Socialdemokratin gravsätter Socialistinternationalen – hundra år efter dödsfallet

 

.

 

”Men den vackraste visan om kärleken

kom aldrig på pränt.

Den begrovs i en massgrav i Flandern

med en fattig parisstudent”

.

Under mellandagarna har vi lyssnat till ett historiskt vingslag. Socialdemokratins Carin Jämtin har meddelat att partiet är med i en öppen fraktion som är i färd med att upplösa den Andra Internationalen, Socialistinternationalen.

Nåja, vingslag och vingslag. Snarare är det en ryckning i några sista glesa fjäderpennor. För arbetande människor, för socialister, dog Andra Internationalen redan för snart 100 år sedan. Den gick under i det Första världskrigets barbari. Det Carin Jämtin och Stefan Löfvén nu är med om är en ovanligt försenad gravsättning. För att förstå detta i grunden blir det nödvändigt med en historisk utflykt:

Vi närmar oss det sorgliga hundraårsminnet av Första världskrigets utbrott. Tjugo miljoner människor dog direkt i vanvettets leriga skyttegravar och sönderbombade bostäder. Femtio miljoner dog efter kriget när artillerielden tystnat, av ”spanska sjukan”, den influensa som hämtade sin näring i utarmningen av alla civila, sociala strukturer, fick först fäste hos svaga lemlästade och sjuka för att sedan grassera över hela världen. Till och med i Sverige, som klarat sig från själva kriget dog över trettiosjutusen människor av denna svåra influensa.

Lillebros Söderlunds/Ture Nermans ”Den vackraste visan om kärleken” fångar vackert sorgen över detta meningslösa kapitalistiska krig om kontroll över marknader och råvaror. Men inte bara den förälskade fattige pariserstudenten dog. Fyra imperier kollapsade efter militära nederlag och sociala uppror: Tyska kejsarriket; Ryska Tsardömet; Habsburgarnas Österrike-Ungern och det Osmanska riket.

Men även den hyllade idén inom arbetarrörelsen om internationell solidaritet och om en gemensam generalstrejk mot kapitalisternas krig samt en orubblig vägran om att rösta för krigskrediter i sina respektive parlament gick i graven.

Så sent som den 25 juli 1914 uppmanade de tyska socialdemokraterna, SPD, sina medlemmar att demonstrera mot det kommande kriget. Två veckor senare, den 4:e augusti röstade man i riksdagen för de stora krigskrediter som regeringen begärt! Den franska socialdemokratin valde samma katastrofala politik när väl kriget bröt ut, trots tidigare väldiga massdemonstrationer mot kriget tillsammans med fackföreningsrörelsen CGT. Raseriet mot mordet på pacifisten Jean Jaurès var bokstavligen ”gränslöst” och krävde fred. Det fanns partier och grupper som höll fast vid antimilitarismen. De ryska bolsjevikerna, socialister i Frankrike och Storbritannien, socialistpartierna i USA och Italien, en opposition i Tyskland under ledning av Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg. Dessa krafter samlades kring Zimmerwaldmanifestet med Leo Trotskij som huvudförfattare.

Zeth Höglund talar till Stockholms arbetare när han släpps från Långholmen

I Zimmerwald deltog den djärve unge socialisten Zeth Höglund, han hade redan 1905 agiterat mot det svenska kungahusets planer på ett krig mot Norge och nu använde han sin plats i riksdagens Andra kammare för att tala mot kriget och ”Det befästa fattighuset”. Ett mod som innebar att han kastades in i en av Långholmens fångceller. Brottet sas vara ”förräderi mot Kungahuset Sverige”…

Den fraktion som alltså hundra år senare tänker gravsätta Socialistinternationalen, vars idéer varit döda så länge, tänker kalla sin nya sammanslutning för Progressive Alliance. Vilket vi tydligen ska tolka som en Reformvänlig Allians.

Dessvärre behöver man inte spå i kaffesump för att begripa att det handlar om partier som är på nyliberal mark. Deras reformer är kontrareformer. Det israeliska Arbetarpartiet kommer säkert också att fortsättningsvis ha en viktig roll och begära stöd för sin krigspolitik.

Vi socialister låter helt enkelt begravningen ske i stillhet bara med de närmast anhöriga. Hur dödsboet delas och förvaltas är deras sak.

.

*******

.

Den vackraste visan om kärleken

Text: Ture Nerman, 1916
Musik: Lille Bror Söderlundh, 1939

Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig parisstudent.

Den skulle ha lyst över länderna
och bringat en vår på knä,
och en värld skulle tryckt till sitt hjärta
en ny, en ny Musset.

Han skulle ha vandrat längs kajerna
med en blåögd liten Lucile
och diktat violer och kyssar
nu en natt i april.

Men den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den begrovs i en massgrav i Flandern
med en fattig parisstudent.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,