En kraft till vänster i Belgien


Det är snart val i Belgien. Den 25 maj är det val till det nationella parlamentet samtidigt med valet till Europaparlamentet. I Belgien är det obligatoriskt att rösta så det finns ingen risk att röstskolkarnas parti blir störst.

Valet är av stort intresse ur flera synpunkter. Till att börja med gäller det hur stora de flamländska nationalisterna i N-VA kommer att bli. Partiet är inte högerextremistiskt som det i Sverige mer välkända Vlaams Belang. Inte heller är det främlingsfientligt. Partiets nationalism representerar mer de flamländska kapitalägarna i den moderna industrin som finns i regionen till skillnad från den äldre tunga industrin i Vallonien. N-VA baserar sin politik på ”de rikas egoism” i meningen att vallonerna och de boende i Bryssel hålls under armarna av det rikare Flandern och det måste det bli stopp för säger N-VA:s färgstarke ledare Bart De Wever.

Men det finns en annan aspekt av valet som intresserar oss som socialister. I Vallonien och i Bryssel går i år flera politiska organisationer till vänster om Socialistpartiet fram med en gemensam plattform och röstsedel. PTB-Go kallas enhetslistan, där PTB representerar den starkaste partnern. Partiet har sina rötter i den maoistiska rörelsen. Men sedan ett par år har partiet gjort upp med mycket av sitt mao-stalinistiska förflutna och bedriver en mycket aktiv kamp i fackföreningarna och alla sociala rörelser.

En viktig faktor i partiets växande popularitet är den fria läkarvård som det organiserat för fattiga. Läkare från organisationen och bland sympatisörer ger fria konsultationer för personer med små resurser.

Go – står för ”öppen vänster”. Där ingår LCR som är den belgiska sektionen av Fjärde Internationalen (systerparti till Socialistiska Partiet) och det lilla belgiska kommunistpartiet som var bland de första partierna i Europa som bröt med Moskva.

Att valet kommer att bli ytterst intressant för PTB-Go visar de senaste opinionsundersökningarna. Med Socialistpartiet som drivande kraft i den federala regeringens krispolitik, där miljarder ska sparas på de arbetandes bekostnad, finns det bara en kraft till vänster om Socialistpartiet som säger Nej till den nyliberala krispolitiken och det är PTB-Go.

Den senaste gallupen visar att utrymmet finns där, i alla fall i Vallonien och i Bryssel. Flandern är en annan femma. Socialistpartiet får betala kraftigt för sitt springpojksjobb åt kapitalet och får inte mer än 28,9 % i senaste undersökningen, ner från över 40 % år 2010. I Bryssel får PS 22,5% men tappar inte lika mycket som i Vallonien.
Att PS tappat till vänster ser vi i det remarkabla resultatet för PTB-Go. I Vallonien får valkoalitionen 9,2 % om det vore val i dag vilket är kraftigt upp från 2,6 % för två år sedan. I Bryssel, med betydligt mindre del av industriarbetare i befolkningen, får ändå PTB-Go 6% jämfört med 2,8 % i mars 2013.

Den viktigaste orsaken till att den gemensamma valsedeln kommit till är trycket från den stora metallfackföreningen i provinsen Hainaut-Charleroi. Facket har fått nog av ”socialisternas” krispolitik som i Vallonien innebär nedrustning av det mesta i den tunga industrin och bröt öppet med PS i fjol och uppmanade alla socialistiska krafter att bilda ett nytt anti-kapitalistiskt parti fast förankrat till vänster om Socialistpartiet.
Nu är ju aldrig en gallup lika med ett val. Många säger att de inte bestämt sig ännu. Så det är möjligt att resultatet kommer att bli lägre för PTB-Go. Men det står redan klart att kandidater på listan kommer att få platser i det nationella parlamentet. Hur många återstår att se. Det är ett viktigt steg som tagits på vägen mot ett nytt arbetarparti som säger nej till borgerliga lösningar på krisen.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Ett radikalt alternativ i Ukraina

Vår mediabild av vad som sker i Ukraina domineras av nyfascisters och ultranationalisters flaggviftande och rop om heder och nationens storhet. Men det finns en annan bild som vi som socialister måste lyfta fram. I dokumentet här under lär vi känna en analys av krisen och ett program för att ta Ukraina ut ur krisen. Det är den för oss ännu okända Vänsteroppositionen som här presenterar sin raffinerade analys av den ekonomiska och politiska krisen som fyller internationella medias framsidor.
Vi passar också på att tacka Ronny Åkerberg (bloggen Röda Malmö) för översättningen till svenska.

***********

”Euromaidans” popularitet har ingenting att göra med att ukrainarna anser frågan om frihandel med EU så betydande att det uppmuntrar dem att uthärda sömnlösa nätter på torget. Landets socioekonomiska problem, som är mycket mer akuta än hos grannarna i öst och väst, ger protesten dess innebörd. Den genomsnittliga lönen i Ukraina är 2 till 2,5 gånger lägre än i Ryssland och Vitryssland, och mycket lägre än i EU.

Den världsomfattande ekonomiska krisen påverkade den ukrainska ekonomin mycket mer drastiskt än nästan någon annan ekonomi i Europa, från Atlanten till Ural. Den ekonomiska tillväxten efter krisen upphörde nästan och industrin kommer sannolikt att fortsätta att minska under 2013. Dessutom undantar Ukrainas ekonomiska system mer eller mindre oligarkerna från att betala skatt. Man kan helt lagligt exportera mineraler, metaller, ammoniak, vete och solrosor för tiotals miljarder dollars och rapportera noll vinst. Samtliga resultat göms i skatteparadis där nästan alla Ukrainas fungerande företag formellt är placerade. Varje vinst från företag inom landet kan lagligt och enkelt transporteras till platser utomlands genom att omforma dem till fiktivt lån, till exempel.

Är det överraskande att den ukrainska regeringen har systematiska problem att fylla på budgeten? I slutet av förra året var Ukraina i ett förstadium till att inställa betalningarna. Innehållna löner till statligt anställda vanligt förekommande och budgeten slutade praktiskt taget att anslå medel till sociala program. Situationen förvärrades av ett handelskrig med Ryssland, då Gazprom tvingade upp de ukrainska gaspriserna till rekordhöjder i Östeuropa. Oligarkerna drev landet in i ett hörn, även efter oändliga diskussioner kunde de inte formulera en sammanhängande utvecklingsstrategi, undviker investeringar i staten samtidigt som de systematiskt tömmer den på pengar. Varje utvecklingsstrategi måste innefatta ett stävjande av deras aptit – det måste åtminstone delvis förbjuda offshore-system och genomdriva ett minimum av skatteinbetalningar. Men det är precis vad oligarkerna inte kan acceptera, även om de förstår att om de inte ändrar spelreglerna kommer de att driva staten ner i socioekonomisk katastrof och hugga av den gren de själva sitter på.

När högeroppositionen talar om ekonomiska problem fokuserar de nästan uteslutande på teman som korruption och ineffektivt styre. Och om samtalet berör hur oligarker plundrar staten, då begränsar det sig till de affärsmän som har nära anknytning till Regionernas parti, och oftast gräver man inte längre än till företag som tillhör Janukovitjs söner. Från högerns synvinkel är de andra oligarkerna inte ett problem, eftersom de har nationellt medvetande. Genom denna logik, när Ukraina plundras av en ”щирый” (Ukr. för ”äkta” – redaktörens anmärkning) ukrainare, är det fortfarande bra för den nationella saken.

En paradoxal situation utspelas. Alla samvetsgranna ekonomer (även ganska nyliberala uppstickare som till exempel Viktor Pinzenik) håller med om att skatte- och regelsystemet i landet byggdes för att helt befria oligarkerna från att betala skatt. Alla kan se att detta system inte kommer att hålla mycket längre, men ingen av politikerna i parlamentet har vågat erbjuda det självklara och realistiska systemalternativet. Nästan ingen vågar offentligt erkänna att den mest akuta frågan för Ukraina är inte EU eller facket, utan helt enkelt att oligarker bör börja betala sina skatter. Statsapparaten är fullt kapabel att tvinga dem att göra det eftersom oligarkernas fungerande tillgångar är alla belägna i Ukraina. Men som Andrei Hunko nyligen påpekade, har oligarkiseringen av den ukrainska politiken nått sådana proportioner att inte en enda av de nuvarande riksdagspartierna ens kan nämna denna fråga.

Tråkigt nog, uttrycker bara radikala vänsteranhängare dessa minimala och självklara krav. Jag betonar att dessa krav inte ska ses som agendan för vänsteroppositionen, utan som ett första steg mot bildandet av en politik som skulle kunna samla ihop alla antioligarkiska krafter, som inte anser en ultra-höger fascistisk diktatur som någon som helst lösning – den typ av diktatur All-ukrainska unionen ”Svoboda” så envist driver oss mot, medan de officiella oppositionsledarna sitter och tittar på.

Den uppenbara avsaknaden av en sammanhängande handlingsplan för att hjälpa Ukraina ur dess kris har blivit så pressande att även ganska liberala, nästan högerliberala publikationer har börjat diskutera våra ”Tio punkter” – som, till exempel, Lvovs zaxid.net.

Text: Zahar Popovic, ”Vänsteroppositionen”

Här följer ett dokument med titeln ”Plan för social förändring”, som beskriver olika sätt att öka välfärden för medborgarna och säkerställa sociala framsteg. Den skapades delvis för att de flesta socioekonomiska krav vid Euromaidan-demonstrationerna har ignorerats. Vår förhoppning är att detta dokument skulle kunna fungera som en plattform för att förena ett brett spektrum av sociala, vänsterorienterade och fackliga initiativ. Detta dokument skrevs av aktivister som tillhör vänsteroppositionen, en socialistisk organisation som syftar till att förena alla de som tillhör gemenskapen provisoriskt kallad #leftmaidan.

Det är självklart att de politiska partierna förändrar proteströrelsen och riktar den mot val-politik, de försöker värva nya röster i stället för att göra betydande förändringar i systemet. Vi stöder inte idéerna av liberala strukturer, som propagerar fri marknadsekonomi, inte heller stödjer vi radikala nationalister som trycker på för diskriminerande politik.

Vår förhoppning är att proteströrelsen, sporrad till handling av sociala orättvisor, i slutändan danser att det är skadligt att lägga våra röster för kraven på Euro-integration, utan vi måste tydligt avgränsa de förändringar som krävs för att stödja intressen hos vanliga medborgare, särskilt lönearbetarna. Av flera anledningar, åberopar vi de progressiva erfarenheterna från några europeiska stater som har vidtagit liknande åtgärder.

De mål vi har ställt upp är relativt måttliga, så att de kan appellera till bredast möjliga antal organisationer. Vi döljer inte det faktum att, för oss, är denna plan mindre en reaktion på aktuella händelser än ett steg mot att utforma en modern vänsterpolitisk kraft – en kraft som är kapabel att påverka makthavare och erbjuda ett alternativ till en existerande samhällsordningen. Vänsteroppositionen anser att den föreslagna planen är ett minimum för att bygga socialismen på principerna om självstyre: socialisering av industrin, fördelningen av vinsten för sociala behov och utnämningen av medborgare för styrande funktioner.

Vi välkomnar dig att prenumerera på vår Facebook och VKontakte sidor och att uttrycka dina åsikter där, eller att maila oss på gaslo.info@gmail.com. Att ersätta en uppsättning politiker och oligarker med en annan utan övergripande systemförändringar kommer inte att förbättra våra liv. Istället föreslår vår grupp av sociala och fackliga aktivister tio grundläggande åtgärder för att övervinna den ekonomiska krisen och säkra Ukrainas framtida tillväxt.

1. Folkstyre, inte oligarkernas makt. Det måste finnas en övergång från presidentstyre till en parlamentarisk republik, där presidentens makt är begränsad till representativa funktioner på den internationella scenen. Myndigheten bör överföras från statliga administratörer till valda regionala kommittéer (sovjeter). Myndigheterna bör ha rätt att avskeda delegater som inte har uppfyllt förväntningarna, domare och polischefer skall väljas, inte utses.

2. Nationalisering av primärnäringarna. Metallurgi, gruvdrift, och kemisk industri, tillsammans med infrastrukturella företag (energi, transport och kommunikation) bör bidra till social välfärd.

3. Arbetstagarna bör kontrollera alla former av ägande. Efter framgångsrika europeiska exempel bör vi bygga ett stort nätverk av oberoende fackföreningar, som ska styra förvaltningen och garantera arbetstagarnas rättigheter. Arbetare ska ha rätt att strejka (vägra att arbeta när betalning inte mottagits). Arbetstagarna bör också ha rätt att ta lån på arbetsgivarens bekostnad om lönerna är försenade (efter Portugals exempel). Produktion, redovisning och förvaltningsinformation för alla företag som sysselsätter mer än 50 personer, eller har en kapitalomsättning på över $ 1 miljon bör publiceras på nätet.

4. Införande av en lyxskatt.  Vi bör införa en 50% skatt på lyxvaror – yachter, elitbilar och andra objekt som kostar mer än 1 miljon gryvna. En progressiv inkomstskatt bör också införas. Personer med en årsinkomst på mer än 1 miljon gryvna bör beskattas upp till 50%, efter Danmarks exempel (i ett sådant system, skulle enbart Renat Ahmetov ha betalat 1,2 miljarder gryvna till den federala budgeten, jämfört med de 400 miljoner han faktiskt betalade under 2013 med en skatt på 17%).

5. Förbud mot offshore kapitalöverföringar. Reglerna som undantar ukrainska företag från beskattning i ett antal offshore-länder bör återkallas, för att förhindra överföring av kapital. Tillgångarna i offshorebolag i Ukraina bör frysas, och en tillfällig administration bör utses tills lagligheten i investeringarna kan bevisas.

6. Separation av företag och myndigheter. Medborgare med inkomster som överstiger 1 miljon grivni bör förbjudas inneha regeringsposter och platser i kommunerna. Rikstäckande omval ska hållas i enlighet med denna regel.

7. Sänk utgifterna för den byråkratiska apparaten. Offentliga utgifter bör kontrolleras och göras transparenta. Administrativa reformer bör äga rum, vilket resulterar i en minskning av antalet ledningspersonal. Idag kan hela avdelningar ersättas av datorprogram. Men i stället har, under de senaste åtta åren, antalet byråkrater i regeringen ökat med nästan 10%, med mer än 372.000 personer (i Ukraina, finns det 8 byråkrater för varje 1000 personer – i Frankrike, finns det bara 5 per 1000!).

8. Upplösning av Berkut och andra specialstyrkor. Med början 2014 bör utgifterna sänkas för statens säkerhetsapparat: inrikesministeriet, säkerhetspolisen, riksåklagarens kontor och särskilda polisstyrkor. Det är oacceptabelt att inrikesministeriet tilldelas mer än 16,9 miljoner grivni 2013, 6,9 miljoner mer än alla folkhälsoutgifter!

9. Tillgång till fri utbildning och hälsovård. Fonderna för detta initiativ bör komma från nationaliseringen av industrin och minskade utgifter för säkerhets- och byråkratiapparaten. För att eliminera korruptionen inom utbildning och medicin, måste vi höja läkarnas och lärarnas löner och återställa prestigen för dessa områden.

10. Utträde ur förtryckande internationella finansinstitut. Vi stödjer uppsägning av ytterligare samarbete med Internationella valutafonden och andra internationella finansiella institutioner. Vi bör följa exemplet på Island, som vägrade att betala skulder för bankirer och byråkrater (enligt regeringsgaranti) som handlade om personligt berikande i stället för att utveckla industrin.

Översättning från International Viewpoint

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Strid mellan oligarker i krisens Ukraina

Bakom politiska striders yttre sken finns ofta hårda ekonomiska motsättningar mellan kapitalägare och makthavare.

Det gäller i högsta grad den politiska kris som pågår i Ukraina och som i media mest framställts som en strid mellan nationalistiska (rent av fascistiska) anhängare av EU och lika hårda anhängare av en ekonomisk integration med Putins Ryssland.

Men under ytan rasar en hård ekonomisk strid mellan två block av kapitalägare, de traditionella oligarkerna som snabbt skapade sig en förmögenhet genom att stjäla allt som satt löst efter Sovjetunionens sönderfall och å andra sidan en grupp nyrika kapitalägare, kallad ”Familjen”, kopplade till presidenten Viktor Janukovitj.

President Victor Janukovitj ser till familjens intressen.

Sedan Janukovitj makttillträde 2010 har ”Familjen” organiserat en veritabel hold-up mot statens kassakistor och nationens ekonomi. Från 2010 har tillväxten på 4% omvandlats till negativa siffror och budgetunderskottet på låga 2% nått 8% . En så snabb försämring beror inte enbart på den internationella konjunkturen utan i första hand på den förda politiken, det vill säga en organiserad kupp mot den offentliga sektorn för att berika ett skikt av höga funktionärer och affärsmän.

Enligt ekonomisk expertis har denna grupp årligen lagt 8-10 miljarder dollar till den egna förmögenheten. Medan regeringens artificiella penningpolitik skapat en övervärderad hrivna (Ukrainas valuta) som krossat många mindre exportföretag har de nyrika i ”Familjen” med hjälp av en ny skattelag från 2010 kunnat placera allt större förmögenheter på Cypern.

Källan till ”Familjens” nyrika medlemmar heter gas. Ukrainas Naftogaz har ett kontrakt med ryska Gazprom enligt vilket den förre köper gas till priset av 410 dollar per 1 000 m³ från Gazprom. Presidenten Janukovitj har emellertid gett kapitalstarka vänner rätten att köpa gas på världsmarknaden till ett pris av 50 dollar per 1 000 m³ och sälja vidare till Naftogaz för 410 dollar. Därmed köper Naftogaz inte den volym gas från Gazprom som kontraktet dem emellan stipulerar. Det är källan till Gazproms och Putins irritation.

Men det är också en vidunderlig källa till rikedom för de ”vänner” till presidenten som kan köpa gas för 50 dollar och sälja vidare för 410 dollar. Rövarbaronerna som härjade i USA på 1800-talet vitnar av avund i sina gravar.

I den fokliga protesten mot korruption och maktmissbruk finns en ful nationalistisk ådra.

Men vännerna i ”Familjen” är inte ensamma vid köttgrytorna. Miljardärerna bland de ”gamla” oligarkerna har sina intressen att bevaka. Herrar som Rinat Akhmetov, landets rikaste person, med miljarder i industriella anläggningar världen över, Victor Pinchouk ägare av metallindustrier och finansmannen Igor Kolomoisky skapade sina förmögenheter strax efter Sovjets sammanbrott.

 De var den tidens ”rövarbaroner” och nu ser de en anknyting till EU som ett sätt att bevara sina ekonomiska tillgångar och intressen genom att Ukraina vid en anslutning till EU tvingas respektera lagar och regler till skydd av den privata egendomen. Något de inte är säkra på i den ”kleptokrati” som härskar i ”Familjens” Ukraina och Putins Ryssland.

Detta är en bakgrund till den aktuella politiska krisen i landet. Många andra faktorer griper in, som den traditionella kulturella och språkliga splittringen av landet, de ukrainsktalandes nationalism och den ryska regimens tyngd i östra Ukraina, landets ytterst svaga arbetarrörelse och minnet av Sovjetunionens förtryck under decennier.

Det finns många sätt att protestera på.

De som verkligen kommer i kläm i detta nystan av ekonomiska och politiska motsättningar är den arbetande befolkningen som ser hur deras levnadsvillkor försämras alltmer. Deras problem kan inte lösas med en anslutning till EU:s fattiga periferistater eller en integrering i den ryska ekonomiska sfären. Utan bara genom en politik som söker att möta befolkningens sociala och ekonomiska behov inte oligarkernas giriga jakt på allt större vinster att placera i skatteparadisen.

-Å ena sidan tillhör vi de trettio länder som har flest miljardärer. Å andra sidan finns vi med på listan över de länder som blir fattigare. (Oleg Soskin, ukrainsk ekonom).  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,