I skuggan av ett inställt toppmöte träffas ändå USA:s utrikesminister John Kerry och hans ryske kollega Sergei Lavrov i Washington. Dagordningens viktigaste fråga var Syrien och behandlades mot en bakgrund av att en exalterad Bashar Assad fem dagar tidigare hänfört förklarat att ”terroristerna ska krossas med en järnhand och att detta måste ske innan det är möjligt med politisk lösning”. ”Hur ska detta gå till”, frågade han vidare. Jo, ”genom ett folkkrig där armén kämpar tillsammans med folket”…

Det är inte alltid man ska döma folk efter hur mycket de flinar.

Ett bisarrt uttalande av en president som har ansvaret för att 100 000 syrier dödats och snart fem miljoner är på flykt. Samtidigt som han tvingas att sätta sina ryska vapen i händerna på libanesiska Hezbollahs reaktionära religiösa krigare. Folkkrig? Ska det få en ny betydelse? Fördrivning av ett folk…

Men både Kerry och Lavrov (som alltid berättar att de egentligen gillar varandra) väljer att helt bortse vad som sker i verkligheten. De poserar i stället i största gemyt och Kerry väljer klädsamt nog att inte längre resa krav om att förutsättningen för en politisk lösning är att Assad (och hans regim) måste bort:

”En sak som jag måste understryka är att, samtidigt som Sergei och jag inte alltid är överens om ansvaret för blodutgjutelsen eller om hur några av vägarna framåt ser ut, är vi bägge överens om att det tvingande svaret på hur vi undviker en institutionell kollaps och att oron går över i kaos, är en förhandlad politisk lösning och ett Genève/2.”

Tacksam för att Kerry inte pratar om vapen till upproret eller om att störta Assads diktatur replikerar Sergei:

”För min del skulle det viktigaste med ett Genève/2 vara att hedra det åtagande som G8-ledarna gjorde i Loch Erne (Irland) när de krävde av regeringen och oppositionen att bekämpa terrorister ”.

”Folkkrig”? Bashar Assad har gett ordet en ny innebörd.

Man fördriver helt enkelt sitt eget folk…

Att Assads regering sätter likhetstecken mellan ett folkligt uppror och ”internationella terrorister” vilken ”ska krossas med järnhand” bekymrade inte en lätt förtjust Lavrov. Självklart. Rysslands vapenfabrik står till förfogande för diktaturen. USA med partners skickar första förband, telefoner och skyddsvästar. ”Demokratin” i arbete.

Så ser det ut när två kålsupare träffas. Människor bombas och dödas. Människor flyr sina hem. Men ingen av kålsuparna bryr sig…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Obama, politik, Sergei Lavrov, John Kerry, Syrien, Aleppo.