.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, vinterkväll,
Lyssnar till Sveriges Radios morgonprogram Konflikt, vilket gör en genomlysning av det senaste Gazakriget. Som alltid är radion en av Sveriges viktigaste nyhetskällor. Långt bättre än SVT, alla papperstidningar och de flesta sociala medier.
.
Länge har jag funderat över den ”Diktaturvänster” som mässar om att beviset för att rebellerna i Syrien är ”köpta av imperialismen” är att de får ekonomiskt stöd från det lilla emiratet Qatar.
I Konflikt berättas samtidigt att Qatar`s oljemiljarder flödat över också till Gaza och hjälpt strandremsans utsatta och plågade palestinska befolkning med investeringar i bostäder, sjukhus, fiske, skolor och infrastruktur. Emiren av Qatar har dessutom besökt Gaza – och Hamas långt före Morsi. Den lilla oljediktaturen tycks vara dessa palestiniers viktigaste ekonomiska hjälpare och emiren hyllas med porträtt
Ska vi då dra slutsatsen att Hamas är i sold hos USA-imperialismen?
Eller Mahmoud Abbas, Den palestinska ”myndighetens” symbol som låter sin säkerhetspolis utbildas i Jordanien av USA:s instruktörer?
Knappast. Jovisst.
Diktaturvänstern har det svårt vare sig den ruvar hos Folket i Bild/Kulturfront eller Flamman. Dags att komma med en klassanalys och inse att upproret i Syrien är en resning av det arbetande folket mot sina utsugare.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Gaza,
Gharyan är en liten stad i Libyen, tio mil söder om Tripoli, en strategisk handels- och transportled mot den sydvästra regionens Fezzan och oaserna i Sahara samt till berbernas bergsområde Nafusa. Stor som Falun med knappt 40 000 invånare. I början av 1900-talet var staden centrum för motståndet mot den italienska ockupationen. Många kända ledare kom härifrån som Asharif Alghyriany. Gharyan var ett viktigt nav också i kampen för att störta Khaddafis diktatur.
Trots – eller tack vare- alla offer och umbäranden under dessa strider har Gharyans invånare i veckan skickat en konvoj med tio lastbilar till Misrata lastade med medicin, nappar, barnmjölk och mat. Från hamnstaden ska hjälpen skickas vidare till alla de syrier som flytt undan Assads militära vanvett.
Bidrag till insamlingen har kommit från enskilda, det lokala styrande rådet, flera civila organisationer, från vatten- och hälsomyndigheterna samt sjukhusen i Gharyan och Nalut.
Vore det inte på sin plats om arbetarrörelsen och inte minst då fackföreningsrörelsen, med LO och Unionen i spetsen, tog ett liknande initiativ. Statliga pengar via FN är en sak. Men traditionella medlemsinsamlingar, med information och diskussion om den arabiska revolutionen, någonting helt annat. Det finns ingen anledning att låta hökar i borgerligheten ha initiativet när det gäller solidariteten med de miljoner människor som är i uppror mot sina döende diktaturer och kräver frihet och rättvisa. Varför ska bara Carl Bildt få tala för Sverige? Han som mumlar så lågmält om motståndet i exempelvis Bahrein. Varför bjuder inte Stefen Löfvén in representanter för den Nationella koalitionen till Sverige? Passiviteten i svensk arbetarrörelse gynnar bara nyliberalismens talesmän här hemma och reaktionära salafistiska rörelser i Mellanöstern.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Syrien, Muammar Khaddafi, Bashar Assad, Syriensolidaritet
”Fram till söndag är det läge för dubbla långkalsonger. Då byts kylan ut mot stora snömängder på upp till en decimeter. – Det finns risk för kaos, säger Erik Rindeskär, meteorolog på Foreca.”
Det goda rådet från GP har vi följt ett bra tag nu. Dubbla flanellskjortor är heller inte så dumt. Vinterns kalla käftar har bitit sig fast ordentligt. Vargavintern är redan här. I morse hade vi minus 24 här uppe i Alefjäll norr om Göteborg och trakten fick verkligen göra skäl för sitt namn. Alebacken med sin fina skidanläggning kan ha premiär redan i morgon.
.
Tidigt i morse. På kökstrappan.
Labradoren Freja vill ut och vedpannan ha påfyllning.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, vargavinter, rekordkyla, snökaos,
Tidningen Norrskensflamman, eller bara Flamman, som bär sitt stolta namn alltsedan arbetarrörelsens barndom 1904, har levererat en unken ledare om det syriska upproret mot familjedynastin Assad.
Trots att tidningen även i dag ser sig som ”en oberoende socialistisk tidning” är det inte precis med lågande ordalag som den ansvarige utgivaren och chefredaktören Jonas Thunberg sluter upp bakom denna folkliga revolution. Här sprakar inga flammande anklagelser mot regimens massakrer på sitt eget folk. Det dånar sannerligen inte det allra minsta ut ur rättens krater. Här finns inte ens några små falnade glöd…
”Man ska inte blanda äpplen med päron” heter det i ett av våra kloka ordstäv och det ska man inte göra ens när man skriver ledare. Ändå går Thunberg så långt att han tillåter sig att blanda friska äpplen med rutten kålrot genom att sätta likhetstecken mellan ett genuint folkligt uppror och diktaturens säkerhetspolis och torterare.
Ledmotivet i hans argumentation är att läsarna ska uppfatta situationen som att de stridande egentligen är lika goda kålsupare eller att det åtminstone inte går att bedöma läget på marken. Regeringen visade sig också vara ”starkare än vad många hade trott”( inte mer brutal?) och därför blir: ”en förhandlingslösning det enda möjliga. Det blodiga inbördeskriget ser ut att vara länge än /…/ Medierapporterna, från båda sidor, är kroniskt opålitliga. Massakrer och attacker tillskrivs ena dagen den ena sidan för att dagen efter tillskrivas den andra”, hävdar han och belägger detta med en referens till en granskning i Le Monde diplomatque.
En artikel som inte gör anspråk på att vara en analys av det som sker eller föreslår några lösningar. Bara att visa på hur stora delar av media manipulerar eller låter sig manipuleras av rapporterna från Syrien. I stora stycken är den bra och trots sitt begränsade synfält understryker ändå författarna till skillnad från Thunberg var huvudansvaret ligger: ”Syrien har kämpat för demokrati sedan mars 2011 i ett folkligt uppror vilket brutalt förtryckts”. I en fotnot till denna kommentar hänvisar de till rapporten från HRW, juli 2012, ”Tortyrens arkipelago: godtyckliga arresteringar, tortyr och påtvingade försvinnanden i Syriens hemliga fängelser sedan mars 2011”. När det gäller den stora debatten kring massakern i Houla, maj 2012, har författarna dessutom fel. Skribenten och debattören Tariq Ali som ofta har bra saker att säga har varit slarvig och ytlig när det gällt sina inlägg om ”den arabiska våren”. Ibland har han parkerat sig nära Thunbergs positioner och tog miste också när det gällde Houla genom att mena att den kunde vara rebellernas ansvar. Nyligen medgav han bra nog detta i en artikel för Counterpunch: ”Vid den tiden i maj fanns det tvivel om vem som var ansvaret för massakern i Houla. Dessa finns inte längre. I dag är det klart att regimen var ansvarig”. Han deklarerar för säkerhets skull att:
”Under många månader var det folkliga upproret fredligt och det växte och växte i styrka, inte olikt den första palestinska intifadan mot sina israeliska herrar. Min uppfattning var tydlig: Total solidaritet med folket. Ner med diktaturen. Detta är fortfarande mitt ställningstagande.”
Regimens viktigaste förespråkare I utrikespolitiska frågor de senaste åren och dess främste kristna företrädare, Jihad Makdissi, var en av dem som fantiserade ihop diktaturens groteska påståenden om att rebellerna I Houla skulle ha dödat sina egna. Samtidigt som jag läser Flammans ledare och funderar över den läser jag att denne Makdissi valt att desertera eller hoppa av. Han lär i framtiden ha mycket att berätta för historieböckerna om hur lögnfabriken ser ut i Damaskus. Inte minst varför det har varit så viktigt att försöka förbjuda utländska journalister att ta sig in i landet…
.
Det är regimens stridsflyg som bombar. Inte rebellernas handeldvapen.
För den som vill och kan hämta in nyheter och analyser på främst franska/engelska har det dessutom funnits kritiska vederhäftiga nyheter. Alla journalister är inte kroniskt opålitliga. Inte minst två kollegor till författarna i Le Monde diplomatique. De bägge kvinnliga journalisterna på Le Monde, Florence Aubeais och Laure Stephan, har gett världen en lång rad breda artiklar genom att trotsa förbud och arbeta inifrån Syrien. Det finns flera andra, som exempelvis Martin Chulov från brittiska Guardian.
Det är naturligtvis riktigt att ”sanningen är krigets första offer”. Dessutom är krig inte romantik utan handlar om att döda eller att dödas. Krig är vidriga. Våldsspiralen drar ner alla som deltar i sorg, ursinne och hämnd. Det är bara i Hollywood som människor dör utan att det gör ont.
Detta var sant när den romerska slaven Spartacus gjorde uppror. Det var sant under Pariskommunen, liksom den ryska revolutionen, det tyska Spartacusupproret, det spanska inbördeskriget, under partisankrigen mot Hitler, Kinas revolution, den kubanska revolutionen eller Vietnams befrielsekrig mot fransk och amerikansk imperialism. Övergreppen på bägge sidor var enorma. Misstag och hämnd gällde inte bara för fienden. Men detta hindrade inte rättrådiga människor från att ta ställning och se var huvudansvaret för krigen fanns. Karl Marx tvekade exempelvis aldrig att ta ställning för nordstatssidan under den amerikanska revolutionen.
.
Visst förekom det ursinne och hämnd även i upproret mot Rom
.
Men Johan Thunberg tvekar, vill inte ge upproret mot diktaturen ett otvetydigt stöd och hans stycken om att media är opålitlig liksom att ”vänstern är splittrad” och att detta ”geopolitiskt i världen klyver frågan världens stater i två läger” slutar i det som blir en förment neutralitet och låtsaspacifism, en ”Förhandlingslösning är det enda möjliga”.
Ja, om det vore så väl. Miljön kring Folket i Bild/Kulturfront, Syriensolidaritet, Jan Myrdal och Kommunistiska Partiet fiskar i samma vatten som Thunberg. De förespråkar också en ”förhandlingslösning” rakt ur i luften och i ett inpass för Aftonbladet konstaterar Syriensolidaritet att:
”Det säger sig självt att motsättningar mellan stora folkgrupper inte kan lösas med militära medel, vilket skulle kunna medföra den ena gruppens övergrepp eller folkmord på den andra eller den andra på den tredje”
Precis så är det naturligtvis. Fast tvärtom. Det är diktaturen som vägrat en förhandlingslösning och valt ”militära medel” för att till varje pris stoppa fredliga krav på frihet och demokratiska reformer. ”Vi var pacifister i månader. Under dessa sju månader dödade regimen 12 000 människor”, berättar en aktivist från Damaskus. Det väpnade motståndet från rebellsidan kom först när människor inte längre stod ut med regimens massmord på sin egen befolkning. Logiken var enkel. Om man som soldat i Assads sold vägrar att döda sina bröder och systrar blir man avrättad. Valet blir att desertera och då gäller det att försvara sig för att inte själv blir dödad.
Det är Assads ryskbyggda stridsflygplan, hans vitryska clusterbomber och hans ryskbyggda stridsvagnar och hans ryska artilleri som dödat tiotusentals civila och enligt FN drivit 480 000 i landsflykt. Det är samma vapen som demolerat bostadsområden och en stor del av landets infrastruktur. I regimens tortyrkammare sitter kanske mer än 40 000 politiska fångar. Att inte se detta måste vara att medvetet blunda för verkligheten.
När Thunberg skriver att ”en utländsk intervention vore direkt livsfarlig” har han rätt. Men samtidigt lika fel när han i nästa mening tror att ”det är svårt att se att fler vapen och mer stridande till rebellsidan skulle gynna den plågade befolkningen”. Varför det? Det är den lättaste sak i världen att se att diktaturen bara överlever genom sitt flygvapen och sina stridsvagnar. Upprorets huvudstyrka, de sekulära och demokratiska miliserna behöver målsökande luftvärnsrobotar och pansarbrytande granater. Slår man ut flyget och stridsvagnarna gynnar detta sannerligen den plågade befolkningen.
Ska den behöva vänta på att dynastin Assad i en desperat dödskamp plågar den med senapsgas?
.
Bloggare: RödaMalmö,
.
EU:s ledare har sett till att en stor del av Europas människor tvingas till att ”klä sig i säck och rulla runt i aska”, men samtidigt lever de själva och deras byråkratiska fettvalk av 52 000 (!) lystna byråkrater i Bryssel i ett glupskt och girigt frosseri. Utsvävande goddagspiltar som för sin egen del aldrig ens kan föreställa sig en personlig åtstramning. Allt enligt en granskning av den brittiska vänsterliberala tidningen Guardian.
.
”Det ser ut som om Sverige måste höja sina avgifter tll EU”, konstaterar Fredrik Reinfeldt rappt när han till SVT ska säga sitt om budgetförhandlingarna för det kapitalistiska Europas försök till samordning av unionens pösiga utgifter och tunna inkomster…
EU:s byråkrater lever inte bara i sus och dus, de bygger också nya monument över sitt eget slöseri i den belgiska huvudstaden. I Bryssels annars så sterila och glasiga EU–kvarter, på 1,75 miljoner kvadratmeter, är det byggboom. Där renoveras ett gammalt byggnadskomplex för konstutställningar om till ett furstligt palats för ”det Europeiska rådets permanenta ordförande” eller ”president” som många här vill ha det till. Kostnad? Lågbudget? Nej, knappast! Här sparas inte på en enda del av byggnaden och det ofattbara priset för detta är 2,7 miljarder. I en näraliggande anläggning har man spenderat 800 miljoner för att ge besökare EU:s version av Europas historiska och den egna unionens utveckling alltsedan Andra världskriget. För besökarna i själva entrén till parlamentet har man samtidigt till hjälp för alla som vill veta mer om vad som görs skapat en info med ”multimedia” till den i sammanhanget ringa kostnaden av 180 miljoner kronor. Att EU:s ledare samtidigt hyllar den åtstramning som skapar bostadslöshet i Stockholm, tvingar sjukhus i Estland att stänga och störtar ner människor i Grekland, Spanien och Portugal i social misär tycks inte bekomma dem det minsta.
EU-byråkraterna tycker att exempelvis grekerna ska jobba 46 timmar i veckan, även på lördag och de ska inte gå i pension förrän vid 67 års ålder. Själva jobbar de bara 37. 5 timmar i veckan. Fredag eftermiddag tar de ledigt och de går i pension redan vid 63 år. Varje år ordnas dessutom elegant så att många kan gå tidigare. Pensionerna är mycket generösa och grundar sig på mycket höga löner. Enligt beräkningar från den brittiska regeringen tjänar 214 av de högsta eurokraterna mer än den brittiska premiärministern David Cameron som ”bara” kan redovisa två miljoner kronor i årsinkomst. Personal som kommer från ett annat land får ett tillägg på 16 procent.
.
.
EU-parlamentet i grönskan från rasisten kung Leopolds park
.
Barnen erbjuds gratis privata skolor med hög kvalité på utbildningen. Naturligtvis i lugna och förnäma kvarter. En mycket stor, helt ny privat skola, har nyligen öppnats nära den belgiska monarkins sommarresidens. Nära till stora parkeringsplatser. En egen linje och tunnelbanestation ska byggas för att hämta de barn som inte plockas upp av lediga föräldrar eller taxi.
För en billig peng, två procent av lönen, får man tillgång till en privat exklusiv sjukvård. Bostäderna som alla erbjuds har mycket låga hyror och har man barn tillkommer stora subventioner…
Det är bara att sucka. Självklart har fettvalkens mer magra delar löner och villkor som närmar sig det som gäller för vanliga människor. Men i huvudsak är det en ny maktelit som skapar sin egen dynamik. Bryssels ekonomi och villkoren för alla de som pendlar in till de jobb och tjänster som skapas skulle naturligtvis kollapsa över en natt om EU blev en misslyckad sufflé. Skulle NATO:S högkvarter i Bryssel samtidigt erodera eller flyttas vore det ekonomiska sammanbrottet totalt. Bara alla så kallade eskortdamer, varthän skulle de dra, Pekin? New York? Moskva? Riad? Tja, i det system vi lever i, utan sin överhet, blev Bryssel en ödetomt.
Själv är jag sannerligen ingen kulturkonservativ, nationell person, i linje med det rasistiska högerpartiet Sverigedemokraterna.
Jag kämpar för ”Vårt Europa”, jag ”vill leva och dö i vårt Europa” med samhörighet och många nödvändiga gemensamma, demokratiska beslut. Men då handlar det om vårt Europa! Om att det unga, arbetslöshetens och det arbetande Europa som finns kvar, om att vi bryter med överklassen och deras kapitalistiska Europa, och att det arbetande Europa, det som byggt all välfärd, likviderar bankerna och gynnar ett samhälle där gemensamhet och välfärd är drivkedjor för all rörelse.
Jag tvingas samtidigt att ge ett helt vitt frikort till min bloggvän Benny. Många kommentarer till vår blogg pöser ut ilska över att han bor där han bor. Alltså i Bryssel. Därmed måste han vara en av skitstövlarna som lever på oss.
Så är det inte. Han lever där av kärlek till en underbar kvinna han träffade som ung, när han jobbade ihop med några av marxismens legendarer som Ernest Mandel, Pierre Frank, Joe Hansen och andra i det som var den socialistiska Fjärde Internationalens centrum. Har haft förhållandevis många enkla jobb som taxichaufför i en jäkla massa år och sedan som banktjänsteman. Får inte en euro från EU. Bor med familj i kommunal hyresrättsförening. Dessa personuppgifter är i sak tramsiga, men viktiga för att jag och kanske vi slipper en massa kommentarer om att Benny skulle leva med sold från EU…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, EU, EU:s budgetförhandlingar,
I media:
När en stor del av media vräker på med vad som ur historisk synpunkt är frusna stillbilder från dagens militära absurditet kan det vara svårt att fatta vad som sker i Israel/Palestina. En tänkt spelfilm från 1947-49 års krig, Nakba eller Fördrivningen, när palestinierna drevs bort från sina byar och olivlunder, fram till i dag, skulle i stället ge oss den nödvändiga berättelse som krävs för att förstå det som sker.
.
Nakba eller Fördrivningen. Israel är från början till slut ett kolonialt projekt.
Israel, från början till slut ett kolonialt projekt från Väst rustad till tänderna med USA:s mest avancerade militära teknologi, regionens enda atomvapenmakt, försöker ”halshugga” Gazas politiska styre under förevändning av att raketer från det som är ett utomhusfängelse, hotar den egna civilbefolkningen. Ändå hade inte en enda människa dödats av detta militärt värdelösa, symboliska men i politiken kontraproduktiva ”fyrverkeri”, förrän Israel inledde sina bombningar med stridsflyg. I dag räknas förlusterna i människoliv till tre. Alltså inte mer än i en allvarlig bilolycka.
Bakgrunden är att Israels premiärminister, högerextremisten Benjamin Netanyahu inte vann valet i USA. Hans kandidat, Mitt Romney, förlorade i upploppet och nu, i avsaknad av stöd för ett eget krig mot Iran, väljer han att spy ut död och förintelse över det harmlösa Gaza. Till en del är kriget en del av hans valkampanj inför valet i Israel i januari. Dessutom försöker han solka ner och försvåra Mahmoud Abbas` försök att ge Palestina observatörstatus i FN.
I det förra Gazakriget, ”Fosforkriget” 2008, dog på samma asymmetriska villkor 1 400 palestinier, men bara ett fåtal israeler. Israel förstörde hänsynslöst bostadsområden och civil infrastruktur.
Timma efter timma, dag efter dag, fortsätter Israel samtidigt sitt försök att skapa en ren judisk stat. Magnus Rantorp, forskningschef vid Försvarshögskolan i Stockholm, träffar för en gångs skull mitt i prick när han i SvD säger:
”Konflikten handlar mycket om demografi: att skapa en mur, att avbefolka och köpa upp hus för att permanenta konflikten.”
I Sverige borde naturligtvis våra etablerade politiker fråga sig varför det är fel av Sverigedemokraterna att vurma för att endast genetiskt ”rena svenskar” utan Zlatans kroppsspråk ska ha plats i vårt land, samtidigt som de tiger om att Israels politiker vill skapa ”en judisk stat”. En harmlös förskönande omskrivning, en eufemism, av en ren och skär rasism.
.
När Sten Andersson blev utrikesminister, visste han inte,
som alla vi andra, att det fanns palestinier….
Jag minns när Sten Andersson blev utrikesminister 1985 och berättade att han innan dess aldrig hade hört talas om att det fanns ”palestinier” i Israel. Han hade liksom jag och de flesta andra svenskar fått i sin ungdomliga politiska modersmjölk att ”Israel” plöjde, bevattnade och sådde en öken utan människor. Vi åt Jaffaapelsiner och flinade. Det koloniala projektet Israel visste vi ingenting om…
I dag vet vi. För någon tid sedan var jag tvungen att besöka en sjukhusakut. Den behandlande läkaren kom hit till Sverige från Damaskus som liten parvel, men hans mor- och farföräldrar fördrevs från Palestina och kom till Syrien på grund av Nakba. Han och fem miljoner andra palestinier lever i fördrivning och det är så sanningen om Gaza ser ut.
.
Gaza är ett enda stort utomhusfängelse.
En annan sanning är att det palestinska motståndet till stora delar är dårskap. Det är naturligtvis på många sätt förmätet att häva ur sig en sådan anklagelse samtidigt som Israels/USA:s stridsflygplan bombar Gaza. Men de nationalistiska och religiösa program som vi ser från de dominerande palestinska ledarskapen är både reaktionära och utsiktslösa. Möjligheten till en palestinsk stat är förlorad. Israels mål är att skapa två harmlösa och nerbrutna ”bantustater”, Gaza och ett minimalistiskt Västbanken, det senare kanske inlemmat i Jordanien.
Det politiska mål som i stället skulle lamslå sionismen är i stället en enstatslösning. Abbas har tagit på sig rollen att vara en gårdvar åt Israel och USA. Hamas har en nationell och religiös dagordning som är dömd att misslyckas.
Kravet på en egen palestinsk stat är utraderat från verklighetens karta. Raketerna från Gaza är inte bara verkningslösa militärt. De är också politiska rekyler.
Det som skulle blotta sionismen med sin rasism, expansionism och sitt militära övervåld är en enkel deklaration från de palestinska ledarskapen:
”Vi ville ha en egen stat. Det vill inte ni. Den ”stat” ni vill ha handlar bara om förnedring.
Ja, då ger vi upp detta. Vi får i stället leva tillsammans i en enstatslösning. Med demokratiska rättigheter för alla. Vi lägger ner våra vapen. Vi slutar med väpnad kamp och går över i politisk kamp. Vi accepterar en gemensam sekulär statsbildning där araber och judar lever tillsammans. Islam, judedom, kristendom, drusiska och beduinska minoriteter, måste leva sida vid sida. ”Thats`s the reality on the ground”.
En sådan vändning skulle omedelbart blotta och avväpna Netanyahus` valkampanj. Finns det något som den israeliska extrema rasistiska högern skyr som pesten är det en gemensam statsbildning.
Svårt att säga eller uttala för alla de modiga palestinier som hukar och dör under israeliskt bombflyg.
Men ändå nödvändigt.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Israel, Gaza, Netanyahu,
Bloggare: RödaMalmö,
.
Även i Storbritannien har girigheten tagit över delar av välfärden. Privatiseringen skulle på samma sätt som i Sverige ske under idealismens flagg med kooperativ och medkännande duktiga lokala läkare. I stället skär nu enskilda guld med täljkniv genom att ta ut stora vinster ur den skattefinansierade välfärden.
Bara den här veckan blev fem familjedoktorer mångmiljonärer när de sålde vidare den läkarstation som de tagit över vid en privatisering. Det var hälsogiganten Care UK som tog över och klippet för de fem läkarna blev 48 miljoner pund.
.
.
Socialdemokraterna i Labour varnar försiktigt för att vinstuttagen ska pumpa ut de skattemedel från företagen som är avsedda för patienterna. ”När den privata sektorn tar över vårdcentralerna får vi en farlig blandning av medicinska och ekonomiska motiv”, konstaterar Labours skuggminister för hälsofrågor Jamie Reed.
Samtidigt skär den konservativa regeringen i rasande takt ner på resurserna överhuvudtaget. I går meddelades att 24 – 30 stycken vårdcentraler dit man kan ringa direkt ska läggas ner och 750 anställda ska bort. I bakgrunden sker samtidigt enorma vinstuttag och otroliga uttag av löner i de delar av verksamheten som redan privatiseras.
Kampen mot vinst i välfärden och girig nyliberalism går över alla gränser…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Nej till vinst i välfärden, Storbritannien,
I media:
”Det är mycket i samhällsutvecklingen som spelar oss i händerna nu, inte minst invandringsrekord och så”.
Så heter det när Jimmy Åkesson förtjust och cyniskt gnuggar händerna och kommenterar att Sverigedemokraterna rakat upp till nio procent i Expressens/Demoskops senaste mätning. Det mest oroväckande är att partiet gör insteg bland kvinnor och storstadsväljare, väljargrupper där man tidigare varit utblottat på röster.
.
.
Nu visar Åkesson bara upp den ena sidan av de nya mynt han får. Det har aldrig funnits några större problem med en generös invandringspolitik – bara det finns jobb och bostäder. Den fula illa repade baksidan av mynten är massarbetslösheten – och de massvarsel som vi nu ser. Lägger man ner en hel industri som i exempelvis Säffle där AB Volvo stänger sin bussfabrik blir det givetvis svårare för kommunen att hantera sin flyktingmottagning. Detta vet Åkesson men det är naturligtvis ingenting han vill prata om annat än bakom stängda dörrar.
Utrikesminister Carl Bildt, vars regering är ansvarig för massarbetslösheten, låtsas vara lika aningslös. Hans ”anser att regeringen är bra på att ta debatten med SD” och tror ”att detta kommer att korrigera sig framöver, när man ser helhetsbilden. De har inga andra lösningar än att isolera Sverige från omvärlden”. Debatten med SD är givetvis viktig och det är bra att Fredrik Reinfeldt rakt av säger att partiet är ”djungeltrummorna från internet uppklädda i finkostym”. Problemet är bara att både djungeltrummorna och finkostymerna kommer att bli fler om arbetslösheten fortsätter att öka. Bildt har rätt när han säger att SD vill isolera ”Sverige från omvärlden”. Men alltfler människor ifrågasätter samtidigt den omvärld som han själv representerar. En värld där nyliberalismen får tumla runt och härska oinskränkt. En värld där banker och finanskapital bestämmer.
Bildt och regeringen, inte minst Anders Borg, har hejat på Angela Merkel för varje piskslag hon rappat över det grekiska folket. De är mer än ansvariga, de är medskyldiga, till landets ekonomiska och sociala kollaps. Där växer det rent fascistiska Gyllene gryning därför att de kan koppla detta sammanbrott för välfärden till landets flyktingmottagning. Med den ”helhetsbild” människor i dag får av Bildts omvärld kommer SD:s opinionssiffror givetvis inte ”att korrigera sig själv”. Verkligheten ger bud om motsatsen!
Tiden hastar och det är helt nödvändigt att arbetarrörelsen i alla dess led och med alla dess vänner mindre debatterar hur man ska debattera med SD. I stället ska ansvaret för Sverigedemokraternas framgångar vältras över på regeringen Reinfeldt. Samtidigt är det givet att det krävs ett alternativ. Inte ”en affärsplan” utan en arbetarörelsen krisplan för att rädda jobb, välfärd och miljö!
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Sverigedemokraterna, Jimmy Åkesson, Carl Bildt,
.
I Sverige har vi inte bara massarbetslöshet. Nu har vi också massvarsel! Med en regering som pratat stort om att stå för ”en arbetslinje”. Den kan vi inte lita på en endaste minut. Men vågen av varsel går att dämma upp och stoppa. Inte minst behövs det en facklig plan för jobb och klimatomställning heter det i Socialistiska Partiets uttalande. Här en bild från en demonstration i Umeå 2008 mot Volvo Lastvagnars alla avsked.
Uttalande från Socialistiska Partiet
.
Volvo Lastvagnar sparkar ut bemanningsanställda, Huskvarna, som nyss meddelade att de ökat (!) sin kvartalsvinst med 80 miljoner, drar ner med 600 efter att nyss ha gjort sig av med 300 visstidare och inhyrda och Eriksson toppar med att med 1 500 personer ska bort. Så ser en halv vecka i krisens Sverige ut.
Företagens strategi för att möta krisen är uppenbar: liksom vid förra krisen 2008-09 är det de arbetande som skall bära bördorna av systemets misslyckande. Personalen ska skäras ner, produktionen rationaliseras och fort ska det gå så att inte aktieägarna blir otåliga.
De ägare som nu kastar ut tusentals i arbetslöshet bara för att garantera sina allt mer kortsiktiga vinster har moraliskt sett förverkat sin rätt att driva företag, och ett ekonomiskt system där det är högsta visdom att kasta ut arbetsföra människor i arbetslöshet kan bara betraktas som ett sjukt system. Än mer som behoven på alla samhällsområden är enorma, i vård, skola, och omsorg för att inte tala om de enorma industrisatsningar som måste till för att bryta loss samhället ur fossilberoendet. Mot företagens ansvarslösa nedrivning av produktionen borde fackföreningar och andra folkrörelser ställa ett program för socialt och miljömässigt nyttiga arbeten. Det skulle kunna ge alla ett meningsfullt arbete och skapa en väldig nytta i samhället.
En omedelbar facklig försvarslinje skulle kunna vara att kräva att den statliga permitteringslönen som avskaffades 1995 ska återinföras. Det skulle åtminstone hejda avtryckarfingret på de allra mest avskedsglada direktörerna en tid och göra det svårare att splittra kollektiven på arbetsplatserna med uppsägningar och osäkra anställningsformer.
Just nu förbereds också avtalsförhandlingar för hela arbetsmarknaden och med all säkerhet kommer företagen att med krisen som argument ställa krav på försämrade löne- och arbetsvillkor. Från hela den samlade fackföreningsrörelsens sida borde det självklara svaret vara:
– Inga uppsägningar på företag som går med vinst!
– Förkortad arbetstid istället för arbetslöshet!
– Återinför statlig permitteringslön!
– Inga eftergifter i de förestående avtalsförhandlingarna!
– En facklig plan för jobb och klimatomställning!
8 november 2012
Socialistiska Partiet, Verkställande utskottet
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, varselvåg, IF Metall Umeå verkstadsklubb,