Protester mot Volvos jobbflytt från Umeå

Volvo Lastvagnars ledning har sagt sitt. Ägarnas vinster ska maximeras och Sveriges avindustrialisering fortsätta. Förra gången det begav sig la man ner bussfabriken i Säffle och flyttade till låglönetillverkningen i Polen.  Nedan har vi lagt ut hela uttalandet från IF Metall i Umeå:

Dråpslaget mot jobben i Norrland!

2013-10-16

 Följande första uttalande har idag tagits av IF Metall på Volvo i Umeå:

 ”Volvos ledning har fattat ett inriktningsbeslut om framtidens Volvo. Beslutet innebär ett dråpslag mot industrijobben i Umeå och Norrland. Företagets plan är att flytta hyttmonteringen och därmed upphöra med en verksamhet som pågått lika länge som Umeåfabriken tillverkat lastbilshytter.

Motivet: En på papperet kalkylerad, men inte verifierad, besparing på ett antal miljoner per år.

Konsekvensen: I ett slag en förlust på 600 hundra industrijobb i Umeå och Norrland, men också uppsägningar och arbetslöshet och en kapitalförstörelse av en modern processutrustning och industrianläggning.

Sveriges viktigaste industriföretag har sagt sitt. Spekulativa siffror i en kalkyl betyder mer än människors framtid. Girighet och kortsiktighet brukar detta kallas.

Tidigare utfästelser

För inte så många år sedan var budskapet ett annat. Ett av argumenten från Volvos sida vid ansökan om ett statligt miljö- och investeringsstöd på 135 miljoner kr var att behålla en komplett hyttfabrik i Umeå i minst 15 -20 år. Vi trodde då att den utfästelsen betydde något och att det också fanns en heder kring detta. Vi trodde uppenbarligen fel. 

Volvo har en stark position

Volvo har ett nytt och stark lastbilsprogram, både inom Volvo och inom Renault. Den nya hytten har sett dagens ljus i Umeåfabriken efter åratal av intensivt projektarbetet.  Volvos ambition är att öka marknadsandelar och växa. Vi vet att tillfälliga konjunktursvängningar påverkar antalet anställda på fabriken. Men denna gång handlar det om någonting annat.

Inte längre behövda

Budskapet från bolagets sida är nu kort och gott: – ”Ni är inte längre behövda!  Vi tror, utan att veta, att det kanske går att spara några miljoner på att flytta verksamheten. För denna “tro” är vi beredd att offra den monteringsverksamhet som utförts i decennier på fabriken. Vi offrar också den kompetens som motsvarar tiotusentals anställningsår hos arbetare och tjänstemän och som bidragit till att göra Volvo till den framgång det är idag.” Ett företags framgång ska också komma de anställda till del är en allmänt känd sanning för ett företag som bryr sig om sina anställda. Volvo är på väg att överge denna sanning i samma stund man överger monteringen och dess personal.

Helt fel beslut

Beslutet kan inte mötas av förståelse från vår sida. Tvärtom. Skälen är flera:

 

Hyttmonteringen i Umeå har utvecklats starkt det senaste året, både vad gäller effektivitet och kvalitet.

Många fördelar att hålla samman hytten till en komplett produkt.

Utredningen tar inte med alla detaljer och förutsättningar och blir därför missvisande.

De sociala och samhälleliga konsekvenserna är orimliga i förhållande till kalkylen.

Ett svek

Vi anser att det inte finns belägg för att det är brister i Umeåmonteringens effektivitet eller kvalitet som skulle vara en anledning för att flytta monteringen. Om det är en fråga om geografi och transportavstånd har företaget på olika sätt kompenserats för detta genom åren, även om det finns skäl att se över transportstödets utformning och nivå. 

Beslutet att flytta monteringsjobben är ett svek mot de anställda i Umeå och mot industrijobben i Norrland. 

Dags att försvara jobben i Norrland

Det är ett inriktningsbeslut som har presenterats. Nu ska förhandlingar ske med de fackliga organisationerna.  Vi kommer då att analysera samtliga Volvos siffror noggrant.Men frågan är viktigare än att det stannar vid detta.

Vi uppmanar alla som anser att monteringsjobben ska vara kvar vid Umeåfabriken och i Norrland att göra vad man kan kring detta.

Uppmaningen riktar sig till politiker: lokalt, regionalt och centralt.Vi riktar det till det lokala näringslivet och servicenäringen som drabbas direkt och indirekt.

 Och vi uppmanar inte minst allmänheten att visa vad man tycker om beslutet. 600 hundra förlorade jobb i Umeå innebär betydligt mer än bara de enskilda tragedierna. 

Låt Volvos ledning veta detta!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Man ska inte ropa varg i onödan – men nu kommer det en hel flock!

.

.

Fredagen 2.11.12 publicerade tidningen Internationalen en längre artikel av Jan-Olov Carlsson om varslen och avskeden på den svenska arbetsmarknaden. ”Varslen duggar tätt”, hette det i rubriken.

I dag, knappt en vecka senare ser vi att duggregnet har gått över i ösregn. Varslen står som spö i backen. Jan-Olov Carlsson är i dag klubbordförande för Volvo lastvagnars stora verkstadsklubb i Umeå. Känd av alla fackligt aktiva inom IF Metall för sin stridbarhet. Klubben är dessutom ett demokratiskt föredöme när det gäller medlemsmakt. Under mina år på företagets produktionsenheter i Göteborg uppfattade jag Jan-Olov som både varsam och djärv, insatt och klok.

Jan-Olov Carlsson vid ett protestmöte mot avsked

på Rådhustorget i Umeå 2008. Nu är det dags igen.

De frågor han diskuterar borde vara med på dagordningen i så många fackliga sammanhang som möjligt. Kopiera artikeln! Dela den! Studera den! En grannlaga uppgift inte bara i LO-leden. Varslen handlar inte bara om ”blåställ”, när lönekostnaderna ska ner hjälper det inte om man har slips. Efter ett tag kommer dessutom dominoeffekten med besparingskrav i den offentliga sektorn.

Utgångspunkten är den mycket kraftiga försvagning som under flera decennier gällt för svensk arbetarrörelse:

”Därför kommer vi för första gången att fullt ut kunna se konsekvenserna av förändringen i A-kassereglerna och nedgången i den fackliga anslutningsgraden. Arbetarklassen är allvarligt försvagad. Villkoren under en arbetslöshet kommer att vara sämre än någonsin tidigare för de generationer som nu befinner sig på arbetsmarknaden.

Ser man i ett lite längre perspektiv kan man säga att vi närmar oss en lågkonjunktur underifrån. Det skulle behövas en facklig och politisk samverkan för att vända utvecklingen, problemet är bara att det är en del av problemet. Så länge de fackliga organisationerna är och agerar osjälvständiga i förhållande till den socialdemokratiska rösttaktiken är framtidsperspektivet allt annat än ljust. Nya former för facklig kamp, inte minst i dess politiska innebörd, måste till för att nå andra krislösningar än den kapitalet erbjuder.”

Jan-Olov refererar vidare de viktiga försök som gjorts att stoppa bemanningsföretagen. Fackförbundens ledningar har varit njugga när det gällt att bjuda motstånd. Lokala bra exempel finns däremot. En annan väg att motverka uppsplittringen är i Göteborg där IF Metall varit på väg att bilda en egen verkstadsklubb för anställda från bemanningsföretagen. Ett initiativ som fick ett kraftigt mothugg i går när AB Volvo sade upp 260 arbetare (bemanningsanställda) vid anläggningen i Tuve och 90 i Umeå som bara för några månader sedan anställdes till ett kvällsskift!

.

.
Från ett fackligt protestmöte mot AB Volvos ledning  i Tuve 2009

.

Samtidigt blir spöregnet med varsel värre och värre. Bara i går meddelades, utöver AB Volvos bud, att LM Ericsson tänker avskeda 1550 anställda i Sverige. Husqvarna hängde på och sa att för deras del är det 600 människor som får gå, 300 av dessa i Sverige. Serviceföretaget Coor i Trollhättan tänker skicka 45 anställda, Trelleborg 70. Det ryktades också om ett nytt stort sparpaket för Volvo PV.

Utvecklingen lär fortsätta. Med politiska ledningar, lika blinda och döva för ekonomiska realiteter som för vanliga människor är hela Europa ekonomiskt och socialt på väg att störta ner i bråddjupet, vi ser en samtidig djup och lång recession på väg i de flesta av EU:s ekonomier. I går menade EU-kommissionen att det i praktiken inte blir någon tillväxt alls nästa år. Den skrev samtidigt ner prognoserna för kontinentens fyra stora ekonomier – Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien. England är på väg in i en ”trippelrecession”. Angela Merkel har sagt att hon tror att det behövs fem års andhämtning för ekonomin att komma i gång igen. Framförallt det som är den ekonomiska dragmotorn i flera länder, fordonsindustrin, har en väldig strukturell överkapacitet och en ny våg med nedläggningar av hela produktionsanläggningar har redan börjat att rulla.  Nästa år tror kommissionen att den genomsnittliga arbetslösheten når en rekordnivå på 11.8 procent.

.

Efter hennes besparingar
måste vi hämta andan i fem år

,

Man ska inte ropa på varg i onödan. Men det vi skönjer tycks vara att en hel flock är på väg…

Inför dessa faror, med en redan försvagad och utarmad fackföreningsrörelse är det inte lätt att hitta gripbara offensiva delmål. Krav som kan gripa tag i människor och som kan betyda något om man segrar. För näringslivets sida bultar man redan på dörrarna till landets fackexpeditioner och vill ha nya ”krisavtal”. Jan-Olov berättar om den fackliga diskussionen:

”Från IF Metalls sida, det förbund som vid den förra krisen tecknade ett krisavtal, är hållningen idag ett blankt nej till ett sådant nytt avtal. Det finns en insikt om att ett avtal är inget avtal, medan två avtal innebär att en sådan krislösning accepteras och permanentas.

Strategin är att tvinga statsmakten att bidra med åtgärder som finns i många andra europeiska industriländer, alltså någon form av permitteringsstöd. Att teckna om ett nytt krisavtal skulle underminera varje sådant försök. Regeringen skulle kunna ignorera kraven med hänvisning till att arbetsmarknadens parter har ”löst” problemet. Men att regeringen skulle vara intresserad av att ändra sin politiska inriktning just nu förefaller inte troligt.”

Så långt artikeln. Men min bestämda uppfattning är att den fackliga rörelse som trots allt lever – om än på sparlåga – den kan ändå göra detta möjligt. Den kan tvinga fram en sådan kursändring från regeringens sida. Avtal om permitteringsstöd eller andra former av subventioner från staten (hjälp med pensioner) finns i många av EU:s länder och med regeringens och EU:s ideologi i övrigt om att konkurrenssituationen ska vara lika för alla företag borde det redan finnas i Sverige. När Volvo Lastvagnar avskedar människor i Sverige kan personal behållas i företagets belgiska anläggningar, tack vare landets statliga permitteringsstöd.

.

.

Arbetarna vid Systembolagets lager i Lagena kämpade för anställningstrygghet

.

Ända fram till ett ändrat riksdagsbeslut 1985 fanns det en liknande lag i Sverige. I början av 1980-talet var jag själv och alla andra arbetare vid Volvo Lundbyverken permitterade under två veckor. Nackdelen var givetvis att lönen var något mindre och att företaget i praktiken fick en subvention från staten via våra egna skattepengar. Fördelen var att sammanhållningen mellan oss anställda kunde behållas. Det senare var givetvis ur facklig synpunkt en väldig tillgång. När möjligheterna till finansiering avskaffades 1995 avskaffades i praktiken denna möjlighet. I dag kan vi konstatera att detta var ett stort fackligt nederlag. Jag har själv som facklig företrädare varit med när arbetskamrater ska sållas bort. Osäkerheten och rädslan ökar. Vem ska gå? Man skaver i kanten på turordningsreglerna och osämjan ökar. En del kryper för cheferna, allt för att få vara kvar. Andra kan gå till arbetsledaren och baktala ”grabben i klädskåpet bredvid”. För många är denna, i och för sig inte så konstiga händelseutveckling, värre än själva avskedet. Möjligheterna till facklig enhet minskar dramatiskt.

Självklart är detta ett defensivt krav. Men med det oerhörda försvagning som gäller i dag menar jag att det kan vara ett bra sätt att börja. Fackmöten, fikamöten, namnlistor, motioner till klubbar och förbund. Uppvaktningar, twitterflöden, Facebookgrupper. Regeringen kan pressas. På samma sätt som socialdemokratin kan pressas. Stefan Löfven, ”som kan det här med jobben”, kan tvingas till ett vallöfte om att återinföra ett statligt permitteringsstöd. Det räcker inte med framtida ”innovationsråd”. Inte när vargflocken är på väg.

Hur blir det då med de bemanningsföretag som på kort tid har lyckats att befolka två procent av arbetsmarknaden   och som självklart vill ockupera mer mark, sätta upp nya bosättningar. Även inom offentlig sektor. Jo, med permitteringsstöd skulle de säkert få en betydligt mindre betydelse eftersom de anställda har kvar sina jobb och det därför inte finns någonting att bemanna.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: DN1,AB1,

Bloggare: RödaMalmö,