Judéen och Samarien för Västbanken. Ett sätt att betona att detta för evigt är Bibelns och därmed judarnas land.

Som straff för detta starka disciplinbrott fick två av de inblandade soldaterna bara tjugo dagars arrest samt förflyttning till annan tjänst. I måndags kom nästa demonstration när soldater från Nachson-bataljonen i samma brigad hängde upp en banderoll vid sin bas där man förklarade att också denna enhet vägrar att evakuera judar från Västbanken.

Bakgrunden är att de femåriga religiösa/militära högskolorna, ”Hesder”, fått en allt större plats när det gäller rekryteringen till officerskåren. I den senaste kullen av nyutexaminerade officerare hade hälften sin bakgrund i en Hesderskola. Som väl går att jämföra med de skolor i främst Pakistan som ideologiskt format Afghanistans talibanrörelse. Taliban betyder för övrigt bara religiös student. I Sverige skulle detta motsvaras av att Livets ord tillsammans med Sverigedemokraterna ( en ras, ett folk – en tro ) fick ansvaret för Militärhögskolan i Karlberg, vilken sedan integrerats med flera kristna gymnasieskolor med militär utbildning som specialinriktning. En av förgrundsgestalterna bakom denna framgång har varit en rabbin, Eli Sadan, som i Jerusalem Post sammanfattat förändringen:

Vi har lyckats med att skapa en kulturell miljö i vårt samhälle ( religiöst sionistisk ) där uppslutningen bakom nationen och militären är främsta prioritet och vi gör detta utifrån en stark religiös tro baserad på Torahs ( judarnas bibel ) perspektiv med andlig renhet.”

Namnet, ”Nachson”, på den bataljon som nu senast vänt sig mot givna order från militärledningen passar väl in i sammanhanget. Nachson var den mytiske bibliska gestalt som först satte sin fot på Röda havets botten när israelerna tågade ut från Egypten. Den militära operation där Västra Jerusalem intogs vid det sionistiska erövringskriget 1948 gavs samma namn.

Benjamin Netanyahu tog avstånd från de soldater som i dag säger sig vilja gå i den bibliske Nachsons fotspår. ”Upplösning i IDF kan leda till statens kollaps”, menade han i ett tal vid en marinbas i Haifa. Men samtidigt passar revolterna som hand i handske för att backa upp hans egen hånfulla attityd till alla krav från omvärlden att stoppa nya bosättningar på de erövrade områdena. I veckan har Jerusalems borgmästare, med benäget stöd från regeringen, godkänt 900 nya hus i Gilo, som är en del av det ockuperade Östra Jerusalem. Ett beslut som är ”förfärande” enligt Vita Husets talesman. I skenet av de religiösa extremisternas krav på all biblisk mark, alltså hela Västbanken, framstår han själv då som mer sansad och moderat. Revoltmännen vid Nachson-bataljonens bas fick också de milda straff. Några veckors fängelse eller arrest…

Netanyahus stöd för nya husbyggen i Gilo innebär ett öppet avståndstagande, rentav ett förakt för de krav om byggstopp som kommer från en Barak Obama eller en Carl Bildt som just nu har en viktig utrikespolitisk roll eftersom Sverige är EU:s ordförandeland.

Men som väntat gör vare sig Obama eller Bildt ett dyft för att stoppa planerna. Det finns nu 500 000 illegala judiska bosättare på det som patetiskt nog sägs ska bli en självständig palestinsk stat. Hyckleriet är avskyvärt. När Obama kommer till Oslo för att ta emot sitt fredspris lär han också ha beslutat att trappa upp kriget i Afghanistan med fler soldater. Vem orkar se den ceremonin när en krigsfurste smörjs till fredsängel…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Israel, Västbanken, Gilo, Palestina, IDF, Barak Obama, Carl Bildt, sionism, bibeln,

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,

Maud Olofsson på grund

Maud Olofsson har gått på grund och när hon nu försöker komma loss och ta sig ut på öppet vatten, missar hon backen, drar i stället på med full fart framåt och skrapar in i mer grynnor och urberg.

En bit längre ut på sjön driver Jan Björklund runt. I stället för att erbjuda bogserhjälp med tross och livlina håller han yviga presskonferenser om mer och mer kärnkraft…

I morse var Maud Olofsson inbjuden till SVT:s frukostnyheter. Där fick hon först frågan om varför hon och regeringen inte kommit med några ägardirektiv för Vattenfall, trots att detta utlovades redan för tre år sedan. Svaret blev ännu ett förlorat ägg: ”Vattenfall är ett stort europeiskt bolag. Med 265 miljarder i omsättning och med 33 000 anställda. Då måste vi ta tid på oss. Först måste bolaget utveckla en egen strategi. Sedan kan vi komma med direktiven…”. Olofsson menar alltså att det är bolagets direktörer som ska formulera den långsiktiga målsättningen. Hon själv, som politiskt ansvarig ägare, ska vara passiv i detta arbete för att först senare formulera det som direktörerna kommit fram till i några käcka slagord…

Vidare menade Olofsson att hon inte gjort fel. ”Kommunikationen” kunde ha varit bättre och ”Den som inte gör några fel har gjort för lite” fick vi veta. Vad hon missat är det uppenbara. Hon har inte gjort för lite utan gått på grund därför att hon inte gjort ett skvatt. Hon har låtit Vattenfalls direktörer styra utvecklingen.

Till sist pressades hon ändå till ett klart besked. Hon var ”tveksam” när det gäller om Vattenfall ska driva kärnkraftverk i Tyskland men gav – i linje med regeringskoalitionens uppgörelse – klartecken för nästa generation av svenska reaktorer. ”Blott Sverige svenska krusbär har”, skrev Carl Jonas Love Almqvist. ”Blott Sverige svensk kärnkraft har”, tycks centerledaren mena. Bättre att svenskar dör med riktigt svensk radioaktivitet än tyskar med svensk. Frågan är om centerrörelsen kan leva med detta. Trots allt kom det gamla Bondeförbundet in i den moderna politiken och blev Centerpartiet tack vare sina löften om ett stopp för svensk kärnkraft.

Om Maud Olofsson blir kvar där på sitt grund efter valet återstår att se. Hon har trots allt tur i oturen. Valet av Cecilia Malmström till ny svensk kommissionär flyttar för en stund fokus från hennes ofrivilliga strandhugg till en annan kvinnlig politiker. Jag har inget till övers för den politik som Malmström står för. Inte ens det faktum att hon är uppvuxen i Göteborg hjälper. Men med henne får vi i vart fall en seriös människa som till skillnad från Maud Olofsson uttrycker sig tydligt och utan en massa glidningar.

Det är bra för då blir det lättare att bekämpa hennes politik.

Läs mer i gårdagens blogg; Socialisera Vattenfall.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Vattenfall, Lars G Josefsson, Maud Olofsson, kärnkraft, miljö, Köpenhamn

I pressen:AB1,AB2,SVD1,,DN1,SVD,SVD2,AB3,

Bloggare: RödaMalmö,Jinge,RödaGöinge,EttHjärtaRött,

Socialisera Vattenfall!

Konstig rubrik. Vattenfall är ju redan statligt?

Så kanske många menar. Vilket naturligtvis är sant. Dagens Nyheter driver exempelvis en kampanj för att privatisera, att sälja ut de delar av Vattenfalls verksamhet som inte rör svensk energiproduktion.

Men samtidigt är det så att Vattenfall i de flesta avseenden drivs som vilket annat bolag som helst. Ja, kanske inte riktigt. Under Lars G Josefssons tid som vd har det varit exceptionellt framgångsrikt! Det är inte så länge sedan som den ansedda tidningen Times korade Josefsson till ”årets hjälte i Europa” och med det menade att han lyckats med att förena grön omställning med god lönsamhet. Josefsson blev kompis med världens stora. Bland annat nära vän och rådgivare till Tysklands Angela Merkel.

Det är inte så många år sedan Times

publicerade denna idolbild på ”den gröne

företagsledaren” och utsåg honom till ”Europas hjälte”.

Alla har vi sett hur Maud Olofsson snubblat på sig själv de senaste dagarna. Uppenbart vet hon inte hur hon ska komma på fötter. Framförallt vet hon inte vilket ben hon ska stå på: ”lönsamheten” eller den ”gröna omställningen”. Dessutom har hon det svårt med att hantera frågan om kärnenergin. Ingår den i en ”grön omställning” eller inte?

Grundproblemen finns i EU:s energipolitik. Bakom Vattenfalls kolkraftsköp låg regeringen Göran Persson med benäget stöd från (v) och (mp). Som energiminister var det Mona Sahlin som var drivande när det gällde den snabba utvecklingen mot en fri konkurrens i Europa mellan olika energiproducenter. Där det första steget för oss var Nordpol, alltså den gemensamma elmarknad eller elbörs där företag och vi vanliga konsumenter ”fritt” ska kunna välja mellan olika kraftbolag och nätproducenter. Vi tvingades till att slösa tid med att fundera över om vi ska ha ett rörligt eller ett fast elpris. Fundera om vattenmagasinen i norr är fyllda eller inte? Eller ha koll på om Forsmark räknar med mer reaktorstopp. Kanske ska vi välja den tyska uppstickaren, kraftproducenten Yello Strom? Med hjälp av Nordpols höga marknadspriser kunde samtidigt de tre kraftjättarna i Sverige Vattenfall, Fortum och Sydkraft, tjäna storkovan. Det är bland annat dessa vinster som Vattenfalls Lars G Josefsson använt för sina uppköp av kol- och kärnkraftverk i Europa…

För oss konsumenter blev resultatet av Sahlins ”fria konkurrens” det omvända. Trots att producentpriset för svensk el var extremt lågt fick vi rekordsnabba höjningar av elpriset. För många människor blev det halsbrytande nog helt plötsligt svårare att klara elräkningen än räntorna på sina bostadslån. Om ett och ett halvt år kommer dessutom nya EU-regler att läggas till de gamla. Sverige är absurt nog på väg att delas in i tre eller fyra olika prisområden. Vi får konstgjorda energilandskap med olika elpriser. Det blir dyrast el i söder. Minst dyr blir elen i norr. Idén bakom dessa nya regler från EU-kommissionen är dessvärre inte att öppna upp för en sorts glesbygdsstöd utan med dessa nya regler vill man få bort flaskhalsar i elnäten, man vill stimulera till investeringar i distributionsleden så att det blir ett bättre flöde av el mellan Sverige och Europas övriga marknader.

Katastrofen i Tjernobyl ”har faktiskt hänt”, för att använda

Tage Danielssons bevingade ord om Harrisburg…

De senaste dagarna har Maud Olofsson veckan pannan och brytt sig mycket om framförallt de tre ägardirektiv för Vattenfall som hon jobbat med: ”lönsamhet”, ”grön omställning” och ”varumärket”. Om vi hoppar över det sista direktivet som naturligtvis är beroende av de två första kvarstår alltså ”lönsamheten” och ”den gröna omställningen”. När det gäller bolagets lönsamhet är det ingen som klagat. Företaget har de flesta år genererat massvis med miljarder i vinst till staten. Nej, den stora haken för Olofsson är naturligtvis det här med den ”gröna omställningen”. När Mona Sahlin lämnade över fanns det direktiv om att denna skulle gälla för Sverige, men ingen tolkning av hur kärnenergin skulle hanteras. Det är därför – och i linje med Maud Olofssons nya vurm för kärnkraft – som Vattenfall i gruppen Industrikraft, tillsammans med en del stora svenska förbrukare och kärnkraftslobbyn, planerar för att ta i bruk tiotalet nya reaktorer om 10 till 15 år. När det gällde övriga Europa fanns det inga direktiv alls från Sahlins energidepartement…

Summan av allt detta är att Maud Olofsson – och den rödgröna alliansen – förr eller senare måste ta ställning till om kärnkraft ska ingå i den plan som kan ta Europa bort från sitt beroende av fossila bränslen. Bägge regeringsalternativen måste sluta med att strutta runt med hur de menar att oljan och kolkraften ska avvecklas? Med eller utan kärnenergi? Det är denna fråga som alla intresserade människor vill ha besvarad. Vare sig de olika partikoalitionerna vill det eller inte kommer detta också att bli en viktig valfråga. Inte ens Vänsterpartiet har klargjort var man står när det gäller kärnkraften. Dess näringspolitiske talesman Kent Persson säger bara att ”det behövs tydliga och glasklara direktiv”. Det är naturligtvis bra. Men bättre hade varit om han kommit till skott om innehållet!

Grafitbranden bekämpades med olika kemiska medel. 800 000 människor, mest värnpliktiga, från hela det forna Sovjetunionen skickades till Tjernobyl för att hjälpa till med saneringen. Bl a stod de på led och sprang in och grävde under den havererade reaktorn för att härden inte skulle fortsätta ned i marken.Tusentals av dem har dött i förtid av den radioaktiva strålningen.

För alla socialister är det självklart att ”kärnkraften ska väck”. Kolkraften i Europa ska inte ersättas med hjälp av kärnenergi utan av sol, vind, bioenergi och vatten. Det är i en övergång till dessa rena och ofarliga energislag som det blir omöjligt med ett ägardirektiv om ”lönsamhet”. EU:s fria konkurrens när det gäller värme- och elproduktion måste bort. Ska kärnkraften ”väck” måste också fri konkurrens och lönsamhet ”väck”. Svårare än så är det inte och det är i denna mening som Vattenfall måste socialiseras. Det statliga ägandet i sig är av noll och intet värde om det inte används till social nytta och det finns inga aktieägare i världen som är beredda att ta kostnaderna för de investeringar som krävs om vi ska göra oss kvitt både fossila bränslen och kärnenergin. Vattenfalls i praktiken sparkade vd Lars G Josefsson har nogsamt följt sina ägardirektiv så gott han har kunnat. Hans policy har varit kostnadseffektiv som det heter och han har planerat för mer kärnkraft allt enligt de fria händer han fått, av både Maud Olofsson och Mona Sahlin.

I Svenska Dagbladet drar Gustav Fridolin en helt annan slutsats:

Problemen att styra Vattenfall verkar, oavsett regering, bottna i att man skiljer mellan de miljömässiga målen som politiska överväganden i bred samsyn lett fram till och affärsmässigheten. Men här finns ingen motsättning. Flera svenska privata aktörer tar idag större klimatansvar och anledningen till detta är uppenbar: den som tar täten i omställningen får ett försprång på marknaden. När alla länder samtidigt söker hållbara energilösningar, är det i den riktningen den största utvecklingspotentialen på energimarknaden går att finna.

Men detta är inte sant. De ”aktörerna” finns bara på låtsas. Det hela är bara en fåfäng liberal dröm. Det finns inga kvartalskapitalister som kan tänka sig att vänta i decennier på sin utdelning…

Kampen för att socialisera Vattenfall måste naturligtvis gå hand i hand med anställda och antikapitalistiska rörelser och partier i hela Europa. En övergång till energiproduktion där det är den sociala nyttan som bestämmer, inte vinstmöjligheterna, innebär dessutom att producenter och brukare i Tyskland eller Nederländerna tar över ägandet och ansvaret för sina egna resurser och sitt eget arbete.

Läs även andra bloggares åsikter om Vattenfall, Maud Olofsson, Lars G Josefsson, Mona Sahlin, Ekonomi, politik, energipolitik, kärnkraft, regeringen, den rödgröna alliansen, Gustav Fridolin

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,AB1,SDS1,

Bloggare; Jinge,RödaGöinge,Ett HjärtaRött,

När man snubblar på sig själv…

Först var det Vattenfall som brast i ”sin kommunikation”. Sedan var det Maud Olofsson.

Frågan är vems ”varumärke” som är mest skadat. Vattenfalls eller Maud Olofssons? Hon har helt enkelt snubblat på sig själv och då är det svårt att komma upp på fötterna.

Först sa hon att hon inte visste något om ansvarsfrågan när Vattenfall köpte tysk kärnkraft. Då sa hon också att Vattenfall inte skulle ta ansvar för en olycka med de reaktorer man hade i drift. Sedan kom hon på att hon som näringsminister och ansvarig ägare borde ha känt till det här byket. Fakta fanns tidigt både i årsrapport och i pressen. Dessutom hade hon insett att ägare till kärnkraft ska ta ett ansvar vid olyckor…

Med dessa nya insikter säger hon nu att hon länge ”anat” det hela. Vilket också omformulerats till att hon ”luftat” sina åsikter internt. ”Man behöver inte säga allt till media…”. Dessutom blev det helt plötsligt självklart att Vattenfall ska vara ekonomiskt ansvarig vid en kärnkraftsolycka…

Det hela kan bokföras som en klassiker. En eufemism eller på vanlig svenska, en förskönande omskrivning. Ett talesätt att använda när någon ljuger:

NN brast i sin kommunikation. Men å andra sidan behöver man inte säga allt till media…

Det är inte lätt att snubbla på sig själv. Maud Olofsson brukar ofta gnata om att den eller den politiske motståndaren ”inte gjort sin hemläxa”. Det lär vi inte få höra mer.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Maud Olofsson, Vattenfall, Centern, Lars G Josefssson

I pressen: AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,DN1,DN2,

Andra bloggare: RödaMalmö,Jinge,JonasSjöstedt,AlliansfrittSverige,Schlaug,Etthjärtarött,

Inga löften

om en framtid

för de många…

Aftonbladets Helle Klein frågar i dag var protesterna finns mot dagens och morgondagens massarbetslöshet. Hon konstaterar också nerstämt att ”den rödgröna berättelsen” inte innehåller löftet om en framtid för de många:

Finanskrisen och massarbetslösheten har västvärlden i ett järngrepp. I Sverige spås arbetslösheten ligga på omkring 11 procent nästa år. När arbetslösheten steg till två procent under Fälldinregeringen på 1970-talet blev det ett ramaskri. Vem skriker i dag? Var finns upproret? Var finns protesterna, fackeltågen och maningar till kamp mot den höga arbetslösheten, mot försämringarna i a-kassan, mot det växande utanförskapet?

Vi lever i en värld där löftet om frälsning upphört.

En gång i tiden kunde folkrörelserna med arbetarrörelsen i spetsen formulera löftet om befrielse, löftet om att ett annat samhälle faktiskt är möjligt.

Socialdemokratin stod i allians med framtiden.

Den nyligen avslutade S-kongressen blev en seger för Sahlin och en intern kick för de trosvissa. Men politiskt var den mer ett svar på valförlusten 2006 än ett svar på hur valet ska vinnas 2010. Den rödgröna berättelsen måste tydligare bära löftet om en framtid för de många.

Lite förenklat skulle man kunna säga att Reinfeldts kvartett inför valet håller upp sina valplakat med löften om skattesänkningar och 11 procents arbetslöshet 2010. Sahlins rödgröna trio affischerar för sin del med skattehöjningar, lite förbättringar i socialförsäkringssystemen samt 10 procents arbetslöshet.

Trist, gråkulet. Här väntar bara kylslagna, mörka höstkvällar och sedan evig vinter. Ingen sprittande vår, ingen jublande varm och solig sommar…

Nu är Klein rejält närsynt. Kanske beror det på att hennes tidning aldrig rapporterat om de protester som har funnits eller om de som finns. I hennes egen stad organiserade Septemberalliansen i höstas en demonstration med 1 500 människor. Inget böljande människohav. Ingen flodvåg som skakade vare sig Rosenbad eller LO-borgen. Men ändå stridbara röster och löften om en fortsättning. På andra orter i Sverige är det samma situation. Det finns protester. Mer eller mindre svaga. Men de finns! Människor i Sverige som greppat arbetarrörelsens budkavle om rättvisa, solidaritet och frihet. Arbetare, tjänstemän och ungdomar som inte accepterar arbetsgivarväldet och deras politiska medarbetare i våra traditionella partier.

Här Dennis Bäckman i talarstolen vid Septemberalliansens möte.

Wanja Lundby-Wedin fanns inte med i Septemberalliansen proteståg. Inte heller Mona Sahlin. Inte ens Lars Ohly tog sig tid att sträcka på benen. Självklart inte heller den radikala borgerlighetens vinnande stjärna Maria Wetterstrand. Eftersom denna kvartett inte har ”en berättelse om framtiden” har den också ett gemensamt intresse av att tona ner eller tysta alla protester. Blir det för många demonstranter, skallande slagord och eldiga tal kan det störa och stöta bort de ”mittenväljare” eller den ombonade medelklass i Stockholm som man siktat in sig på.

Inför demonstrationen i Stockholm förklarade företrädarna för Septemberalliansens fackliga och sociala nätverk varför de tvingats att gå utan de fackliga och politiska ledare som borde varit med:

Vad som framförallt förenar är en vägran att tyst acceptera att de som är mest utsatta ska betala för en kris som de inte orsakat.

Septemberalliansen har under de tre år som den funnits alltid tryckt på för att få med sig LO-ledningen och andra fackförbundsledningar i demonstrationer mot högerpolitiken. Så sent som i våras uppvaktades LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och avtalssekreterare Per Bardh av ett antal fackliga företrädare.

Dessa fackliga företrädare var representanter för det fackliga uppropet ”till kamp mot kapitalismens kris och massarbetslöshet – för demokratiska och kämpande fackföreningar”.

Kravet från dessa fackliga företrädare till LO-ledningen och övriga förbundsledningar var att ta initiativ till en landsomfattande protestdag mot kapitalismens kris och all högerpolitik för jobben, välfärden och klimatet när riksdagen öppnar den 15 september.

Wanja Lundby-Wedin avvisade förslaget om att demonstrera den 15 september, men ställde sig positiv till en landsomfattande protestdag under hösten.

Efter det har ingenting hörts från LO-ledningen.

Det är en tystnad som Septemberalliansen inte accepterar.

För nu mer än någonsin behövs en enig front kring konkreta kampkrav mot högerpolitiken.

Det är vår skyldighet mot de arbetslösa, de sjuka, mot ungdomen och inte minst mot alla de människor som idag tvingas till det sociala för att överleva.

Till LO-ledningen tvingas därför Septemberalliansen säga:

”Nu går vi utan er”.

Nu innan vinterfrosten biter till på allvar är det Socialistiskt Forum i ABF-huset, lördagen den 28 november. Där har Septemberalliansen ett eget seminarium. Det vore nog inte så dumt för Helle Klein att kika in. Kanske kan hon där få uppslag till en ny mer ”uppdaterad” ledare?

Det behöver inte vara evig vinter och politisk permafrost som väntar oss. Under de blöta höstlöven och de första snöflingorna finns redan fruktämnen och foderblad till vårens första blommor…

När krubban är tom

bits hästarna…

I dag är det säkert många som får morgonkaffet i vrångstrupen.

Enligt SIFO:s senaste opinionsmätning är Sverigedemokraterna ett bra snäpp större än både kristdemokrater och centerpartister och skulle med rejäl marginal klara fyraprocentsribban och ta sig in i riksdagen. Samtidigt vill det inte till särskilt mycket för att de båda småpartierna i regeringen ska riva ut sig. Den borgerliga liberalismens moderna politiska profil, Miljöpartiet, tycks  däremot ha svingat sig upp på ”elitnivå” och kan kanske lyckas med att ta sig över de tio procent som man satt upp som mål.

I grunden är detta tragiska siffror. Den gamla arbetarrörelsen, (s) och (v) får bara 40 procent av väljarstödet. De tvistande borgerliga partierna 60 procent.

Valnatten i september nästa år kan bli en ”cliffhanger” där upplösningen mycket väl kan bli att både Maud Olofsson och Göran Hägglund faller ner i det utomparlamentariska bråddjupet. Reinfeldts kvartett blir en duo med bara folkpartister och moderater . På den politiska scenen tumlar i stället in kanske ett tjugotal sverigedemokrater.

Resultatet är uppenbart. Alla gamla allianser kommer att ifrågasättas. Vi får ett helt nytt politiskt landskap.

Själv tror jag att det är fullt möjligt att Jimmy Åkessons parti kan nå ända upp till 8-10 procent i det val som kommer. Kommentatorer i media säger i dag att sverigedemokraternas uppgång beror på att ”de varit exponerade i media”. En slutsats som säkert gör att Åkesson trivs. I de debatter som varit har han sopat banan med sina motståndare. Jag såg ”matchen” på TV mellan honom och Olofsson och där vann han stort.

Socialdemokratin har också varit extremt mycket ”exponerade i media” under den mätperiod som gäller. Partiets ”jobbkongress” har varit i fokus. Men eftersom den mer handlat om vad man ska göra i väntan på en högkonjunktur än av systemkritik har (s) tappat i förtroende.

”När krubban är tom bits hästarna” heter det i ett gammalt klokt talesätt. Grunden för sverigedemokraternas framgång är kort och gott den höga arbetslösheten och alla besparingar på a-kassor och våra socialförsäkringssystem. Inget av de regeringsalternativ som står till buds har ett program för att sätta yxan till rötterna på det ekonomiska marknadssystem som alstrar denna sociala förslumning som samtidigt föder en allt större segregering. ”Krubban är tom” för många ”gamla svenskar” och ingenting blir då lättare än att bita ”de nya svenskarna”.

Segregering och rasism bekämpas inte med vare sig moralism  eller goda etiska och humanitära argument. Det räcker inte med att vara ”upprörd” . Vad som krävs är ett rödgrönt regeringsalternativ, i tjänst hos löntagarna och med ett politiskt program som sätter hela Sverige i arbete. En allians mellan alla arbetare och tjänstemän, oavsett etnicitet eller kön, som vågar ha en vision där vi tillsammans bekämpar nyliberalism och kapitalism.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, rasism, sverigedemokraterna, kristdemokraterna, regeringen.Vellinge.SIFO

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,AB1,AB2,SDS1,SDS2,SDS2,

USA gör inget

gott i Afghanistan

I lördags förra veckan talade Malalai Joya vid San Jose State University i USA och signerade sin bok ”Kvinna bland krigsherrar”. Hon blev vald till parlamentet 2005 men utsparkad av just dessa herrar 2007 när hon i en TV-intervju jämförde landets parlament med ett zoo…

Hon har utsatts för fyra mordförsök – men överlevt. En av de starkaste och viktigaste kvinnorösterna i vår tid. Hon om någon hade varit en värdig kandidat till Nobels fredspris. Hon är i USA främst för att försöka tala med den som fick priset, Barak Obama. Men både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin borde lyssna till hennes syn på detta moderna kolonialkrig. Nedan har jag översatt en artikel som hon nyss skrev för tidningen Mercury News.

Inte minst är detta en brännande anklagelse mot det krig som också är vårt. Hon talar om dem som i praktiken är Sveriges allierade i norr. Hon ser dem som fotokopior av talibanerna. Hennes ord beskriver också en del av bakgrunden till varför så många barn kommer till Sverige från detta krigshärjade land och borde få komma även till Vellinge kommun…

”I egenskap av kvinna, vald till Afghanistans parlament, är jag i Förenta Staterna för att be president Barack Obama att omedelbart avsluta ockupationen av mitt land. För åtta år sedan användes kvinnans rättigheter som en ursäkt för att inleda detta krig. I dag står Afghanistan fortfarande inför en katastrof när det gäller dessa rättigheter. De flesta afghanska kvinnor lever i ett helvete som aldrig avspeglas i Västs viktigaste media.

2001 hjälpte USA de värsta kvinnohatande kriminella tillbaka till makten. Sådana som den Norra alliansens krigsherrar och narkotikalorder. Män som måste ses som fotokopior av talibanerna. Med den skillnaden att krigsherrarna från Norra alliansen bär kavaj och slips samt skyler sina ansikten med demokratiska masker när de intar sina regeringspositioner. Tack vare stödet från USA är de i dag ansvariga för mycket av Afghanistans katastrof.

USA och dess allierade har förberett sig för att erbjuda makt åt de medeltida talibanerna genom att skapa den imaginära kategorin ”moderata talibaner”. De erbjuds att ingå i regeringen. En man som för åtta år sedan var nära att toppa listan för de mest eftersökta terroristerna, Gulbuddun Hekmatyar har erbjudits en plats i regeringen.

Under de åtta år som har gått har USA hjälpt till med att göra mitt land till narkotikans centrum i världen. Detta genom sitt stöd för droglorderna. I dag produceras 93 procent av världens opium I Afghanistan. Många medlemmar I parlamentet och högt uppsatta tjänstemän tjänar helt öppet på drogtrafiken. Presiden Karzais egen bror är en välkänd narkotikahandlare.

Samtidigt är vanliga afghaner helt utblottade. Senaste index från FN rankade Afghanistan på 181:a plats av 182 länder. Arton miljoner afghaner lever på mindre än två dollar om dagen. I många landsändar är mödrarna beredda att sälja sina barn därför att de inte kan ge dem mat. Under de åtta år som gått har Afghanistan tagit emot 36 miljarder dollar i hjälp. Men samtidigt har bara USA varje dag spenderat 165 miljoner på sitt krig. Ändå är mitt land fortfarande i händerna på terrorister och kriminella. Mitt land är inte intresserat av dramat kring presidentvalet därför att detta inte kommer att förändra någonting. Både Karzai och Dr Abdullah är hatade av afghanerna därför att de är USA:s lekdockor.

Det största offret i detta krig är sanningen. De som ställer sig upp och höjer sin röst mot orättvisor, otrygghet och ockupation hotas till livet blir helt enkelt dödade eller tvingas att lämna Afghanistan. Vi kläms samman av tre starka fiender: ockupationsstyrkorna från USA och NATO, talibanerna och Hamid Karzais korrupta regering

Nu överväger president Obama att utöka trupperna i Afghanistan och då helt enkelt bara förvärra den felaktiga politiken från president Bush. De värsta massakrerna sedan den 11 september skedde i själva verket under Obamas innehav av presidentämbetet. Min hemprovins Farah bombades av USA i maj. Etthundrafemtio människor dödades. De flesta kvinnor och barn. Den 9 september bombade USA provinsen i Kunduz. Tvåhundra civila dödades.

Mitt folk har fått nog. Det är därför vi vill ha ett omedelbart slut på USA:s ockupation.”

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, Vellinge, flyktingbarn, feminism, Barak Obama

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,DN2,DN3,SDS1,AB1,AB2,

Bloggare:Esbati,RödaMalmö,RödaLund,Jinge,Svensson,JonasSjöstedt,