Kvinnan kallas Joumana Marouff.  Hon bor i Damaskus där hon är offentligt anställd som lärare. Joumana är naturligtvis inte hennes rätta namn. Våren 2012 började hon skicka brev till en vän i vilka hon berättar om vardagslivet i Damaskus och hur revolutionen påverkar hennes och vänners liv. Hennes brev publiceras av den franska dagstidningen Le Monde. De innehåller så mycket sanning och medmänsklighet att jag har översatt valda delar ur de senaste breven som Le Monde publicerat.

Bakom de vardagliga berättelserna lyser diktaturens verklighet igenom. Med nedslagen blick, tystnad, nickar och bugningar, eller ett insmickrande medgivande leende visar människorna i regimens grepp sin underkastelse och samtidigt att talet om en folklig uppslutning bakom diktaturen är nonsens eller rent önsketänkande.

Sedan mars 2012 har Joumana skickat närmare trettio brev till sin vän. Jag har valt att översätta de fyra senaste. Alla borde översättas sett till de gripande skildringar hon gör av vardagen i Damaskus. Det är de värda.

==================

          

Brev till en vän 26 augusti 2013.

Godkväll, min kära vän,

Jag vill dela med mig av ett brev som jag skulle skicka till Bachar al-Assad om jag kunde.

”Ni, herr president, säger att om amerikanarna slår till mot Syrien kan de vänta sig ett nytt Vietnam. Det skulle säkert kunna vara så….om det syriska folket stod på er sida, om ni inte besköt det dag och natt. Vi syrier har aldrig kunnat med USA eller västerlandet. Men de kemiska vapnen har fått oss att förlora alla känslor. Inför så mycket blod och förnedring är vi beredda att klamra oss fast vid minsta halmstrå. Det är inte vi som valt. Kom ihåg att bollen var i ert läger.

Vadå Vietnam, herr president? Hur skulle vietnameserna ha kunnat ge amerikanerna en sådan historisk läxa om de inte varit enade kring en person? Hur skulle ni kunna slå tillbaka en utländsk aggression när er inrikes prestige är förstörd, ert folk belägrat, uthungrat och förnedrat?

Hur ska jag övertyga min onkel Ali att Amerika och Väst inte är värda mer än ni. ”De har inte ännu dödat mina barn, vilket han gör”, skulle han svara mig.

Hur ska jag övertyga Ahmad, min elev som inte är sjutton år än, att vända sitt vapen mot den utländska fienden i stället för mot sin egen armé vars agerande ingjutit honom med hämndbegär?

Nej, herr president, ni finner ingen vid er sida. Ingen demonstration kommer att äga rum i Syriens städer mot ett amerikanskt luftangrepp. Inte en enda kvinna kommer att be för er och ni kommer inte att finna ett uns av ”motstånd” i våra hjärtan. Detta ”motstånd” som vi varit tvingat att helga. Det innebar att vi ”för evigt” fick ge upp vår frihet. Ni upprepade ständigt att ni gett oss säkerhet, och nu är Syrien ett land där inte ens råttorna känner sig trygga.

Stunden är inne herr president att offra er för vår skull. Eller för Syriens. Eller för att rädda ert eget skinn? En nationell ledare, även en diktator, som befinner sig i ett hörn avgår inte han för att rädda det som finns kvar av hans land?

Eller är det så att våra barns mördare är döv?

 =============

Det följande brevet skrevs efter gasattacken i Östra Ghouta och innan det stod klart att offren i Ghouta vägde lätt när Obama och Putin suddade ut alla röda linjer och gav diktatorn Bachar al-Assad fria händer i regimens krig mot ett folk i uppror.

=============

9 september 2013

Goddag !

Hur mår du ?

Jag ändrar åsikter hela tiden. Det jag skrev en dag tycker jag inte dagen efter. Det är något som går oss förbi. Alla är rädda. Människorna trängs i köer för att lagra mat och provision för de närmaste dagarna. I Damaskus kostar nu ett matbröd 200 pund.

Lojalisterna som bara tittar på de syriska tv-kanalerna lever i en annan värld. ”Jasså? Vadå? Hur då?” Svarar de som idioter när man säger att flygattackerna närmar sig.

De oppositionella har delade åsikter. Vissa är emot en utländsk intervention och säger att en politisk lösning är en chimär. Andra är för ett amerikanskt angrepp mot vissa flygplatser och militärbaser från vilken regimen avlossar missiler och granater mot olika stadsdelar. Vad jag kan se är det ytterst få som önskar en markinvasion. Jag hör många unga aktivister som säger: ”Allt vi väntar oss av dem är vapen så att vi kan ta initiativet på marken och driva bort Assad”

Själv önskar jag att detta ska vara kulmen på bitterheten och förtvivlan, men något säger mig att det ska bli ännu värre. Ännu mer galenskap. Fler döda. Som det heter : « Skrattar bäst som skrattar sist ». Det är den som förblir vid liv som fäller flest tårar.

En av mina vänner är i den fria armén i staden Nabak. Jag frågade honom på internet vad han anser om de överhängande flygangreppen. ”Om de äger rum blir vi av med en del vapen som skulle tjänat till att döda oss. Blir de inte av står vi här och vi fortsätter att göra vad vi måste göra. I vilket fall har vi ingen elektricitet och när den kommer tillbaka föredrar vi att koppla av och kolla en fotbollsmatch eller en romantisk film. Åt helvete med USA och hela Världen! De gör inget annat än pratar. De vill få oss att förlora tid med deras struntprat”. Så svarade min vän…

Min vän Samour har återvänt till sin man i östra Ghouta för fyra månader sedan. Hon skrev till mig så här: ”Efter natten med gasattacken skriker vi varje gång vi hör en missil: ’Var  inte rädd! Det är en Hatfmissil! Inte gas!’ Och så skrattar alla. Att gasas ihjäl är värre än att dö på andra sätt. Det såg jag i ögonen på barnen som kvävdes”

================

I det tredje brevet får vi en inblick i hur diktaturens tunga närvaro påverkar allt i det dagliga livet.

==============

7 oktober 2013

Goddag,

Hur mår du? Jag är okey.

Det värsta som kan hända är att slå sig till ro och acceptera det oacceptabla, av ren vana. Av ren vana börjar vi tycka det normalt med beväpnade män på gatan. De åker ibland i samma buss som vi. För några dagar sedan startade bussen innan jag hann sätta mig. Jag tappade balansen och hittade inget annat att gripa tag i än en soldats gevär som han höll upprätt.

Det värsta är att vi vant oss vid ljudet av granater som skjuts iväg i närheten och gissar deras mål: Jawbar, Quboun, Berzeh, Muadamiyeh, Deraya och andra platser. Så återgår vi till våra diskussioner om vad vi ska laga till middagen. Vi har vant oss vid att höra granaterna som slår ner i närheten och glädja oss åt att inte vara bland de som splittret skadat.

Vi har vant oss vid att inte prata politik på jobbet eftersom ministern förbjudit det, vant oss vid att lönen redan tar slut i början av månaden, att vår köpkraft reducerats till ett strikt minimum, att sitta i trafiken lika länge som på arbetet och att uppskatta det minimum av respekt som någon soldat visar oss.

Det värsta som händer mig är att behöva lyssna till de mest skräckingivande berättelser utan att jag låter mig imponeras som det bör sig, eftersom jag har beslutat att inte bli sjuk, att sköta om min sköldkörtel och mitt blodtryck. I dag hörde jag exempelvis att min granne kallats till militärpolisen i Qaboun där man lät henne veta att hennes tre fängslade söner var döda. Dödsorsakerna som angavs varierade: extremt högt blodryck, hjärtinfarkt och hjärnblödning. Hur kunde tre bröder, den äldste var 28 år, helt plötsligt dö av sjukdomar som vanligen drabbar äldre personer?

Det mest hemska är att jag är tvungen att på nytt berätta samma saker. I två år har jag berättat samma sak för dig. Kanske har jag vant mig vid att berätta dem och vant dig vid att höra dem.

I vilket fall har jag saknat vår brevväxling.

Salut !

===============

De palestinska flyktingarna i landet har till stor del rest sig mot regimen tillsammans med resten av de fattiga och förtryckta i landet. Myten att Assad står för ”motståndet” mot sionismen har de inte svalt. I dagarna angrips de palestinska flyktinglägren av regimen. Här berättar Joumana om en incident som talar för sig själv.

 ===============

22 oktober 2013

-Är du palestinier ?

-Ja.

-Du är alltså en horunge?

Taxichauffören svarade inte. Soldaten hade stuckit in huvudet genom taxins sidoruta. Han viftade med chaufförens id-kort framför hans ansikte. Jag bad till Gud att föraren inte skull bli arg och slänga ur sig oförskämdheter. Jag såg redan följderna framför mig. Mannen skull missta livet vid minsta tänkbara protest. Han andades som en blåsbälg. Ja, jag tyckte att jag hörde ljudet från hans andning. Han bröst var fullt av ursinne och soldaten med id-kortet i handen väntade på hans reaktion

-Nå? Svarar du mig horunge!

Några ögonblick passerade, otroligt laddade. Sedan bröt soldaten ut i ett skratt som visade upp en rad gula tänder. Jag frågade mig hur man kunde vara så vidrig så tidigt om morgonen. Jag andades ut av lättnad när han gav tillbaka chaufförens id-kort och slog till på motorhuven. –

-Du kan fara.

Han tog kortet och stampade på gaspedalen. Men vid första hörn stannade han och bad mig kliva ur.

-Vi vet hur de är… sa jag i ett försök till uppmuntran.

Men han gav inte efter.

-Kliv av.

Så for han iväg i högsta fart, utan att se åt mig.

Sedan den dagen tittar jag efter honom bland taxiförarna. Sökte han upp soldaten för att hämnas? Anslöt han sig till en av oppositionens väpnade fraktioner? Har han lämnat landet i hemlighet på en av dessa båtar som sjunker. Stod inte alla eventualiteter öppna för den mannen?

De vidriga soldaterna är inte undantag utan regel. För dem är alla palestinier fiender tillhörande al-Qaida, som armén strider mot i flyktinglägret Yarmouk. Regimen och dessa anhängare kallar nämligen alla oppositionella beväpnade islamister för al-Qaida. Men kanske hade chauffören flytt från flyktinglägret, lika uppskrämd av islamisterna som av regimens blinda repressalier. I dag anses innevånarna i Yarmouk, liksom i går i Deraa, Muadamiyeh, Douma, Homs, Deir Ezzor , vara skyldiga tills bevis om motsatsen.

I en minibuss från Jdaydet Artouz kollar en soldat en efter en av passagerarnas id-kort. Han lägger märke till fotot av en ung vacker kvinna. Han tummar på kortet och skriker sedan med stort behag:

-Vem är Samar?

En ung flicka omkring 20 år höjer handen som en elev. Knappt ett ljud kommer ur hennes mun.

-Jag…

Soldaten hör henne inte och skriker:

-Var kommer du ifrån?

Flickan skakar, hon bleknar och orden stockar sig i hennes hals.

-Kommer du från Hurra? Du vill också ha frihet? Ropar han ut som anklagelse i ansiktet på alla passagerare. ”Hurra”, den unga kvinnans hemby, betyder ”fri” på arabiska.

Hon är så skräckslagen att hon knappt kan andas. Hon försöker tala men lyckas inte och hennes hand förblir uppsträckt efter att soldaten stängt dörren och slagit på minibussens sida för att den ska fara vidare.

Av en tillfällighet kom den unga passageraren från en by med namnet ”Hurra” i distriktet Quneitra. De som döpte henne till Hurra visste inte att de 20 år senare orsakade henne ”fobin för id-kortet” så till den grad att hon kanske inte längre lämnar hemmet.

Så blir id-kortet en orsak till fördömmande, i ett land där varje medborgare på ett sätt eller annat sitter på de anklagades bänk. På grund av id-kortet kastas många i fängelse eller avrättas summariskt. Många kan inte gå ut och tvingas kämpa för att hindra tillträde till deras kvarter för de som letar i minsta klädveck och ända in på kroppen efter dessa ökända id-kort hos de i ett fädernesland som dränkts i sina barns blod.

 

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Damaskus