Leif G W Persson och Greklandskrisen – ett litet karaktärsmord

Att läsa eller lyssna till Leif G W Persson när han med uppenbar förtjusning, nära nog som en patologisk obducent, analyserar forna och nutida mordgåtor, är en märklig upplevelse. Han är bra på det, riktigt njuter när han som virtuos professor i kriminologi får pösa ut i SVT:s ”Veckans brott”. En intelligent, briljant nörd på området och inte minst hans språk, hans ordval, om än väldigt mycket ”stockholmska”, är en fröjd att följa. Få, om ens någon, slår honom i detta gebit.

Mordgåtor, eller som här, på spaning efter stulna, kor, är hans verkliga passion.

Men när det kommer till politiken är han vulgär. Ja, rentav okunnig. Den kliniska noggrannhet han efterlyser i polisarbetet finns det inte ett spår av när han då och då slänger ur sig några lika förenklade som fördummande politiska omdömen. Än värre blir det när dessa, som ofta, hänger ihop med underliggande ekonomiska rörelser och kriser.

”Skomakare, bliv vid läst”, sa man förr och menade att man ska hålla sig till det man är skicklig på. Inte alltid en sanning. Men den gäller för Leif G W, han borde ägna sig åt att lösa sina mordgåtor och äta sin älskade falukorv, men nogsamt akta sig för politik.

Läser man hans memoarer är det lätt att skönja en form av oidipuskomplex. Livet igenom var han besviken över att han aldrig fick moderns kärlek. Men det var inte fadern som var konkurrent om uppmärksamhet och omtanke. Moderns enda livslånga förälskelse, hennes hemliga förhållande var i stället till pengar. Hennes älskare var helt enkelt bankkontot. En passionerad lidelse som fick den unge Leif GW att känna sig bortstött så till den grad att han inte ens ville vara med vid hennes begravning.

Så för den unge, medelålders och åldrande Leif G W blev ”fadersmordet” i stället att själv skaffa sig så mycket pengar som möjligt. Mer än mamman någonsin hann gömma undan. Nya förmögna jaktkamrater hastade också till med nya värderingar om hur bra det är att vara vid god kassa och kunna dra på sig ett par spenderbyxor när det behövs.

Han lyckades väl och vi är nog många som höjt på ögonbrynen när han så ofta och så oblygt pratat om sina tjocka sedelklämmor i västen och alla sina tillgångar på banken. ”Gustavs pojk” har lämnat sin pappas arbetarmiljö. Karln verkar helt enkelt smått besatt av pengar och har glömt varför så många löntagare har så lite undanlagt.

Ett synsätt som avspeglar sig när han nu senast slängt ihop en avskyvärd krönika i Expressen om krisens Grekland. Hans simpla men mycket vanliga trick är att klumpa ihop staten Grekland med sina tio miljoner innevånare, sina olika klasser och människor till ett enda subjekt. Staten Grekland ses sedan som en enda individ, eller ett enda hushåll eller en enda affärsrörelse, med röda siffror i bokslutet, en affärsman som lånat för mycket och sedan levt i överdåd samtidigt som han vägrar att betala tillbaka. För övrigt samma retorik som sannfinländarna i den finska regeringen just nu excellerar i när det gäller ”de lata grekerna”. Gemensamt är att de ser Grekland som en kursad goddagspilt som dessutom har mage och fräckhet att än en gång, med Leif G W:s ord ”begära att europeiska skattebetalare med hjälp av sina surt förvärvade sparmedel skall betala grekernas konsumtion”.

Sannfinländarna skapar just nu turbulens i Eurogruppen.

Leif G W träffar naturligtvis rätt när han skriver att ”Landet har en mycket omfattande och kostsam byråkrati som till stora delar befolkas av mutkolvar och vanliga latmaskar”. Men till skillnad från när han jagar bommar han helt i nästa avgörande stycke när bytet ska läggas ner:

”Skattemoralen är låg bland befolkningen som helhet och obefintlig bland de som har möjlighet att välja om de vill betala skatt”.

Vad han missar är uppenbart. Den stora majoriteten vanliga löntagare betalar skatt, arbetar längre dagar och nätter än i många andra europeiska länder och har en ålderdom som fattigpensionärer, där de dessutom ofta tvingas att försörja sina arbetslösa barn och deras barnbarn. Halva Greklands befolkning har inga lån överhuvudtaget, den saknar godtagbara säkerheter för att ens gå till banken och fråga om krediter. Bland småföretagare är skattemoralen säkert låg, den frågar sig naturligtvis varför de ska göda ”mutkolvar och vanliga latmaskar” i de tidigare konservativa och socialdemokratiska eliterna? Men det är framförallt överklassen, det äckligt rika Grekland, som inte betalar skatt. Exempelvis många av de hutlöst rika redarna, rikare än Leif G W för den delen, de har seglat bort till skatteparadiset Cypern där de lögar sig i sina pooler om dagarna och lever loppan på nätterna.

Leif G W har heller aldrig frågat sig varför det är eurozonens skattebetalare som till stor del har blivit långivare till den grekiska staten. Det var ju främst privata tyska, franska och italienska banker som så ansvarslöst men frikostigt, men givetvis till hög ränta, lånade ut enorma belopp till den grekiska staten, trots insikter om dess krisade statsfinanser.

Vi ska heller inte glömma att det var den stora amerikanska multinationella banken Goldman Sachs som hjälpte tidigare regeringar med att försköna sina bokslut så att landet kunde ta sig över ribban och landa i eurozonen utan att egentligen ha förutsättningar för ett sådant språng.

Normalt sett, i en marknadsekonomi, skulle självfallet bankerna tagit en del av förlusterna när det stod klart att den grekiska staten var bankrutt. Men som vanligt när det gäller stora banker tog de inga risker, bara vinsterna. Den ansvariga för Goldman Sachs` svindlerier var exempelvis Mario Draghi,  italiensk bankman och ekonom. Han var vice ordförande och vd för Goldman Sachs International 2002-2005 (under den tid då banken arrangerade de transaktioner som dolde Greklands statsskuld). Numer ordförande för den Europeiska centralbank vilken förvägrat samma Grekland likviditet i syfte att skapa kaos.Tyska Angela Merkel och franska Nicolas Sarkozy löste i de egna staternas intresse ut alla förluster för de egna bankerna och vältrade över dessa på de europeiska skattebetalare  som nu Leif G W säger sig måna om.

Leif G W frågar sig inte heller exempelvis varför EU accepterat att Grekland under både konservativt och socialdemokratiskt styre under en lång följd av år hade dubbel så stora utgifter för sin militarism i jämförelse med genomsnittet i de andra EU-länderna. Hade den dryga utgiftsposten halverats, till normal nivå, hade det helt enkelt inte funnits någon statsskuld. Bakgrunden var självfallet de så glimrande tyska och franska vapenaffärerna med den grekiska staten. Dessutom stärkte upprustningen NATO:s viktiga och pålitliga vän där borta i sydöstra Medelhavet, med sina baser, flygfält, hamnar och raketramper så nära Mellanöstern…

Nej, vår gode professor i kriminologi, Leif GW, frågar sig inte särskilt mycket när det gäller ekonomi och politik. Som en nyrik uppkomlig, stenrik jämfört med morsan, ser han stater som affärssubjekt – eller objekt.

Han frågar sig aldrig vilket ansvar de 50-60 procent av Greklands ungdom som nu är arbetslösa har för lån som de aldrig har tagit eller tyska ubåtar och franska Mirageplan som de aldrig har köpt. Han skriver bara att vi ska ge ”faderulingen i alla dessa ekonomiska experter som hela tiden men på olika vis lägger ut texten om samma sak”. Vi uppmanas att se på Grekland ”med barnets ogrumlade ögon” och då är det helt enkelt så att Grekland med alla sina tio miljoner människor är skyldigt till svindlerierna. ”Kejsaren är naken”, berättar Leif G W i H C Andersens anda.

Själv drar jag däremot slutsatsen att det är professorn själv som är naken, i sin egenskap av politisk krönikör har han själv alldeles frivilligt klätt av sig varenda litet plagg och står nu med rumpan bar inför allmän beskådan…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,