I Raqqa lever motståndet.

Den franska kvalitetstidningen Le Monde fortsätter att publicera artiklar om vad som sker i Syrien utan att fastna i de geostrategiska formlerna i vilka det inte finns plats för det folkliga motståndet mot regimens och jihadisternas barbari. Här följer en artikel av Benjamin Barthe publicerad 14 november. Översättningen till svenska är gjord av undertecknad.

*******

Raqqa lever ännu. I den «Islamska Statens » huvudstad fortsätter en handfull syriska aktivister att säga ”nej” till jihadisternas styre. Beväpnade med bärbara telefoner och internetuppkoppling sätter sig dessa tjugoåringar med risk för livet upp mot den mediala tystnad som männen med svarta fanor tvingat på Raqqa. Videoklipp med avrättningar, foton av kvarter som bombats av amerikanskt flyg, tömd på sin befolkning… De sidor på Twitter, Facebook och Youtube som de använder i hemlighet kallar sig ”Raqqa massakreras under tystnad” och berättar verkligheten bakom IS propaganda om det islamistiska ”paradiset”.
I slutet av oktober filmade rebellerna sig själva iklädda ansiktsmask i färd med att tagga väggar i staden med slagordet ”Ned med Daech”. En upprorisk handling som hade kostat dem dyrt om de avslöjats. I slutet av april, strax efter att de startat sin kampanj uppmanade en IS-predikant att ”avfällingarna” måste dödas. En av dem, den tjugoettårige studenten Mutaz Ibrahim, som arresterades med videomaterial på sig avrättades ett par dagar senare.

-Vi är revolutionära aktivister, mot regimen och mot Daech, säger Abou Ward al-Rakkaoui, en pseudonym för en militant som kontaktats på Skype.
-Sedan IS tog kontrollen över staden i januari är det vår roll att avslöja deras brott.
Den unge biologistudenten bildar tillsammans med ett dussintal andra amatörjournalister kampanjens underjordiska kärna. Det är de som filmar i hemlighet, tar foton inkognito och samlar information via hemliga kontakter som har band med IS. I andra ändan av kedjan, finns fyra flyktingar i den turkiska staden Gaziantep som tar hand om materialet som skickats via Internet. De sätter text till bilderna, arrangerar videoklippen innan kampanjens logo läggs till och laddar sedan upp allt på deras hemsida (www.raqqa-sl.com) och de sociala nätverken.
-Nyligen berättade vi om hur tjetjener och uzbeker i IS drabbade samman i Tabka, nära Raqqa, i ett bråk om ett hus den ena gruppen tagit från den andra, säger Abou Ahmed al-Rakkaoiu, alias för en flykting i Gaziantep.


Gruppens främsta scoop hittills var när de i början av juli avslöjade ett misslyckat försök av amerikanska kommandosoldater att frita amerikanska journalister i IS fångenskap i utkanten av Raqqa. Scoopet, som inte uppmärksammades av media vid tillfället, hade de fått från en bybo som stött på specialstyrkorna som landsatts med helikopter för att visitera hans bostad. Det är först i slutet av augusti, efter halshuggningen av journalisten James Foley som Washington erkände att en räddningsoperation utförts. Då först togs ”raqqagruppens” avslöjande på allvar.
Amatörjournalisterna bidrar med en reguljär ström av information om livet i kalifatet som IS chef Abou Bakr al-Baghdadi proklamerat. Det mest intressanta är inte att anhängarnas barbari beskrivs, deras försmak för halshuggningar eller korsfästningar. Det är redan välkänt. Då de verkligen träffar rätt är när de berättar om hyckleriet bland dessa självproklamerade krigare i islams namn och dubbelmoralen i den ”renhetslära” de predikar. De visar med hjälp av foton hur de frossar medan en allt större del av stadens befolkning överlever tack vare soppkök.

-Daech har gett sina medlemmar en pasersedel med vilken de kan bryta bageriernas brödköer i Raqqa, säger en aktivist på Twitter den 12 november.
Ett annat meddelande på nätet bekräftar att jihadisternas aggressivitet mot ensamma kvinnor på gatorna skapar allt fler incidenter.
-Det påstås att Daech fungerar som stat, att man tillhandhåller olika tjänster , etc, säger Abou Ahmed.
-Det är bara propaganda. I Raqqa har medborgarna tillgång till elektricitet bara ett par timmar om dagen, trots att staden ligger nära en av de största kraftverksdammarna i landet. Tusentals innevånare flyr till Turkiet.
På plats riskerar de underjordiska aktivisterna att uppmärksammas var de än befinner sig. Avslöjas av jihadisterna som lämnat sina baser sedan de amerikanska flygbombningarna började och blandat sig med befolkningen, av de kameror som de placerat på alla startegiska platser i staden och också av beslöjade spioner från IS, en grupp kvinnor som benämns Al-Khansa och som drar fördel av deras niqab för att obemärkt övervaka vad som sker i omgivningen.
-Våra säkerhetsregler är drakoniska. Allt vi skickar till Gaziantep raderas omedelbart, förklarar Abou Ward.
Än så länge lyckas gruppen fortsätta sitt motstånd. De uppretade fanatikerna har lanserat en konkurrerande kampanj under titeln ”Raqqa mår väl under tystnad”. Publicerade foton visar bland annat milis från IS dirigera trafiken i stadens centrum.
-Vi tar det som en komplimang, säger Abou Ahmed leende.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ett sekellångt liv.

I dag fyller min mor 100 år. Första januari 1914 föddes Vally Eleonora Norlin i den lilla fabriksorten Fagervik i Timrå kommun. Då ett nyfött barn i början av ett nytt sekel. Nu en åldrad kropp med mycket dålig syn och hörsel, men med hjärnan i prima form.

Trots hennes vigör verkar hon inte ha några planer på att likt ”hundraåringen som försvann” kliva ut genom fönstret och ge sig ut på nya äventyr. Hon tycker att hon har sett nog här i livet och så bor hon ju på andra våningen.

Vally föddes i ett samhälle som knappt har något gemensamt med det hon nu avslutar sitt liv i. Mer än tre fjärdedelar av vårt lands befolkning kan inte ens föreställa sig det samhälle som min mor föddes i. Även de arton procenten av våra medborgare som föddes 1946 och tidigare kan svårligen leva sig in i den vardag som rådde 1914.

Våra unga i dag tar vissa saker för givna som inte ens fanns i tankevärlden när det första världskriget stod för dörren. Datorer i trådlös kontakt med varandra världen över, televisionen, bärbara telefoner och allt annat som barn tar för givet var det ingen som kunde föreställa sig.

Även stenåldersprylar som radio, bilar, fast telefoni, kylskåp, kollektivtrafik och elektrisk belysning i hemmen var då okänt för nästan alla i samhället. Mamma berättar att när barnen i byn hörde en bil sprang de benen av sig för hinna till landsvägen och beskåda undret. I hemmen fanns inga vattentoaletter och kvällsmörkret lystes upp av fotogenlampor. Bara några få av oss som lever i dag har växt upp i hem utan vare sig TV och vattentoalett och kan inte ens tänka oss hem utan elektricitet.

Med moderna transportmedel kan hundraåringen ta en tur ute i solen.

Åtta månader efter mammas födelse kastades Europa in i det första världskrigets barbari. Fyra årtionden av krig, världsdepression, nazismens seger och ett nytt världskrig växte hon upp i, blev mogen, träffade min pappa och fick mig just när denna svarta period i Europas historia tog slut.

Mörkret och pessimismens epok var över. De trettio år som följde efter min födelse var en period då allt verkade möjligt. Tron på en bättre framtid var grundmurad. Den ekonomiska expansionen förvandlade snabbt det samhälle mamma känt. De arbetandes reallöner ökade stadigt år från år. Moderniteten gjorde sitt intåg i de vanliga människornas vardag. Utedassen flyttade in. Kylskåpen höll mjölken kall och snart tog sig även televisionen sakta upp efter Norrlands kust.

-Jag trodde att jag kommit till himlen, säger mamma än i dag när hon kommer ihåg första kvällen framför teven – med VM i konståkning på programmet.

Med lite choklad från Belgien leker livet.

Men inget är beständigt. Det som människorna trodde var en värld av oavbrutna framsteg och ständiga förbättringar visade sig vara en parantes i den ekonomiska och sociala utvecklingen. Med nyliberalismens segertåg över världen har de ”små” människornas förhoppningar inför framtiden gått över i en rädsla för vad som komma skall. Ordet reform inger skräck i stället för hopp.

1914 – 2014. Cirkeln sluts, ett sekel har gått. I dag firar jag min mors 100-årsdag och det är med stor tacksamhet för allt hon gjort som jag höjer ett glas för henne.

Javisst, har hon levt uti hundrade år.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,