Bakom politiska striders yttre sken finns ofta hårda ekonomiska motsättningar mellan kapitalägare och makthavare.
Det gäller i högsta grad den politiska kris som pågår i Ukraina och som i media mest framställts som en strid mellan nationalistiska (rent av fascistiska) anhängare av EU och lika hårda anhängare av en ekonomisk integration med Putins Ryssland.
Men under ytan rasar en hård ekonomisk strid mellan två block av kapitalägare, de traditionella oligarkerna som snabbt skapade sig en förmögenhet genom att stjäla allt som satt löst efter Sovjetunionens sönderfall och å andra sidan en grupp nyrika kapitalägare, kallad ”Familjen”, kopplade till presidenten Viktor Janukovitj.
President Victor Janukovitj ser till familjens intressen.
Sedan Janukovitj makttillträde 2010 har ”Familjen” organiserat en veritabel hold-up mot statens kassakistor och nationens ekonomi. Från 2010 har tillväxten på 4% omvandlats till negativa siffror och budgetunderskottet på låga 2% nått 8% . En så snabb försämring beror inte enbart på den internationella konjunkturen utan i första hand på den förda politiken, det vill säga en organiserad kupp mot den offentliga sektorn för att berika ett skikt av höga funktionärer och affärsmän.
Enligt ekonomisk expertis har denna grupp årligen lagt 8-10 miljarder dollar till den egna förmögenheten. Medan regeringens artificiella penningpolitik skapat en övervärderad hrivna (Ukrainas valuta) som krossat många mindre exportföretag har de nyrika i ”Familjen” med hjälp av en ny skattelag från 2010 kunnat placera allt större förmögenheter på Cypern.
Källan till ”Familjens” nyrika medlemmar heter gas. Ukrainas Naftogaz har ett kontrakt med ryska Gazprom enligt vilket den förre köper gas till priset av 410 dollar per 1 000 m³ från Gazprom. Presidenten Janukovitj har emellertid gett kapitalstarka vänner rätten att köpa gas på världsmarknaden till ett pris av 50 dollar per 1 000 m³ och sälja vidare till Naftogaz för 410 dollar. Därmed köper Naftogaz inte den volym gas från Gazprom som kontraktet dem emellan stipulerar. Det är källan till Gazproms och Putins irritation.
Men det är också en vidunderlig källa till rikedom för de ”vänner” till presidenten som kan köpa gas för 50 dollar och sälja vidare för 410 dollar. Rövarbaronerna som härjade i USA på 1800-talet vitnar av avund i sina gravar.
I den fokliga protesten mot korruption och maktmissbruk finns en ful nationalistisk ådra.
Men vännerna i ”Familjen” är inte ensamma vid köttgrytorna. Miljardärerna bland de ”gamla” oligarkerna har sina intressen att bevaka. Herrar som Rinat Akhmetov, landets rikaste person, med miljarder i industriella anläggningar världen över, Victor Pinchouk ägare av metallindustrier och finansmannen Igor Kolomoisky skapade sina förmögenheter strax efter Sovjets sammanbrott.
De var den tidens ”rövarbaroner” och nu ser de en anknyting till EU som ett sätt att bevara sina ekonomiska tillgångar och intressen genom att Ukraina vid en anslutning till EU tvingas respektera lagar och regler till skydd av den privata egendomen. Något de inte är säkra på i den ”kleptokrati” som härskar i ”Familjens” Ukraina och Putins Ryssland.
Detta är en bakgrund till den aktuella politiska krisen i landet. Många andra faktorer griper in, som den traditionella kulturella och språkliga splittringen av landet, de ukrainsktalandes nationalism och den ryska regimens tyngd i östra Ukraina, landets ytterst svaga arbetarrörelse och minnet av Sovjetunionens förtryck under decennier.
Det finns många sätt att protestera på.
De som verkligen kommer i kläm i detta nystan av ekonomiska och politiska motsättningar är den arbetande befolkningen som ser hur deras levnadsvillkor försämras alltmer. Deras problem kan inte lösas med en anslutning till EU:s fattiga periferistater eller en integrering i den ryska ekonomiska sfären. Utan bara genom en politik som söker att möta befolkningens sociala och ekonomiska behov inte oligarkernas giriga jakt på allt större vinster att placera i skatteparadisen.
-Å ena sidan tillhör vi de trettio länder som har flest miljardärer. Å andra sidan finns vi med på listan över de länder som blir fattigare. (Oleg Soskin, ukrainsk ekonom).
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Ukraina, Ryssland, Olja, Gas