”Die ordnung herrscht in Bonn”

“Ordning härskar I Berlin” förkunnade triumferande den tyska borgerliga pressen 1919 när en reaktionär så kallad militär skyddskår, Garde-Kavallerie-Schützendivision, med politiskt mandat från den socialdemokratiska regeringen under Ebert och Noske, slagit ner spartakistupproret 1919 och dödat dess ledare Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg. Samma socialdemokrater som brutit arbetarrörelsens pakt om internationell solidaritet genom att 1914 rösta för de tyska krigskrediter vilka gav tysk imperialism en möjlighet att starta Första världskriget.

Snart hundra år har gått sedan dess. Två världskrig har passerat och i dag är det i stället ”Ordnung” som härskar i Bonn.

Men denna gång var det inte en skyddskår som med våld och i blod skapade rättning i leden utan partipiskorna från den socialdemokratiska partiledningens (SPD:s)  sida som ven och fick majoritet för att slutförhandla en ny Storkoalition (Grosse Koalition, GroKo) mellan Angela Merkels kristdemokrater och det egna partiet.

Außerordentlicher SPD-Parteitag

SPD:s partiordförande Martin Schulz som byter retorik på samma sätt som vi andra byter skjorta, agiterade inte längre mot en ny överenskommelse, utan har svängt helt om och hävdar nu att fyra nya, långa år ihop med detta högerparti är det bästa för att ta ansvar ”i nationens och Europas intresse”.

Schulz säljer in ett förnyat samarbete med kristdemokraterna med att han ”vill bekämpa högerpolitiken i Europa” genom att förmå en ny tysk regering att tillsammans med hans egen stora förebild franska presidenten Emmanuel Macron svetsa samman EU:s kärnländer till att forcera bygget av det gemensamma europeiska imperialistiska statsbygget.  På samma sätt som Macron vill han ge EU en egen rätt för unionen att driva in skatter och att rusta upp en egen militär slagstyrka.

Men att bekämpa nationalistisk högerpolitik genom att tillsammans med mer liberal höger förstärka samordning av europeisk imperialism samtidigt med att arbetsrätt och sociala erövringar på kontinenten bestrids är naturligtvis en omöjligt. Resultatet av den ekvationen blir i stället att tyska högernationella AfD och dess gelikar runt om i Europa kommer att stärkas än mer.

Till sist härskade ordningen i Bonn.  362 eller 56 procent av konferensens delegater vek sig för partiledning. Men utan entusiasm. När Schulz vid ett tillfälle friade till delegaterna genom att berätta att han (minsann!) hade pratat med Macron i lördags om vikten av en stor koalition fick han som gensvar bara en del burop.  Vänstern i partiet ser brittiska Labour och dess större radikalism som sin förebild – inte den lille bonarparten i Elyseepalatset…

Fjolårets tyska val blev en historisk katastrof för SPD. Med blott 20 procent var detta det sämsta resultatet sedan åren efter Andra världskrigets slut.  I dag är det bara ynka sju procent av partiets medlemmar som är under 30 år. Majoriteten är över 60 år.

Den nya Storkoalition som nu står för dörren kan bli slutet för en epok för arbetarrörelsen. Bonnkonferensen kan bli historia. Denna gång behövdes ingen skyddskår och inga gevär. Det kan ha räckt med en enkel votering.

 

Varifrån kommer terrorn? Handlar det bara om”sjuka människor” som Carl Bildt menar?

Under dessa sorgsna, svarta dagar har många av oss i våra vardagsliv följt åtminstone delar av SVT:s långa live-sändningar efter terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm. Ett sätt att bearbeta våra starka känslor efter det som hänt (tack och lov har jag själv tid och tillgång till snabb uppkoppling till nätet så att jag i andra media dessutom kunnat följa vad som i övrigt händer i Sverige och Världen).

Jag har aldrig förstått mig på dem som inte vill inse att vi människor alltid vill ta in det som händer i vår närhet innan vi kan arbeta med att ta del av och förstå också det som händer längre bort.

Bra nog har sändningarna dessutom haft en lågmäld ton. SVT har valt att inte sarga vår sorg med högröstade inlägg eller skrikiga och skräniga debattprogram. Inför denna massaker på oskyldiga människor stannar vi upp i eftertänksamhet och av respekt för de döda och deras nära. Skilda liv i vårt Sverige, skärpta klassmotsättningar och allt annat som inte förenar oss får anstå en stund. Vi demonstrerar i stället samhörighet i avskyn mot den/dem som tar sig rätten att döda och lemlästa helt harmlösa medmänniskor i syfte att öka motsättningar och spänningar mellan svenskar med olika härkomster eller med olika syn på religioners plats i samhällslivet.

Politiker och polis har under dessa dagar också varit ovanligt eftertänksamma och grannlaga i sina kommentarer. Vi har fått höra en hel del kloka saker.

Men en del dumheter har ändå slunkit med.

De värsta kom när SVT spädde ut sin redan utdragna sändningstid med att ta in Carl Bildt i rutan. Intervjun med honom repriserades dessutom flera gånger.

Vad var då hans budskap till oss hemma i våra vardagsrum? Vad hade han att säga? En man med lång politisk livserfarenhet. Jo, han avfärdade det som hänt med en plattityd om att människor, som mannen bakom ratten på lastbilen där på Drottninggatan, de ska helt enkelt ses som ”sjuka” och ”kriminella”. Märkvärdigare än så är det inte, menade han som en gång var vår statsminister och senare utrikesminister under Fredrik Reinfeldts styre.

”Det är ett brott av en sjuk människa. Det är kriminellt”… ”Detta är grundläggande… Detta är sjuka människor. Om det är hat mot en annan människa eller mot sig själva det vet vi inte”, var det mantra som han mässade.

Det enda samband Bildt såg när det gäller de senaste årens terrordåd i Västeuropa är att ”De lär sig av varandra. Det är ett mönster. De ser hur någon använt en lastbil på det här sättet och gör sedan samma sak själva.” Inget mer. Ingen mer analys. Ingen ideologisk samhörighet dem emellan. I hans värld beter sig terroristerna bara som när barn härmar vad vuxna gör.

Hur ska vi då skydda oss denna sjukdom? Ja, ”vi ska mer uppmärksamma individer där det är på väg att gå snett”…

Mer än så blir det inte. Jo, Bildt ville gärna inför svenska folket berätta om att han minsann ”blivit intervjuad om detta i internationell media”. Där säger han sig ha sagt samma sak som till SVT. Om nu i än mer korta ordalag. Det vill säga: ”Terror som den i Nice, i Berlin, i City of Westminster eller Petersburg och nu på Drottninggatan är kriminella handlingar som begås av sjuka människor.” Punkt slut.

Nu är Bildt en begåvad människa och vet att det här handlar om mycket mer än ”en sjukdom”. Viljan och förmågan till att begå ett terrorbrott har mycket mer komplexa orsaksammanhang. För vore det så enkelt att det bara handlade om en sjukdom skulle Sverige och andra länder naturligtvis ha drabbats av detta av och till. Då och då under årens lopp. Kanske någon gång som en smittsam epidemi.

Men det har vi inte. Viljan till att begå individuella terroristhandlingar har i stället tydliga samband med omvälvande samhälleliga förändringar, vilka sedan skapar de förvridna ideologier som kan få den enskilde människan att begå sina vidriga dåd. Individers eller små gruppers terrorism är bara i undantagsfall ett verk av helgalna, sjuka människor.

Under tid och för skilda samhällen ser vi ingen sådan terrorism överhuvudtaget. Men när det förekommer ser vi lätt att den för det mesta är inspirerad av ideologiska budord. Vi ser dessutom att dessa ideologier över tid har helt olika grobäddar.

Mordbrandssattentatet I Sverige mot tidningen Norrskensflamman 1940, där fem människor miste livet, fick sin näring från ultrakonservativa och nazistiska kretsar medan å andra sidan  Röda Arméfraktionens terrorattack mot västtyska ambassaden i Stockholm 1975, där två människor från ambassadpersonalen avrättades, till en del var influerad av den politiska anarkismen och dess tonvikt på ”direkt aktion”…

Varför undviker då Bildt att ta upp det som alla vet? Om han skulle återuppstå som statsminister i dag, och blev sittande i en så kallad briefing med Säkerhetspolisens chef Anders Thornberg, skulle han då nöja sig med att prata om ”sjuka” människor samt ge honom rådet att ”leta efter udda människor där det är på väg att gå snett”?

Naturligtvis inte. Han vet mycket mer än så och det är också skälet till att han bara har plattityder att säga till SVT och ”internationell media”.

I jämförelse med detta nonsens är Wikipedia en fantastisk kunskapskälla om vi googlar på ”terrorism”. Vi kan läsa om olika tolkningar av begreppet och om olika terrorrörelser. Där berättas vidare att ”Begreppet härstammar från Jakobinernas s.k. regime de la terreur, under franska revolutionen i slutet på 1700-talet. Det är ett slag av politisk brottslighet”. Detta efter latinets ”terror” ´rädsla, fruktan´.

Vi kan alltså tala om en terrorregim eller om statlig terror och vidare förstå att det är detta som är grunden till Bildts tystnad. Den högerextrema ideologi som vi kan kalla för fundamentalistisk islam och som närt politiska rörelser som talibaner, IS och al Nusra, med sina nästan medeltida skepnader, har inte uppstått från intet. Den hämtar sin näring från både historiska och nutida terrorregimer.

Förenklat kan vi tala om ett tjockt bottensediment för dessa ideologier i form av den koloniala terror som utövades av Västvärldens gamla imperier. Sedan har vi överlagrade, överkorsade och överlagrade sediment av nykolonialt förtryck, inhemska despoter och förtryckande diktaturer. I vår tid är det Israels ständiga expansion, krigen i Afghanistan och framförallt den katastrofala amerikanska invasionen av Irak 2003, de seismologiska rörelser som lagt nya sediment till de gamla. Oftast har diktaturerna i denna region samarbetat med västvärldens stater och skoningslöst förtryckt politisk opposition. På samma sätt som oppositionen i stalinismens Polen till en del fick fly undan till den katolska kyrkan för att formera sig har motståndet i denna region både mot inhemska och utländska förtryckare ofta fått religiösa förtecken och blivit till politiskt perversa och avskyvärda rörelser som al Nusra och IS.

 Allt detta vet Carl Bildt och det är därför han tiger.  För när det begav sig medverkade Bildt i den amerikanska lobbygruppen ”Committee for the Liberation of Iraq”, CLI, vars mål var att arbeta för den invasion som Bush sedan verkställde. CLI:s förste ordförande var Bruce P Jackson, som tidigare var chef för planeringen vid rustningsindustrin Lockheed Martin. I gruppens kärna ingick republikanska krigsivrare som Ronald Reagans förre utrikesminister George Schultz, Newt Gingrich och John McCain. ”Vi ville invadera Irak redan 1998. Det är ingen hemlighet att det var det vi arbetade för” var Bruce Jacksons kommentar när Expressen skrev om skandalen. Bildt själv skrev artiklar till nytta för krigsaktivisterna. Han satt också med i styrelsen för finansjätten Legg Mason, med en stor aktiestock i just Lockheed Martin, och tjänade personligen miljoner på optioner i det egna företaget. I Bildts styrelseuppdrag ingick dessutom att tillgodose ekonomiska intressen i fyra av världens fyra största klusterbombstillverkare. Ett av dem Alliant Techsystem tillverkar även radioaktiva vapen med utarmat uran. När Israels flyg bombade Libanon i augusti 2006 användes klusterbomber från dessa företag…

Bildt vet också mycket väl att IS aldrig skulle ha funnits utan invasionen av Irak. Han vet också att många av de uzbeker och andra fundamentalistiska islamister från flera postsovjetiska diktaturer i Centralasien som genomfört terrordåd i Ryssland, Turkiet och Västeuropa inspirerats av IS.  Islamic Movement of Uzbekistan, IMU, som vill skapa en islamsk stat för hela Centralasien har i dag svurit sin trohet till IS och dess ledare  Al-Kalifa Ibrahim.

Bildt vill med sin tystnad och nonsens om ”sjuka människor” komma bort ifrån sitt eget ansvar för Irakkriget och dess katastrofala följder och därför borde intervjun med honom i SVT har följts upp med en kritisk kommentar eller åtminstone innefattat skarpa frågor under själva intervjun.

Dessa insikter om grogrunden för terroristdåd som den på Drottninggatan är naturligtvis en liten eller ingen hjälp för hur vi just nu ska försvara oss själva mot sådana dåd. Men de är nödvändiga för hur vi långsiktigt ser till att de inte återkommer och bara blir fler och fler. Sverige ska vare sig ekonomiskt, politiskt eller militärt medverka till att stödja inhemska terrorregimer eller främmande sådana i denna region.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

När Östanvinden härskade över svensk vänsterradikalism

I ett i dag berömt cirkulär från 16 maj 1966 inom Kinas kommunistiska parti, nedtecknad i namn av Centralkommittén men uppenbart efter diktamen från Den store rorsmannen själv, ordförande Mao Zedong, uppmanades medlemmarna att ”bekämpa och krossa de personer i ledande ställning som har valt den kapitalistiska vägen”. Programmet kallades för ”De sexton punkterna. Riktlinjer för Den stora proletära kulturrevolutionen”.

”Rensa ut alla monster och demoner. Det är rätt att göra uppror, att vägra är hundra procents revisionism. Bombardera högkvarteret!”, hette det något senare när Mao själv undertecknade en ledare i Folkets Dagblad. I partipressen beskrevs de våldsamma sociala och politiska konfrontationer som utlöstes som en episk strid för social rättvisa: ”På samma sätt som den röda solen stiger upp i öst lyser den aldrig tidigare skådade Stora proletära kulturrevolutionen upp landet med sina skinande strålar”.

Två år senare hade två tredjedelar av kommunistpartiets medlemmar förklarats som förrädare och kontrarevolutionärer. Även Liu Shaoqi, landets president, av Mao själv sedd som den som skulle greppa rodret efter honom. En annan legendarisk ledare, Deng Xiaoping, hade placerats på undantag. Motsättningarna mellan Kina och Sovjets ledare hade också trappats upp och rödgardister iscensatte våldsamma demonstrationer mot den ryska ambassaden i Peking. I mars 1969 kulminerade dessa i en mindre militär sammanstötning vid gränsfloden Ussuri.

Rödgardist i demonstration utanför Sovjets ambassad i Peking

Sovjets ledare var revisionister och hade blivit socialimperialister och deras ”fredliga samexistens” med imperialismen sågs som ett svek mot Kinas egen existens. Trots att Mao själv alltid varit kritisk till Josef Stalin agerande när det handlat om KKP:s politik angreps av taktiska skäl också Nikita Chrusjtjovs försiktiga uppgörelse med Stalintiden.

Kulturrevolutionen bidrog till att de gamla sprickorna i det som kallades ”Den världskommunistiska rörelsen” vidgades så att de kom i dagern i form av organisatoriska brytningar även i andra länder än Kina.

Även i Sverige föll en bit bort av det gamla Sveriges Kommunistiska Parti (SKP). Starkt influerade av maoismen och i samband med SKP:s  försiktiga orientering bort från Moskva och namnbytet till Vänsterpartiet Kommunisterna bröt sig en mindre grupp av gamla medlemmar ut från sitt gamla hägn och bildade Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML).

Portalfigurer vid bildandet. Från vänster Bo Gustafsson,

Nils Holmberg och Frank Baude.

Det nybildade förbundet samlades kring sina stencilerade alster Marxistiskt Forum och Gnistan. Medlemmarna var inte många och upplagorna på deras tidningar var inte stora. Ett liknande uppbrott tio år tidigare (även då var motsättningarna mycket skarpa mellan Moskva och Peking) hade säkert passerat ganska obemärkt.

Men nybildningen kom i ett helt annat läge. Den kom under den tid ”när allt var i rörelse” som det hette i titeln till Kjell Östberg insatta och väl avvägda bok om åren kring 1968.

En del rörde sig också åt rätt håll. Inte minst i Sverige ökade kritiken mot USA:s allt brutalare krig i Indokina. Många ville göra något själva, engagera sig i solidariten med framförallt Vietnams folk och dess militära kamp mot en avskyvärd imperialism.  KFML skapade samtidigt en solidaritetsorganisation i tiden. Det blev de Förenade FNL-grupperna (DFFG), som gav denna möjlighet.

I strid med SKP:s  pacifistiska budskap om ”Fred i Vietnam” betonades ”Stöd Vietnams folk på dess egna villkor”. DFFG vann snabbt terräng, tog in hela Indokina i sin plattform, och med sin tidning Vietnambulletinen, FNL-märken och insamlingsbössor utvecklades den till den största svenska folkrörelsen i modern tid med 200 aktiva lokalavdelningar i hela landet. En framgång som tveklöst påverkade hela den svenska arbetarrörelsen till en omsvängning när det gällde synen på USA:s roll i världen.

Stockholm 1968. Olof Palme i demonstration med Nordvietnams

ambassadör i Moskva. USA:s Lyndon Johnson kallade hem sin ambassadör

från Sverige och den tidens moderatledare krävde naturligtvis Palmes avgång.

Men KFML (som 1973 bytte namn till Sveriges Kommunistiska Parti, SKP) höll från kuskbocken hela tiden hårt i tömmarna för det framgångsrika ekipaget. Inte i den ideologiska plattformen, men väl i DFFG:s ideologiska studiematerial, fick man på ett elegant sätt med sig sin och maoismens syn på Sovjetunionen som ”en socialimperialistisk stat”. En stor del av KFML:s många nya unga medlemmar rekryterades sedan i denna miljö.

Maoismens taktiska vänstersväng i internationell politik föll under dessa år av rörelse väl ut för KFML också när det gällde så avgörande händelser för svensk politik som Pragvåren och Maj 68 i Frankrike. Med sitt halvdana uppbrott från Moskva hade Vpk svårt att hantera Praginvasionen. Det egna stora och här hemma mycket ansedda broderpartiet i Frankrike hamnade på kollionskurs med den franska revolten Maj 68. Den tyske socialisten Karl Liebknecht hade talat om ”ungdomen som revolutionens stormsvala” och för Vpk:s del innebar det att Vänsterns Ungdomsförbund (VUF) lämnade det egna boet 1970 för att sedan delas i Förbundet Kommunist (FK) med tidningen Röda Arbetet och Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK) med tidningen Stormklockan. Majoriteten i MLK var likt KFML maoistiskt präglat, men också på samma sätt inskolad i gammal stalinism. Minoriteten i FK var antistalinistisk men i synnerhet under sin första tid bar gruppen med sig en hel del maoistiskt tankegods.

Den svenska vågen av vilda strejker som inleddes med den oerhört omvälvande Stora gruvstrejken 1969-70 visade också för alla oss som engagerats i internationell solidaritet att klasskampen levde också i Sverige.  Genom träget solidaritetsarbete fick KFML nya kontaktytor och en del medlemmar också i traditionell arbetarklass.

Den svenska maoismen hade sin skördetid under åren kring detta decennieskifte. KFML byggde med organisatorisk talang upp bokförlag och bokhandelskedjan Oktober med som mest ett fyrtiotal boklådor runt om i landet. Veckotidningen Gnistan gick ut i en upplaga på som mest 14 000 ex. I början kunde inte ens de på egen hand framgångrika utbrytarna i KFMLr hejda expansionen. Bägge förbunden hade fortsatt tillväxt. ”Östans vindar härskar över Västan” hette det fortfarande i Kina och det gällde även för svensk vänsterradikalism. Ledarna bakom KFMLr (numer Kommunistiska Partiet) med sin veckotidning Proletären hade samma grundskolning i stalinism, de var stansade ur samma formar som sina kamrater i KFML. Frank Baude från ”errarna” och Nils Holmberg från KFML hade exempelvis varit politiska färdkamrater i många år. Här är inte plats för att reda ut alla skiljelinjer dem emellan, men bortsett från den inympade maoismen tog de olika strömningarna fasta på två olika stalinistiska epoker. Errarna tog fasta på den Tredje periodens vänstergir under tidigt 1930-tal. KFML betonade i stället de senare folkfronternas högerpolitik.

KFMlr tog fasta på stalinismens ”Den tredje perioden”. I själva verket inte ”klass mot klass” utan snarare stalinister mot ”socialfascismen” (socialdemokratin).

Själv väntade jag på att fylla tjugo år när kulturrevolutionen började storma fram. Min väg till radikal vänsterpolitik hade gått via en hel del kontakter, diskussioner och studier i Göteborgs anarkosyndikalistiska miljö och jag hade hunnit gå i en egen närkamp med stalinismens decennier av regelrätt politisk kontrarevolution i Sovjetunionen (studier) och kunde inget annat än häpna och faktiskt chockas över maoismens svenska företrädare. Visst. Det var helt rätt att både göra uppror och bombardera högkvarteret. Men för den som ville gick det också lätt att se att kulturrevolutionen inte alls handlade om social rättvisa. Blygsamma försök som gjordes, bland annat av arbetare i Shanghai att få till stånd rådsdemokrati i ”Pariskommunens anda” som det förkunnats under Kulturrevolutionens allra första skede slogs ner med skoningslöst våld. Personkulten kring Mao var avskyvärd och stick i stäv mot alla tankegångar i marxismen. Det var uppenbart att det hela var en kamp mellan olika byråkratiska partifraktioner med de breda kinesiska folklagren som de stora förlorarna. Ekonomin slirade baklänges. Över en miljon människor ska ha dödats. Miljoner andra förnedrat och förflyttas. Flera tusen av Kinas mest värdefulla artefakter från sin långa historia förstördes.

 

Två gamla ledare i KKP förnedras som ”kapitalistfarare” och ”förrädare” i en massdemonstration 1967 i Shenyang.

Hur kunde så många unga människor, ofta ganska förnuftiga sådana, med tillgång till böcker och möjlighet till kritisk eftertanke, hamna i en sådan politisk idioti?  Det var svårt att förstå – och det är fortfarande svårt att förstå.  Minns I maj ett år i Göteborg. Tydligen ska det ha blivit något misstag när ”errarna” beställde sin I majknapp. Visst, det skulle ha varit ett porträtt av Mao, men måtten blev tydligen helt fel. Stolt fick ett tusental anhängare gå runt med en bild av Mao stor som en blaffig rödmanet på sina jackor. ”Vad gör det”, sa man till mig. ”Han är så stor”.

Mitt eget val blev att bli medlem i den lilla och organisatoriskt sköra men ideologiskt starka och modiga Fjärde Internationalen. Den enda internationella rörelsen med sitt ursprung i den gamla arbetarrörelsen som vid den här tiden kunde ge en något så när förståelse av det som skett och det som skedde runt om i världen och i Sverige. Tillsammans med några andra kamrater bildade vi 1969 gruppen Revolutionära Marxister (RM) som senare i förening med delar av Bolsjevikgruppen satte Revolutionära Marxisters Förbund på fötter. Föregångare till dagens Socialistiska Partiet.

Tillbakagången för den svenska maoismen började nog egentligen redan 1972 när USA:s president Richard Nixon helt överraskande besökte Kina och Peking. I det engelska språket har denna så oväntade diplomatiska manöver haft så stort intryck att begreppet ”Nixon in China” blivit en metafor som betyder att en politiker gör ett helt oväntat lappkast. Gustav Fridolin gjorde exempelvis en ”Nixon in China” när han var med och godkände regeringens nya flyktingpolitik. Även för Kinas del var besöket omskakande och runt om i världen fick olika maoistiska avläggare nu efterhand klart för sig att det var Sovjetimperialismen som var huvudfienden i kampen. I konsekvens med detta fick även svenska maoister nu försvara de mest absurda kinesiska ställningstaganden när det gällde utrikespolitik. Alltifrån ett stöd till Shahens Iran till Kinas och USA:s gemensamma försvar för Pol Pots Kambodja. Kina försökte till och med straffa Hanoi militärt när vietnameserna störtade Pol Pot genom att invadera en del av Vietnams nordliga provinser. Ett försök som dessutom blev ett fiasko. Andra såg Kinas avståndstagande från MPLA i Angola som ett fullständigt svek. I Kina pågick en lågintensiv terror ända fram till Maos död 1976.

Motståndets triumf! En kinesisk stridsvagn förstörd av vietnameserna 1979 när de framgångsrikt slog tillbaka anfallet från ”kamraterna” i norr.

Det brukar sägas att segrarna skriver historien. För Kinas del innebär det i dag att segrarna valt att inte skriva alls. Åren efter den långa terrorn innebar att Mao på sätt och vis fick rätt. Deng Xiaoping som satts på undantag kom tillbaka och blev symbolen för den väldiga politiska rekyl och totala scenförändring som kom för att få i gång den nerkörda ekonomin. En utveckling som förmodligen påskyndades av just Kulturrevolutionens fiasko med många alltför radikala kollektiviseringsprojekt. Hans ord om att ”Det spelar ingen roll vilken färg katten har, bara den fångar råttor” blev temat för den våldsamma privatisering som skett. Marknaden härskar om än under en hård partidiktatur.  Partiledningen kring Xi Jinping vill uppenbart inte uppmärksamma minnet av Kulturrevolutionens tragiska tio år. Detta trots att många av dem som i dag har makten själva drabbades på olika sätt. I första hand handlar tystnaden givetvis om att detta smutsar ner det egna partiet och dess historia. Partinamnet och partiets historiska verk ska förknippas med stabilitet och framsteg. Mao Zedong med den Långa marschen och den nationella självständigheten 1949. Inte med det katastrofala Stora språnget eller med den lika katastrofala Kulturrevolutionen. I andra hand var Kulturrevolutionen ett nationellt trauma som många miljoner människor helt enkelt inte vill hantera igen. Allt för många var inblandade.

I går hyllade de salvelsefullt Kulturrevolutionens vansinne. I dag accepterar samma människor Bashar Assads bombterror i Syrien som något mindre ont.

I Sverige är det inte så många människor som fortfarande letar runt bland de fallna resterna efter maoismens en gång så grandiosa parnass. Jan Myrdal finns kvar och tycks till en del ha gått ner sig i reaktionär nationalism. Hans positiva skrivningar om Marine Le Pens Nationella Fronten i Frankrike skrämmer. Men många som var med och ändå finns kvar har ett gemensamt grundackord som går igen oavsett om det gäller en Stefan Lindgren (en gång chefredaktör för Gnistan, numer Putins språkrör i Sverige) eller de forna maoisterna i dagens Kommunistiska Partiet. Det är ett grundackord där man i internationell politik underordnar eller helt nonchalerar klassmotsättningar och klasstrider i en stat för olika regeringars allianser mot det som betraktas som ”huvudfienden”. I sin egen uppgörelse med maoismen (två år efter Maos död och tolv år efter Kulturrevolutionens inledning!) skriver exempelvis Kommunistiska Partiet helt riktigt att:

”Så försvarade turkiska maoister på 1980-talet Nato-generalernas militärkupp 1980 med argumentet att den stärkte kampen mot socialimperialismen. Att den samtidigt gav arbetarklassen en fascistisk diktatur ansågs underordnat.”

Men partiet kan ändå själv i dag försvara regimen i Iran eller Assadregimens blodiga diktatur med argumentet om att detta stärker kampen mot USA-imperialismen. Ränderna tycks aldrig gå att tvätta bort. Inte är det bättre att vara Assads ideologiska fotsoldater i Sverige än att försvara 1980-talets militärjunta i Turkiet…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Den stora lögnen om Greklands skuld

.

Det finansiella kriget mot Greklands befolkning inleddes med en storskalig offensiv.

Året var 2010 och vårsolen värmde när José Manuel Barroso, Jean-Claude Trichet och Dominique Strauss-Khan medvetet ljög Europas och Greklands folk rakt upp i ansiktet.

Som ledare för EU-kommissionen, Europeiska centralbanken respektive Internationella Valutafonden, den så kallade Trojkan, hade de snickrat ihop det första finansiella stödpaketet på 110 miljarder euro till den grekiska staten under den socialdemokratiska regeringen Papandreous ledning.

I massmedia startade plötsligt en hetskampanj mot grekerna som anklagades för att ha levt i sus och dus, högt över sina tillgångar. Alla levde på lyxpensioner redan i femtioårsåldern, smet undan skatter och latade sig. Därför stod nu landet på ruinens brant och det solidariska Europa var tvunget att gripa in för att rädda Grekland.

Det var den bild som de tre herrarna ovan hade skapat och som media vridit runt i många groteska varv. Men det var en totalt falsk bild som hade ett enda syfte, nämligen att få den europeiska opinionen att svälja historien om Grekland som måste räddas undan sitt ansvarslösa folk.

Det verkliga syftet var ett helt annat. Privata tyska, franska, holländska och grekiska banker behövde räddas undan sina sanslöst riskfyllda lån till privata låntagare i Grekland, det vill säga privata banker, företag och välbärgade hushåll. I Trojkans institutioner spred sig oron för att de grekiska låntagarna inte skulle kunna leva upp till sina åtaganden och faran för en ny och kanske värre finanskris än den som storbanken Lehman Brothers fall orsakade kunde inte underskattas. Det var det enda syftet med ”hjälpen” till Grekland. Att den ekonomiska situationen i Grekland skulle förvärras och statsskulden explodera det visste herrarna i Trojkan.

Bevisen för hur landets skuld uppstod, hur en exploderande privat skuldsättning blev till en statlig skuld, hela folkets skuld, med hjälp av en raffinerad lögn finns framlagda i en rapport från den av det grekiska parlamentet tillsatta Sanningskommissionen som i april 2015 fick i uppdrag att etablera sanningen om hur den grekiska statsskulden skenade iväg och helt enkelt blev obetalbar.

Den första mars i år organiserade vänsterblocket i det europeiska parlamentet ett möte där Zoé Konstantopoúlou, det grekiska parlamentets president fram till oktober 2015, deltog tillsammans med Sanningskommissionens samtliga medlemmar, däribland Eric Toussaint från Belgien (kommissionens vetenskaplige samordnare) och Diego Borja (f.d. ekonomiminister i Equador).

De fakta som kommissionen presentererat i sin skriftliga rapport och presenterade muntligt inför de europeiska parlamentsledamöterna sopar golvet med den medvetet förfalskade bilden av den grekiska krisen.

Trojkans tal om en exploderande statsskuld innan 2010 är taget ur luften. Däremot stämmer det att under perioden 2000-2009 den privata skuldsättningen ökade kraftigt, från 74 % av BNP till 129 %. Privata europeiska banker kunde efter Greklands inträde i eurozonen göra stora pengar på utlåning till privata aktörer i landet eftersom den ränta som låntagarna tvingades betala låg över gällande räntor i Tyskland och Frankrike. Bankerna struntade i riskerna eftersom de kallt räknade med att Europeiska centralbanken skulle hålla dem om ryggen för att inte sätta euron i fara.

Kommissionens rapport visar att också den statliga skulden ökade men inte mer än vad som samtidigt skedde i många andra länder inom eurozonen. Den visar också att ökningen inte berodde på utgifterna för den ”lyxiga välfärd” som grekerna sades njuta av. Statens utgifter för utbildning, sjukvård och pensioner var lägre än genomsnittet i EU räknat i procent av BNP. Däremot var de militära utgifterna två gånger högre än genomsnittet i Europa också det räknat i procent av BNP. Att det var främst tyska och franska vapentillverkare som tjänade på det militära slöseriet har varken Merkel eller Hollande nämnt i anklagelserna om oansvarigt budgetslöseri.

Vad som var så omåttligt roligt förtäller inte bilden. Varoufakis har säkert en aning.

Kommissionen visar i sin rapport att det verkliga syftet med det finansiella ”stödet” till Grekland var att hindra en finanskris som hotade utifall de privata tyska och franska, bankerna kraschade.

I ett hemligstämplat protokoll från ett möte i IMF den 9 maj 2010 med 24 direktörer närvarande framgår det att 10 av direktörerna var emot att IMF skulle bidra med 30 miljarder euro till stödpaketet på 110 miljarder euro. De argumenterade för att det inte skulle förbättra chanserna att räta upp den grekiska skuldsättningen utan bara skulle hjälpa de tyska och franska bankerna. Speciellt Brasiliens direktör i IMF sa rakt ut, allt enligt protokollet som Sanningskommissionen haft tillgång till, att ”vi räddar de privata bankerna”. Även den schweiziske direktören var skarpt kritisk.

Det var först efter att de franska, tyska och holländska direktörerna utlovat att deras privata banker inte skulle sälja sina innehav av grekiska statsobligationer på andrahandsmarknaden som de tio trilskande direktörerna röstade för ”bidraget” på 30 miljarder euro.

Det var ett löfte som inte hölls. Av de 110 miljarder som ingick i detta det första stödpaketet hamnade på kort tid över 80 % av miljarderna i de privata europeiska bankernas ägo. Trojkan hade vägrat att gå med på en omstrukturering av den grekiska statsskulden vilket gav de privata bankerna tid till att göra sig av med huvuddelen av deras innehav av grekiska statsobligationer utan några större förluster tack vare att den Europeiska centralbanken köpte upp stora mängder av obligationerna till ett för bankerna fördelaktigt pris.

IMF ändrade också sina regler för långivning för att kunna ställa upp med 30 miljarder euro. Innan mötet den 9 maj gällde regeln att fonden hade rätt att ge lån till en stat enbart om det kunde hjälpa till att sanera statsskulden och göra den uthärdlig (sustainable på finansspråk).
Inför mötet presenterade IMF:s ledning en ny regel som gjorde det möjligt att ställa upp med lån trots att de 30 miljarderna uppenbarligen skulle förvärra skulden och göra den omöjlig att återbetala.

Utan omröstning gällde plötsligt en ny regel, nämligen att IMF kan låna ut pengar till en stat om det finns en risk att landets skuldproblem kan leda till en internationell finanskris. Vilket naturligtvis bevisar att lånet till Grekland handlade om de tyska och franska bankernas hälsa och inte den grekiska statens.
I diagrammet här under syns tydligt hur de europeiska bankerna från och med 2010 och det första ”stödpaketet” kunde göra sig av med i stort sett hela den riskfyllda exponeringen gentemot Grekland.

I nästa diagram ser vi vilka länders banker som lånat ut mest till Grekland. Som sagts var det mest de franska och tyska bankerna som profiterat på de höga räntorna i Grekland. Men även holländska banker hade lånat ut stora belopp utan hänsyn till riskerna. ECB fanns ju i kulisserna, med makt att omvandla de privata skulderna till hela det grekiska folkets skuld.

I ett vips hade så 110 miljarder euro lagts till den grekiska statsskulden som nu verkligen exploderade. Men inte till följd av grekernas ”slöseri” och ”lathet” utan till följd av en medveten lögnkampanj i syfte att omvandla en privat skuldsättning till en offentlig skuld som alla greker nu betalar i form av en extrem åtstramningspolitik och en humanitär och social katastrof. Resten är bara historia. Redan 2012 följde ett nytt ”stödpaket”, denna gång på 130 miljarder euro. På nytt var det pengar som inte syftade till att reda upp den ekonomiska situationen i landet, angripa krisen på arbetsmarknaden eller i sjukvården. Nej de grekiska privata bankerna skulle räddas från kollaps genom tillförsel av ”friskt” kapital.

Det fanns hopp om att Syriza och Tsipras skulle ta kamp för ett annat Europa

 När Syriza vann parlamentsvalet i januari 2015 föddes ett stort hopp bland de som i fyra år manglats av Trojkans och den grekiska regeringens åtstramningspolitik, av de som sett pensioner, sjukvård, skolor och annan offentlig service raseras av den kriminella politik som Bryssel tvingat på landet.

Hoppet skulle snabbt släckas, sa Zoe Konstantopoulou till det hundratal parlamentsledamöter och inbjudna som närvarade vid mötet. Tonen var mycket hård mot Syrizas vägval.

-Det var ett förräderi mot Zyrizas valplattform och de löften vår valseger byggde på, sa Zoe. Redan i februari stod det klart att Tsipras tillsammans med andra ledare i partiet tänkte gå med på krav som bara en månad innan var otänkbara. I det avtal som Tsipras skrev under stod det svart på vitt att Grekland förband sig att till fullo betala tillbaka hela den grekiska statsskulden. Borta var kravet på en skuldavskrivning som alla visste var enda vägen för att ha en chans att stoppa den sociala och humanitära katastrof som redan var på gång. Det var förräderiets konkreta betydelse.

Det har sagts att den nya vänsterregeringen inte hade något alternativ. Sanningskommissionens rapport visar att det är falskt. Rapporten innehåller fakta som den grekiska regeringen hade kunnat använda för att ta strid med Trojkan på ett effektivare sätt. I stället för att inbilla sig och andra att det var möjligt att föra givande förhandlingar med Bryssel hade rapporten kunnat användas som ett riktigt slagträ. I stället valde Tsipras att helt ignorera det arbete som kommissionen utfört.

Det fanns klara möjligheter att till och med använda sig av EU:s eget regelverk. I regeln 472 som antogs av Europaparlamentet i maj 2013 finns det åtminstone en bra artikel bland alla dåliga, nämligen artikel 7 paragraf 9 som säger att varje medlemsstat som erhåller lån ska genomföra en revision av lånen för att undersöka hur statsskulden uppstått, om den är legitim eller inte.

Det är den enda paragrafen som aldrig använts. Inte någon gång har EU-kommissionen uppmanat låntagare med stora statsskulder som, Grekland, Portugal, Irland och Spanien att göra en revision av statsskulden. Innehållet i Sanningskommissionens rapport är explosivt eftersom den visar att huvuddelen av statsskulden är av illegitimt, olagligt eller rent av odiöst ursprung, det vill säga att det handlar om lån som inte tjänat den grekiska befolkningens eller landets ekonomiska intressen.
I stället valde Tsipras och hans regering att överge alla sina vallöften och bli ett lydigt verktyg i Trojkans händer. Det går att spekulera kring orsakerna till den absoluta kapitulationen, vilka psykologiska faktorer som spelade in, vilka farhågor som den unge premiärministern hade inför hotet att tvingas ut ur eurozonen. Oavsett det så kvarstår faktum. Tsipras har accepterat rollen som åtstramningsminister i en regering som inte längre har någon aspekt av vänster över sig. Från en valseger på ett antikapitalistiskt program till en åtstramningsministär på mindre än ett år. Sällan eller aldrig har ett svek mot hoppfulla väljare gått så snabbt.

Den sociala nedrustningen och den humanitära krisen som drabbat befolkningen sedan 2010 saknar motstycke i modern tid. Inget land i Europa har upplevt något liknande sedan den stora depressionen på trettitalet. Pratet om att det äntligen finns ljus i tunneln stämmer tyvärr inte. Efter en kort och darrande återhämtning i fjol höst sjunker på nytt landets ekonomi sedan början av året och nu kräver huliganerna i Trojkan att regeringen ska göra ännu större ingrepp i de statliga utgifterna för pensioner, undervisning och sjukvård. Annars kan det bli fråga om en ”grexit” på nytt, hotar man. Inga krav på sänkta militärutgifter däremot, naturligtvis.

-Ge upp eller lämna eurozonen var det val Merkel gav.

På mötet i Europaparlamentet hänvisade Zoe Konstantopoulou till några av de mest skrämmande fakta som visar den sociala katastrof som råder.

Bland unga kvinnor är 72 % arbetslösa och bland unga män är 60 % utan arbeten. Inom arbetskraften som helhet är nu 27 % utan arbeten. Möjligheterna till att bygga upp vad som raserats minskar på grund av utflyttning. Inte mindre än 300 000 unga forskare har flyttat utomlands för att fortsätta sina studier och framför allt för att finna jobb.

Siffran 300 000 gäller också för hur många små och medelstora företag som gått omkull sedan strypsnaran drogs åt av Bryssel med benägen hjälp av regeringarna Papandreou och Saramas och Tsipras sedan januari 2015.

Zoe talade om skolor utan böcker och ibland även utan lärare. Offentliga sjukhus saknar i vissa fall helt läkare och det går en sjuksköterska på 40 patienter. Cancerpatienter och HIV-smittade får inte den vård de behöver.

-Folk visste att pratet om slöseri var falskt. De såg nämligen aldrig till de offentliga ’överinvesteringarna’ som de påstods ha njutit av och som skulle ha rättfärdigat den offentliga skuldsättningen, sa hon.

Mötet slutade trots allt i en optimistisk ton. Zoe Konstantopoulous hoppas att en dag en ny regering skulle kunna använda Sanningskommissionens rapport om hur den grekiska statsskulden uppstod till följd av illegitim skuldsättning för att kunna säga nej till diktaten från Bryssel.

Det behövs inte sägas att det endast kan ske om en folklig mobilisering gör sig av med den regering som så grovt förrådde de som valde den.

Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Proletären delar både rubrik och redaktionell glädje med högerextrema Fria Tider…

Människor flyr i tiotusental i Syrien och ökar på de miljonhövdade skaror som redan tvingats i väg. Ryskt stridsflyg jagar och dödar människor helt urskiljningslöst. Först bombmattor därefter raketanfall. På samma sätt som en gång i Tjetjeniens Grosnyj handlar det om att Vladimir Putin väljer att använda massterror mot civila. Energin i den militära delen av offensiven är dessutom inte riktad mot Daesh (IS) och dess extrema så kallade kalifat utan mot mer sekulära och demokratiska rebellgrupper.

När bombflyget har gjort sitt skickar den desperata diktaturen Assad in extrema religiösa elitsoldater och miliser från Iran, Irak och Libanon för att döda det sista folkliga motståndet i ruinerna. Hans egna frontlinjer är vid det här laget sönderbrutna, uppluckrade och demoraliserade.

Högerextrema, ofta öppet nazistiska och antisemitiska grupper och partier över hela Europa hyllar unisont den hårda nationalistiska ledaren Bashar Assad och hans bödlar. De är också hängivna beundrare av Putin. Flera av dem har till och med skickat egna miliser till Syrien. Om än ytterligt små och med militära mått ytterligt enfaldiga har de ändå givetvis en mycket stor symbolisk betydelse.

Därför blev jag inte särskilt förvånad över att nättidningen Fria Tider i dag hyllar den syriska arméns stora framgångar. Jag kallar inte allt som rör sig högerut i den politiska terrängen för fascistiskt. Men tveklöst är denna tidning riktigt smutsbrun och grovt antisemitisk när det gäller ordval, värderingar och prioriteringar av nyheter.

Däremot borde jag givetvis ha blivit förvånad över att dess rubriksättning och den redaktionella yran över Assads bomboffensiv återfinns på ett nästan identiskt sätt i Proletären, Kommunistiska Partiets tidning. Nu blir jag ändå inte det eftersom det inte handlar om en tillfällig sinnesförvirring hos utrikesredaktören Patrik Paulov utan om en konsekvent linje där han – och det egna partiet – drivit samma uppfattningar under de fyra år som kriget/krigen i Syrien rasat.

Här hyllas stabiliteten och den starka staten. Det stolta namnet ”Proletären” till trots är det geopolitiska strategier som sätts i första rummet, stater och ledare som analyseras.  Hur det ser ut i Syrien med motsättningarna mellan kapitalister och proletärer har tidningens läsare aldrig fått veta. Bara en massa uppkok på gammal soppa hämtad från Putins propagandakanal Russia Today. Visst, Kommunistiska Partiet är inte smutsbrunt, inte heller antisemitiskt. Men att gruppen gör samma analyser och av dessa drar samma slutsatser som Fria Tider och dess gelikar när det gäller kanske vår tids mest avgörande politiska fråga. Det är illa. Riktigt illa.

Däremot är jag nu på samma sätt som under krigets alla fyra långa år uppriktigt förvånad över att Vänsterpartiet bara vänt ryggen åt hela frågan. Jonas Sjöstedt kan prata bra och länge om att Sverige ska erkänna Väst-Sahara. Men varför ett så starkt engagemang för det som i en relativ mening är en perifer internationell fråga samtidigt som han bara moltiger om Syrien?

Här en länk till en aktuell kommentar av den syriske revolutionären Joseph Daher:

http://peacenews.org/2016/02/12/all-the-international-powers-want-to-crush-the-syrian-uprising-joseph-daher/

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Grande finale! Alexis Tsipras spelar fyrhändigt både med Benjamin Netanyahu och Abdel-Fattah al-Sisi!

Alexis Tsipras och hans parti Syriza har definitivt gjort en skarp U-sväng också när det gäller utrikespolitiken. Israels Benjamin Netanyahu och Egyptens Abdul Fatah al-Sisi är Tsipras nya vänner.

Det är sällan som vår intelligens där uppe i skallen låter den ena handen motarbeta den andra. Både reflexer och mer medvetna beslut ser till att våra händer samarbetar.

Detta upplevde jag inte minst i går när jag inte för ett ögonblick kunde släppa blicken från den ryske ekvilibristen Daniil Trofonov och hans tio fingrar när dessa under Nobelkonserten i Sergej Rachmaninovs tredje pianokonsert for fram över flygelns tangenter – ibland som vingslag från fjärilar, ibland som rasande trumpinnar…

Sak samma är det med våra politiska partier och deras inrikes- respektive utrikespolitik. Förr eller senare samarbetar både reflexmässiga ställningstaganden och medvetna beslut så att politiken blir sammanhängande och konsekvent.

På hemmaplan iscensätter Syriza den av kapitalet begärda massakern på välfärden, landets mindre jordbrukare drivs i konkurs och stora nationella tillgångar som flygfält och hamnar väntar på nya utländska ägare.

I utrikespolitiken har Syrizas försvarare tidigare försökt att skylla på sin lilla koalitionspartner, nationalisterna i De Oberoende grekerna. Utrikesministern Nikos Kotzias som i somras sa att grekerna måste ”lära sig att älska Israel” kom från denna reaktionära lilla juniorpartner liksom försvarsministern Panos Kammenos som bekräftat sin kärlek till Israel genom att fortsätta de militära samövningarna med denna nykoloniala apartheidstat.

Men nu kan gycklarna som försöker försvara Syriza kasta sina teatermasker. Vänster- och högerhand i den grekiska regeringen är helt samspelta. När Tsipras i slutet av november kom till Jerusalem, för att hjärtligt och mycket jovialiskt diskutera gemensamma ekonomiska projekt (”Greker och israeler har en naturlig samhörighet” hette det på presskonferensen), passade den forne vänsterledaren på att i ett storslaget politiskt finalissimo göra det som inte ens Washington vågat, alltså att i praktiken erkänna det annekterade Jerusalem, vilket ligger på ockuperad mark, som Israels legitima huvudstad: ”Det är en stor ära att få vara i er historiska huvudstad”, utbrast han underdånigt samtidigt som han signerade Netanyahus ”Gyllene gästbok”. Väl hemma i Aten tackade Tsipras för besöket genom att låta sin regering meddela att Grekland struntar i EU:s krav på att produkter från det ockuperade Västbanken inte får märkas med ”Made in Israel”.

Lägligt nog kom också Israels nära samarbetspartner, Egyptens al-Sisi, till Aten i tisdags. ”Ert besök inleder en ny period av nära samarbete mellan våra två länder”, underströk Tsipras. ”Nära band mellan Grekland och Egypten kan bli en katalysator för regional stabilitet”, menade han vidare och syftade då främst på gemensamma militära projekt ”i kampen mot terrorismen”. Al-Sisi för sin del betonade förnöjt att Grekland på “ett uppriktigt sätt fört Egyptens röst (åsikter) vidare till våra europeiska vänner”.

Grande finale! Alexis Tsipras spelar fyrhändigt både med Benjamin Netanyahu och Abdel-Fattah al-Sisi! Inrikes- och utrikespolitik i en samspelad reaktionär symfoni.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

G2 mellan hopp och förtvivlan i kålrotens tecken.

Toppmötet i Alefjäll gick som vanligt av stapeln i september. Inte för kallt för lite promenader. Inte för varmt för att orka diskutera och skriva. Kort sagt ideala förhållanden för ett toppmöte till vilket vi bara inbjudit oss själva. Givande prat och god mat njuter man bäst av på tum man hand.

Politiska diskussioner, korridorprat och inte minst en tur i ekan med kamraten Tomas Johansson för att testa fiskelyckan i Ljungskiles vatten stod på dagordningen. Som synes ett avslappnat program i paritet med toppmötets inflytande över världspolitiken. Vi är vad vi är –två gamlingar som likt gubbarna på balkongen i Muppet show kommenterar om allt och alla.

På väg ut till fiskevattnen.

Men ålder och självkännedom är inget hinder för att inse att under det gångna året i Europa har vi upplevt den mest dramatiska politiska händelsen sedan den portugisiska revolutionen våren 1974. Det grekiska dramat har hållit oss i ett mentalt järngrepp alltsedan vänsterpartiet Syriza vann det grekiska parlamentsvalet i januari.

Trots snart fyrtio år i Bryssel sitter spöt i handen som det ska.

Vi var entusiastiska och hoppfulla eftersom Syrizas raketfart upp till största partiet från att bara några år tidigare legat kring fyra procent i opinionen visade att den reaktionära åtstramningspolitik som Europas borgare tvingar på befolkningen i land efter land inte går obemött fram.

De traditionella partierna som de grekiska sossarna i Pasok smälte ihop till obefintlighet på kort tid efter att ännu 2009 haft egen majoritet i parlamentet. Vi ser det som bevis för att de som talar i de arbetandes namn och samtidigt driver på den nyliberala agendan i Europa inte ostraffat gör som de vill. Det finns en smärtgräns där vanliga människor, i industri, service och administration, får nog och där deras frustration helt plötsligt tar sig parlamentariska uttryck. Då kan gamla partier som regerat i decennier kastas på sophögen av väljarna på nolltid.

G2-mötet präglas varje år av intensiv aktivitet.

Syriza vid makten gav hopp men Tsipras regering visade redan i februari att viljan att nå ett avtal med Trojkan var större än beredskapen att med alla medel sätta stopp för den katastrofala åtstramningspolitiken som drivit Grekland till ruinens brant.

På nytt tändes ett starkt hopp när befolkningen med ett rungande Oxi uppmanade Tsipras och hans regering att stå upp för Oxi och vägra diktaten från Bryssel. Men hoppet följdes omedelbart av förtvivlan när Tsipras valde att tolka ett nej till Trojkans åtstramningspolitik som ett ja till nya förhandlingar i Bryssel, där det snabbt visade sig att rädslan för att ta ett steg ut i det okända var starkare än viljan att infria de vallöften som lyft fram Syriza som språkrör för majoriteten av landets arbetande.

Syrizas kapitulation inför Trojkans absoluta Nein till lättnader i den ekonomiska politiken är ett stort nederlag, för den grekiska vänstern i sin helhet eftersom den gått försvagad ur kraftmätningen med Bryssel. Det är också ett stort nederlag för den radikala vänstern i hela Europa eftersom den visade sig sakna tillräcklig kraft för att mobilisera till solidaritet med det grekiska folkets kamp för ett stopp på den nyliberala krispolitiken.

Vaktchefen ständigt på hugget innanför dörren

Ja, hopp och förtvivlan dominerar som sagt. Men det finns nyanser på skalan mellan hoppet och desperationen. I kålrotens tecken finns också vänskap och livsglädje för att inte tala om matglädje. När makrillen från utfärden med resen Johansson var uppäten, fanns det skaldjur från Ale torgs fiskhandel att njut av. Vaktchefen Freja som blivit lite rund om magen sedan fjolårets vaktpass hade inte heller i år mycket att göra. Inga attentatsmän syntes till och hon kunde ägna sig åt smaskiga rester.

Är det toppmöte måste deltagarna spisa kungligt.

Festmiddagen som avslutade det i Alefjäll världsberyktade toppmötet gick inte av för hackor samt speglade deltagarnas ålder och kultur. Den kokta läggen och senapen passade perfekt med rotmoset. Kålrotens år är slut. Vilket tecken nästa års möte kommer att hållas under vet bara de politiska gudarna. Kanske i den spanska paellans.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Från lokomotiv till släpvagn.

Fyra tusen miljarder dollar har gått upp i rök på den kinesiska börsen. Bilder på förlorare med tomma ögon rullas ut i världspressen som talar om en krasch med många förlorare. Enligt finansmedia finns det omkring nittio miljoner småsparare som spelat på börsen. Som alltid när det uppstår en spekulationsbubbla är det de som sist hoppar in i virveln som kommer ut först, knäckt och med tomma fickor. Ändå är den kinesiska börsen av liten betydelse för landets ekonomi. Det är mindre än tio procent av hushållen som innehar aktier medan det är över sextio procent i exempelvis USA.

Den verkliga krisen som har stor betydelse för världsekonomin och som håller byråkraterna i Peking vakna finns i den reella ekonomin. Missförstå mig rätt. Finans och börser är också reella men i fallet Kina är börsens betydelse som sagt liten jämfört med i USA eller Sverige för delen. Den varuproducerande industrin finansierar sig på andra sätt än via aktieemissioner.

I snart trettio år har landets ekonomiska tillväxt varit tvåsiffrig och genomgått en historisk omvandling från ett extremt fattigt land med den stora majoriteten av befolkningen boende på landsbygden till att över hälften av befolkningen sedan ifjol är bosatt i urbana industricentra och megapoler som Shanghai med sina 22 miljoner människor.

Det är den snabba omvandlingsprocessen som nu verkar gå in i en långvarig kris där ekonomiska motsättningar och ekologiska barriärer reser sig. Ekonomisk expertis hävdar sedan länge att landets tillväxt måste ligga över sju procent av bruttonationalproduktion för att de 80 miljoner ungdomar som varje år stiger in på arbetsmarknaden ska kunna sysselsättas. Pekings prognos för 2015 ligger på sju procents tillväxt. Men mycket talar för att det är långt över den verkliga tillväxten som enligt finanspressen snarare kommer att ligga mellan fyra till fem procent.

Sett till regimens extremt expansiva ekonomiska politik under och efter den internationella finanskraschen 2007-2008 är ett slutresultat på en för Kina så medioker tillväxt ett nederlag för den enväldiga partiledningen som är beroende av att ses som garanten för stabilitet och ekonomiska förbättringar.

Den expansiva politiken, med låga räntor, i det närmaste obegränsad tillgång till lån för lokala regeringar och statliga industrier ledde till en investeringsboom utan like, allt för att hindra den internationella finanskrisen att slå hårt i Kina. Den av regimen oönskade baksidan av stimulanspaketen är den enorma överproduktionskris som formades, framför allt i byggbranschen och nära beroende industrier som cement-, stål- och annat byggmaterial. Sedan början av 2015 har också bilbranschen stora svårigheter med starkt sjunkande försäljning.

Inte mindre än 24 nya städer har byggts per år sedan krisen 2008. Men köpare av lägenheter och villor finns inte där och seriösa beräkningar antyder att närmare 50 miljoner lägenheter står tomma eller halvfärdiga i de ”spökstäder” som regionala regeringar byggt. Lyxprojekt som ”Jingjin New City” i närheten av den numera ökända hamnstaden Tianjin står tomma. Två tusen villor har redan byggts och fyra tusen till är planerade. Om de blir av verkar inte troligt eftersom en stor del av de redan färdiga villorna är tomma eller övergivna. De generösa krediterna som finansierat de regionala myndigheternas byggboom har getts av de statliga investeringsbankerna.

Resultatet av den ohämmade kreditgivningen är ett skuldberg i samhället som saknar motstycke. De samlade skulderna i landet, privata och offentliga, har fyrdubblats från 2007 till 2014, upp från 7 tusen miljarder dollar till 28 tusen miljarder dollar vilket är 244 % av BNP. Ett skuldberg som kan ge skrämselhicka för fler än tyske finansministern Schäuble.

Den förda ekonomiska politiken kan verka irrationell sett till den enorma överproduktionen i vissa branscher och de gigantiska investeringarna i infrastruktur som i många fall är ”motorvägar till ingenstans”. Förklaringen är politisk. Kommunistpartiets byråkratiska envälde är beroende av tillväxt till varje pris. I det oskrivna avtal mellan befolkningen och diktauren som fungerat i ett par decennier gäller principen –ni håller käften och vi levererar höjd levnadsstandard. Det är källan till den stabilitet som omvärldens maktelit beundrat och hyllat.

Därför är den stagnation som överproduktionen skapar ett starkt hot mot härskarna i Peking. Det hotar deras legitimitet och kapacitet att leverera vad som befolkningen förväntar sig. Så har exempelvis lönerna i genomsnitt ökat med 10 procent per år vilket den ekonomiska krisen nu kan sätta stopp för.

Krisen 2007-08 kunde regimen möta med det enorma stimulanspaket som sattes in. Det fick även internationella följder. På grund av den kinesiska ekonomins storlek och den samtidiga recessionen i USA och Europa tog Kina för första gången i historien över rollen som världsekonomins lokomotiv. Kinas import av råvaror höll uppe världshandeln och gav för ett tag länder som Brasilien, Ryssland och Sydafrika draghjälp och förhoppningar om en lysande framtid. Brasiliens industrier stagnerade medan regimen och landets kapitalister satsade stort på råvarusektorn för export till Kina som tycktes kunna sluka hur stora volymer som helst.

De förhoppningarna är nu grusade. Kinas import av råvaror har minskat drastiskt sedan mitten av 2014 och investeringarna i byggsektorn ligger nere. Det är i första hand Brasilien som drabbats när nu det kinesiska lokomotivet stannat av och självt är i behov av draghjälp. Vad det kommer att betyda för världsekonomin återstår att se. Det är inte givet att USA eller Europa kan hålla uppe farten på tåget.

Den senaste tidens drastiska utveckling på börserna i Kina och byråkratins ekonomiskt politiska zig-zag-svar visar att en rad oförenliga målsättningar omfattas av den härskande eliten i Peking och ”mandarinerna” i landets regioner.

Centralmakten är beroende av en stark tillväxt för att bevara sin politiska legitimitet. Därför har landets statliga banker gett i stort sett obegränsade billiga krediter till de regionala regeringarna och de statliga industrierna. Men eftersom i många fall personer i den lokala makteliten samtidigt är de största kapitalisterna blir det vinstgivande att investera i projekt som inte skulle genomföras utan överflödet av statliga krediter som lagras på skuldberget.

Det är också en klar motsättning mellan partiapparatens behov av att kontrollera allt i samhället samtidigt som den säger att marknaden ska styra produktion och konsumtion. Sättet att hantera börskrisen är ett tydligt exempel på partiledningens zig-zag mellan oförenliga mål. Så sent som i april i år hyllade regeringen börsernas luftfärd och manade befolkningen att ”spara” på börsen. –Vi har bara sett början på uppgången, hävdade premiärministern.

Två månader senare börjad bubblan spricka och de av propagandan stimulerade småspararna som hoppat på tåget sist att tappa alla sina ”besparingar”. I ren panik beordrade Peking statliga banker och aktiemäklare att stödköpa aktier, det vill säga hålla trycket uppe i spekulationsbubblan. Flera hundra miljarder dollar lyckades stoppa raset i ett par dagar. Sedan började det på nytt pysa ur bubblan, med ett lappkast i Peking som följd.

Stora aktieägare förbjöds att sälja och ett tusental börsnoterade bolags aktier drogs tillfälligt bort från marknaden. Det bestående resultatet av regeringens motsägelsefulla agerande är kanske inte ekonomiskt i första hand. Börsens roll i Kina är som sagt inte stor. Men en politisk myt har delvis raserats, nämligen den att den kinesiska statsledningen är en skicklig administratör med överblick av vad den gör. Att samtidigt stimulera de ”fria marknadskrafterna” och behålla en stark kontroll över allt som sker i samhället är inte möjligt i längden.

Samma motsättning kommer till uttryck i de ständiga kampanjerna mot korruption och maktmissbruk. Det finns många skildringar av hur korruptionen är en del av vardagen i hela samhället, ifrån minsta by upp till toppen av statsapparaten. I den speciella form av kapitalism som utvecklats i Kina är den lokala kapitalisten oftast också den lokala chefsbyråkraten och så vidare upp i toppen där partichefernas söner och döttrar är familjernas kapitalister. President Xi-Jinpings pågående kampanj mot korruptionen ska mer ses som en intern partistrid mellan olika fraktioner inom partieliten än som ett seriöst försök att stoppa korruptionen.

Så länge Kina förblir en diktatur styrd av ett partis envälde kommer korruptionen och maktmissbruket att bestå och göra det allt svårare för Deng Xiaopings efterföljare att framstå som garanter för ökad välfärd och social stabilitet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Hur ska socialister hantera regeringsmakten? Svar till Johan Ehrenberg i debatten om Syriza.

I Grekland korsas svärden och hårda hugg utdelas i debatten mellan olika strategiska uppfattningar om hur socialister ska hantera regeringsmakten. I många av Europas vänsterrörelser som Podemos, Bloco de Esquerda, NPA, Die Linke och Enhedslisten sprider sig frågorna och svaren på vad som kan göras likt ringar på vattnet.

Men i Sverige är det tunnsått, egentligen ofattbart glest med inlägg om hur vår övergång till ett annat samhälle skulle se ut. Här är vattenytan nästan spegelblank och som Göran Greider konstaterar i Expressen har det i Sverige dessutom blivit ”tabubelagt att kalla sig socialist”. Många vänsterdebattörer verkar vara besatta av narcissistisk identitetspolitik eller att bara om och om igen uttala sin avsky över Sverigedemokraterna samtidigt som de har en beröringsskräck när det gäller frågan om vad vi socialister vill göra när det gäller klassförtryck, borgerlig statsbildningar och regeringsmakten. Detta trots att Syrizas försök – och sedan misslyckande – med att i regeringsställning konfrontera Bryssels nyliberalism – är strategiska och taktiska erfarenheter som har vittgående konsekvenser för oss alla. Vänsterpartiet verkar mest att försöka komma undan det hela genom att ta ett djupt andetag och sedan hålla sig helt still under den stormiga vattenytan.

Tidningen ETC är ett undantag, där har reproducerats mycket material om krisens Grekland. En hel del motinformation till den borgerliga desinformationen samt olika vinklingar och tolkningar av hur grekiska socialister diskuterar regeringsmakten. För mitt gamla husorgan, tidningen Internationalen, där jag under åren har medverkat på olika sätt, gäller samma sak. En del material där har jag själv stått för och i en längre artikel om Grekland och ”Den orealistiska realismen” hävdade jag att ETC:s ansvarige utgivare och profil utåt, Johan Ehrenberg, i och med Syrizas kapitulation i Bryssel hamnat i ett svårt dilemma med sin EU-positiva utgångspunkt. Ehrenberg ilsknade till och menade i ett genmäle att jag i gammal sekterism rotade i gamla frågeställningar i ett försök att missleda ungdomen.

I dag fredag, finns mitt svar i Internationalen. För att göra det enkelt för de läsare av vår blogg som inte läst de tidigare inläggen återger jag nedan, i omvänd ordning, alla de tre artiklar som Internationalen har publicerat. Mitt svar i dag ligger alltså först. Min tidigare artikel från Internationalen i bloggens något längre utgåva.

I sin kritik av min artikel ”Den orealistiska realismen” målar Johan Ehrenberg upp en bild av mig som en vresig, bitter gubbe som försöker ”missleda unga läsare utifrån nån gammal sekteristisk ilska från en gammal debatt”.

Han tecknar en bild av en åldrande man som förför ungdomen genom att riva i gamla sår…

Men Ehrenberg kan inte låta bli att själv pilla i sårskorporna. I debatten om ett svenskt medlemskap i EMU ansåg han att Sverige kunde föra en mer radikal politik med euron som valuta än med vår gamla krona. Sveriges budgetpolitik sägs sedan vara beviset för att han har rätt. Men det enda Reinfeldts regeringar bevisat, liksom för övrigt Camerons åtstramningar i Storbritannien, är helt enkelt att de EU-motståndare har fel som lever i tron att en nationell valuta i sig skulle vara ett hinder för en nyliberal, reaktionär politik.

Sanningen är att både medlemsstaterna i EMU, liksom de utanför valutaunionen, kan föra en hur reaktionär politik som helst, de enda spärrarna mot detta är nu som tidigare ett folkligt motstånd. Inom EMU:s ramar är det däremot inte möjligt att föra en egentlig radikal politik! Inte med de styrkeförhållanden som i dag gäller mellan klasserna.

Valutaunionen är ett övernationellt beslut, en del av projektet att på sikt skapa en enda europeisk borgerlig statsbildning. EMU är inte en naturlig slutpunkt, en konsekvens av en ekonomisk utveckling där de olika staterna går i samma takt. Resultatet är att den tyska D-marken devalverats samtidigt som många nationella valutor i framförallt Sydeuropa och i de gamla öststaterna fått en kraftig helt orimlig revalvering, trots den mycket lägre produktiviteten i dessa länder. Dessa staters felaktiga ”växelkurser” och därmed deras tidigare för låga räntor har EU sedan tagit itu med genom att kräva en ”inre social devalvering”.

Det som gäller är helt enkelt att man får föra en hur reaktionär politik som helst inom ramarna för EMU (Litauen) men däremot inte ens ta de första stegen i ett program för en radikal vänsterpolitik (Grekland).

”Inga uppoffringar för euron”, hette det i Syrizas segrande valprogram i vintras. En klok inställning där man inte framför sig skjuter krav på en nationell valuta som villkor för en radikal politik. Partiet utgick i stället från människors sociala behov.

Men nu offrade Tsipras i stället allt för euron.

I strid mot partiprogrammet, tidigare vallöften och mot partidemokratin utlyste han ett brådstörtat nyval där folket egentligen uppmanas att rösta om hans eget vara eller inte vara. Tsipras ska tack vare sin personliga popularitet ha skapat sig ”ett eget parti” med väljare till höger om sin egen rörelse. Ett renoverat socialdemokratiskt PASOK. Han agerar som en parlamentarisk ”caudillo” innan den beslutade åtstramningen känns av i människors hud och det blir nu väljarna som hastigt får fälla utslag när det gäller hans förda politik, inte Syrizas medlemmar.

Alexis Tsipras och Panagiotis Lafazanis.

I går vapenbröder. I dag ledare för olika partier.

En vändning som tvingat vänsteroppositionen i Syriza att brådstörtat bilda ett eget nytt parti, Folklig Enhet. Ett parti som på några veckor ska försöka börja återskapa en politisk rörelse med utgångspunkt från Syrizas program. På samma sätt som jag tyckte att det var rätt av mig och andra socialister att ha en positiv inställning till Syriza, utan att omfamna allt partiets stod för, i synnerhet inte då dess förlamande ”förhandlingsstrategi” det senaste halvåret, menar jag att vi i dag måste ge ett kritiskt stöd till den nya partibildningen.

Jag skrev i mitt första inlägg att nederlaget i Bryssel innebar att Ehrenberg med sin EU-positiva utgångspunkt (en konsekvent strategi sedan EMU-valet 2003) om att det går att reorganisera unionen till ett vänsterprojekt, nu hamnat i ett dilemma. I och med den partisplittring som äger rum tvingas han förr eller senare att ta ställning mellan de stridande partiprojekten. Han nöjer sig säkert inte med rollen av att bara vara en kommenterande tidningsman.

Som ”en åldrande man” hälsar jag själv med stor glädje nyheterna om att det främst är medlemmarna i Syrizas ungdomsförbund som nu lämnar sitt gamla parti och vänder sig till Folklig Enhet. Som den tyske revolutionären Karl Liebknecht en gång sa ”Ungdomen är revolutionens stormsvala”.

Göte Kildén

Det är bra att Internationalen börjar diskutera konsekvenserna av Eurogruppens utpressning mot Greklands regering och det är utmärkt att man rapporterar från Syrizas olika tendenser så att alla kan lära sig av de grekiska diskussionerna. Själv tycker jag det är väldigt spännande att läsa Varoufakis, Lapavistas, med fleras, olika snabba reflektioner kring det brutala avslöjande som skett av eurogruppens odemokratiska makt. Liksom den tyska ledningens avsikt att använda kontrollen över ECB och euron i försöken att stoppa alla försök till en utmaning av den nyliberala politiken.

Men det vore hälsosamt om man kunde föra en öppen diskussion utan att som Göte Kildén medvetet missleda unga läsare utifrån nån gammal sekteristisk ilska från en gammal debatt.

Johan Ehrenberg i talarstolen. När det gäller Syrizas tudelning nöjer han sig säkert inte med att bara var en kommenterande tidningsman.

Jag har självklart aldrig sagt att EMU automatiskt innebär en möjlighet till mer radikal politik, jag skrev 2003 att SVERIGE (det var det vi diskuterade) inom EMU kunde föra en betydligt radikalare ekonomisk politik än vad svenska regeringar gjorde.

Och det har ju visat sig rätt.

Sverige har haft värre åtstramning och utveckling utanför EMU. Den svenska nyliberalismen är betydligt extremare än den tyska eller franska när vi pratar budgetpolitik. (Har någon glömt var världens största skattesänkningar har genomförts och under vilken valutaregim?)

Att då ta en sån debatt och föra över till dagens situation, efter världskapitalismens finansiella sammanbrott 2008 och den efterföljande nyliberala angreppspolitiken på löntagare (genom bland annat överföring av alla privata bankskulder i EU till statliga skulder) är att göra en seriös diskussion omöjlig.

Och att citera en text som handlar om att de som kallade utvecklingen under de mest kritiska dagarna för en ”kapitulation” när det betydde att man aldrig (från svensk regering till exempel) erkände utpressningen från ECB och Eurogruppen blir också fel. Det var desinformation man sysslade med eftersom man inte berättade hela sanningen. (DN var värsta exemplet). Att Dagens ETC med andra lyckats sprida fakta och berättelser som visar spelet bakom utpressningen gör att vi idag inte har samma desinformationsmur när man talar brett och offentligt om krisen i Grekland.

Att Tsipras däremot nu gett upp är väl inget att diskutera. Vem har missat det? Kildén citerar en mening men missar den viktiga fortsättningen: ”Syrizas försök har visat att en alternativ politik inte accepteras inom euron. Problemet för alla oss socialister är att INGET land och ingen regering kunnat driva en vänsterpolitik sen 1990 talets början.”

Den gamla vänstern står inför en jättekris i Europa. Socialdemokratin en kanske ännu större.

Det kommer säkert födas en ny vänsterpolitik som bygger på diskussioner där man försöker utgå ifrån att man ska förstå den man debatterar med, inte försöka missförstå.
Många äldre vänsterdebattörer kommer att automatiskt och självmant utesluta sig från sådana diskussioner. Snälla, gör inte det. Sekterismens fördummande tid är över.

Johan Ehrenberg

En tidig januarimorgon år 49 f.Kr. valde Julius Caesar att gå över floden Rubicon söder om Ravenna med sin stridserfarna  Legion X Equestris (Tionde beridna legionen) för att sedan marschera mot det republikanska Rom och bara ryktet om trupprörelsen fick motståndarna att ge upp eller fly, det strategiska målet, den politiska och militära makten i Rom erövrades och republiken inledde en övergång till kejsardöme. En politisk revolution som förändrade romarrikets styre.

Rubicon, floden med namn efter sitt röda sediment, var ett landmärke i gammal romersk lagstiftning. De underordnade fältherrar eller guvernörer som styrde utanför imperiets hjärta, dess nära landområden, fick inte korsa floden utan att upplösa och avväpna sina trupper. Tog man sig över med soldater till Rubicons södra flodbädd utan att göra detta var det samma sak som uppror mot Rom. En strategi utan återvändo, där ett misslyckande var samma sak som avrättning, både av befälhavaren och av varje enskild soldat i hans trupp.

Den 20 februari i år korsade Tsipras och Syrizas ledning med honom om inte Rubicon så åtminstone dess biflöden genom att acceptera en förlängning av det Andra åtstramningspaketet från trojkan i Bryssel. Trots att det sågs och beskrevs som en taktisk reträtt, en kompromiss, ett försök att hämta andan från trojkans strypgrepp, innebar det att Syriza här gav upp det antikapitalistiska program, som antogs i Thessaloniki 13 september 2014 och av Alex Tsipras i valkampanjen före segern 25 januari i år lyftes fram ”som icke förhandlingsbart”. Det var med denna första kapitulation en ny ”realistisk strategi” myntades i hopp om att med äran i behåll kunna förhandla fram en hedervärd kompromiss.

Greklands BNP har sjunkit mer än 25 procent sedan 2007

Oavsett vilka tankebanor som tidigare kan ha korsats i huvudena hos Tsipras och hans kamrater var regeringens beslut att ta ansvar av det från högern och socialdemokratin ärvda Andra åtstramningspaketet definitivt ett medvetet skifte av strategi. Från antikapitalism till ett försök att i förhandlingar, och med hopp om solidaritet från Europa socialdemokrati, få Europas stater att mildra åtstramning och tysk budgetdisciplin till förmån för en mer expansiv keynesiansk finans- och budgetpolitik.

Anspråken på att åtminstone börja förändra också sociala egendomsförhållanden dumpades. Syrizas legendariske ikon från det grekiska motståndet under Andra världskriget, Manolis Glezos, i dag en av partiets parlamentsledamöter i Bryssel sammanfattade vändningen i mycket raka, men i sak helt korrekta ordalag:

”Det faktum att trojkan har döpts om till ”institutionerna” och åtstramningspaketet nu kallas ”överenskommelsen” samt att långivarna får heta ”partners” – ungefär som att kalla kött för fisk – förändrar inte det som gällde tidigare”.

”Överenskommelsen” från den 20 februari löpte fram till och med den 20 juni och under denna tid flyttade Syrizas ledning mycket av sin fokus bort från mobilisering av sin sociala bas till de medialt hela tiden mycket uppskruvade förhandlingarna med Eurogruppen. Partiets väljare, arbetande och arbetslösa, ungdomen samt andra utsatta grupper hänvisades till att passivt följa och diskutera dramaturgin på gatans caféer, i arbetsplatsernas fikarum eller i hemmen framför TV-skärmarna. Konflikterna på arbetsmarknaden klingade av och det blev färre politiska massmöten på torgen. De nästan rituella generalstrejkerna ställdes in. Referenserna till nationellt ansvar blev fler, samtidigt som de till arbetarrörelsens målsättningar blev färre.

Många av Syrizas`anhängare både i Grekland och i Europa hoppades nog ändå i det längsta innerst inne att Tsipras och Varoufakis med sina löften om eftergifter och möjliga kompromisser aldrig själva trodde på en ”hedervärdig uppgörelse” utan endast såg det som en taktik för att vid det oundvikliga sammanbrottet i förhandlingarna kunna lägga skulden på trojkan.

Nu släpar människors politiska ideologier och retorik ofta långt, långt efter den krassa verkligheten och så sent som den 25 maj kunde därför partistyrelsen ändå i ett uttalande med fet stil hävda att:

”Under fyra månader, dag efter dag, har vi hänvisat till de röda linjer vilka folket själv drog upp den 25 januari (valsegern). Regeringen kommer aldrig att skriva under ett nytt åtstramningspaket”.

Det var denna markering som gjorde att Tsipras – trots löften om motsatsen – aldrig kallade in ett nytt möte med partiets högsta beslutande organ innan han i Bryssel natten till den 13 juli kapitulerade för Wolfgang Schäubles drakoniska ultimatum. Han och det Verkställande utskottet valde i stället att denna natt korsa Rubicons huvudström.

Caesar intog Rom och segrade med hjälp av sina mest disciplinerade och stridserfarna soldater. Tsipras kom avväpnad och hjälplös till Bryssel, förnedrades av dess makthavare och sattes sedan att styra Aten i än värre banor än tidigare. Han blev ”ståthållare” åt den tyska övermakten, tvingades att sätta sig över Syrizas interna partidemokrati och överge sina mandat från tidigare kongresser, liksom manifestet i Thessaloniki samt alla viktiga budskap till väljarna under vinterns valkampanj.

Hur han och kretsen kring honom ska hantera medlemmarna i det egna partiet och striden om partiets inre själ vet de nog inte ens själva. En majoritet av sittande partistyrelse har i ett öppet brev tagit avstånd från regeringens kapitulation. Liksom de stora partidistrikten i Aten och Thessaloniki och partiets ungdomsförbund. De försöker också att vinna stöd utanför de egna strikta partileden för sitt alternativ.

Den oundvikliga sammandrabbning som närmar sig kommer därför att handla om det nya strategiska paradigmskifte som partiledningen vill ha accept för, vilket är en lika naturlig som logisk konsekvens av kapitulationen 20 februari. Den vill nu gå från startpunkten om att Syrizas regeringsinnehav, med stöd av Europas vänster, i praktiken skulle kunna bryta upp Lissabonfördragets grundlag med sina marknadsliberala traktat, en politik för skuldavskrivningar och investeringar i stället för privatiseringar och rigorös tysk budgetdisciplin, till att själv ta regeringsansvar för sociala försämringar, höjd pensionsålder, en sönderfrätt arbetsrätt samt omfattande utförsäljningar av gemensam statlig egendom.

Vilken väg för Europas nya vänsterpartier. Här Tsipras och Podemos ledare

Pablo Iglesias på ett grekiskt valmöte med Syriza i vintras.

I en minst sagt förskönande omskrivning säger Tispras själv att en extra partikongress måste ”omfokusera målen” och enligt journalister på plats väntar sedan nyval i november.

Strategidiskussionen i Grekland om ”vänstern och regeringsmakten” berör i högsta grad alla socialister i Europa och självklart då också för oss i Sverige. Så här mitt i mångas semestertider har debatten ännu inte satt fart. Men Johan Ehrenberg, ägare och ansvarig utgivare för ETC, har kommit med en del reflektioner. Men med sin egen EU-positiva utgångspunkt, att det går att reorganisera unionen till ett vänsterprojekt, har han hamnat i en svår dilemma. I den svenska folkomröstningen om euron 2003 hävdade han bestämt att ”möjligheterna att föra en radikal ekonomisk politik är störst inom EMU”. I nutid har han hela vägen från Syrizas valseger fram uppgörelsen 13 juli därför ganska självklart haft förståelse för regeringens strategi och blev därför med rätta upprörd över att exempelvis Magdalena Andersson bara ville tala om Greklands skuld utan att med ett ord berätta om Bryssels utpressning. Men menade samtidigt att det var ”fantastisk desinformation” att tala om en kapitulation från Syrizas sida. Varför det? Ehrenberg slår ändå själv fast att han egentligen hade fel, då 2003, genom att i dag konstatera att: ”Syrizas försök har visat att en alternativ politik inte accepteras inom euron”.

Alla vi i vänstern är överens om att Eurogruppen bär huvudansvaret för den förnedring vi tvingats att vara åskådare till. Ehrenberg har också haft helt rätt när han radat upp alla de svårigheter som finns med en nationell dracma som en del av en reorganiserad grekisk kapitalism. Men nog kapitulerade Tsipras? Han var inte tvingad att offra sig, att böja sig för torterarna och då ska vi inte låsa oss fast vid dramats sorgliga upplösning där Syrizas helt värnlösa förhandlare gått över Rubicon och kom till Bryssel bara för att be om nåd. En annan politik, en annan strategi var möjlig, men då givetvis under den första tiden efter valsegern den 25 januari.

Offentligt opinionsmöte i går, måndag, med Vänsterplattformen i Aten.

Regeringen skulle för det första ha mobiliserat i stället för att demobilisera det folkliga Grekland. Den entusiasm och de förväntningar som fanns då, liksom vid folkomröstningen den 5 juli och som enligt den konservativa tidningen Kathimerini ”delade landet efter klasslinjer” och detta med en intensitet och eufori som var på gränsen till ”barbari”, dessa skulle man ha förstärkt genom att omedelbart genomföra de bärande delarna av sina vallöften. Eurogruppen skulle ha kontrats med löntagar- och regeringskontroll över bankernas kreditflöden, en egen skuldavskrivning, mått och steg för att införa en parallell valuta, kraftigt höjd beskattning av det rika Grekland, förberedelser för en Grexit från NATO samt inte minst en ständigt återkommande begäran till Europas löntagare och sociala rörelser om deras solidaritet.

Men, svarar säkert Ehrenberg och många ”realister” med honom. Det fanns och finns ingen majoritet i Grekland för denna socialistiska övergångsstrategi. Om vi bortser ifrån att politik ibland är att vilja och att det kan finnas en väldig dynamik, en verklig klassrörelse, om ett vänsterparti på allvar utmanar makten. Om vi trots denna möjlighet accepterar invändningarna som troliga. Ja, då återstod – och återstår – självklart plan B, nämligen att i ett nyval begära förtroende för detta program, samt att vid en förlust acceptera en återgång till rollen som ett trovärdigt oppositionsparti. Varför i expressfart göra om de misstag som i dag fått Europas socialdemokrati att krypa på sina knän? Bättre att låta de rikas partier ta ansvar för svältprogrammen och själv stärka alla folklig självorganisering i väntan på att tidvattnet vänder.

 Göte Kildén

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Aftonbladets Katrine Marçal hissar falsk feministisk flagg när hon skriver om ”äldre, argsinta, vita män”…

När Katrine Marçal skrev söndagens ledare för Aftonbladet hade hon säkert inte en av sina bättre dagar. Funderar man lite mer över alstret är det fullt av löst grundade påståenden och självmotsägelser. Faktiskt ett riktigt bedrövligt stycke.

En ung Katrine Marçal .Inte särskilt arg.

Om vi tar det från början så är hennes utgångspunkt att vi lever med i vad hon kallar för ”de argsinta, äldre, vita männens år”. I vilka länder, på vilken kontinent eller i vilken världsdel detta skulle vara aktuellt får vi aldrig riktigt reda på. För visst finns det gott om exempelvis äldre arabiska, afrikanska och asiatiska icke vita män som också är arga. På samma sätt som hos oss har dessa funnits och dominerat världen i årtusenden. Men läser vi henne välvilligt tycks det ändå vara i ”Västvärlden” som dessa arga, män har trätt fram, just i år. På samma sätt som med ett bra ”kantarellår” eller ett riktigt stort ”lämmelår”. Detta eftersom de geografiska nedslagen för hennes tes begränsar sig till Donald Trump och Bernie Sanders i USA samt Jeremy Corbyn i Storbritannien. För Marçal också naturliga val eftersom hennes utsiktsplats över världen numer är den anglosaxiska världen. Hon bor sedan flera år i London.

Men att alla tre är vita är i sammanhanget ointressant eftersom hon diskuterar partiledarkandidater i den mer eller mindre helvita Västvärlden. Att de är män och lite äldre är heller inget statistiskt signifikant för 2015. Det är en normalitet, år ut och år in. Även om det finns undantag. Den medelålders mycket ilskna och extremt framgångsrika franska kvinnliga oppositionspolitikern Marine Le Pen borde definitivt varit med i hennes sammanhang. Liksom Europas mest dominanta politiker, den sextioåriga Angela Merkel, som inte minst många greker, italienare, portugiser och spanjorer uppfattar som ilsken och tvärarg. Diskuterar vi bara oppositionspolitiker är det tveklöst den ”unge och sexige” Alex Tsipras som varit både mest argsint och mest framgångsrik bland sina väljare. Även om han nu helt plötsligt kommit överens med Bryssel för att i stället rikta sin ilska mot de rebeller i sitt eget parti vilka med rätta anser att han gjort en helomvändning och sviker partiets alla vallöften.

Marine Le Pen. En mycket argsint, medelålders, vit kvinna…

Hudfärg, kön och ålder har överhuvudtaget ingenting att göra med det som Marçal fortsättningsvis skriver om. Kanske är det bara ett försök att i nutid få bekräftat något hon funderat över i sin bok ”Det enda könet”, vilken sägs ska diskutera ”de relationer hon antar ska finnas mellan nationalekonomisk teori och ett universellt patriarkat”. I så fall förmodligen också helt utan bäring på en enda fast punkt.

Men hissar hon egentligen inte bara falsk feministisk flagg för att dölja ett betydligt smutsigare ärende? Låt oss se.

I ledarens fortsättning hävdar hon  att ”den politiska mitten har kollapsat och endast ytterkanterna verkar ha förmåga att entusiasmera människor”. Hur hon får ihop detta med de inledande opinionsframgångarna i primärvalen för den obehaglige republikanske reaktionären Donald Trump begriper jag inte. Läser man hennes text får hon inte ens ihop det själv: ”Donald Trump kampanjar på att vara socialt konservativ samtidigt som USA värderingsmässigt går åt andra hållet”. Detta eftersom att i USA, på samma sätt som i Europa, har visserligen hela det politiska fältet i språngmarsch förflyttat sig långt, långt åt höger, men det man skulle kunna kalla för ”den politiska mitten” av detta fält har ändå stärkts rent opinionsmässigt under samma färd. Vinner Trump oväntat primärvalen (vilket jag inte tror) och ställs mot Hillary Clinton i presidentvalet artar det sig till en katastrofal marginalisering för republikanerna och en stor framgång för just ”mittfältet” i amerikansk politik. Alltså raka motsatsen till Marçals första tes om att detta kollapsat.

Att jämföra opinionsframgångar för vänsterdemokraten Bernie Sanders med vänstersocialdemokraten Jeremy Corbyn ger däremot en del. Men inte på det bedrövliga sätt som Marçal gör. Historiskt saknar USA ett stort traditionellt reformistiskt arbetarparti vilket innebär att radikala, ibland klassgrundade opinioner artikuleras i det borgerliga Demokratiska partiet. Alltsedan det arga äldre vita paret Thatcher/Reagan plöjde mark för den nyliberala draksådden har klasskillnaderna i dessa bägge anglosaxiska länder fördjupats. Både brittiska Labour och demokraterna i USA har samtidigt i olika omgångar varit med om att fullt ut ta regeringsansvar för denna högerpolitik.  De har brukat den mark som Thatcher/Reagan plöjde.

Bernie Sanders. En mycket vred äldre man.

Därav den tidiga succén för Bernie Sanders kampanj där han sticker ut som en liten uppnosig rival till Clinton och ”de gamla demokraterna”. Men  för Labour har detta arv i dag blivit än mer betungande och lite av vägs ände. Åren med Blair och sedan de fortsatta opinionsåren med samma politik har varit förödande för partiets band med både fackföreningsrörelsen, radikala feminister, antikrigs- och miljöopinioner och därför också med partiets egna medlemmar och väljare. Men trots att Marçal alltså har säte i London har hon inte fattat mycket av det som hänt. Först konstaterar hon bara rakt av att Corbyn inte ”står för något” utan bara vill ”återföra renlärighet till den egna rörelsen”. I några meningar senare står han däremot helt plötsligt för något som skapat en väldig entusiasm: ”Jeremy Corbyns supportrar dras som flugor till hans budskap om totalt stopp för nedskärningspolitiken”.

En mycket ung, arg Jeremy Corbyn…

En vändning som starkt ogillas av Marçal eftersom Labour enligt henne ”i hög grad förlorade valet i maj på /grund av/ att det brittiska folket faktiskt stödde de konservativa åtstramningarna”. Men varje sansad valanalys pekar på en helt annan komplexitet. Hon förenklar väljarnas rörelser och undanhåller fakta bara för att få bevisat att den nyliberala ”mittpolitiken” är den enda vägen. Ser vi till resultatet så fick de konservativa knappt 37 procent av rösterna i valet. Noga räknat fick David Camerons högerparti förtroende av 11,334,576 väljare, detta i förhållande till landets 46,420,413 röstberättigade innevånare. Bara 66 procent av dessa gick alltså till valurnorna och det höga mässfallet för den brittiska demokratin berodde säkert till en hel del på missnöjet med ett tydligt vänsteralternativ. Labour fick mindre än väntat, bara drygt 30,4, vilket orsakades av att partiet förlorade flera av sina viktigaste flanker i valmanskåren.

Framförallt i Skottland där det nära nog utplånades till förmån för de skotska nationalisterna vilka i ett smått otroligt segerval kom att artikulera väljarnas besvikelse över ”Londons orättvisa sociala politik”. För övrigt anfört av den karismatiska medelålders arga kvinnliga vita partiledaren Nicola Sturgeon som sopade golvet med alla andra i TV- debatterna. Det gröna partiet i England gjorde ett segerval på ett program mot samma åtstramningar. Ett parti med som också har en medelålders arg, vinnande och vit partiledare (Natalie Bennett) vid rodret! Hundratusentals av Labours gamla arbetarväljare gick dessutom, övergivna av det egna partiet, av besvikelse i stället i en strid ström över till det högerpopulistiska och främlingsfientliga UKIP. Om man med ”mittpolitik” menar nyliberal socialdemokratisk politik kan man i vart fall i Storbritannien börja att tala om en kollaps.

Nicola Sturgeon. En både frän och karismatisk arg, medelålders kvinna.

Det är bara mot denna bakgrund som det går att förstå varför många år av politiskt missmod, hängighet och besvikelse i – och utanför – Labours egna partiled, helt plötsligt i partiledarstriden, har avlösts av en uppflammande entusiasm för Jeremy Corbyns kampanj mot ”mittens” ständiga och likartade nedskärningspolitik.

Det är också därför Marçal inte vill låtsas vid den. Hon försöker i stället att förenkla det uppror i Labour som äger rum till att bara gälla en fråga om moralisk hållning. ”Rättvist eller orättvist så är Tony Blair en av Storbritanniens mest avskydda politiker”, menar hon. ”Varje gång den tidigare Labourledaren har fattat pennan för att förklara varför Jeremy Corbyn är dum har tusentals supportrar strömmat till Corbynkampanjen”.

Vi ska intalas att det bara är detta som väljarna reagerat mot, inte hans politiska program. Blair har ”tjänat stora pengar på ett halvkorrumperat sätt” och svek därför till skillnad från den vardaglige Corbyn ”de sanna idealen”. I krönikans sensmoral, med en slak slutknorr, heter det därför: ”Att Jeremy Corbyn uppfattas som något annat än en vanlig räddhågsen och halvkorrupt politruk. Här har socialdemokratin, över hela Europa, onekligen något att fundera över”.

Mer än så blir det inte. Några funderingar hit och dit.

Men för alla de medlemmar som för länge sedan funderat färdigt har Marçal inte mycket till övers och det är också det som är meningen med denna ledare. Alla uppror mot den europeiska socialdemokratins nyliberalism ska stävjas. Det är därför den gamla studentpolitikern från Laboremus i Uppsala och sedermera till och med under en tid vikarierande chef för Aftonbladets ledarsida egentligen bara har ett enda syfte med sitt alster, att smutskasta Jeremy Corbyn så mycket som det överhuvudtaget går. Därav jämförelsen mellan denne och den reaktionäre multimiljardären Donald Trump. Ja, hon drar sig inte ens för att förfalska hans många decennier av envetet motstånd mot den egna brittiska imperialismen, dess kärnvapensrustningar och många krig. ”Unga britter dras inte till Corbyn för hans historia av att försvara och ursäkta tyranner som Slobodan Miloševi, Fidel Castro eller Muammar al-Gaddafi”, heter det i en avskyvärd skrivning som egentligen borde ha handlat om dennes motstånd mot Vietnamkriget, blockaden av Kuba, det brittiska koloniala våldet mot Irland, kriget i Afghanistan, Israels och Västvärldens förtryck av palestinierna, bombningarna av Belgrad, Moskvas Tjetjenienkrig och sist men inte minst Blairs Irakkrig. Marçal tycks leva i tron, eller vill åtminstone få oss att leva i tron, att Labours medlemmar bara reagerat mot Blairs ”halvkorrupta” leverne och inte mot hans skamliga Irakkrig. Dessutom, finns det en enda person i Storbritannien som kan bindas till ett nära samarbete med Libyens diktator Muammar al-Gaddafi, så är det inte Jeremy Corbyn utan just Blair själv. Paret al-Gaddafi/Blair hade under många år ett intimt samarbete och uppenbart till och med någon form av vänskap och förtroende för varandra. Al-Gaddafi hjälpte bland annat Blair med att i sina fängelsehålor tortera brittiska fångar…

Den norska mediahydran Schipstedt äger i dag Aftonbladet till 91 procent. Men via LO och ett gällande avtal kontrollerar den svenska socialdemokratin fortfarande dess ledar- och kultursidor. Katrine Marçal är därför inte bara en vilsen krönikör, som under falskt feministiskt flagg om ”äldre, argsinta vita män”, smutskastar inte bara Corbyn utan också en stor del av Labours medlemmar, hon begår helt enkelt detta sitt tarvliga värv i namn av att vara ett språkrör för den svenska socialdemokratin.

Vågar vi hoppas på motreaktioner? Eller finns det inga motvindar alls i ”rörelsen” mot den egna nyliberalismen?

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,