När jag skriver detta är det 33 år sedan jag satt och ändrade i dispositionen för 1975 års I majtal. Radion stod på och i en lång ekosändning vi fick veta att Södern var befriat och att de amerikanska ockupanterna hade drivits ut ur Vietnam. På TV nästa dag kunde vi före inslagen om de olika Första Majtågen se hur amerikanare och vietnamesiska quislingar förtvivlat slogs om att få plats i den sista helikopter som lämnade taket på USA:s förr så mäktiga ambassad.

FNL:s stridsvagnar med sina vrålande dieselmotorer bröt ner grindarna till marionettregimens presidentpalats och körde upp till general Ngugyen Huo Hauh, som redan hade hissat kapitulationsflaggan. Decennier av krig var över. Vietnameserna, ett av jordens fattigaste folk, hade besegrat supergiganten USA. Priset var högt. Två, kanske tre miljoner döda vietnameser. Hem till USA hade 58 000 amerikaner skickats i de berömda plastsäckarna. Kanske var det för att priset var så högt och segern egentligen omöjlig som glädjen var så intensiv detta årets första Maj. Anders Carlberg (numer verkställande fryshusdirektör) och jag höll tal i Vitabergsparken i Stockholm inför 3 000 deltagare i ett revolutionärt Röd Front och jag har aldrig I Maj upplevt en sådan riktig yrsel av glädje som då. Färgerna däruppe på Vita Bergen i Stockholm var dessutom makalösa. Lövsprickningen var i full gång men björkarnas musöron, banderoller och fanborgar pudrades ändå med nyfallen snö.

Då, I Maj för 33 år sedan – på samma sätt som i dag – var det många stämde upp arbetets egen hymn framför alla andra, Internationalen. Det franska originalet skrev av Eugène Pottier i samband med Pariskommunens fall 1871 och bakom verserna kan man skönja centrala politiska tankegångar hos den Första Internationalen. Pottier var själv kommunard och tvingades i landsflykt till England. Sången hette då ”Chant de la lutte” eller ”Stridens sång” på svenska. 1888 tonsattes stycket av Pierre Degeyter. Den fick då namnet Internationalen och erövrade snabbt världen. Den svenska texten skrev av Henrik Menander 1902. Korkskärare till yrket som sedan blev journalist på den tidiga arbetarpressen. Valdes vid LO:s konstituerande kongress 1898 till suppleant för LO:s nye ordförande Fredrik Sterky. Menander har även skrivit texten till Arbetets söner.

Socialdemokratin har alltid haft svårt för denna arbetarrörelsens finaste sångskatt. Skälet är helt enkelt att Pottiers revolutionära budskap, med sina idéer från Marx, klingar falskt när det kommer från reformistiska strupar. Ingen kan väl tänka sig att Mona Sahlin i sitt I Majfirande på Götaplatsen i dag sjunger ut med raderna: ”Vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång”. Ett försök till en mesigare ny ”översättning” (förfalskning) gjordes av Sven Backlund och John Berg 1932. Men det blev så mycket ljum barnvälling över texten att den inte ens användes särskilt länge på Brunnsvik och andra kursgårdar. Det finns också en viktig slutsats i Pottiers dikt där en viktig nyans missades av Menander. Han skriver ”Där fast vi knyta brodersbandet”, när det i ursprungstexten heter att ”Arbetare och bönder vi är det stora arbetarpartiet”. Helt enkelt: ska det gamla kunna störtas ner i gruset så krävs det också ett arbetarparti. Som vågar sjunga alla verserna i Internationalen kanske vi ska tillägga.

Här en repetition inför dagens övningar:

Upp, trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå!
Det dånar uti rättens krater,
snart skall uppbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav, stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från allt vi intet vilja bli.

Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.

I höjden räddarn vi ej hälsa,
ej gudar, furstar stå oss bi.
Nej, själva vilja vi oss frälsa
och samfälld vill vår räddning bli.
För att kräva ut det stulna, bröder,
och för att slita andens band,
vi smida medan järnet glöder
med senig arm och kraftig hand.

Upp till kamp…

I sin förgudning avskyvärda
månn´ guldets kungar nånsin haft
ett annat mål än att bli närda
av proletärens arbetskraft?
Vad han skapat under nöd och vaka
utav tjuvar rånat är;
när folket kräver det tillbaka,
sin egen rätt det blott begär.

Upp till kamp…

Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss.
Nu taga vi vår rätt en dag.

Upp till kamp…

Till krigets slaktande vi dragits,
vi mejats ner i jämna led.
För furstars lögner har vi slagits.
Nu vill vi säkra evig fred.
Om de oss driver, dessa kannibaler,
mot våra grannar än en gång,
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.

Upp till kamp…

Arbetare, i stad på landet,
en gång skall jorden bliva vår.
När fast vi knyta brodersbandet,
då lättingen ej råda får.
Många rovdjur på vårt blod sig mätta,
men när vi nu till vårt försvar,
en dag en gräns för dessa sätta,
skall solen stråla lika klar.

Upp till kamp…

Demonstrera 1-maj

Intressant?
Bloggat: Mullvaden, Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om maj-68, sossar, politik,