.

.

Fredagen 2.11.12 publicerade tidningen Internationalen en längre artikel av Jan-Olov Carlsson om varslen och avskeden på den svenska arbetsmarknaden. ”Varslen duggar tätt”, hette det i rubriken.

I dag, knappt en vecka senare ser vi att duggregnet har gått över i ösregn. Varslen står som spö i backen. Jan-Olov Carlsson är i dag klubbordförande för Volvo lastvagnars stora verkstadsklubb i Umeå. Känd av alla fackligt aktiva inom IF Metall för sin stridbarhet. Klubben är dessutom ett demokratiskt föredöme när det gäller medlemsmakt. Under mina år på företagets produktionsenheter i Göteborg uppfattade jag Jan-Olov som både varsam och djärv, insatt och klok.

Jan-Olov Carlsson vid ett protestmöte mot avsked

på Rådhustorget i Umeå 2008. Nu är det dags igen.

De frågor han diskuterar borde vara med på dagordningen i så många fackliga sammanhang som möjligt. Kopiera artikeln! Dela den! Studera den! En grannlaga uppgift inte bara i LO-leden. Varslen handlar inte bara om ”blåställ”, när lönekostnaderna ska ner hjälper det inte om man har slips. Efter ett tag kommer dessutom dominoeffekten med besparingskrav i den offentliga sektorn.

Utgångspunkten är den mycket kraftiga försvagning som under flera decennier gällt för svensk arbetarrörelse:

”Därför kommer vi för första gången att fullt ut kunna se konsekvenserna av förändringen i A-kassereglerna och nedgången i den fackliga anslutningsgraden. Arbetarklassen är allvarligt försvagad. Villkoren under en arbetslöshet kommer att vara sämre än någonsin tidigare för de generationer som nu befinner sig på arbetsmarknaden.

Ser man i ett lite längre perspektiv kan man säga att vi närmar oss en lågkonjunktur underifrån. Det skulle behövas en facklig och politisk samverkan för att vända utvecklingen, problemet är bara att det är en del av problemet. Så länge de fackliga organisationerna är och agerar osjälvständiga i förhållande till den socialdemokratiska rösttaktiken är framtidsperspektivet allt annat än ljust. Nya former för facklig kamp, inte minst i dess politiska innebörd, måste till för att nå andra krislösningar än den kapitalet erbjuder.”

Jan-Olov refererar vidare de viktiga försök som gjorts att stoppa bemanningsföretagen. Fackförbundens ledningar har varit njugga när det gällt att bjuda motstånd. Lokala bra exempel finns däremot. En annan väg att motverka uppsplittringen är i Göteborg där IF Metall varit på väg att bilda en egen verkstadsklubb för anställda från bemanningsföretagen. Ett initiativ som fick ett kraftigt mothugg i går när AB Volvo sade upp 260 arbetare (bemanningsanställda) vid anläggningen i Tuve och 90 i Umeå som bara för några månader sedan anställdes till ett kvällsskift!

.

.

Samtidigt blir spöregnet med varsel värre och värre. Bara i går meddelades, utöver AB Volvos bud, att LM Ericsson tänker avskeda 1550 anställda i Sverige. Husqvarna hängde på och sa att för deras del är det 600 människor som får gå, 300 av dessa i Sverige. Serviceföretaget Coor i Trollhättan tänker skicka 45 anställda, Trelleborg 70. Det ryktades också om ett nytt stort sparpaket för Volvo PV.

Utvecklingen lär fortsätta. Med politiska ledningar, lika blinda och döva för ekonomiska realiteter som för vanliga människor är hela Europa ekonomiskt och socialt på väg att störta ner i bråddjupet, vi ser en samtidig djup och lång recession på väg i de flesta av EU:s ekonomier. I går menade EU-kommissionen att det i praktiken inte blir någon tillväxt alls nästa år. Den skrev samtidigt ner prognoserna för kontinentens fyra stora ekonomier – Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien. England är på väg in i en ”trippelrecession”. Angela Merkel har sagt att hon tror att det behövs fem års andhämtning för ekonomin att komma i gång igen. Framförallt det som är den ekonomiska dragmotorn i flera länder, fordonsindustrin, har en väldig strukturell överkapacitet och en ny våg med nedläggningar av hela produktionsanläggningar har redan börjat att rulla.  Nästa år tror kommissionen att den genomsnittliga arbetslösheten når en rekordnivå på 11.8 procent.

.

,

Man ska inte ropa på varg i onödan. Men det vi skönjer tycks vara att en hel flock är på väg…

Inför dessa faror, med en redan försvagad och utarmad fackföreningsrörelse är det inte lätt att hitta gripbara offensiva delmål. Krav som kan gripa tag i människor och som kan betyda något om man segrar. För näringslivets sida bultar man redan på dörrarna till landets fackexpeditioner och vill ha nya ”krisavtal”. Jan-Olov berättar om den fackliga diskussionen:

”Från IF Metalls sida, det förbund som vid den förra krisen tecknade ett krisavtal, är hållningen idag ett blankt nej till ett sådant nytt avtal. Det finns en insikt om att ett avtal är inget avtal, medan två avtal innebär att en sådan krislösning accepteras och permanentas.

Strategin är att tvinga statsmakten att bidra med åtgärder som finns i många andra europeiska industriländer, alltså någon form av permitteringsstöd. Att teckna om ett nytt krisavtal skulle underminera varje sådant försök. Regeringen skulle kunna ignorera kraven med hänvisning till att arbetsmarknadens parter har ”löst” problemet. Men att regeringen skulle vara intresserad av att ändra sin politiska inriktning just nu förefaller inte troligt.”

Så långt artikeln. Men min bestämda uppfattning är att den fackliga rörelse som trots allt lever – om än på sparlåga – den kan ändå göra detta möjligt. Den kan tvinga fram en sådan kursändring från regeringens sida. Avtal om permitteringsstöd eller andra former av subventioner från staten (hjälp med pensioner) finns i många av EU:s länder och med regeringens och EU:s ideologi i övrigt om att konkurrenssituationen ska vara lika för alla företag borde det redan finnas i Sverige. När Volvo Lastvagnar avskedar människor i Sverige kan personal behållas i företagets belgiska anläggningar, tack vare landets statliga permitteringsstöd.

.

.

Arbetarna vid Systembolagets lager i Lagena kämpade för anställningstrygghet

.

Ända fram till ett ändrat riksdagsbeslut 1985 fanns det en liknande lag i Sverige. I början av 1980-talet var jag själv och alla andra arbetare vid Volvo Lundbyverken permitterade under två veckor. Nackdelen var givetvis att lönen var något mindre och att företaget i praktiken fick en subvention från staten via våra egna skattepengar. Fördelen var att sammanhållningen mellan oss anställda kunde behållas. Det senare var givetvis ur facklig synpunkt en väldig tillgång. När möjligheterna till finansiering avskaffades 1995 avskaffades i praktiken denna möjlighet. I dag kan vi konstatera att detta var ett stort fackligt nederlag. Jag har själv som facklig företrädare varit med när arbetskamrater ska sållas bort. Osäkerheten och rädslan ökar. Vem ska gå? Man skaver i kanten på turordningsreglerna och osämjan ökar. En del kryper för cheferna, allt för att få vara kvar. Andra kan gå till arbetsledaren och baktala ”grabben i klädskåpet bredvid”. För många är denna, i och för sig inte så konstiga händelseutveckling, värre än själva avskedet. Möjligheterna till facklig enhet minskar dramatiskt.

Självklart är detta ett defensivt krav. Men med det oerhörda försvagning som gäller i dag menar jag att det kan vara ett bra sätt att börja. Fackmöten, fikamöten, namnlistor, motioner till klubbar och förbund. Uppvaktningar, twitterflöden, Facebookgrupper. Regeringen kan pressas. På samma sätt som socialdemokratin kan pressas. Stefan Löfven, ”som kan det här med jobben”, kan tvingas till ett vallöfte om att återinföra ett statligt permitteringsstöd. Det räcker inte med framtida ”innovationsråd”. Inte när vargflocken är på väg.

Hur blir det då med de bemanningsföretag som på kort tid har lyckats att befolka två procent av arbetsmarknaden   och som självklart vill ockupera mer mark, sätta upp nya bosättningar. Även inom offentlig sektor. Jo, med permitteringsstöd skulle de säkert få en betydligt mindre betydelse eftersom de anställda har kvar sina jobb och det därför inte finns någonting att bemanna.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, massvarsel, LM Ericsson, Volvo Lastvagnar AB, Husqvarna, IF Metall

I media: DN1,AB1,

Bloggare: RödaMalmö,