Ja, priset heter ju Leninpriset. Men det är till formen. Sett till innehållet borde det kallas Stalinpriset. Priset är instiftat till heder av en man som inte missat ett enda tillfälle i sitt liv att försvara stalinismens brott mot den ryska arbetarklassen, mot den internationella arbetarklassen och till sist mot hela den socialistiska idén om ett samhälle friare och mer demokratiskt än människan någonsin upplevt.

Bilden från Aftonbladets illustration av tacktalet.

I stället har Myrdal upphöjt den stalinistiska sovjetstatens despoti till en progressiv och för mänskligheten historisk nödvändighet. Allt detta vet Jan Guillou och valde ändå att acceptera priset. Det må vara hänt och egentligen berör det bara honom själv. Om det inte vore för en ”liten” detalj i hans tacktal. För där finns en liten mening som är uttalad bara i ett enda syfte, nämligen att stryka Myrdals stalinism medhårs och göra honom nöjd.

”Det var förstås en briljant idé att kalla Jan Myrdals pris för Leninpriset. Och då avser jag inte bara effekterna i publicitet. Ett Leninpris går inte ostraffat Expressen förbi, inte ens Svenska Akademien, som vi har sett. Dock, Svenska Akademien har bara en Leninpristagare, Artur Lundkvist. Så Peter Englund, den gamle trotskisten, gjorde sig mer än lovligt dum när han angrep min företrädare Mattias Gardell med att tala om Pol Pot.”

Läs det citatet från Guillous tacktal en gång till och fråga dig sedan varför den gode Jan tyckte det var viktigt att kalla Peter Englund ”den gamle trotskisten”? Den till synes oförargliga bisatsen är i själva verket en total underkastelse från Guillou i syfte att rättfärdiga Myrdals stalinism. Guillou vet att Leon Trotsky mördades med en ishacka av en sovjetisk agent som sedan hyllades som ”arbetarklassens hjälte”. I de hyllningarna har alltid Myrdal stämt upp.

Guillou hade kunnat nöja sig med att kalla Peter Englund för just, Peter Englund. Men han kände behov av att breda på med ”gamle trotskisten” för att glädja den gamle stalinisten som behöver en hel lagerlokal för att gömma sina lik, en garderob räcker inte till. Jan Guillou inte bara tackar för priset. Han går ner på knä och kysser Myrdals fot.  

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Myrdal, Guillou, Leninpriset, Stalinpriset