När linden föll

Det var i fjol vi bestämde oss för att den gamla linden mellan hus och ladugård skulle fällas. Egentligen två träd som vuxit ihop i ett åttio år långt liv tillsammans. Dessvärre hade det börjat murkna inifrån och dessutom skada tak, vindskivor och fasader med fukt. Tack och lov var det inget vårdträd, som fått symbolisera släktens liv. Men ändå, ett vackert gårdsträd med konserter från tusentals bin. Med en lövmassa som gett skydd både för sol, vind och regn.

Träd har haft en stor betydelse i många mytologier. Med grenverket utsträckt mot himlen och rötterna ner i jorden har de i många föreställningar varit en symbol för skapelsen, men också vishet, styrka skönhet, skydd och rikedom. I Bibeln har vi livets och kunskapens träd, i vår egen nordiska mytologi växer asagudarnas eget väldiga Yggdrasil under vars trädkrona de håller sina rådslag. Yggdrasil hade tre rötter. En gick till vårt hem, människornas Midgård. Den andra till jättarnas land, Jotunheim eller Utgård. Den tredje gick till helvetet eller Hel – dödsriket – som ganska självklart fanns i den mörka underjorden.

I går blev det dags att fälla den tunga och svårhanterliga bjässen. Jag vågade inte såga själv…

Utan fick ta hjälp av grannfamiljen med deras traktor och timmerkärra med kran. Här sätter Krister fällskäret.

För att trygga taken säkrade vi trädet med en vajer och ett spel från traktorns hydraulik.

Så föll den med ett brak, närmare arton meter lång.

Morgan kom ner från traktorn för att se hur sonen ”styckar bytet”.

Hundgården hade fått maka på sig en bit.

Här ser man hur de två träden vuxit samman till ett samt hur mittpartiet börjat murkna.

Första lasset går med ris och grenar.

Vilket följs av stam och underkropp.

För att hamna på vedbacken i väntan på kapning och klyvning. Kretsloppet kommer sedan att slutas när askan hamnar ute på åkrarna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,