Syriza segrade – men ingen dansande Zorba syntes på Atens gator…

I det grekiska valet segrade vänsterpartiet Syriza och dess karismatiska ledare Alex Tsipras i kampen om regeringsmakten över gamla högerpartiet Ny Demokrati.

Med närsynta parlamentariska glasögon kan detta givetvis läsas som att det nu väntar en skördetid för vänsterpolitik i Grekland. Med hela sju procents försprång över det så korrupta och misskrediterade politiska etablissemanget och med det lilla nationella högerpartiet Oberoende greker som en politisk dvärg i en kommande regeringsbildning borde nattens firande på det berömda Syntagmatorget ha varit en klang och jubelföreställning utan dess like.

Men så var det inte. Visst. Segern räckte för tillräckligt med jubel för att media skulle få sina bilder. Men det var mycket glest framför alla kameror, bara några hundra människor i jämförelse med de tusentals människor som dansade på torget efter folkomröstningen 5 juli eller efter det tidigare segervalet i januari.

Många av de som en andra gång röstade fram Syriza till ett segerval ville inte ha tillbaka den korrupta högern i regeringsställning. Tsipras och hans gruppering i Syrizas ledning hade ”trots allt försökt sig på ett motstånd mot trojkan”. De hoppas säkert också att partiet ska leva upp till sina vallöften om att göra slut på det mygel och den korruption som i så många år har frätt sönder den grekiska statsapparaten. De grekiska väljarna är också rädda för att bli ett land där dörrarna stängs till det övriga Europa. De vill inte bli ”ett andra Albanien”.

Men samtidigt vet alla att det inte blir någon skördefest på bra många år. Med Syriza och Tsipras vid makten har EU fått en garanti för att Greklands tredje brutala åtstramningsavtal ska fullföljas. I Bibeln fick vi läsa om att ”Josef i Egyptens land berättade för Farao att hans drömmar innebar att det först skulle komma sju goda, feta år och därefter sju svåra, magra år”, en profetia följd av det visa rådet att under de goda åren samla på sig så mycket mat att landet skulle överleva de nödår som väntade.

För Greklands del, om det nya avtalet kommer på plats, kommer det i stället att i dess framtida politiska mytologi berättas om hur de första sju svåra åren under trojkan kom att följas av sju år med än värre umbäranden! Löner, pensioner och sociala förmåner kommer att kapas. Den relativa anställningstryggheten anpassas till anglosaxisk arbetsmarknadsliberalism. Gemensam egendom realiseras till privata ägare under EU:s förmyndarskap. Småskaligt jordbruk och fiske utraderas…

Det var därför det var mycket smolk i de fåtaliga bägarna vid Zyrizas segerfest och inga efterföljare till den dionysiska Zorba som dansade fram i grekiska glädjedanser på Syntagmatorget.

Om Syriza var valet segrare så var den parlamentariska demokratin dess stora förlorare. Inför valet har en stor uppgivenhet brett ut sig, en besviken resignation. Av 9 817 173 röstberättigade väljare var det bara 5 551 584 eller så lite som 55 procent som gick till valurnorna. Trots att Syriza nära nog behöll sin procentandel av väljarna från januarivalet förlorade partiet ändå 324 641 röster! Ny Demokrati som trots sin andraplats slog klackarna i taket tappade på ett liknande sätt 196 885 röster. Nynazisterna i Gyllene Gryning ökade aningen, från 6.28 till 6.99 procent, men förlorade ändå 9 532 röster. Det gamla stalinistpartiet KKE ökade på samma sätt marginellt från 5.47 till 5.55 procent samtidigt som rösttappet blev 37 609 avgivna valsedlar.

I det främsta syftet att parlamentariskt eliminera den egna vänsteroppositionen valde Tsipras och kretsen kring honom medvetet att utlysa nyvalet utan utlovad beslutande partikongress och med en rekordsnabb valrörelse mitt under den grekiska semestern. Viktigt var också att valet skulle ske så snabbt att väljarna ännu inte hann känna de rapp som väntar in på nakna huden.

Valresultatet i Grekland. Uppifrån och ner. Syriza, Ny Demokrati, Gyllene Gryning, PASOK, KKE, To Potami (Floden), Oberoende greker, Centerunionen, Folklig Enhet, Antarsya,

Med denna målsättning lyckades de väl. Syrizas vänster tvingades till en förtida utbrytning för att inte förlora sin politiska identitet, och den nya rörelsen/partiet Folklig Enhet hann inte ens under de få veckor som stod till buds att organisera egen konstituerande kongress. Inte heller hann man ända fram i diskussionerna med vänsterkoalitionen Antarsya om en gemensam lista i valet. Partiet fick gå fram i valrörelsen utan pengar och egentlig organisation, agitationen fick byggas upp av tillfälliga kommittéer och kunde inte heller räkna med ”nyttiga röster” i det val mellan Syriza och Ny Demokrati vid regeringsmakten som i enlighet med Syrizas (och medias) strategi blev valrörelsens fokus. Till säkert stor besvikelse för de nya rebellerna (och för mig) snubblade de också med sina 2.86 procent på tröskeln till den riksdagsspärr som finns. Antarsya var för sin del en bra bit ifrån trots att man ökade från 0.68 till 0.85 procent och faktiskt också i antal röster med 4 097.

Detta innebär att det nu bara är det extremt sekteristiska KKE som representerar ett nej till trojkan i parlamentet. Ett parti från vars ledarskap det osar sekterism om snart sagt varje beslut. Framgångar för arbetande människor och andra utsatta mäts bara i förhållande till framgångar för det egna partiet.

Det är naturligtvis meningslöst att spekulera allt för närgånget i framtiden. Men klasskampen har en logik som med förfärande fart kan passera både parlamentariska beslut och förväntade resultat från EU: s för tillfället mycket nöjda institutioner. Grekland har en tradition av att snabbt förkasta de regeringar som tar ansvar för reaktionär borgerlig nedskärningspolitik. Alex Tsipras ska nu ta ansvar för att rappa det egna folket över ryggen, han ska genomföra det skräckscenario för Greklands ekonomi som Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble har regisserat och även om vi inte vet någonting om formerna för detta är det ingenting som  talar för att detta kommer att ske utan socialt och politiskt motstånd.

I fredags, vid Syrizas avslutande valmöte, hade en rad av Europas föregivna vänsterpolitiker valt att stå arm i arm med Tsipras på scenen. Där var Pablo Iglesias från Podemos, Franska Kommunistpartiets Pierre Laurent, Gregor Gysi från Die Linke samt Ska Deller från De gröna i Tyskland. Samtidigt valde de sida i de grekiska klasstrider som väntar – och på så sätt också i sina egna länder liksom för Europa i sin helhet. De vände medvetet ryggen åt Folklig Enhet och varslade därmed socialister världen över var de själva har för rörelse i politiken. I partier som Podemos eller Die Linke finns det bland dess aktivister många som vägrar att följa med i dessa ställningstaganden. Jag är dessutom övertygad om att både många av Syrizas medlemmar och väljare kommer att ruskas om ordentligt och tvingas till snabba förflyttningar av sina positioner. I Sverige blir det spännande att se hur Vänsterpartiet kommer att förhålla sig till den scenväxling som skett och den som kommer att ske i Grekland. Vilken politik vill man själv identifiera sig med? Med Shäubles och Tsipras åtstramningspolitik eller med det grekiska folkets motstånd?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Trojkans hot om « grexit » var en bluff.

Bara några dagar innan det grekiska parlamentsvalet avslöjar den Europeiska Centralbankens vice ordförande i en sensationell intervju att hotet om att utesluta Grekland från eurozonen ”aldrig var på allvar”.
-Det hade inte varit lagligt, säger Vitor Constâncio till Reuters med hänvisning till att det i unionens konstitution saknas en mekanism för att tvinga en medlemsstat att lämna eller sparkas ut.
Inför valet den 5 juli var det en annan ton i skällan. Fransmannen Benoit Coeuré, direktör i ECB, sa då att ”en grexit som bara varit en teoretisk möjlighet inte längre kan uteslutas.” Och Vitor Constâncio sa själv att ECB stryper inte krediterna till de grekiska bankerna om inte Eurogruppen begär det. Kom då ihåg att den berömda ”eurogruppen” är en informell samling bestående av eurozonens finansministrar, vald av ingen och utan grund i konstitutionen.
Mycket riktigt agerade ECB som springpojke åt Eurogruppen eftersom banken stängde krediterna till de grekiska bankerna som tvingade dem att stänga, vilket också tvingade regeringen Tsipras på knä. Att nu ECB säger att hotet ”aldrig var på allvar” ställer Tsipras i svårigheter eftersom han ursäktade kapitulationen med argumentet att hans regering inte ”hade något val”. Han var tydligen för snabb att lyssna till Schäubles brösttoner.


Den franska finanstidningen La Tribune pekar i en artikel på ett par konsekvenser som följer av Vitor Constâncios uttalande.
-ECB:s trovärdighet drabbas hårt av medgivandet. Här har vi en av världens mäktigaste centralbanker som roar sig med att slänga ut hot mot den egna valutans framtid och struktur, skriver La Tribune och fortsätter:
-Institutionen i Frankfurt (ECB) lät sig alltså villigt bli ett komplement i Schäubles strategi och långivarnas politiska målsättningar.
-Än en gång så har ECB drivit en form av utpressning mot en demokratiskt vald regering i unionen. Det verkar närmast bli en metod för förvaltningen av euron. Utpressningsmetoden användes redan mot Irland 2010 och mot Cypern 2013.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

G2 mellan hopp och förtvivlan i kålrotens tecken.

Toppmötet i Alefjäll gick som vanligt av stapeln i september. Inte för kallt för lite promenader. Inte för varmt för att orka diskutera och skriva. Kort sagt ideala förhållanden för ett toppmöte till vilket vi bara inbjudit oss själva. Givande prat och god mat njuter man bäst av på tum man hand.

Politiska diskussioner, korridorprat och inte minst en tur i ekan med kamraten Tomas Johansson för att testa fiskelyckan i Ljungskiles vatten stod på dagordningen. Som synes ett avslappnat program i paritet med toppmötets inflytande över världspolitiken. Vi är vad vi är –två gamlingar som likt gubbarna på balkongen i Muppet show kommenterar om allt och alla.

På väg ut till fiskevattnen.

Men ålder och självkännedom är inget hinder för att inse att under det gångna året i Europa har vi upplevt den mest dramatiska politiska händelsen sedan den portugisiska revolutionen våren 1974. Det grekiska dramat har hållit oss i ett mentalt järngrepp alltsedan vänsterpartiet Syriza vann det grekiska parlamentsvalet i januari.

Trots snart fyrtio år i Bryssel sitter spöt i handen som det ska.

Vi var entusiastiska och hoppfulla eftersom Syrizas raketfart upp till största partiet från att bara några år tidigare legat kring fyra procent i opinionen visade att den reaktionära åtstramningspolitik som Europas borgare tvingar på befolkningen i land efter land inte går obemött fram.

De traditionella partierna som de grekiska sossarna i Pasok smälte ihop till obefintlighet på kort tid efter att ännu 2009 haft egen majoritet i parlamentet. Vi ser det som bevis för att de som talar i de arbetandes namn och samtidigt driver på den nyliberala agendan i Europa inte ostraffat gör som de vill. Det finns en smärtgräns där vanliga människor, i industri, service och administration, får nog och där deras frustration helt plötsligt tar sig parlamentariska uttryck. Då kan gamla partier som regerat i decennier kastas på sophögen av väljarna på nolltid.

G2-mötet präglas varje år av intensiv aktivitet.

Syriza vid makten gav hopp men Tsipras regering visade redan i februari att viljan att nå ett avtal med Trojkan var större än beredskapen att med alla medel sätta stopp för den katastrofala åtstramningspolitiken som drivit Grekland till ruinens brant.

På nytt tändes ett starkt hopp när befolkningen med ett rungande Oxi uppmanade Tsipras och hans regering att stå upp för Oxi och vägra diktaten från Bryssel. Men hoppet följdes omedelbart av förtvivlan när Tsipras valde att tolka ett nej till Trojkans åtstramningspolitik som ett ja till nya förhandlingar i Bryssel, där det snabbt visade sig att rädslan för att ta ett steg ut i det okända var starkare än viljan att infria de vallöften som lyft fram Syriza som språkrör för majoriteten av landets arbetande.

Syrizas kapitulation inför Trojkans absoluta Nein till lättnader i den ekonomiska politiken är ett stort nederlag, för den grekiska vänstern i sin helhet eftersom den gått försvagad ur kraftmätningen med Bryssel. Det är också ett stort nederlag för den radikala vänstern i hela Europa eftersom den visade sig sakna tillräcklig kraft för att mobilisera till solidaritet med det grekiska folkets kamp för ett stopp på den nyliberala krispolitiken.

Vaktchefen ständigt på hugget innanför dörren

Ja, hopp och förtvivlan dominerar som sagt. Men det finns nyanser på skalan mellan hoppet och desperationen. I kålrotens tecken finns också vänskap och livsglädje för att inte tala om matglädje. När makrillen från utfärden med resen Johansson var uppäten, fanns det skaldjur från Ale torgs fiskhandel att njut av. Vaktchefen Freja som blivit lite rund om magen sedan fjolårets vaktpass hade inte heller i år mycket att göra. Inga attentatsmän syntes till och hon kunde ägna sig åt smaskiga rester.

Är det toppmöte måste deltagarna spisa kungligt.

Festmiddagen som avslutade det i Alefjäll världsberyktade toppmötet gick inte av för hackor samt speglade deltagarnas ålder och kultur. Den kokta läggen och senapen passade perfekt med rotmoset. Kålrotens år är slut. Vilket tecken nästa års möte kommer att hållas under vet bara de politiska gudarna. Kanske i den spanska paellans.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Värdefull intervju med den grekiska marxisten Costas Lapavitsas

 

Här en längre intervju i Jacobin gjord av Sebastian Budgen med den grekiska marxisten Costas Lapavitsas , professor i ekonomi och ledamot av det grekiska parlamentet, där han diskuterar Syrizas månader vid makten, ledningens kapitulation, Vänsterplattformens roll, den eurokritiska europeiska vänsterns relation till den extrema högern samt svårigheter och möjligheter för det nybildade partiet/rörelse Folklig Enhet.

”För att ha en Plan B måste man förstå den klasspolitik som den monetära unionen och EU handlar om, du måste vara beredd på en akut klasskonflikt och förbereda folket för denna konflikt. En sådan plan skapar du inte på en kväll. Det är omöjligt. Dessutom krävs ett ledarskap som har lite stål i ryggraden och jag är rädd för att Syrizas ledarskap helt saknar detta.”
”… under de sista månaderna med vänsterregeringen Syriza så kunde Vänsterplattformen ha varit djärvare, modigare och mer beslutsam när det gällde att föra fram dessa alternativa idéer i det offentliga rummet. Den kunde ha varit mer beslutsam när det gällde att komma ut med dokument, fört fram synpunkter och tvingat fram en kritisk debatt om ledarskapets handlingar.”
“Vare sig franska eller andra vänsterkrafter i Europa som är mot euron eller skeptiska till den ska ha någonting att göra med sig den organiserade extremhögern och då i synnerhet den fascistiska högern”.

A rally during the leadup to July's referendum in Athens. SiV-Athens / Flickr

” It’s been an intense period since we last spoke, marked by several major events. The breakdown of negotiations, the call by Tsipras for a referendum, and then effectively the day after the referendum, a capitulation to the eurogroup. Was this sequence a surprise to you, how do you analyze what happened?

These were obviously very dense historical events, highly accelerated. I’m sure that people will keep talking about them in the future, and they will also look for more evidence, because there is an element of obscurity about them, we don’t know exactly what happened.
What I could do right now is tell you how I experienced them and how they feel at the moment.

I supported Syriza in good faith, fielded elections under its banner, and fought for the success of its radical program. The call for a referendum by Tsipras looked like a clear decision by the leadership to push the radical line to the end.

I and many others were enthused by it, and the support by the poorest part of the population was breathtaking.

So you weren’t surprised by the decision?

I was very surprised by the decision. It seemed like a very determined act that was going to take Greek politics to the point of no return. I had hoped for such a development previously but the leadership never gave me much confidence that it was going to do it.

Then Tsipras called for a referendum and it seemed that we were indeed heading for a radical break. The response by the popular strata was remarkable, and the referendum result was astounding in the face of naked scaremongering. It appeared that important events were about to take place in Greece and more generally.

Important events did take place but, of course, not in the direction I had hoped for. The complete sellout that followed was breathtaking.

It indicated that the leadership of Syriza had called for the referendum without strategic determination, it was just a tactical move.

You think they called for the referendum thinking they were not going to win it, or that they would win it and it would be used as leverage for capitulation?

They certainly did not expect to win it with a thumping majority. That I can tell you. What the precise calculation was I don’t know and it doesn’t really matter. But I can tell you they did not expect to win it quite in that way.

It was a big shock, I’m sure, to them and to others as well. The vast sellout that followed proved that the referendum was just tactics and settled the discussion about the nature and the future of Syriza.

Even so, the referendum might well prove to be a strategic act in practice because the resounding victory of “No” has given to the radical left a legitimizing basis. It is because of the “No” in the referendum that we exist as a political force.

But, given that what was accepted by Syriza the day after was worse than what was being voted on anyway, how does it make any sense from Tsipras’s perspective? Was it simply because the leadership got blindsided by the results and panicked? Or was it because they were really expecting to use the results of the referendum to negotiate some substantial improvements?

Tsipras made a huge mistake by calling for a referendum, that’s clear. But I think that you need to move into the realm of psychology to understand the decision-making by the Syriza leadership at that point.

I don’t really know why they did it. I think that rationality was abandoned by that group of people a long time ago. They live in their own world and believe in their own fictions. I can’t tell what the calculation was behind the referendum and how they meant to use it.

It’s also possible that they panicked when the result presented itself, realizing the enormous difficulties in dealing with it and turning the “No” into a “Yes”. I don’t know what calculations they made and to be honest it doesn’t really matter.

You must have thought about it though?

I think that what is important is not the petty calculations about the referendum but what the actual turnout shows about the leadership. For a long time many of us had been in two minds whether the leadership, particularly Alexis Tsipras, had some mettle in it.

Which way would Tsipras jump when the real class issues were put on the table? Until the week after the referendum, the answer was still in the balance. Tsipras had managed to keep everyone guessing, there was an element of doubt, which meant that people couldn’t decide for sure what this guy would do when the critical political and social dilemmas emerged sharply.

The week after the referendum the question was answered. Tsipras didn’t have the mettle. He didn’t have what leaders of the Left are expected to have when confronted by ruthless class interest. He sided with the ruling class.

So apart from the meeting he had with the representatives of the opposition parties, one of his first acts was to replace Yanis Varoufakis as finance minister with Euclid Tsakalotos. How would you characterize both those as economists and political actors, contrasting them, leaving aside the celebrity magazine rubbish?

The act of replacing Varoufakis with Tsakalotos, in hindsight, was the first indication that the “No” of the referendum was not going to be a “No” in practice. It’s true that Varoufakis had had some trouble in conducting the negotiations and being accepted by the lenders.

But his replacement was much more than that. Tsipras was basically telling us, “I’m not going to go the way of the No”.

When I look more closely at Varoufakis and Tsakalotos, I have to say that both are disappointing, though for different reasons. Varoufakis has made hundreds of different declarations during this crisis and it’s hard to know what he truly believes in.

I’m far from the only person who thinks that. It’s hard to know what is the opinion of Yanis Varoufakis is on any particular subject. That’s widely perceived in Greece. It is, of course, true that he has had an incredibly difficult job. But it is hard to see the guiding principle in the way in which he handled the job.

Tsakalotos is made of different stuff. He has distanced himself from Varoufakis and never played the media in the same way. However, deep down, Tsakalotos is even more disappointing than Varoufakis because he has made an enormous compromise.

Unlike Varoufakis, it was always clear what Tsakalotos believed in: a kind of redistributive and transnational reformism within the European Union, that’s what he has always argued for. His tragedy is that the bailout deal he has personally signed allows for no such reformism, and he knows it.

The biggest surrender, the greatest loss of credibility, was actually made by Tsakalotos. He now finds himself in a pitiful moral position, which perfectly sums up the conservative transformation of Syriza and the abandonment of left-wing beliefs.

But, in theoretical terms, he’s more consistently a Marxist than Varoufakis, or not?

Not really. Both of them have, of course, read and understand Marx as well as being highly-trained economists. But I wouldn’t call Tsakalotos a consistent Marxist. Certainly he appreciates Marx, he understands the categories, there’s no question of that.

But his preference was always for a kind of redistributive reform of the capitalist economy within the confines of the European Union and the European Monetary Union that allowed for none of Marx’s inherent radicalism. And now he has abandoned even that vision.

It’s true what you say about Varoufakis. It’s amazing that he can speak so much, give so many interviews, and publish so much on his blog and still be so difficult to read as a person. His voting record on the agreement itself is very erratic. He abstained first — he wasn’t present for the first vote; he voted against the agreement for the second vote; and then he voted for it at the third vote. And what we’ve seen from outside Greece is that he’s blowing hot and cold about both Tsipras and Popular Unity. Now he’s launched this rather idiosyncratic idea of this “European network”. Can you offer any insight on what his game plan, if there is one, might be or does he just want to be the center of media attention?

I don’t think there is a game plan, to be honest. Yanis Varoufakis has had an incredible career, he’s become a global celebrity on the back of Syriza success. That’s finished, it’s irretrievably gone. All the main actors of this period will be judged very harshly by history because it has been a dramatic failure.

Varoufakis is now, in my reading, trying to rescue his political career, trying to find a new political role for himself in the coming period. But his stock is not high among the Greek left, and internationally there is a lack of trust in what he says. This idea of this European network, or party, will not go very far, I think.

Now, of course, one thing that did come out in the aftermath of this sequence was his “revelations” of his Plan B which he had been working on which involved a plan to hack illegally into the tax records of the Greek state using an external agency and then use this information to be able to produce a parallel payments system in the case of an exit from the euro. First of all, were you aware of this at the time, and also what you think of this “plan B” (or “plan X” as he calls it)?

Look, this is not serious. That’s not what anyone would understand as a plan to change the currency of Greece. Perhaps an idea of this kind was floated, some discussions were had, something was drafted. I never saw any of that, but I’m prepared to say that a brief outline was drafted.

Yet, there was no plan and I can prove it. Yanis Varoufakis has himself uploaded on his blog a communication by Jamie Galbraith in which Jamie mentions a phone call to me that took place well after these events were over. Now, Jamie was very closely involved with Yanis at all stages, he was one of his close confidants, he travelled to Greece very frequently.

He states explicitly — as he also told me in that single phone call — that there never was a Plan B. Their group had never formulated a Plan B. In fact he called me to check whether I had developed a plan because they knew that I had been working on these ideas on my own and quite separately from anything that official Syriza was doing.

There never was a serious Plan B by the Syriza leadership and the reason is that they were never seriously interested in having one. To have a Plan B, you have to understand the class politics of the monetary union and the European Union, you have to be prepared for acute class struggle and you have to prepare the people for conflict.

Such a plan cannot be produced in an evening. It’s impossible. Moreover, it requires a leadership that has some steel in its backbone, and I’m afraid that the Syriza leadership has none.

Would you say that one of the weaknesses of the Left Platform as well was that the struggle over a Plan B was kept as an internal party concern and it wasn’t taken outside the party, and there wasn’t much popular pedagogy about a Plan B, outside of the inner circles as it were? That allowed for a certain number of accusations to be thrown at people around the Left Platform that they were the “plot for the drachma”, that they were obsessed with the currency question at the expense of everything else (and the media added rumors about threats to arrest the governor of the national bank and take over the gold reserves and whatnot).

Do you think, retrospectively, that there was a certain kind of legitimism, that all these issues were kept within the party and not taken outside to an open national debate about these questions?

I would say two things about the Left Platform and how it handled this issue. First, it was extremely difficult to raise the question of the Plan B for a very long time. Cast your mind back to January, February, March, April, even much of May: Syriza had enormous domestic support and great international support.

It was practically impossible for a small opposition group within the party to come out openly with arguments and positions about a Plan B that contradicted the main thrust of the leadership.

Second, and possibly in hindsight, during the last couple months of the Syriza government the Left Platform could have been bolder, braver, more decisive, about pushing these alternative ideas into the public domain. It could have been more determined in coming out with documents, making points, forcing a critical debate about the actions of the leadership.

Not doing so was a mistake and we are paying the price right now because people are turning around and asking “Where were you then?” It’s not an entirely fair criticism, of course, because the Left Platform had always registered its misgivings, but there it is.

In my case, moreover, it is even stronger than that. I’ve never been a member of the Left Platform formally but I’ve been extremely close to it. Throughout this period I’ve always registered publicly my criticisms of what the Syriza government was doing, usually at some personal cost.

But perhaps I, like the rest of us, could have been even more forthcoming. The documents were there, the problems of the official line were clearer and clearer . . . in the end, we didn’t and we have to live with that.

So the current sequence consists of a left split away from Syriza to create the new organization of Popular Unity, elections being called for September, a certain amount of differentiation within the ranks of Syriza with figures such as Zoe Konstantopoulou announcing their support for Popular Unity, while other sections perhaps more formally close to the Left Platform allying themselves with the leadership of Syriza.

Finally, some talk at least of a national unity government between Syriza and the centrist parties if, as is likely, Syriza does not have an absolute majority.

The new configuration of Greek politics is very much a work in progress. It’s impossible to sum it up at this stage, it’s just begun. I can tell you that the split was forced by the Syriza leadership by calling an election when they had other options which they had aired for a bit but in the end decided the risks were too great and abandoned them. They went for an election in the hope that they would win it, isolate the left of Syriza and live happily ever after in the promised land of the new bailout.

The Left Platform worked out what was happening and acted very rapidly as soon as it became clear that the leadership would call an election. It was clear that the Left Platform could not possibly fight the election as a part of a Syriza that had signed up to the new bailout because that would have meant abandoning every principle, every programmatic statement, everything it had stood for. That forced the issue: a new political formation was created, Popular Unity.

Popular Unity is not a party and I don’t think it is going to become one. It was conceived initially — and basically remains — an anti-bailout front that accepts all individuals and bodies which want to work for a consistent anti-bailout strategy.

What makes it different to Syriza is, first, its credibility since its MPs actually said “No” in Parliament and, second, its anti-bailout program which states clearly that implementing an alternative path for Greece is impossible without exiting the monetary union.

For Popular Unity the introduction of a new national currency is a means of implementing the radical program the country needs.

Naturally, Popular Unity has turned first to the left and addressed the small parties of the extra-parliamentary left that have shared part of its approach for a long time. This fact has pluses and minuses.

The plus is that there are very many excellent people in the extra-parliamentary left which could make strong contributions to both the political practice and the program of Popular Unity. The minus is the well-known baggage of the extra-parliamentary left: factionalism, looking inwards and, in the case of Greece, “know-all-ism”, which could actually be found throughout the Greek political spectrum.

So Popular Unity is a work in progress, since it is a very task to marry all these organizations and currents within the Left. It’s a very dynamic mix and, like all dynamic mixes, it could potentially fall apart, or even explode.

At the same time, Popular Unity has managed to attract quite a few small organizations and individuals that come from the other direction of the political spectrum. It is not true that it is simply an alliance of left fragments.

We have a significant number of people — individuals mostly but also some small organizations — that do not come from the Left. They understand the importance of saying “No” to the policies of the bailout and the need for a national currency. They have been welcomed with open arms.

So including your right wing “sovereigntist” types, like ANEL?

Individuals from ANEL but, of course, not the party itself. I don’t think there’s any problem with that. This is a longstanding left-wing tradition. The Bolsheviks in Soviet Russia did the same thing after the revolution.

If the individuals have a consistent and honorable track record on the key issues and they’re serious about their commitment to the political direction of the Popular Unity, that’s fine.

The reason I’m asking the question is that, in France, this has taken a rather sharp form in the past few days. Jacques Sapir — a former student of Charles Bettelheim and one of the leading left economists, who is quite close to your position on the euro — followed Stefano Fassina’s [Fassina is an MP for the left of the Democratic Party in Italy and former deputy finance minister] call for the creation of what he describes as “an alliance of national liberation committees” against the euro and an end to “sectarian” refusals to create alliances with right-wing sovereigntist groups and with the National Front (who have of course cited Sapir and others in their anti-euro propaganda). What do you think about that?

Yes, I’m aware of that and I really don’t know what came over Sapir, whom I’ve known for a long time. I can only explain it as a (I hope) temporary but very major lapse of some sort. I’m truly sorry about it. It’s not a good development.

I would obviously differentiate between Stefano Fassina and Marine Le Pen. I think that the French and other European anti-euro and eurosceptic left forces should have nothing to do with the organized extreme right and certainly the fascist right.

They should build Chinese walls between them, and should refuse any kind of give-and-take with those people. The call that Sapir has made is a very bad mistake and the kind of thing that ruins one’s political standing forever.

In the case of Greece, I hasten to add, things are a bit different. First, ANEL are not fascists and in any case Popular Unity has no truck with them as a party. Second, and more to the point, the Greek fascists, Golden Dawn, are actually turning tail on the question of the euro, contrary to what the rest of the European extreme right appears to be doing.

They are certainly talking about “National Production,” I presume in corporatist form, which is what extreme rightists and fascists always do, but it is somehow going to happen in Greece without changing the national currency.

This is obviously nonsense, and it’s quite interesting to remember that they used to make a lot of noise about the euro. In any case, they are now following a different line compared to the European extreme right, which makes life a lot easier for us.

Popular Unity are the only body in Greek politics which openly and clearly says that a radical program for Greece could not be implemented without a national currency. I would like to stress that the Communist Party is also not very brave on this issue, and is actually playing some shameful politics.

Indeed, the CP is fudging the issue in quite a unique way that would have been amusing, if it was not so bad. Presumably, the question of the euro will resolve itself in the way every other major social issue will resolve itself, namely with the rise of workers’ power, perhaps after a socialist revolution.

In the meantime, apparently, exiting the EMU could be disastrous for workers, and so people should grit their teeth within the EMU and fight for socialism, which will eventually solve everything. This argument is sad not only because it is incoherent but also because the CP has very important forces that could be brought to bear in the struggles that lie ahead.

So what do you think are the prospects for Popular Unity? That all bets are off and anything could happen between now and the election, or that it has to admit it won’t be forming the next government and therefore will have to play a different role, in opposition, to whatever government is formed?

I think you would have to be living on a different planet to believe that Popular Unity could form the next government in Greece. Forming a new government on the 21st of September is not what Popular Unity is about.

What really would be a great success would be to for Popular Unity to emerge as the third largest party in Greek politics, with a significant proportion of the votes, possibly in double digits. That would indicate a strong dynamic that could lead ultimately to power. After all, it would make no sense at all for Popular Unity to aim to be a party of opposition. It should target power in the short term.

The question is whether it will achieve this aim in the forthcoming election, and the evidence is very mixed. The first week or two after its formation were generally chaotic. People were confused, asking what was going on, and what exactly is Popular Unity? This is quite natural. In politics you don’t gain visibility and name recognition just because you appear on the scene.

In addition, during those early weeks, there have been enormous organizational problems — no institutional structure, no mechanisms and procedures, nothing. That has had an impact on democratic processes within the organization, and many key decisions have had to be made on an ad hoc basis. All that has been very difficult and many mistakes have been made, I have to say.

The critical period for Popular Unity will be the last two weeks before the election. It must do two things. First, come out with a clear programmatic statement that would help it become more visible. Working people want to be able to make a choice and come to a decision on a strong basis.

Second, make well-known people its public face, and thus gain credibility among the electorate in the little time that is left. I think that it has an excellent opportunity to become a decisive force in Greek politics, but it will depend very much on its own actions, on how it delivers in practice.

One of the immediate consequences of a good result for Popular Unity would be to deprive Syriza of an absolute majority and then they will have to choose coalition partners. Most likely, they will look to their right but, depending on how the chips fall, an alliance with Popular Unity may be their only option for staying in government. What would be the red lines of such a discussion?

Let me first of all say the reason why Syriza will probably not have a majority, never mind form a government by itself, is not Popular Unity, but the complete sellout by its leadership, which is beginning to be understood by the electorate very, very widely and is being registered in the polls.

It’s not Popular Unity that is depriving Syriza of a majority but the astounding fact that a party of the Left that has promised so much has delivered practically nothing and in the end actually adopted wholesale the program of the opposition! When a party — especially of the Left — loses credibility in that way, it never really regains it.

Don’t forget that Syriza exploded in the polls out of nothing, it has never had strong social and organizational foundations. It has been said many times that it could implode just as fast, and its sellout might well indicate that this process has started. That, however, leaves a practical political problem after the election. If Syriza can’t form a government by itself, what will happen?

There are five main parties in parliament at the moment: Syriza, ANEL, New Democracy, which is the traditional party of the right, Pasok, which is the old social-democratic party, and To Potami, a new outfit that God knows what it stands for but which somehow positions itself as center-left.

All these parties have exactly the same program for the country, namely the new bailout program. You could not put a sheet of paper between them in that regard, and their only differences are about how best to implement the bailout.

It is easy to see, then, that after the election, no matter what these parties are saying now, there could be alliances among them to form government. It wouldn’t surprise me at all if a government was actually formed between Syriza and New Democracy.

For, what are the programmatic differences between them? Such a government would obviously be a political Frankenstein and it wouldn’t survive for very long because the bailout program is disastrous, but it might still come to pass. Similarly, it would surprise me even less if Syriza formed a coalition government with Pasok and To Potami.

Something like that will probably materialize, which would obviously be shameful for Syriza supporters and members, but such is such becomes the life of politics when a sellout has been made.

For Popular Unity, if the issue of alliances came to the table, it should be against any kind of alliance with a party that has adopted a pro-bailout position. Syriza is beyond the pale, because its program is now the bailout.

I have no trust at all in its leadership and, as far as I’m concerned, Syriza is finished for the Left. Of course, not its members, voters, and supporters, but its leadership is dead and buried for the Left.

An alliance between Syriza and Popular Unity would also be a political Frankenstein and I wouldn’t want to be around to witness it.

And you think that view is shared among Popular Unity leadership?

I would be very surprised if it wasn’t shared. I would be very surprised.

One of the things that has emerged out of this shakeup is a certain realignment among the European left. We mentioned the declarations by Stefano Fassina. Jean-Luc Mélenchon as well has terminated his solidarity with Tsipras and welcomed the formation of Popular Unity and is now agitating for a European-wide Plan B conference with Oskar Lafontaine. What do you think of those proposals and do they herald a realignment of the European left, with a greater clarity about the limitations of the European Union and EMU?

Yes, I think they do herald a new beginning, the reawakening of the European left from a very long slumber. I think the European left went on some kind of bad trip for several decades. It lost its bearings, it adopted lock, stock and barrel arguments that have essentially emanated from the ruling class.

It came to believe that the forms of political and other integration at the European level — the European Union, the monetary union — were somehow inherently progressive and what the Left needed to do was to improve them. It’s almost as if the Left lost all memory of its historical past, of its place in European politics, its role in the history of Europe.

During this period it has been incredibly difficult to say to people, look, these institutions have been created by the capitalist class, they are not inherently good, we have to be critical of their very existence and not merely arguing about the sub-clauses of legislation.

It has been incredibly difficult, above all, to put alternative proposals on the table that disputed the existence of these institutions from a left-wing standpoint.

The experience of Syriza has shaken these Europeanist beliefs to the core. At long last, the Left of Europe, the leading radical thinkers and politicians in Europe, have begun to see what’s going on.

I should hasten to add that Oskar Lafontaine has been fully aware of the direction taken by the monetary union long before Syriza sold the pass. Yet, it’s a very important development that others have now come to a similar conclusion. It is very hopeful.

Still, I don’t know whether we need a Europe-wide conference for a Plan B. I think more work needs to be done before that. The French left, the Spanish left, and especially the German left, need to come out with their own proposals about how to restructure the monetary system of Europe and what to do about the EU.

As socialists we don’t want simply to go back to a system of competing national currencies. Our cornerstone is internationalism, but a kind of internationalism that is not contingent either on the European Union or on the European Monetary Union.

It is of paramount importance to have contributions that reflect national specificities on these questions. We’ve had proposals from Greece, but for a Europe-wide conference for a Plan B we would need a lot more from other countries. Holding a conference before such work has been done would be jumping the gun.

Perhaps I could draw a useful parallel with the Zimmerwald Conference following the outbreak of First World War. In some ways, what we see right now is the emergence of a Greek Zimmerwald left which might be a first step in forming a Europe-wide Zimmerwald left.

Syriza was a actually a political front with organizations holding many types of beliefs, and it fought elections on the basis of achieving radical change while remaining within the EU and the EMU, and even changing those! This project has, of course, proved impossible and a split has occurred within Syriza.

Popular Unity now argues that to implement a radical program it is necessary to reintroduce a national currency and to confront directly the EU. It is in favor of European solidarity, but on a different footing. This is a kind of Zimmerwald moment for the Greek left, and it might prove the beginning of a Europe-wide Zimmerwald left.

Holding a Europe-wide congress for a Plan B might be the moment when such a left would materialize, bringing again the promise of a socialist future. Let’s prepare for it.

You have spent most of your adult life in the UK, I believe. So, you must be as surprised as the rest of us to see this thing which we had all thought dead and buried a long time ago, namely the Labour left, revived in old and yet new form around Jeremy Corbyn. As we know, the British Labour left has a complicated and not very happy relationship with the European debates: first of all opposing entry into the Common Market, but on a rather nationalist basis, and then switching over with many of the unions and so on into supporting the European Union as a sort of battered shield against Thatcherism and the Conservative Party’s policies.

Now we see this new phenomenon around Corbyn, we see some journalists like Owen Jones talking about a “Lexit,” a left-wing exit from at least the monetary union for those countries involved. Is there a chance finally, do you think, of shifting the terrain of the debate in the UK to a more healthy basis around Corbyn and the Left? Corbyn himself isn’t particularly critical of the EU but there is the referendum coming up in the UK and we all thought it would be dominated by UKIP and the right wing forces. What do you think, from a sort of insider-outsider perspective?

I think Jeremy Corbyn represents a very hopeful development. First of all, his rise is a nice surprise, which is a very rare thing in politics. It’s good to see that the Left in Labour is not dead yet, there’s still life in it.

When I first came to Britain in the 1970s, the Labour left was very much alive and parts of it would not be out of place in a variety of Communist parties across continental Europe. Many of its people were very strong working-class Marxists. It then withered away and British politics became all the poorer for it, not to mention much duller.

But British society has continued to look for something fresh and new that would reject the dreary old neoliberal stuff peddled by the mass media and so on. The social radicalism that is so manifest in Britain setting it apart from other European countries is searching for political radicalism.

It is apparent that this radicalism must have an integral eurosceptic component that would be sharply distinct from UKIP and the rest.

Ed Miliband, despite his own personal predilections, never succeeded in providing an answer, although I see that some of his people are very active in the Corbyn campaign, so clearly there is some continuity.

For some reason that I don’t really understand, Jeremy Corbyn appears to have touched a sensitive spot, including among the youth. Mysterious are the ways of British politics.

Be that as it may, it represents a great opportunity, but it would result in something sustainable only if the eurosceptic terrain is appropriated by left-wing radicalism. Britain needs a set of policies that would restructure the economy and bring about a deep redistribution of income and wealth, while being critical of the very existence of the EMU and the EU.

It seems to me that only on that basis could promising and interesting things happen in British politics. Britain has a lot to offer to the rest of Europe in this regard because it has kept out of the disaster of monetary union, and the British people do not suffer from the blind Europeanism that one often finds in continental Europe. I do not wish to denigrate the baleful impact of British parochialism but, believe me, ardent Europeanism could be worse.

It’s not clear to me whether Corbyn has either sufficient leadership vision, or the mental and theoretical makeup to deliver what is necessary. But some of the people in his team are very good — top notch — and I’m sure that they could jointly deliver the jolt that British politics needs.

I would ask them to look more closely at Greece because they can learn from its experience and strengthen their case, but they would have steer well clear of Syriza, which expresses nothing progressive any more.

It’s possible to accept and agree with you entirely that the questions of the currency and monetary union are the key link in the chain in the present conjuncture without accepting necessarily that it is the only question of importance in Greek politics or European politics. And there have been a certain number of criticisms of you from the left that the focus and the way you presented your arguments for Grexit don’t clearly articulate Grexit to anything that would be associated with some kind of left, or socialist, or emancipatory program.

Of course, one response is that this is an emergency program and we can talk about these other questions later (although we know that stageism is a problem in politics). And another response would be to say that yes, Costas Lapavitsas was arguing this in a context where he was in Syriza and the key question was try to legitimate the debate around Plan B on a national level and not just talk to people on the Left, but now the lines have moved.

And I think there still is a question in some people’s minds that says, ok, we agree with Grexit, but what is the connection between Grexit and positive social change? Your argument up until now has been it’s the necessary but not sufficient condition, which is fine, but then should it not be articulated to other things, other demands, other processes, that are not deferred to some indefinite horizon?

Let me say that I don’t accept this criticism. I don’t accept any part of it, and it’s not because I’m stubborn. Much of this criticism still simply doesn’t get what is happening in Europe. Sorry to be so brutal and upfront but it’s the reality.

From the very first moment, back in 2010, when I spoke about Grexit, I said that there could be two types of exit, progressive and conservative. Exit could certainly happen in a conservative way, they could even roll the tanks out. But I have always said that this has nothing to do with the Left, whose aim must be to achieve progressive exit.

A key point in this respect is that the monetary union and the currency are a focal point of class conflict in Greece and in a lot of other European countries. Class politics is integral to the euro debate.

The Left should aim to change the currency not because it has a fetish about money, but because it appreciates that money is the pinnacle of a set of institutions representing class and, the case of the euro, national domination. To change the currency there would have to be class struggle that would alter these institutions and implement social change.

This is at core an argument about the rebirth of the Left in Europe and the re-founding of socialism for the 21st century. That has always been the project for me.

Changing the currency in Greece and altering the monetary arrangements of Europe would require so many things to be changed that it would offer the chance of profound social transformation in favour of labor and against capital.

To be more specific, to change the currency, it would be necessary to have a debt write-off. But a debt write-off is a class question par excellence as well as bringing to the fore the question of dominant and subordinate countries in Europe.

To change the currency, it would also be necessary to lift austerity. But lifting austerity means attacking finance capital and reversing financialization in a most decisive way. It also means altering the direction of fiscal policy to serve the interests of the working people by reducing unemployment. These are class issues again.

To change the currency, it would further be necessary to nationalize the banks and put them under proper public administration, while implementing a debt write-off for household and business debts. This is again a class issue.

To change the currency, not least, would require a development program for Greece that would redirect development away from the problematic path of financialization and would restrengthen agricultural and industrial production. That again is a matter of class struggle that ought to be resolved in the interests of labor.

To change the currency, finally, it would be necessary to transform the state to allow intervention in the economy in the interests of labor, while strengthening democratic rights.

More broadly, for a progressive change of the currency, it would be necessary to create a new set of relations among European powers that would move beyond the confines of the essentially diseased European Union.

Europe needs new monetary relations that are not based on competition among nations but nor do they reproduce the diseased practices of the monetary union. That would provide a fresh basis for economic and social solidarity in Europe.

Okay but there’s one thing you missed in that list of measures. It could be criticized as a statist, top down conception of what a socialist path would be. And you’ve been attacked by people in, for example, the Argentinean left who say, “We had devaluation and currency changes here which led to social and political disaster”.

Don’t you think, now you’re free from defending the Syriza perspective and are now in Popular Unity, there is more room to talk about self-organization, self-emancipation, self-activity of workers and popular classes in Greece and not just the question of the state acting in those interests? Don’t you think a more interesting dialectic could be sketched out now that you don’t have to defend the position of Syriza as a whole?

Well, I couldn’t agree with you more.

But you don’t spell it out. You seem to think it’s too obvious to mention.

Let me spell it out now, then. I personally and the people I’ve collaborated with have always argued for progressive exit to happen with explicit and active popular participation.

We need popular participation for progressive exit because we need people to be aware of what’s happening, to support it, to form collective bodies of their own, and to be active in implementing the change.

For me that is not a matter of dispute. I belong to a tradition that has always argued for socialism from below. I haven’t changed my mind on that. We could never have socialism from the top.

But, having said that, we still have an important dimension here that has to do with the nature of money. You see, money is a very peculiar phenomenon that crystallizes the spirit of capitalism in unexpected ways.

With money, you can have local and particularistic versions of it that would allow for social solidarity, transcending markets, strengthening the spirit of cohesion and community. These are very good things and elements of them could be found in “green” money, “time” money, and so on. But, with money, there is also the overarching, single entity that keeps the market together. The nexus rerum, as Marx said, the glue that also keeps the capitalist society together.

There is no replacing that function of money in a simple way, or in any way at all short of transforming capitalist society altogether. It follows that we need monetary solutions that would apply to society as a whole, and this means at the level of the state. They could never happen merely at the level of the community, or of the local.

In short, we certainly need initiatives about exiting the euro that would involve the grassroots, but they must also happen at the level of society as a whole, of the state, otherwise the problem would never be solved.

To be specific, we need a new central bank; we need a new foreign exchange policy; we need a new reserve policy. These could never be produced at the level of a community. So the Left needs to marry the two dimensions. But then this has always been a key task for socialists.

In Europe today, a continent that is being suffocated by a diseased monetary system, we have to answer it in practice, we have to hack a path through the conceptual and practical undergrowth. ”

Här länken till Folklig Enhets politiska plattform som publicerats efter intervjun.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Från lokomotiv till släpvagn.

Fyra tusen miljarder dollar har gått upp i rök på den kinesiska börsen. Bilder på förlorare med tomma ögon rullas ut i världspressen som talar om en krasch med många förlorare. Enligt finansmedia finns det omkring nittio miljoner småsparare som spelat på börsen. Som alltid när det uppstår en spekulationsbubbla är det de som sist hoppar in i virveln som kommer ut först, knäckt och med tomma fickor. Ändå är den kinesiska börsen av liten betydelse för landets ekonomi. Det är mindre än tio procent av hushållen som innehar aktier medan det är över sextio procent i exempelvis USA.

Den verkliga krisen som har stor betydelse för världsekonomin och som håller byråkraterna i Peking vakna finns i den reella ekonomin. Missförstå mig rätt. Finans och börser är också reella men i fallet Kina är börsens betydelse som sagt liten jämfört med i USA eller Sverige för delen. Den varuproducerande industrin finansierar sig på andra sätt än via aktieemissioner.

I snart trettio år har landets ekonomiska tillväxt varit tvåsiffrig och genomgått en historisk omvandling från ett extremt fattigt land med den stora majoriteten av befolkningen boende på landsbygden till att över hälften av befolkningen sedan ifjol är bosatt i urbana industricentra och megapoler som Shanghai med sina 22 miljoner människor.

Det är den snabba omvandlingsprocessen som nu verkar gå in i en långvarig kris där ekonomiska motsättningar och ekologiska barriärer reser sig. Ekonomisk expertis hävdar sedan länge att landets tillväxt måste ligga över sju procent av bruttonationalproduktion för att de 80 miljoner ungdomar som varje år stiger in på arbetsmarknaden ska kunna sysselsättas. Pekings prognos för 2015 ligger på sju procents tillväxt. Men mycket talar för att det är långt över den verkliga tillväxten som enligt finanspressen snarare kommer att ligga mellan fyra till fem procent.

Sett till regimens extremt expansiva ekonomiska politik under och efter den internationella finanskraschen 2007-2008 är ett slutresultat på en för Kina så medioker tillväxt ett nederlag för den enväldiga partiledningen som är beroende av att ses som garanten för stabilitet och ekonomiska förbättringar.

Den expansiva politiken, med låga räntor, i det närmaste obegränsad tillgång till lån för lokala regeringar och statliga industrier ledde till en investeringsboom utan like, allt för att hindra den internationella finanskrisen att slå hårt i Kina. Den av regimen oönskade baksidan av stimulanspaketen är den enorma överproduktionskris som formades, framför allt i byggbranschen och nära beroende industrier som cement-, stål- och annat byggmaterial. Sedan början av 2015 har också bilbranschen stora svårigheter med starkt sjunkande försäljning.

Inte mindre än 24 nya städer har byggts per år sedan krisen 2008. Men köpare av lägenheter och villor finns inte där och seriösa beräkningar antyder att närmare 50 miljoner lägenheter står tomma eller halvfärdiga i de ”spökstäder” som regionala regeringar byggt. Lyxprojekt som ”Jingjin New City” i närheten av den numera ökända hamnstaden Tianjin står tomma. Två tusen villor har redan byggts och fyra tusen till är planerade. Om de blir av verkar inte troligt eftersom en stor del av de redan färdiga villorna är tomma eller övergivna. De generösa krediterna som finansierat de regionala myndigheternas byggboom har getts av de statliga investeringsbankerna.

Resultatet av den ohämmade kreditgivningen är ett skuldberg i samhället som saknar motstycke. De samlade skulderna i landet, privata och offentliga, har fyrdubblats från 2007 till 2014, upp från 7 tusen miljarder dollar till 28 tusen miljarder dollar vilket är 244 % av BNP. Ett skuldberg som kan ge skrämselhicka för fler än tyske finansministern Schäuble.

Den förda ekonomiska politiken kan verka irrationell sett till den enorma överproduktionen i vissa branscher och de gigantiska investeringarna i infrastruktur som i många fall är ”motorvägar till ingenstans”. Förklaringen är politisk. Kommunistpartiets byråkratiska envälde är beroende av tillväxt till varje pris. I det oskrivna avtal mellan befolkningen och diktauren som fungerat i ett par decennier gäller principen –ni håller käften och vi levererar höjd levnadsstandard. Det är källan till den stabilitet som omvärldens maktelit beundrat och hyllat.

Därför är den stagnation som överproduktionen skapar ett starkt hot mot härskarna i Peking. Det hotar deras legitimitet och kapacitet att leverera vad som befolkningen förväntar sig. Så har exempelvis lönerna i genomsnitt ökat med 10 procent per år vilket den ekonomiska krisen nu kan sätta stopp för.

Krisen 2007-08 kunde regimen möta med det enorma stimulanspaket som sattes in. Det fick även internationella följder. På grund av den kinesiska ekonomins storlek och den samtidiga recessionen i USA och Europa tog Kina för första gången i historien över rollen som världsekonomins lokomotiv. Kinas import av råvaror höll uppe världshandeln och gav för ett tag länder som Brasilien, Ryssland och Sydafrika draghjälp och förhoppningar om en lysande framtid. Brasiliens industrier stagnerade medan regimen och landets kapitalister satsade stort på råvarusektorn för export till Kina som tycktes kunna sluka hur stora volymer som helst.

De förhoppningarna är nu grusade. Kinas import av råvaror har minskat drastiskt sedan mitten av 2014 och investeringarna i byggsektorn ligger nere. Det är i första hand Brasilien som drabbats när nu det kinesiska lokomotivet stannat av och självt är i behov av draghjälp. Vad det kommer att betyda för världsekonomin återstår att se. Det är inte givet att USA eller Europa kan hålla uppe farten på tåget.

Den senaste tidens drastiska utveckling på börserna i Kina och byråkratins ekonomiskt politiska zig-zag-svar visar att en rad oförenliga målsättningar omfattas av den härskande eliten i Peking och ”mandarinerna” i landets regioner.

Centralmakten är beroende av en stark tillväxt för att bevara sin politiska legitimitet. Därför har landets statliga banker gett i stort sett obegränsade billiga krediter till de regionala regeringarna och de statliga industrierna. Men eftersom i många fall personer i den lokala makteliten samtidigt är de största kapitalisterna blir det vinstgivande att investera i projekt som inte skulle genomföras utan överflödet av statliga krediter som lagras på skuldberget.

Det är också en klar motsättning mellan partiapparatens behov av att kontrollera allt i samhället samtidigt som den säger att marknaden ska styra produktion och konsumtion. Sättet att hantera börskrisen är ett tydligt exempel på partiledningens zig-zag mellan oförenliga mål. Så sent som i april i år hyllade regeringen börsernas luftfärd och manade befolkningen att ”spara” på börsen. –Vi har bara sett början på uppgången, hävdade premiärministern.

Två månader senare börjad bubblan spricka och de av propagandan stimulerade småspararna som hoppat på tåget sist att tappa alla sina ”besparingar”. I ren panik beordrade Peking statliga banker och aktiemäklare att stödköpa aktier, det vill säga hålla trycket uppe i spekulationsbubblan. Flera hundra miljarder dollar lyckades stoppa raset i ett par dagar. Sedan började det på nytt pysa ur bubblan, med ett lappkast i Peking som följd.

Stora aktieägare förbjöds att sälja och ett tusental börsnoterade bolags aktier drogs tillfälligt bort från marknaden. Det bestående resultatet av regeringens motsägelsefulla agerande är kanske inte ekonomiskt i första hand. Börsens roll i Kina är som sagt inte stor. Men en politisk myt har delvis raserats, nämligen den att den kinesiska statsledningen är en skicklig administratör med överblick av vad den gör. Att samtidigt stimulera de ”fria marknadskrafterna” och behålla en stark kontroll över allt som sker i samhället är inte möjligt i längden.

Samma motsättning kommer till uttryck i de ständiga kampanjerna mot korruption och maktmissbruk. Det finns många skildringar av hur korruptionen är en del av vardagen i hela samhället, ifrån minsta by upp till toppen av statsapparaten. I den speciella form av kapitalism som utvecklats i Kina är den lokala kapitalisten oftast också den lokala chefsbyråkraten och så vidare upp i toppen där partichefernas söner och döttrar är familjernas kapitalister. President Xi-Jinpings pågående kampanj mot korruptionen ska mer ses som en intern partistrid mellan olika fraktioner inom partieliten än som ett seriöst försök att stoppa korruptionen.

Så länge Kina förblir en diktatur styrd av ett partis envälde kommer korruptionen och maktmissbruket att bestå och göra det allt svårare för Deng Xiaopings efterföljare att framstå som garanter för ökad välfärd och social stabilitet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Hur ska socialister hantera regeringsmakten? Svar till Johan Ehrenberg i debatten om Syriza.

I Grekland korsas svärden och hårda hugg utdelas i debatten mellan olika strategiska uppfattningar om hur socialister ska hantera regeringsmakten. I många av Europas vänsterrörelser som Podemos, Bloco de Esquerda, NPA, Die Linke och Enhedslisten sprider sig frågorna och svaren på vad som kan göras likt ringar på vattnet.

Men i Sverige är det tunnsått, egentligen ofattbart glest med inlägg om hur vår övergång till ett annat samhälle skulle se ut. Här är vattenytan nästan spegelblank och som Göran Greider konstaterar i Expressen har det i Sverige dessutom blivit ”tabubelagt att kalla sig socialist”. Många vänsterdebattörer verkar vara besatta av narcissistisk identitetspolitik eller att bara om och om igen uttala sin avsky över Sverigedemokraterna samtidigt som de har en beröringsskräck när det gäller frågan om vad vi socialister vill göra när det gäller klassförtryck, borgerlig statsbildningar och regeringsmakten. Detta trots att Syrizas försök – och sedan misslyckande – med att i regeringsställning konfrontera Bryssels nyliberalism – är strategiska och taktiska erfarenheter som har vittgående konsekvenser för oss alla. Vänsterpartiet verkar mest att försöka komma undan det hela genom att ta ett djupt andetag och sedan hålla sig helt still under den stormiga vattenytan.

Tidningen ETC är ett undantag, där har reproducerats mycket material om krisens Grekland. En hel del motinformation till den borgerliga desinformationen samt olika vinklingar och tolkningar av hur grekiska socialister diskuterar regeringsmakten. För mitt gamla husorgan, tidningen Internationalen, där jag under åren har medverkat på olika sätt, gäller samma sak. En del material där har jag själv stått för och i en längre artikel om Grekland och ”Den orealistiska realismen” hävdade jag att ETC:s ansvarige utgivare och profil utåt, Johan Ehrenberg, i och med Syrizas kapitulation i Bryssel hamnat i ett svårt dilemma med sin EU-positiva utgångspunkt. Ehrenberg ilsknade till och menade i ett genmäle att jag i gammal sekterism rotade i gamla frågeställningar i ett försök att missleda ungdomen.

I dag fredag, finns mitt svar i Internationalen. För att göra det enkelt för de läsare av vår blogg som inte läst de tidigare inläggen återger jag nedan, i omvänd ordning, alla de tre artiklar som Internationalen har publicerat. Mitt svar i dag ligger alltså först. Min tidigare artikel från Internationalen i bloggens något längre utgåva.

I sin kritik av min artikel ”Den orealistiska realismen” målar Johan Ehrenberg upp en bild av mig som en vresig, bitter gubbe som försöker ”missleda unga läsare utifrån nån gammal sekteristisk ilska från en gammal debatt”.

Han tecknar en bild av en åldrande man som förför ungdomen genom att riva i gamla sår…

Men Ehrenberg kan inte låta bli att själv pilla i sårskorporna. I debatten om ett svenskt medlemskap i EMU ansåg han att Sverige kunde föra en mer radikal politik med euron som valuta än med vår gamla krona. Sveriges budgetpolitik sägs sedan vara beviset för att han har rätt. Men det enda Reinfeldts regeringar bevisat, liksom för övrigt Camerons åtstramningar i Storbritannien, är helt enkelt att de EU-motståndare har fel som lever i tron att en nationell valuta i sig skulle vara ett hinder för en nyliberal, reaktionär politik.

Sanningen är att både medlemsstaterna i EMU, liksom de utanför valutaunionen, kan föra en hur reaktionär politik som helst, de enda spärrarna mot detta är nu som tidigare ett folkligt motstånd. Inom EMU:s ramar är det däremot inte möjligt att föra en egentlig radikal politik! Inte med de styrkeförhållanden som i dag gäller mellan klasserna.

Valutaunionen är ett övernationellt beslut, en del av projektet att på sikt skapa en enda europeisk borgerlig statsbildning. EMU är inte en naturlig slutpunkt, en konsekvens av en ekonomisk utveckling där de olika staterna går i samma takt. Resultatet är att den tyska D-marken devalverats samtidigt som många nationella valutor i framförallt Sydeuropa och i de gamla öststaterna fått en kraftig helt orimlig revalvering, trots den mycket lägre produktiviteten i dessa länder. Dessa staters felaktiga ”växelkurser” och därmed deras tidigare för låga räntor har EU sedan tagit itu med genom att kräva en ”inre social devalvering”.

Det som gäller är helt enkelt att man får föra en hur reaktionär politik som helst inom ramarna för EMU (Litauen) men däremot inte ens ta de första stegen i ett program för en radikal vänsterpolitik (Grekland).

”Inga uppoffringar för euron”, hette det i Syrizas segrande valprogram i vintras. En klok inställning där man inte framför sig skjuter krav på en nationell valuta som villkor för en radikal politik. Partiet utgick i stället från människors sociala behov.

Men nu offrade Tsipras i stället allt för euron.

I strid mot partiprogrammet, tidigare vallöften och mot partidemokratin utlyste han ett brådstörtat nyval där folket egentligen uppmanas att rösta om hans eget vara eller inte vara. Tsipras ska tack vare sin personliga popularitet ha skapat sig ”ett eget parti” med väljare till höger om sin egen rörelse. Ett renoverat socialdemokratiskt PASOK. Han agerar som en parlamentarisk ”caudillo” innan den beslutade åtstramningen känns av i människors hud och det blir nu väljarna som hastigt får fälla utslag när det gäller hans förda politik, inte Syrizas medlemmar.

Alexis Tsipras och Panagiotis Lafazanis.

I går vapenbröder. I dag ledare för olika partier.

En vändning som tvingat vänsteroppositionen i Syriza att brådstörtat bilda ett eget nytt parti, Folklig Enhet. Ett parti som på några veckor ska försöka börja återskapa en politisk rörelse med utgångspunkt från Syrizas program. På samma sätt som jag tyckte att det var rätt av mig och andra socialister att ha en positiv inställning till Syriza, utan att omfamna allt partiets stod för, i synnerhet inte då dess förlamande ”förhandlingsstrategi” det senaste halvåret, menar jag att vi i dag måste ge ett kritiskt stöd till den nya partibildningen.

Jag skrev i mitt första inlägg att nederlaget i Bryssel innebar att Ehrenberg med sin EU-positiva utgångspunkt (en konsekvent strategi sedan EMU-valet 2003) om att det går att reorganisera unionen till ett vänsterprojekt, nu hamnat i ett dilemma. I och med den partisplittring som äger rum tvingas han förr eller senare att ta ställning mellan de stridande partiprojekten. Han nöjer sig säkert inte med rollen av att bara vara en kommenterande tidningsman.

Som ”en åldrande man” hälsar jag själv med stor glädje nyheterna om att det främst är medlemmarna i Syrizas ungdomsförbund som nu lämnar sitt gamla parti och vänder sig till Folklig Enhet. Som den tyske revolutionären Karl Liebknecht en gång sa ”Ungdomen är revolutionens stormsvala”.

Göte Kildén

Det är bra att Internationalen börjar diskutera konsekvenserna av Eurogruppens utpressning mot Greklands regering och det är utmärkt att man rapporterar från Syrizas olika tendenser så att alla kan lära sig av de grekiska diskussionerna. Själv tycker jag det är väldigt spännande att läsa Varoufakis, Lapavistas, med fleras, olika snabba reflektioner kring det brutala avslöjande som skett av eurogruppens odemokratiska makt. Liksom den tyska ledningens avsikt att använda kontrollen över ECB och euron i försöken att stoppa alla försök till en utmaning av den nyliberala politiken.

Men det vore hälsosamt om man kunde föra en öppen diskussion utan att som Göte Kildén medvetet missleda unga läsare utifrån nån gammal sekteristisk ilska från en gammal debatt.

Johan Ehrenberg i talarstolen. När det gäller Syrizas tudelning nöjer han sig säkert inte med att bara var en kommenterande tidningsman.

Jag har självklart aldrig sagt att EMU automatiskt innebär en möjlighet till mer radikal politik, jag skrev 2003 att SVERIGE (det var det vi diskuterade) inom EMU kunde föra en betydligt radikalare ekonomisk politik än vad svenska regeringar gjorde.

Och det har ju visat sig rätt.

Sverige har haft värre åtstramning och utveckling utanför EMU. Den svenska nyliberalismen är betydligt extremare än den tyska eller franska när vi pratar budgetpolitik. (Har någon glömt var världens största skattesänkningar har genomförts och under vilken valutaregim?)

Att då ta en sån debatt och föra över till dagens situation, efter världskapitalismens finansiella sammanbrott 2008 och den efterföljande nyliberala angreppspolitiken på löntagare (genom bland annat överföring av alla privata bankskulder i EU till statliga skulder) är att göra en seriös diskussion omöjlig.

Och att citera en text som handlar om att de som kallade utvecklingen under de mest kritiska dagarna för en ”kapitulation” när det betydde att man aldrig (från svensk regering till exempel) erkände utpressningen från ECB och Eurogruppen blir också fel. Det var desinformation man sysslade med eftersom man inte berättade hela sanningen. (DN var värsta exemplet). Att Dagens ETC med andra lyckats sprida fakta och berättelser som visar spelet bakom utpressningen gör att vi idag inte har samma desinformationsmur när man talar brett och offentligt om krisen i Grekland.

Att Tsipras däremot nu gett upp är väl inget att diskutera. Vem har missat det? Kildén citerar en mening men missar den viktiga fortsättningen: ”Syrizas försök har visat att en alternativ politik inte accepteras inom euron. Problemet för alla oss socialister är att INGET land och ingen regering kunnat driva en vänsterpolitik sen 1990 talets början.”

Den gamla vänstern står inför en jättekris i Europa. Socialdemokratin en kanske ännu större.

Det kommer säkert födas en ny vänsterpolitik som bygger på diskussioner där man försöker utgå ifrån att man ska förstå den man debatterar med, inte försöka missförstå.
Många äldre vänsterdebattörer kommer att automatiskt och självmant utesluta sig från sådana diskussioner. Snälla, gör inte det. Sekterismens fördummande tid är över.

Johan Ehrenberg

En tidig januarimorgon år 49 f.Kr. valde Julius Caesar att gå över floden Rubicon söder om Ravenna med sin stridserfarna  Legion X Equestris (Tionde beridna legionen) för att sedan marschera mot det republikanska Rom och bara ryktet om trupprörelsen fick motståndarna att ge upp eller fly, det strategiska målet, den politiska och militära makten i Rom erövrades och republiken inledde en övergång till kejsardöme. En politisk revolution som förändrade romarrikets styre.

Rubicon, floden med namn efter sitt röda sediment, var ett landmärke i gammal romersk lagstiftning. De underordnade fältherrar eller guvernörer som styrde utanför imperiets hjärta, dess nära landområden, fick inte korsa floden utan att upplösa och avväpna sina trupper. Tog man sig över med soldater till Rubicons södra flodbädd utan att göra detta var det samma sak som uppror mot Rom. En strategi utan återvändo, där ett misslyckande var samma sak som avrättning, både av befälhavaren och av varje enskild soldat i hans trupp.

Den 20 februari i år korsade Tsipras och Syrizas ledning med honom om inte Rubicon så åtminstone dess biflöden genom att acceptera en förlängning av det Andra åtstramningspaketet från trojkan i Bryssel. Trots att det sågs och beskrevs som en taktisk reträtt, en kompromiss, ett försök att hämta andan från trojkans strypgrepp, innebar det att Syriza här gav upp det antikapitalistiska program, som antogs i Thessaloniki 13 september 2014 och av Alex Tsipras i valkampanjen före segern 25 januari i år lyftes fram ”som icke förhandlingsbart”. Det var med denna första kapitulation en ny ”realistisk strategi” myntades i hopp om att med äran i behåll kunna förhandla fram en hedervärd kompromiss.

Greklands BNP har sjunkit mer än 25 procent sedan 2007

Oavsett vilka tankebanor som tidigare kan ha korsats i huvudena hos Tsipras och hans kamrater var regeringens beslut att ta ansvar av det från högern och socialdemokratin ärvda Andra åtstramningspaketet definitivt ett medvetet skifte av strategi. Från antikapitalism till ett försök att i förhandlingar, och med hopp om solidaritet från Europa socialdemokrati, få Europas stater att mildra åtstramning och tysk budgetdisciplin till förmån för en mer expansiv keynesiansk finans- och budgetpolitik.

Anspråken på att åtminstone börja förändra också sociala egendomsförhållanden dumpades. Syrizas legendariske ikon från det grekiska motståndet under Andra världskriget, Manolis Glezos, i dag en av partiets parlamentsledamöter i Bryssel sammanfattade vändningen i mycket raka, men i sak helt korrekta ordalag:

”Det faktum att trojkan har döpts om till ”institutionerna” och åtstramningspaketet nu kallas ”överenskommelsen” samt att långivarna får heta ”partners” – ungefär som att kalla kött för fisk – förändrar inte det som gällde tidigare”.

”Överenskommelsen” från den 20 februari löpte fram till och med den 20 juni och under denna tid flyttade Syrizas ledning mycket av sin fokus bort från mobilisering av sin sociala bas till de medialt hela tiden mycket uppskruvade förhandlingarna med Eurogruppen. Partiets väljare, arbetande och arbetslösa, ungdomen samt andra utsatta grupper hänvisades till att passivt följa och diskutera dramaturgin på gatans caféer, i arbetsplatsernas fikarum eller i hemmen framför TV-skärmarna. Konflikterna på arbetsmarknaden klingade av och det blev färre politiska massmöten på torgen. De nästan rituella generalstrejkerna ställdes in. Referenserna till nationellt ansvar blev fler, samtidigt som de till arbetarrörelsens målsättningar blev färre.

Många av Syrizas`anhängare både i Grekland och i Europa hoppades nog ändå i det längsta innerst inne att Tsipras och Varoufakis med sina löften om eftergifter och möjliga kompromisser aldrig själva trodde på en ”hedervärdig uppgörelse” utan endast såg det som en taktik för att vid det oundvikliga sammanbrottet i förhandlingarna kunna lägga skulden på trojkan.

Nu släpar människors politiska ideologier och retorik ofta långt, långt efter den krassa verkligheten och så sent som den 25 maj kunde därför partistyrelsen ändå i ett uttalande med fet stil hävda att:

”Under fyra månader, dag efter dag, har vi hänvisat till de röda linjer vilka folket själv drog upp den 25 januari (valsegern). Regeringen kommer aldrig att skriva under ett nytt åtstramningspaket”.

Det var denna markering som gjorde att Tsipras – trots löften om motsatsen – aldrig kallade in ett nytt möte med partiets högsta beslutande organ innan han i Bryssel natten till den 13 juli kapitulerade för Wolfgang Schäubles drakoniska ultimatum. Han och det Verkställande utskottet valde i stället att denna natt korsa Rubicons huvudström.

Caesar intog Rom och segrade med hjälp av sina mest disciplinerade och stridserfarna soldater. Tsipras kom avväpnad och hjälplös till Bryssel, förnedrades av dess makthavare och sattes sedan att styra Aten i än värre banor än tidigare. Han blev ”ståthållare” åt den tyska övermakten, tvingades att sätta sig över Syrizas interna partidemokrati och överge sina mandat från tidigare kongresser, liksom manifestet i Thessaloniki samt alla viktiga budskap till väljarna under vinterns valkampanj.

Hur han och kretsen kring honom ska hantera medlemmarna i det egna partiet och striden om partiets inre själ vet de nog inte ens själva. En majoritet av sittande partistyrelse har i ett öppet brev tagit avstånd från regeringens kapitulation. Liksom de stora partidistrikten i Aten och Thessaloniki och partiets ungdomsförbund. De försöker också att vinna stöd utanför de egna strikta partileden för sitt alternativ.

Den oundvikliga sammandrabbning som närmar sig kommer därför att handla om det nya strategiska paradigmskifte som partiledningen vill ha accept för, vilket är en lika naturlig som logisk konsekvens av kapitulationen 20 februari. Den vill nu gå från startpunkten om att Syrizas regeringsinnehav, med stöd av Europas vänster, i praktiken skulle kunna bryta upp Lissabonfördragets grundlag med sina marknadsliberala traktat, en politik för skuldavskrivningar och investeringar i stället för privatiseringar och rigorös tysk budgetdisciplin, till att själv ta regeringsansvar för sociala försämringar, höjd pensionsålder, en sönderfrätt arbetsrätt samt omfattande utförsäljningar av gemensam statlig egendom.

Vilken väg för Europas nya vänsterpartier. Här Tsipras och Podemos ledare

Pablo Iglesias på ett grekiskt valmöte med Syriza i vintras.

I en minst sagt förskönande omskrivning säger Tispras själv att en extra partikongress måste ”omfokusera målen” och enligt journalister på plats väntar sedan nyval i november.

Strategidiskussionen i Grekland om ”vänstern och regeringsmakten” berör i högsta grad alla socialister i Europa och självklart då också för oss i Sverige. Så här mitt i mångas semestertider har debatten ännu inte satt fart. Men Johan Ehrenberg, ägare och ansvarig utgivare för ETC, har kommit med en del reflektioner. Men med sin egen EU-positiva utgångspunkt, att det går att reorganisera unionen till ett vänsterprojekt, har han hamnat i en svår dilemma. I den svenska folkomröstningen om euron 2003 hävdade han bestämt att ”möjligheterna att föra en radikal ekonomisk politik är störst inom EMU”. I nutid har han hela vägen från Syrizas valseger fram uppgörelsen 13 juli därför ganska självklart haft förståelse för regeringens strategi och blev därför med rätta upprörd över att exempelvis Magdalena Andersson bara ville tala om Greklands skuld utan att med ett ord berätta om Bryssels utpressning. Men menade samtidigt att det var ”fantastisk desinformation” att tala om en kapitulation från Syrizas sida. Varför det? Ehrenberg slår ändå själv fast att han egentligen hade fel, då 2003, genom att i dag konstatera att: ”Syrizas försök har visat att en alternativ politik inte accepteras inom euron”.

Alla vi i vänstern är överens om att Eurogruppen bär huvudansvaret för den förnedring vi tvingats att vara åskådare till. Ehrenberg har också haft helt rätt när han radat upp alla de svårigheter som finns med en nationell dracma som en del av en reorganiserad grekisk kapitalism. Men nog kapitulerade Tsipras? Han var inte tvingad att offra sig, att böja sig för torterarna och då ska vi inte låsa oss fast vid dramats sorgliga upplösning där Syrizas helt värnlösa förhandlare gått över Rubicon och kom till Bryssel bara för att be om nåd. En annan politik, en annan strategi var möjlig, men då givetvis under den första tiden efter valsegern den 25 januari.

Offentligt opinionsmöte i går, måndag, med Vänsterplattformen i Aten.

Regeringen skulle för det första ha mobiliserat i stället för att demobilisera det folkliga Grekland. Den entusiasm och de förväntningar som fanns då, liksom vid folkomröstningen den 5 juli och som enligt den konservativa tidningen Kathimerini ”delade landet efter klasslinjer” och detta med en intensitet och eufori som var på gränsen till ”barbari”, dessa skulle man ha förstärkt genom att omedelbart genomföra de bärande delarna av sina vallöften. Eurogruppen skulle ha kontrats med löntagar- och regeringskontroll över bankernas kreditflöden, en egen skuldavskrivning, mått och steg för att införa en parallell valuta, kraftigt höjd beskattning av det rika Grekland, förberedelser för en Grexit från NATO samt inte minst en ständigt återkommande begäran till Europas löntagare och sociala rörelser om deras solidaritet.

Men, svarar säkert Ehrenberg och många ”realister” med honom. Det fanns och finns ingen majoritet i Grekland för denna socialistiska övergångsstrategi. Om vi bortser ifrån att politik ibland är att vilja och att det kan finnas en väldig dynamik, en verklig klassrörelse, om ett vänsterparti på allvar utmanar makten. Om vi trots denna möjlighet accepterar invändningarna som troliga. Ja, då återstod – och återstår – självklart plan B, nämligen att i ett nyval begära förtroende för detta program, samt att vid en förlust acceptera en återgång till rollen som ett trovärdigt oppositionsparti. Varför i expressfart göra om de misstag som i dag fått Europas socialdemokrati att krypa på sina knän? Bättre att låta de rikas partier ta ansvar för svältprogrammen och själv stärka alla folklig självorganisering i väntan på att tidvattnet vänder.

 Göte Kildén

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Nyval i Grekland – Vänsterplattformen i Grekland reser stridens fana!

En ny text av Stathis Kouvelakis om den blixtsnabba utvecklingen kom i förmiddags. Den finns längst ner på denna blogg.

Alexis Tsipras beslut om ett nyval i expressfart för Grekland handlar i grunden om att eliminera  upproret i hans eget parti mot den egna kapitulationen i Bryssel den 13 juli. En kapitulation där han – inför trojkans utpressning – svek både Syrizas partiprogram, alla medlemmars många år av kamp mot just EU:s förnedring av Grekland och det grekiska folkets stolta ”Oxi” eller ”Nej” i folkomröstningen den 5 juli.


Manövern är mer än ful. Den är för det första ett hån mot medlemsdemokratin och den partikongress i september som Syrizas styrelse redan beslutat om. Hur ska man internt kunna diskutera och utvärdera den strategi Tsipras och partiets verkställande utskott utformat på egen hand, vilken inneburit att man kapat alla band med sin egen historia, samtidigt som Tsipras och hans ledningsgrupp driver en valkampanj där ”folket” ska säga ja eller nej till denna? Tsipras sägs, och hoppas själv, att han genom sin personliga popularitet har skapat sig ett ”eget parti” med väljare till höger om sin egen rörelse. Väljare som sägs ha charmats av att ”han trots allt har försökt och gjorde vad han kunde”. Dessa väljare ska nu få fälla utslag när det gäller hans förda politik, inte Syrizas medlemmar. I gårdagskvällens TV-tal vände Tsipras också upp och ner på verkligheten när han om partiets vänster sa att ”dom som förvandlade den majoritet som folket gav oss till en parlamentarisk minoritet”. Var det inte snarare Tsipras själv och hans grupp som förvandlade det ”Nej” folket sa den 5 juli till ett ”Ja” i Bryssel den 13 juli
För det andra är det en kupp i den meningen att beslutet och valrörelsens upptakt kommer mitt i den grekiska semestern (ungefär som Löfven i Sverige skulle utlysa ett nyval 20 juli vilket skulle verkställas redan 20 augusti). Vänstern i och utanför Syriza som är i färd med att organisera en bred, folklig front till försvaret av folkomröstningens ”Oxi” ska förstöras innan denna fullt ut är på plats. De väljare som charmats av Tsipras personlighet ska heller inte hinna få dålig smak i munnen av alla de nedskärningar och utförsäljningar som kommer under hösten.

Öppet opinionsmöte i Aten med Vänsterplattformen

I sitt TV-tal i går lovade Tsipras också att ”bättre dagar kommer att komma”, vilket fick mig att tänka på några rader från Jim Cliffs låt ”Better days are coming”:

”Better days are coming by and by
Don’t you get down hearted, don’t you cry
Troubles will be over, all our joys come over
Better days are coming by and by”

Men i det här sammanhanget handlar inte Tsipras ord om tröst. Hans löfte om “bättre dagar” skorrar sannerligen falskt. Tsipras har till och med själv, absurt nog (!), erkänt att uppgörelsen i Bryssel aldrig kommer att fungera.

Det blir en spännande och turbulent tid i grekisk och europeisk politik. Vänsterplattformen i Syriza, vilken inte frivilligt överlämnar partiets väljare och sympatisörer till partihögern, beslöt i natt att medverka till en social och parlamentarisk front med ett entydigt ”Nej” i de strider som väntar. Självfallet handlar det inte i första hand om att bara delta i själva valet, med dess fula taskspel från Tsipras, utan om att börja bygga ett nytt alternativ för framtiden. Nedan är en snabböversättning av det uttalande som Vänsterplattformen antog i natt:

**************

Torsdag, 20 augusti, 2015.
Med sitt tal, där han meddelade beslutet om nyval, visade Alexis Tsipras upp ett nytt ansikte, helt och hållet och radikalt i motsättning till Syrizas tidigare åtaganden och strider.

Det första och främsta löftet från Tsipras var hans samtycke till den Tredje åtstramningspaketet och dess slaveri för landet, en överenskommelse han skrev under utan att vare sig fråga medlemmarna eller partiets styrelse.

De val som Tsipras har beslutat om syftar till att helt och hållet ta avstånd från det stolta ”Nej” som folkomröstningen uttalade. De ska resas som gravstenar över människors förväntningar om ett slut på åtstramningarna. Målet med dessa val i expressfart är att göra slut på alla åtaganden mot dessa från Syrizas sida, men också en begäran till det grekiska folket att sätta en snara runt halsen genom att rösta för Tsipras, Ny demokrati, PASOK eller To Potami, alltså för de partier som konstituerar den nya gemenskapen om ett försvar av åtstramningarna.

Trogen Syrizas åtaganden, i linje med det grekiska folkets ”Nej”, reser Vänsterplattformen högt stridens fana för ett alternativ till krisen, för en produktiv och progressiv rekonstruktion av landet.

Vänsterplattformen ska omedelbart bidra till att skapa en bred, progressiv, demokratisk front i motsättning till Överenskommelsen, en front vilken ställer upp i valen för att kämpa för att denna ska upphävas samt att största delen av lånen upphävs. Detta för att försvara det grekiska folkets stridbara ”Nej” i folkomröstningen 5 juli. Ett nej till nedskärningar av löner, pensioner och sociala utgifter. Ett nej till att sälja ut gemensam egendom och Greklands tillgångar. Ett ja till att ta in landet på en ny väg av nationellt oberoende, suveränitet, rekonstruktion och en ny progressiv kurs.

******************

Greece : « Popular Unity » is born !

Stathis Kouvelakis

Early this morning, 25 Syriza MPs left the parliamentary group of the party to create a new group under the name of “Popular Unity”. Most of these MPs are affiliated to the Left Platform, but some others also joined like Vangelis Diamantopoulos or Rachel Makri, a close collaborator of Zoe Kostantopoulou.

This is a major development in Greek politics but also for the radical Left, in Greece and at an international level.

Three elements need to be emphasized.

The first is that “Popular Unity” is the name of the new political front, which will regroup thirteen organizations of the radical Left, those who signed the text issued on August 13 calling for the constitution of the Front of the No. This front is therefore the first tangible result of a recomposition within the Greek radical Left. A recomposition that draws the lessons of the last five years and of course of the experience of Syriza in office and of the resulting catastrophe.

The second is that the goal of the front is to constitute the political expression of the No as was expressed both in the January elections and in the referendum of July 5. The main programmatic lines are the rupture with austerity and the memoranda, the rejection of all privatizations and the nationalization under social control of strategic sectors of the economy, starting with the banking system, the cancellation of the major part of the Greek debt (starting wit the immediate interruption of its repayment) and, more broadly a set of radical measures that will shift the balance of forces in favour of labour and of the popular classes and open up a path for the progressive reconstruction of the country, of its economy and of its institutions.

These goals cannot be realized without exiting the Eurozone as the recent disaster has abundantly demonstrated and without breaking with the whole set of policies institutionalized by the EU. The front will also struggle for a unitary internationalist struggle around common objectives at the European and international level and will support exiting NATO, breaking the existing agreements between Greece and Israel and radically opposing imperialist wars and interventions.

The third is that this new parliamentary group is now the third in terms of its size in the Greek Parliament, ahead of Golden Dawn, the neonazi party. This means that in the next few days its leader, Panagiotis Lafazanis, will get a mandate to constitute a government that will last for three days, as the Greek constitution stipulates. After the resignation of the Tsipras government this mandate is now in the hands of the second party in Parliament, New Democracy, the main rightwing opposition party. This span of time will be used by Popular Unity to trigger a broad debate and the mobilization of all the social forces who wish to fight austerity and the Memoranda, the previous as well as the new one.

The programme of the party and the full range of its support among leading personalities of the Greek Left, which is expected to be quite impressive, will be released at the start of next week.

Athens, August 21 2015

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Aftonbladets Katrine Marçal hissar falsk feministisk flagg när hon skriver om ”äldre, argsinta, vita män”…

När Katrine Marçal skrev söndagens ledare för Aftonbladet hade hon säkert inte en av sina bättre dagar. Funderar man lite mer över alstret är det fullt av löst grundade påståenden och självmotsägelser. Faktiskt ett riktigt bedrövligt stycke.

En ung Katrine Marçal .Inte särskilt arg.

Om vi tar det från början så är hennes utgångspunkt att vi lever med i vad hon kallar för ”de argsinta, äldre, vita männens år”. I vilka länder, på vilken kontinent eller i vilken världsdel detta skulle vara aktuellt får vi aldrig riktigt reda på. För visst finns det gott om exempelvis äldre arabiska, afrikanska och asiatiska icke vita män som också är arga. På samma sätt som hos oss har dessa funnits och dominerat världen i årtusenden. Men läser vi henne välvilligt tycks det ändå vara i ”Västvärlden” som dessa arga, män har trätt fram, just i år. På samma sätt som med ett bra ”kantarellår” eller ett riktigt stort ”lämmelår”. Detta eftersom de geografiska nedslagen för hennes tes begränsar sig till Donald Trump och Bernie Sanders i USA samt Jeremy Corbyn i Storbritannien. För Marçal också naturliga val eftersom hennes utsiktsplats över världen numer är den anglosaxiska världen. Hon bor sedan flera år i London.

Men att alla tre är vita är i sammanhanget ointressant eftersom hon diskuterar partiledarkandidater i den mer eller mindre helvita Västvärlden. Att de är män och lite äldre är heller inget statistiskt signifikant för 2015. Det är en normalitet, år ut och år in. Även om det finns undantag. Den medelålders mycket ilskna och extremt framgångsrika franska kvinnliga oppositionspolitikern Marine Le Pen borde definitivt varit med i hennes sammanhang. Liksom Europas mest dominanta politiker, den sextioåriga Angela Merkel, som inte minst många greker, italienare, portugiser och spanjorer uppfattar som ilsken och tvärarg. Diskuterar vi bara oppositionspolitiker är det tveklöst den ”unge och sexige” Alex Tsipras som varit både mest argsint och mest framgångsrik bland sina väljare. Även om han nu helt plötsligt kommit överens med Bryssel för att i stället rikta sin ilska mot de rebeller i sitt eget parti vilka med rätta anser att han gjort en helomvändning och sviker partiets alla vallöften.

Marine Le Pen. En mycket argsint, medelålders, vit kvinna…

Hudfärg, kön och ålder har överhuvudtaget ingenting att göra med det som Marçal fortsättningsvis skriver om. Kanske är det bara ett försök att i nutid få bekräftat något hon funderat över i sin bok ”Det enda könet”, vilken sägs ska diskutera ”de relationer hon antar ska finnas mellan nationalekonomisk teori och ett universellt patriarkat”. I så fall förmodligen också helt utan bäring på en enda fast punkt.

Men hissar hon egentligen inte bara falsk feministisk flagg för att dölja ett betydligt smutsigare ärende? Låt oss se.

I ledarens fortsättning hävdar hon  att ”den politiska mitten har kollapsat och endast ytterkanterna verkar ha förmåga att entusiasmera människor”. Hur hon får ihop detta med de inledande opinionsframgångarna i primärvalen för den obehaglige republikanske reaktionären Donald Trump begriper jag inte. Läser man hennes text får hon inte ens ihop det själv: ”Donald Trump kampanjar på att vara socialt konservativ samtidigt som USA värderingsmässigt går åt andra hållet”. Detta eftersom att i USA, på samma sätt som i Europa, har visserligen hela det politiska fältet i språngmarsch förflyttat sig långt, långt åt höger, men det man skulle kunna kalla för ”den politiska mitten” av detta fält har ändå stärkts rent opinionsmässigt under samma färd. Vinner Trump oväntat primärvalen (vilket jag inte tror) och ställs mot Hillary Clinton i presidentvalet artar det sig till en katastrofal marginalisering för republikanerna och en stor framgång för just ”mittfältet” i amerikansk politik. Alltså raka motsatsen till Marçals första tes om att detta kollapsat.

Att jämföra opinionsframgångar för vänsterdemokraten Bernie Sanders med vänstersocialdemokraten Jeremy Corbyn ger däremot en del. Men inte på det bedrövliga sätt som Marçal gör. Historiskt saknar USA ett stort traditionellt reformistiskt arbetarparti vilket innebär att radikala, ibland klassgrundade opinioner artikuleras i det borgerliga Demokratiska partiet. Alltsedan det arga äldre vita paret Thatcher/Reagan plöjde mark för den nyliberala draksådden har klasskillnaderna i dessa bägge anglosaxiska länder fördjupats. Både brittiska Labour och demokraterna i USA har samtidigt i olika omgångar varit med om att fullt ut ta regeringsansvar för denna högerpolitik.  De har brukat den mark som Thatcher/Reagan plöjde.

Bernie Sanders. En mycket vred äldre man.

Därav den tidiga succén för Bernie Sanders kampanj där han sticker ut som en liten uppnosig rival till Clinton och ”de gamla demokraterna”. Men  för Labour har detta arv i dag blivit än mer betungande och lite av vägs ände. Åren med Blair och sedan de fortsatta opinionsåren med samma politik har varit förödande för partiets band med både fackföreningsrörelsen, radikala feminister, antikrigs- och miljöopinioner och därför också med partiets egna medlemmar och väljare. Men trots att Marçal alltså har säte i London har hon inte fattat mycket av det som hänt. Först konstaterar hon bara rakt av att Corbyn inte ”står för något” utan bara vill ”återföra renlärighet till den egna rörelsen”. I några meningar senare står han däremot helt plötsligt för något som skapat en väldig entusiasm: ”Jeremy Corbyns supportrar dras som flugor till hans budskap om totalt stopp för nedskärningspolitiken”.

En mycket ung, arg Jeremy Corbyn…

En vändning som starkt ogillas av Marçal eftersom Labour enligt henne ”i hög grad förlorade valet i maj på /grund av/ att det brittiska folket faktiskt stödde de konservativa åtstramningarna”. Men varje sansad valanalys pekar på en helt annan komplexitet. Hon förenklar väljarnas rörelser och undanhåller fakta bara för att få bevisat att den nyliberala ”mittpolitiken” är den enda vägen. Ser vi till resultatet så fick de konservativa knappt 37 procent av rösterna i valet. Noga räknat fick David Camerons högerparti förtroende av 11,334,576 väljare, detta i förhållande till landets 46,420,413 röstberättigade innevånare. Bara 66 procent av dessa gick alltså till valurnorna och det höga mässfallet för den brittiska demokratin berodde säkert till en hel del på missnöjet med ett tydligt vänsteralternativ. Labour fick mindre än väntat, bara drygt 30,4, vilket orsakades av att partiet förlorade flera av sina viktigaste flanker i valmanskåren.

Framförallt i Skottland där det nära nog utplånades till förmån för de skotska nationalisterna vilka i ett smått otroligt segerval kom att artikulera väljarnas besvikelse över ”Londons orättvisa sociala politik”. För övrigt anfört av den karismatiska medelålders arga kvinnliga vita partiledaren Nicola Sturgeon som sopade golvet med alla andra i TV- debatterna. Det gröna partiet i England gjorde ett segerval på ett program mot samma åtstramningar. Ett parti med som också har en medelålders arg, vinnande och vit partiledare (Natalie Bennett) vid rodret! Hundratusentals av Labours gamla arbetarväljare gick dessutom, övergivna av det egna partiet, av besvikelse i stället i en strid ström över till det högerpopulistiska och främlingsfientliga UKIP. Om man med ”mittpolitik” menar nyliberal socialdemokratisk politik kan man i vart fall i Storbritannien börja att tala om en kollaps.

Nicola Sturgeon. En både frän och karismatisk arg, medelålders kvinna.

Det är bara mot denna bakgrund som det går att förstå varför många år av politiskt missmod, hängighet och besvikelse i – och utanför – Labours egna partiled, helt plötsligt i partiledarstriden, har avlösts av en uppflammande entusiasm för Jeremy Corbyns kampanj mot ”mittens” ständiga och likartade nedskärningspolitik.

Det är också därför Marçal inte vill låtsas vid den. Hon försöker i stället att förenkla det uppror i Labour som äger rum till att bara gälla en fråga om moralisk hållning. ”Rättvist eller orättvist så är Tony Blair en av Storbritanniens mest avskydda politiker”, menar hon. ”Varje gång den tidigare Labourledaren har fattat pennan för att förklara varför Jeremy Corbyn är dum har tusentals supportrar strömmat till Corbynkampanjen”.

Vi ska intalas att det bara är detta som väljarna reagerat mot, inte hans politiska program. Blair har ”tjänat stora pengar på ett halvkorrumperat sätt” och svek därför till skillnad från den vardaglige Corbyn ”de sanna idealen”. I krönikans sensmoral, med en slak slutknorr, heter det därför: ”Att Jeremy Corbyn uppfattas som något annat än en vanlig räddhågsen och halvkorrupt politruk. Här har socialdemokratin, över hela Europa, onekligen något att fundera över”.

Mer än så blir det inte. Några funderingar hit och dit.

Men för alla de medlemmar som för länge sedan funderat färdigt har Marçal inte mycket till övers och det är också det som är meningen med denna ledare. Alla uppror mot den europeiska socialdemokratins nyliberalism ska stävjas. Det är därför den gamla studentpolitikern från Laboremus i Uppsala och sedermera till och med under en tid vikarierande chef för Aftonbladets ledarsida egentligen bara har ett enda syfte med sitt alster, att smutskasta Jeremy Corbyn så mycket som det överhuvudtaget går. Därav jämförelsen mellan denne och den reaktionäre multimiljardären Donald Trump. Ja, hon drar sig inte ens för att förfalska hans många decennier av envetet motstånd mot den egna brittiska imperialismen, dess kärnvapensrustningar och många krig. ”Unga britter dras inte till Corbyn för hans historia av att försvara och ursäkta tyranner som Slobodan Miloševi, Fidel Castro eller Muammar al-Gaddafi”, heter det i en avskyvärd skrivning som egentligen borde ha handlat om dennes motstånd mot Vietnamkriget, blockaden av Kuba, det brittiska koloniala våldet mot Irland, kriget i Afghanistan, Israels och Västvärldens förtryck av palestinierna, bombningarna av Belgrad, Moskvas Tjetjenienkrig och sist men inte minst Blairs Irakkrig. Marçal tycks leva i tron, eller vill åtminstone få oss att leva i tron, att Labours medlemmar bara reagerat mot Blairs ”halvkorrupta” leverne och inte mot hans skamliga Irakkrig. Dessutom, finns det en enda person i Storbritannien som kan bindas till ett nära samarbete med Libyens diktator Muammar al-Gaddafi, så är det inte Jeremy Corbyn utan just Blair själv. Paret al-Gaddafi/Blair hade under många år ett intimt samarbete och uppenbart till och med någon form av vänskap och förtroende för varandra. Al-Gaddafi hjälpte bland annat Blair med att i sina fängelsehålor tortera brittiska fångar…

Den norska mediahydran Schipstedt äger i dag Aftonbladet till 91 procent. Men via LO och ett gällande avtal kontrollerar den svenska socialdemokratin fortfarande dess ledar- och kultursidor. Katrine Marçal är därför inte bara en vilsen krönikör, som under falskt feministiskt flagg om ”äldre, argsinta vita män”, smutskastar inte bara Corbyn utan också en stor del av Labours medlemmar, hon begår helt enkelt detta sitt tarvliga värv i namn av att vara ett språkrör för den svenska socialdemokratin.

Vågar vi hoppas på motreaktioner? Eller finns det inga motvindar alls i ”rörelsen” mot den egna nyliberalismen?

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Två texter av Stathis Kouvelakis om den senaste utvecklingen i Grekland

GREECE: TOWARDS THE POLITICAL CONSTITUTION OF THE FRONT OF THE NO

The developments in Athens are dramatic and their pace is accelerating. In the next few hours the Greek parliament will vote the new, third, Memorandum agreed between the Syriza government and the Europeans following the now standard express procedure of a single-day (and night…) “debate”. The MPs of Syriza’s Left Platform have already announced that they will vote no and the number of other Syriza MPs who will do the same is still unknown. Among them there will certainly be Zoe Kostantopoulou, the president of the Greek parliament who is currently waging a desperate fight for the ultra-minimal procedures of the parliamentary debate to be respected. Her attitude has triggered a tremendous media attack which is now openly backed by members of the government and pro-government Syriza MPs.

Another major development was the call issued today for the popular mobilization and the constitution of committees against the Memorandum across the country by the leaders of Syriza’s Left Platform (Panagiotis Lafazanis of the Left Current, and Antonis Davanelos of DEA/Red Network) and leading figures of twelve other organizations of the Greek radical Left. Among them two (ARAN and ARAS) are founding components of Antarsya. This is widely considered as the first public step towards the constitution of a new political front that will regroup a large range of forces of the radical Left opposing the new Memorandum and the neoliberal U-turn of the Syriza government.

The Memorandum will certainly be voted by a broad majority in Parliament, thanks to the support of the centre-right and rightwing parties. However it is highly likely that the government will lose support among its own parliamentary group and will call for snap elections in a month’s time. The main rationale for this unprecedented move is to prevent the emerging leftwing opposition to its policy to organize and also to be able to hold elections before the concrete impact of the new austerity measures starts biting. In any case, these elections will be the first test for the new anti-austerity front that is crystallizing around the Left Platform. The next few days will be crucial.
Aghios Nikolas Fokidas, August 13, 2015

Below the full text of the call signed by the leading figures of the 14 organizations of the Greek radical Left

NO TO THE NEW MEMORANDUM
CALL FOR STRUGGLE AND MOBILIZATION ACROSS THE COUNTRY

The undersigned, representing a wide range of forces and organizations of the Left reject the new third memorandum submitted today to the Parliament and call for large unitary struggles to overturn all memoranda and impose a new progressive orientation for the country.

The signing of a new Memorandum by a government that was elected to abolish the previous two, amounts to a major disaster for the Greek people and democracy. The new Memorandum means even more austerity, further restriction of the rights of the citizenry and the perpetuation of the country’s regime of tutelage. The new Memorandum is a complete reversal of the mandate of the Greek people who rejected in the referendum of 5 July in their entirety the neoliberal policies of austerity and of neocolonial dependency.

Throughout the last five years the people opposed in every possible way the fear and blackmailing and struggled for an independent, just, reconstructed, democratic and sovereign Greece. As was the case for the previous ones, this Memorandum needs to be met with the wider militant resistance of a cohesive and determined society. We will continue down the path of July 5 until the end, until the overthrow of the policies of the Memoranda, with an alternative plan for the next day, for democracy and social justice in Greece.

The fight against the new Memorandum begins now, with the mobilization of the people in every corner of the country. For this fight to develop and win, it is necessary to build up popular organization at all levels and in all social areas.

We call for the constitution of a broad political and social nationwide movement and for the creation to of committees of struggle against the new memorandum, against austerity and against the tutelage of the country. This will be a unitary movement that will justify the aspirations of the people for democracy and social justice.

The fight that led to the triumph of ”No” of July 5 continues and will win!

Thursday, August 13, 2015

Panagiotis Lafazanis (Left Platform – Left Current)
Alekos Vernardakis (Communist Renewal)
Nikos Galanis (Leftwing Intervention)
Dimitris Kavouras (Communist Organization Reconstruction)
Kaltsonis Dimitris (Association Yannis Kordatos)
Panagiotis Mantas (DIKKI – Socialist Left)
Anthonis Davanelos (Left Platform –DEA)
Andreas Pagiatsos (Xekinima)
Spyros Sakellaropoulos (ARAN – Left Recomposition)
Dimitris Sarafianos (ARAS – Leftwing Anticapitalist Regroupment)
Maria Souani (Workers Struggle)
Themis Tzimas (Former member of PASOK National Council)
Lambros Heetas (Initiative of the 1000)

• Xekinima is the Greek section of the CWI
• The Communist Organization Reconstruction and the Association Yanis Kordatos are regroupments of former KKE (Greek CP) activists
• Workers Struggle is a network of activists who are still in their majority members of the KKE
• DIKKI –Socialist Left is a regroupment of former PASOK activists that was part of the Syriza coalition
GREECE: THE VOTE IN PARLIAMENT ON THE MEMORANDUM
43 Syriza MP’s vote ”no” or ”present”

GREECE: THE VOTE IN PARLIAMENT ON THE MEMORANDUM

The result of the early morning vote on the Memorandum was a slap in the face of Alexis Tsipras and his government. Of course, the Memorandum was approved, thanks to the support of New Democracy, Pasok and Potami, with 222 votes out of 300. But 43 Syriza MPs refused to support the government (32 ”no” and 11 ”present”), a figure higher than in any other previous vote. The ”no” vote regrouped the MPs of the Left Platform, the four MPs of KOE, Zoe Kostantopoulou and her close collaborator Rachel Makri, former finance vice-minister Nadia Valavani, Vangelis Diamatopoulos (an MP close to the ”anti-authoritarian” milieu) and Yanis Varoufakis. The ”present” vote came essentially from MPs of the 53+ tendency, the left wing of the ”majority” bloc.

The speech of Alexis Tsipras was particularly defeatist and incoherent. The result of the vote forced him to postpone the decision to call for snap elections. The newly invented manoeuvre will be to ask for a vote of confidence in Parliament, after August 20, to put in a difficult position the No camp within Syriza.

The widely shared impression is that Syriza is purely and simply disintegrating at record speed as a party. The Moloch of the Memoranda is devouring a new victim.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

EU och socialistiska strategier – viktig debatt i tyska Die Linke

I en för sig självklar medial skugga av den politiska debatten om uppgörelsen i Bryssel den 13 juli, bland Syrizas medlemmar, liksom bland partiets  vänner och fiender i Grekland, gjorde tyska vänsterpartiets Die Linkes riksdagsfraktion en dramatisk helomvändning när Angela Merkel och Schäuble den 17 juli sökte förtroende på hemmaplan i tyska Bundestag för den egna utpressningen, den ”mentala vattentortyren”, av Alex Tsipras och hans förhandlingsdelegation.

En förkrossande majoritet av Die Linkes riksdagsgrupp sa ”oxi”, ”nein” eller nej till den tyska regeringens mot Grekland så hånfulla förhandlingsresultat, 53 ledamöter röstade nej, två lade ner sina röster!

Nicole Gohlke och Janine Wissler, två medlemmar från riksdagsgruppen, knutna till Marxist21, ett nätverk för marxister i Die Linke och aktiva i partiets vänstersocialistiska grupp, understryker nu betydelsen av detta:

”Även om detta, kan ses som förvånande eftersom det kommer från en vänsterformation, representerar det i all ärlighet en omformulering av vår hållning, detta med tanke på att en stor majoritet av vår riksdagsgrupp i februari röstade ”ja”, en minoritet avstod och en ännu mindre minoritet röstade ”nej, i den omröstning som handlade om en förlängning av tidigare uppgörelser”.

De inleder också en strategisk diskussion inom partiet om denna svängning, tidigare stängd av sin låsning till perspektivet av att skapa ”ett socialt Europa” inom ramarna för EU. En strategi som nu har rammats ordentligt. Även om såväl yngre svenska journalister liksom yngre svenskar överhuvudtaget inte förstår ett enda ord av tyska (själv tragglar jag mig mödosamt igenom en del), till skillnad från under den epok när svensk arbetarrörelse föddes mycket tack vare just tyska impulser, kommer ändå denna nya vänsterdebatt i EU:s hjärtland självklart att nå även Sverige.

”Nu talar Europa tyska” har CDU:s gruppledare i Bundestag förtjust konstaterat när han sett hur Merkel/Schäuble fått de andra staterna i unionen att disciplinerat rätta in sig efter det egna landets exportstrategi och finanspolitik. Några av oss har kanske också konstaterat att Wolkswagen numer dristar sig att sälja sina bilar ”på tyska” i Sverige. ”Das auto”, heter det när det egna varumärket presenteras. Ett språkligt grepp som för tyska varor var otänkbart under de första decennierna efter Andra världskriget.

Williamsburg i New Yorks Brooklyn – svenska hipsters Jerusalem

Vi kommer inte undan inflytandet från Tyskland, med dess 80 miljoner innevånare, och även om svenska hipsters sägs vilja flytta till New York eller åtminstone göra om Södermalm till vårt Brooklyn, måste svensk vänster självklart också ta del av vad tyska socialister nu satt upp på dagordningen, en förutsättningslös diskussion om hur vi och andra européer, i och utanför euroländerna, som kämpar mot högerpolitik, svångremmar och kapitalism, ska gå vidare efter Eurogruppens förnedring av Greklands vänsterregering.

En bra början är det inlägg som Nicole Gohlke och Janine Wissler nu skrivit och som också översatts – till engelska! Det återfinns nedan i sin helhet hämtad från nättidningen Jacobin:

*********

The Terms of the Debate

On July 17 the parliamentary faction of the Left Party rejected the latest austerity program being pushed on Greece, with fifty-three MPs voting against and two abstaining. Die Linke‘s vote demonstrated a clear “oxi” to the blackmailing of the Greek government by Angela Merkel, Wolfgang Schäuble, and Sigmar Gabriel.

Although that may seem unsurprising coming from a leftist formation, it represents in all honesty a redefinition of our position, given that in February of this year a large majority of our parliamentary fraction voted “yes” to the bailout extension, while a minority abstained and an even smaller minority voted “no.”

Granted, the February vote was a different one, incomparable in terms of the gravity of the decision being put to a vote. The argument in favor of supporting Greece’s newly minted leftist government by giving them time to maneuver had to be taken particularly seriously at the time, despite the fact that the blackmail tactics and neoliberal demands of the European institutions were already plain to see.

Unlike in February, Die Linke voted “oxi” this time because the German government had forced the most severe austerity package since 2010 onto the Greek government. Unfortunately, Alexis Tsipras and the majority of Syriza MPs saw no way out of this blackmail, and accepted the austerity package.

This defeat represents an occasion to reflect, ask questions, and exercise some self-criticism. The capitulation of the first genuinely leftist government within the European Union since the outbreak of the economic crisis to the German government and the other European governments that follow Germany’s lead is ultimately our own defeat, and a defeat for the entire European left as well.

We must take this moment to rethink the central strategic premises that have guided our politics these past months, i.e. our principled “yes” to the EU and our categorical “no” to leaving the eurozone. Doing so means rethinking our political strategy as a left party as a whole. As a party of the European Left, we are obligated to discuss this question with our comrades throughout the continent and in Greece in particular. We cannot abandon them in this difficult situation.

It is of little use (and counterproductive) to denounce Syriza as traitors and declare their political demise. That is the job of our political opponents seeking to suffocate the political awakening happening in Greece. Equally as unhelpful, however, are knee-jerk reactions and blind, unquestioning loyalties.

We should neither reject nor uncritically support everything the Syriza government has attempted to end the widespread and ongoing impoverishment of the Greek people. The sort of disdainful moralism that says we as Germans and “outsiders” have no right to develop an opinion or a critique of what is happening in Greece will not help us to learn any political lessons from the situation either.

We owe both ourselves and our Greek comrades an honest and solidaristic debate about both the strategic successes as well as mistakes of the past months, especially if we wish to continue to fight together against austerity in Europe and prepare ourselves for coming European struggles. Thus it is crucial that we be confident enough to critically reflect on what has happened, to discuss Greece’s exit from the eurozone as a possible alternative, and attempt to understand what the current defeat and the massive “oxi” vote means.

In Bad Faith

Since being elected, Alexis Tsipras was blackmailed by the rest of the European heads of state, to whom he ultimately capitulated. He admitted as much to the Greek Parliament. His defeat is not a personal failure, nor is it due to some sort of egotistical drive to retain power on his part.

Nevertheless, the central premises of the Greek government’s political strategy — the non-negotiability of staying in the eurozone while simultaneously rejecting a politics of austerity — would not (and could not) have had any other result. Ultimately, this strategy gave the Greek government no choice but to submit to the diktat of Merkel and Schaeuble. We supported our Greek comrades in their strategy and had hoped that some sort of middle path could be found, but in retrospect we have to concede that no such middle path existed.

Former Finance Minister Yanis Varoufakis recently published a telling account of the Eurogroup negotiations, in which he reveals that the suggestions of the Greek side were never really even taken seriously — doing so, after all, would have entailed a serious discussion about alternatives to austerity and the possibility of concessions from the Eurogroup.

This means that, in reality, the closed-door “negotiations” in Brussels were not negotiations at all, but rather a series of meetings in which the Eurogroup repeatedly decided that the compromises Syriza was willing to make were still miles away from what the Eurogroup sought to squeeze out of the country.

This dynamic culminated in Varoufakis — Greek minister of finance and official representative of an EU member state — being ejected and excluded from the Eurogroup meeting. His attempt to consult the Eurogroup’s bylaws subsequently revealed that the Eurogroup does not formally exist, and thus does not offer any rights or privileges to individual member states. And thus it was that the supposedly fair European rules of the game were shattered on the rocks of a Europe under German leadership.

In light of these facts, we must accept that the Syriza government’s strategy that focused on negotiation and diplomatic dialogue has failed. Not even the charismatic personalities of Tsipras and Varoufakis, nor extensive expertise and deep negotiating tactics, were enough to win real influence or shift the balance of forces within the European institutions even slightly.

The pledge to abstain from “unilateral actions” did not gain Syriza any extra time or breathing room. Rather, the negotiations proved that the European institutions are unfavorable and adverse terrain for the Left, and that a strategy of offering concessions to the other side in hopes of salvaging at least a modicum of humane social policies will fail. Merkel, Schäuble, and Gabriel were not interested in Greece alone: Greece was to serve as an example for the rest of Europe.

The message that the defeat is intended to send is this: it does not matter how many general strikes are conducted, it does not matter if you elect a new government and the majority of the population votes “oxi” in a popular referendum. These things will not help you and will not change your country’s politics.

That is the message that they want to use to demoralize the entire European left and stifle social protest across the continent. This demoralization and disappointment can only be countered if the European left conducts an open and self-critical debate about the lessons to be drawn from the current defeat.
A Left-Wing Grexit

Ultimately, Schäuble (in collusion with Sigmar Gabriel) threatened the Greek side with a forced Grexit from the Right. A Grexit “from the Right” would mean Greece leaving the euro unprepared, with the conditions for switching currencies, stabilizing an exchange rate, and restructuring the debt being negotiated with the EU from a position of profound weakness. Whether Schäuble and the conservative factions of European capital were seriously considering this option, or whether it was simply further political blackmail to force more concessions out of Syriza in light of the party’s lack of a strategic alternative, is difficult to say.

Either way, the Left in Europe utterly failed to think through a Plan B in a serious manner. Thus, Greek’s left government was robbed of any possible alternative in its negotiations with the lenders. Not having a Plan B meant Syriza had only one option: remaining in the eurozone at all costs. Thus, the institutions could demand as much from the Greek government as they saw fit, because the only other possibility was the break which was to be avoided no matter what.

What, then, could our Plan B look like? This undertaking strikes us a difficult one that poses more questions than it offers answers. Though there are many important contributions on the issue of a Plan B, particularly from the Greek left itself, there has yet to exist a detailed scenario for a left-wing Grexit.

The relative attractiveness thereof is owed more than anything to the alternative to it: remaining in the eurozone would mean further austerity and immiseration, the de facto abandonment of democratic and parliamentary competencies, and a historic political test for Syriza as a party. Remaining in the eurozone has forced the Syriza government — at least for now — to switch tracks from being a bitter enemy of austerity to the executive organ of the troika dictatorship in Greece.

A self-determined, left-wing Grexit is by no means a simple or an easy solution. The economic consequences thereof in particular remain highly controversial amongst left-wing economists and social scientists. At this point they appear to be more or less unpredictable. In the short term, a Grexit could mean a deepening of social fault lines, economic collapse, and further impoverishment of the Greek people.

On the other hand, it could also mean opening up new spaces of political maneuvering and scopes of action: e.g., self-directed lending, national measures against capital flight, and increased taxes on the rich without first having to seek the troika’s approval. These options are at least worth exploring. Such a move would of course mean taking on an almost incalculable political risk for the parties involved. It would entail a leap into the unknown, accompanied by the fear of being held politically responsible for missteps and unexpected consequences that may arise from it.

Our Greek comrades have nevertheless already demonstrated their willingness to think boldly and take risks. For example: in the heat of sharpening contradictions immediately before the referendum, Yanis Varoufakis suggested a raft of unilateral counter-measures to the prime minister’s cabinet as a reaction to the European Central Bank’s closing of Greek banks.

His suggestions can be read as a first step towards a self-directed exit from the eurozone. He suggested: 1) printing Greek promissory notes or announcing the government’s intention to introduce a separate currency (still tied to the euro), 2) enacting a haircut on Greek bonds held by the ECB since 2012, and 3) taking control of the Greek central bank.
What Do the People Want?

In the left debate around the Grexit, there is usually a political argument in addition to the economic: the majority of Greeks want to remain in the eurozone, meaning that the Syriza government could only undertake a left-wing Grexit against the wishes of the majority.

But is that really the case, or should we instead understand this moment as one of a contradictory dynamic within a scenario of polarized class conflict? It is undeniably the case that when asked if they would like to remain in the Eurozone — decoupled from the austerity program that remaining in the eurozone entails — a majority of Greeks respond with “yes.” But would the same be true if this question were posed with a clear focus on the link to austerity?

The Greek people’s preference for what seems like the easier solution (i.e., remaining in the eurozone while ending austerity) is not necessarily incompatible with a readiness to accept the consequences of a Grexit should it prove necessary — particularly if breaking with austerity while remaining in the eurozone proves to be impossible. This is precisely what the 61 percent of Greeks who voted “oxi” in the referendum on the July 5 expressed.

Although Alexis Tsipras sought to emphasize that the referendum was not primarily a vote on the question of Greece’s preferred currency, for most Greeks it was clear that they were making a choice between remaining in the eurozone (and thereby continuing austerity) on the one hand, and a clear rejection of the offer made by the “institutions” (and thus the possibility of a Grexit) on the other.

The Greek media sought to project just such a mood and stylize the referendum in this way. Panic and alarm about shuttered banks, images of long lines in front of (nearly) empty ATMs, a collapse of public life — the media established a doomsday scenario as the backdrop to the referendum in Greece, which the Eurogroup in turn used as a threat.

The message that emerges from 61 percent of the population voting “oxi” in the referendum is amplified by the very real relation between social position and voting behavior: the financially disadvantaged and socially marginalized voted against the deal in huge majorities. The referendum thus seems to indicate that remaining in the eurozone unconditionally is not necessarily a goal shared by the majority of the population, but is rather a project of the ruling and propertied classes of Greece.
A Common Defeat

The referendum also demonstrated how the brave actions of our comrades and the initiative to launch the referendum could lead to an enormous re-politicization of Greek society and renewal of the social movements. Many felt this possibility when Gregor Gysi and representatives of the Blockupy coalition spoke in front of tens of thousands at the closing rally at Syntagma Square. The mobilization around the referendum and the very overwhelming “oxi” vote indicate that there is most certainly an enormous desire for political alternatives and a Plan B within Greece itself.

Our comrades in the government had five months to convince a majority of the population of the utility of a Plan B. We had five months to demonstrate to the Greek people that we were doing everything possible to fulfill our electoral promise of ending austerity while remaining in the euro. But having a Plan B also means establishing red lines that we are unwilling to cross. It also means that — should an end to austerity inside the eurozone have proved impossible — then a real and plausible alternative to capitulation had to exist.

At the same time it would have been necessary, perhaps along the lines of Varoufakis’s suggestions, to begin making serious preparations for the worst-case scenario, i.e. preparing to issue promissory notes, to print a new national currency, to nationalize the banks, and to introduce capital controls.

Whether or not our comrades in Syriza could have won over a majority of the population to an exit from the eurozone in the case of a final breakdown of negotiations is of course difficult to say. The lack of a strategic alternative to remaining in the eurozone, however, not only weakened our negotiating position, but was also disorienting for people looking to the new government for hope and inspiration both in and outside of Greece.

The responsibility for the mistake of not preparing a Plan B and not fighting to win over majorities in favor of such a strategy is not that of Syriza alone — it is the responsibility of the entire European left. We all owe it to ourselves to reflect critically on the fact that we neglected to utilize or even entertain the thought of utilizing our last remaining strategic resource: a break with the institutions and the eurozone, thereby developing the scenario of a left-wing Grexit. Thus we have neither reason nor justification to act as if we had known better than our Greek comrades.

No one can claim that we would have performed better or more intelligently than they did. In fact, illusions about the space for maneuver and scope for reform within the EU are probably even more widespread on the German left than they are in Greece. These sorts of illusions were consistently nourished by our own party in the last European elections, while some currents went so far as to claim that principled left-wing criticism of the EU and its institutions was impossible.

In light of this mistake, we must engage in thoroughgoing self-reflection and self-criticism. For our common defeat suggests that truly left politics in Europe can from now on only be oriented against the institutions of the EU. It follows that, for a socialist government in the European periphery, left politics may only be possible outside of the straightjacket of the Eurogroup altogether.
Shattering the EU Illusion

So what questions have to be reevaluated in the EU debate? In Germany, a major reason why Die Linke often finds it difficult to criticize the EU as an imperialist project is because it is portrayed as a historical lesson learned after the second World War. As the story goes, the once warring great powers of Europe joined together in a new geopolitical alliance which would make future armed conflict on the continent a thing of the past.

Philosophers such as Jürgen Habermas take this point of departure to praise the EU as a post-national construct and an alternative to the European nation-state. But even though the EU has greatly transformed the political relations between its constituent member states, economic competition between said states has not been lessened by this transformation whatsoever. Indeed: the negotiations around Greece’s latest bailout extension make them easy for all to see.

That the EU introduced a common currency but not a common wage, social, or budgetary policy is not a mistake or an accident, nor is it a temporary condition of an as-yet-unfinished European Union. The construction of the euro and Germany’s aggressive export strategy are harmful to economically weaker countries like Greece, particularly since the various states do not share a common or coordinated economic policy. Instead of constraining the power of the German economy and political establishment, the EU simply provides it with a post-national alibi.

It is now clear that from now on “German” is to be spoken in Europe, as Volker Kauder gleefully declared a few months ago. Given this state of affairs, we must determine to what extent an EU-wide “reboot” of the European project constitutes a useful demand for class struggle in Europe.

The consequences of EU policies are very different depending on whether we are talking about Germany or Greece, Great Britain or Portugal. A state-driven reconfiguration of European social policy would require a synchronized political shift in nearly all twenty-eight member states. Even then, major corporations and financial markets would still serve as powerful opponents of any possible social reform.

We do not believe that concrete solidarity between the peoples of Europe is possible by making positive reference to an EU that is imagined and enacted by national governments as a common currency area and economic zone. The various struggles against austerity and for improved living conditions across Europe (which admittedly are yet to be united in common cause) appear to us as much more promising prospects. Not to be ignored is the concrete struggle against old and new forms of fascism and racism; this means fighting Pegida in Germany, the National Front in France, and Golden Dawn in Greece.

It is time to make the policies and politics of the EU the subject of the real social struggles existing in the various member states, rather than continuing to speak of a “social EU” for which we will be unable to build a social movement in the foreseeable future. Our politics must contribute to establishing, expanding and deepening pan-European networks of solidarity between political actors and activists in European, national, regional, and local movements.

Following Greece’s subjugation under the diktat of the institutions, it is both unlikely as well as inappropriate to expect that our comrades in the European Left will continue to view the EU or the euro in a positive light, as membership in the eurozone has revealed itself to be an instrument for the implementation and enforcement of austerity policies.
Living Up to the Slogans

It makes little sense to retrospectively search for the obstacles to a different conclusion of the Greek tragedy exclusively or even primarily in Greece itself. The reasons for Syriza’s (tentative) failure lie primarily in the absence of relevant left movements in the rest of Europe, as well as in the historic weakness of the Left in Germany. We believe that new and stronger efforts are necessary if we are to achieve a true social realignment in Germany with Die Linke.

We remain a party that receives 10 percent in elections and are only able to mobilize twenty thousand protesters to the Blockupy demonstrations. Our roots in the trade unions are still paltry, although we are at least mobilizing together against the Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP) in the fall.

This common action is important, but it is still far too little if we really want to live up to our slogan of “carrying the resistance into the heart of the European crisis regime.” To do so, we are going to have to go back to the drawing board and do our homework, in order to build an “oxi” to neoliberalism and austerity that truly earns its name.

One lesson of this defeat is to rethink the premises of our own politics and to dare to entertain the possibility of a break. A break with an EU that strengthens rather than overcomes nationalism, the sealing-off of European borders, and imperialist conflict. A break with a purely parliamentary politics that reduces parties to something one votes for once every few years and reduces parliaments to bodies for implementing the wishes of corporate lobbyists.

The best and most important kind of solidarity we can offer the people in Greece is to start putting real pressure on the German government here at home.

Translated by Loren Balhorn

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,