Reform och Revolution i dagens Sverige

På sin hemsida har Arash Gelichkan skrivit ett intressant inlägg om reform och revolution i dagens Sverige. Jag skrev en längre replik och tog ner bägge kommentarerna på vår blogg för att på så sätt kunna länka till den här.

Arash Gelichkan

Arbetarrörelsen, vi var eniga om att Marx har rätt och att kapitalismen ska gå under, ersättas av socialism och sedan den icke-statliga, klasslösa kommunismen. Vi kallade oss demokratiska socialister allihopa. Men några slutade tro på revolutionen. Med små stegvisa reformer och kompromisser skulle kapitalismen gå med på att försvinna. Typ. Ni lade undan internationell solidaritet och arbetare fick skjuta på arbetare i det första världskriget. Hand i hand med reaktionära högermiliser mördade ni Rosa Luxemburg, Karl Liebknecht och andra revolutionära fredsivrare. Ni kom inte till de rödas undsättning i Finland utan agerade tvärtom.

Vi drog en linje mot ert svek som skickade miljoner unga att dö i skyttegravar. Vi valde ett annat namn: revolutionärer blev ”kommunister”. Reformister blev ”socialdemokrater”.

Nu har det gått ett antal år. Jag skulle säga att motsättningen mellan reform och revolution är något överspelad. I klimatkrisens tidevarv finns ett akut behov av och den demokratiska möjligheten att anta radikala reformer som utmanar kapitalismen. Vi behöver enas om att kraftigt beskatta de enorma förmögenheterna hos några få, avskaffa fossilmarknaden resolut, återta demokratisk kontroll över järnvägar, post, bostäder, apotek, sjukvård och skola. Kapitalismen har expanderat så enormt att en radikal reformagenda måste betraktas som närmast revolutionär.

Jag tål inte någon svartmålning av kommunismens idé. En klasslös vision om folkmakt bortom stat och kapitalmakt är alltid värd att sträva efter – med metoder och strategier som springer ur den moderna demokratins förutsättningar. Mot bakgrund av ovanstående är det viktiga dock inte om vi etiketterar oss som kommunister, socialister, röda socialdemokrater, antikapitalister eller anarkister. De etiketterna refererar många gånger till gamla motsättningar och tappar i relevans.

Verkar resonemanget vettigt? Tappar distinktionen mellan kommunister och demokratiska socialister delvis relevans i en tid då motsättningen revolution vs reform minskar? Då menar jag alltså detta att vi har fria val idag, vilket inte var fallet oftast före 1917, och att de allra flesta i vänstern ser vägen till arbetarmakt delvis genom att vinna val (andra delen varandes folkrörelser). Det finns naturligtvis en skillnad mellan små och radikala reformer.

  1. En annan anledning att inte slänga sig med etiketter utan närmare förklaring är att fler än dig använder dem. Finns folk som kallar sig kommunister/anarkister/socialdemokrater som är helt dumma i huvudet typ stalinister/anarkokapitalister/Mikael Damberg.

 Min replik

Facebook är ju inte en plats för vettiga och därmed oftast längre diskussioner. Men jag vill ändå flagga rött! För jag håller inte alls med dig. Motsättningen mellan reform och revolution har aldrig existerat i den form du skissar i ditt inlägg. Det var krav på reformer som gjorde att bolsjevikerna så snabbt fick ett ökat förtroende. Kraven på ”Fred”, ”Bröd” och ”Jord” var helt avgörande för kraften i Oktoberrevolutionen.

Hade de ryska socialdemokraterna/mensjevikerna stått bakom dessa reformkrav i stället för att alliera sig med socialistrevolutionärerna och Kerenskijs kampanjer för ett fortsatt ryskt deltagande i Det första världskriget, då är det enligt min uppfattning givet att historieskrivningen, kanske hela vår historia sedan den tiden, hade blivit en helt annan.

Det finns ingen motsättning i sig mellan reformer och revolution. 1789 års franska revolution, med sitt program, sina reformkrav, på Frihet, jämlikhet och Broderskap, banade väg för de relativt (notera att jag skriver relativt) fria val vi i dag har i många stater.

Visst det har funnits och finns människor som tycker att det egna varumärket är viktigare än den vara, de idéer, man vill associera sig med. Jag har ingenting till övers för denna typ av statusjakt. Ett rabbel av ismer hämtat från någon av de katekeser som finns. Gillar självklart inte heller revolutionär våldsromantik. Jag kallar mig för socialist. Det räcker. Jag behöver inte ha tillägg i form av markörer som proletär, demokratisk, feminist, antirasist, antiklerikal, intersektionell, frihetlig, antiimperialist, antistalinist, antimaoist och så vidare i en i en oändlig radda.

Men som du skriver, så finns det en skillnad mellan små och stora reformer. En del av dem, även stora sådana som lika rättigheter för exempelvis kvinnor och sexuella minoriteter, kan accepteras inom ramen för vårt samhällssystem. Även krav som ett återförstatligande av skolväsendet. Om än med en viss smärta. Det gemensamma med sådana i sig viktiga reformer är ändå att de inte i sig ifrågasätter rådande ekonomiska och sociala maktförhållanden.

En regering som däremot vill försvara gemensamma intressen för löntagare i bred bemärkelse och samtidigt klara av att försvara en planet i balans med sina resurser måste utgå ifrån att avgörande krav (reformer) för att klara detta är oförenliga med vårt nuvarande klassamhälle. Ett förverkligande av vår vision, vår ideologi, innebär självfallet både en social och politisk revolution.

Du skriver att ”Vi behöver enas om att kraftigt beskatta de enorma förmögenheterna hos några få, avskaffa fossilmarknaden resolut, återta demokratisk kontroll över järnvägar, post, bostäder, apotek, sjukvård och skola”. En bra början, men den stöter givetvis på patrull om vi inte samtidigt klargör att detta bara är möjligt om vi kan vinna en aktiv och engagerad majoritet av alla löntagare för dessa krav. Lika självklart är målen aldrig kan nås på egen hand inom den svenska statens hank och stör. Det krävs en massrörelse, åtminstone i viktiga delar av Europa, för att vinna viktiga segrar. Vi talar ju i verkligheten om krav som kräver makt över våra stora kreditflöden och viktiga produktionsmedel.

Nästan alla människor som intresserar sig för politik inser i dag att både jobb och räntor går åt skogen om Sverige på egen hand skulle ifrågasätta den marknadens diktatur som gäller i Europa. Det räcker inte med ett ljummet intresse för löntagarnas kamp i övriga Europa. Det behövs ett handfast samarbete mellan viktiga sociala och fackliga rörelser. Ett gigantiskt arbete som bara kan få fokus och resurser om Vänsterpartiet ökar förståelsen för behovet av gemensam internationell kamp bland sina medlemmar. I dag sker motsatt rörelse. Partiet vänder sig inåt, mot den nationella arenan, samtidigt som t o m den klassiska nationella socialdemokratin också förlorat fotfästet eftersom dess grund i botten är en mycket nationell arbetarbyråkrati.

Hörde i går Donald Trumps trumpetfanfarer där han satte patriotismen mot globalismen. För hans del, ett lyckat retoriskt grepp som bara kan mötas med att löntagarna förenar sig i strid mot sin gemensamma motståndare, den härskande kapitalistklassen. Här i Sverige genom att ha visionen av ett rött och grönt solidariskt Europa

För mig personligen var partiledarintervjun med Jonas Sjöstedt i SVT en stor besvikelse. Han agerade tyvärr som en ”reformist” av den gamla skolan. Hans vision av socialism var rätt och slätt bara ett bejakande av statens nuvarande välfärdssystem. Av det vi uppnått av vunna reformer under förra seklet. Samt givetvis en önskan om ytterligare en del små ”reformer”. Flera gånger krävde utfrågarna också besked om varför inte Vänsterpartiet gjort mer under de fyra år som gått för att driva sitt krav om att beskatta banker och de rika? Sjöstedts svar borde gå till historien om hur en inlåst och helt instängd parlamentarism kan fördunkla människors sinne. ”Du skulle bara veta”, sa han gång på gång, ”hur många gånger vi har rest detta krav i budgetförhandlingarna. Ulla (Andersson) har stångat sin panna blodig när hon suttit i finansdepartementet”.

En målande beskrivning. Vi som tittade på TV såg riktigt framför oss hur Ulla satt där med blodig panna framför Magdalena (Andersson) som vägrade ge med sig…

Vår Ulla hade givetvis suttit i en helt annan position och sluppit att bloda ner pannbenet om Vänsterpartiet drivit dessa krav också utanför riksdagen under de långa fyra år vi har bakom oss. Som parti, men också i alla de sociala sammanhang där partiets alla tusentals medlemmar arbetar, verkar och bor. Exempelvis i landets fackföreningar. En förutsättning för detta hade givetvis varit ett bra och pedagogiskt material där landets verkliga makthavare varit i fokus. Jag har sett vänstermänniskor vilka under dessa fyra år lika energiskt som oavbrutet har attackerat Sverigedemokraterna samtidigt som de egentligen inte haft något att säga om ägarna bakom landets stora produktionsmedel och finansindustrin. I min mening skeva proportioner. Belyser vi de verkliga makthavarna och talar om att dessa ytterst har ansvaret för att mycket ser ut som det gör, då blir det lättare att rycka undan en del av SD:s väljarbas. SD:s ledning har ju samma syn som näringslivets tunga bataljoner när det gäller ekonomi, arbetsrätt, offentlig sektor mm

Här är jag framme vid avslutningen av en kommentar som redan har blivit alldeles för lång. Att vi har relativt fria val i Sverige är en stor och viktig erövring. 1917 års potatisrevolution och de sociala upprorsungarna under efterkrigsåren satte denna ordning på plats. Detta var en viktig politisk revolution i Sveriges historia. Men vad jag kallar för instängt, riksdagsarbete, inkrökt parlamentarism, kan också fungera som en avledare. Den kan gjuta olja på vågorna i stället för att underblåsa sociala stormar.

Motsättningen mellan ”reform” och ”revolution” finns givetvis kvar. Men den har förstärkts, snarare än försvagats. Med de relativt fria val vi har är det däremot självklart att vi alltid talar om och vill se en fredlig revolution. Ansvaret för allt annat ska inte ligga hos oss socialister.

Kommentera