Om Göran Therborns tacktal för Leninpriset 2019

Läst och funderat över Göran Therborns tacktal i samband med att han tog emot Leninpriset 2019.

Detta därför att jag har stor respekt för Göran Therborn. Under de många år som hunnit gå förbi har jag fått mig mycket till livs med hjälp av det jag tillägnat mig genom hans arbeten. Hans senast bok, ”Kapitalet, överheten och alla vi andra”, var en pärla och har som sådan lyst upp i den politiska debatten. Vilket gör att jag förvånats över en del av hans historieskrivning.

Hans utgångspunkt i den lilla historiska tillbakablick, vilket tacktalets format tillåter, hans tes om de två stora dialektiska processerna i vårt förra sekel, den kan jag helt och fullt instämma med:

”1900-talets revolutioner och sociala omvälvningar drevs fram av två stora dialektiska processer, där systemets utveckling drev fram och förstärkte sin motståndare. Den ena var industrikapitalismen, vars utveckling skapade industriarbetarklassen, koncentrerad och exploaterad i Petrograd. Ryska revolutionen var den industrikapitalistiska dialektikens stora revolutionära utbrott, men samma dialektik kunde också flyta långsammare och bredare. I Västeuropa nådde industriarbetarklassen sin största omfattning, sin starkaste ställning på arbetsmarknad och arbetsplatser och i politiken åren om kring 1970.

1900-talets andra stora dialektik var den moderna kolonialismens. Den stoppade ekonomisk utveckling i länder som Indien och Kina, men den gav också ett utbildat skikt en inblick i idéer om nation, folkstyre och emancipation. Nationella befrielserörelser uppstod som kom att genomföra en världsomspännande avkolonisering.”

Men när han, i och för sig i mycket knappa ordalag, ska berätta om hur det gick för ”den industrikapitalistiska dialektikens stora revolutionära utbrott” efter Oktoberrevolutionen. Ja, då är jag inte alls med:

”Lenins kritik av Stalin är välkänd, men det diskuteras fortfarande i vad mån i den monstruösa staliniseringen av kommunismen fanns gener från Lenin. Klart är i alla fall att i den kommunistiska traditionen fanns så mycket annat än stalinism att rörelsen efter Stalins död frambragte en hel rad demokratiska socialister som ledare, Enrico Berlinguer, Luís Corvalán, Alexander Dubcek, Michail Gorbatjov, Chris Hani, C H Hermansson, E.M.S Namboodiripad m fl. Sedan är det en annan sak, att Lenin som tänkare och politiker kan påminna nutida läsare för ofta om Hans Rosling, ”Jag har rätt, du har fel”.

Här sparkar jag bakut!  ”Den kommunistiska traditionen” levde definitivt inte kvar under stalinismen! Inte i vart fall den som genomsyrade den Oktoberrevolution som störtade det ryska tsarväldet. ”Den kommunistiska tradition” vilken väckte sådan entusiasm hos en stor del av världens arbetarrörelse, under låt säg de första tio åren av den ryska revolutionen, gick under i en politisk kontrarevolution där alla dess gener till sist dog ut med nackskott under 1930-talets ryska terrorvälde, det förra seklets Thermidor.

En mäktig, i grunden ett konservativt partiskikt med makt och privilegier inom parti, folkrörelser, industrin, militären, säkerhetstjänster som NKVD, i jordbruket och alla existerande lokala maktorgan utrotade all kritiskt tänkande, all marxism värd namnet, och upprättade sin egen hänsynslösa diktatur – inte minst över arbetande människor.   Tidigare föregångare inom den bredare marxistiska rörelsen, som Marx, Engels och Lenin, förvandlades till ”marxist-leninistiska” gudar eller helgon i den stalinistiska liturgin. Anföranden och tal blev till mässor. Inte minst Stalins egna tal och skrifter är så uppenbart influerade av hans år först i hemstadens prästskola och sedan under en tid vid det ortodoxa prästseminariet i Tbilisi.  Långa, ofta meningslösa litanior. Partiets förebilder blir stiliserade, skönmålade ikoner. Dess motståndare inom partiet egentligen gudsförnekare, men kallas i detta nya sammanhang för kontrarevolutionärer…

Jo, visst, Therborn själv använder starka ord när han beskriver det hela: ”den monstruösa staliniseringen av kommunismen”. Men det är ingen analys vi får till hands, han ger läsarna ingen förståelse av det som skedde och varför det blev så. Han hoppar över det faktum att en viktig del av den dialektiska processen bröts. Under den politiska kontrarevolutionen tystades de vackra sångerna från Oktober på allt frihetligt politiskt innehåll.

De nya egendomsförhållandena var kvar, i den meningen var det inte en ekonomisk kontrarevolution.  Men den lika skoningslösa som brutala terrorn över människor deformerade givetvis också alla sociala relationer och kulturella sfärer vilket skapade militära organisationsformer i arbetet.

Denna brist på analys leder så till minst sagt några vådliga märkvärdigheter:

”Klart är i alla fall att i den kommunistiska traditionen fanns så mycket annat än stalinism att rörelsen efter Stalins död frambragte en hel rad demokratiska socialister som ledare, Enrico Berlinguer, Luís Corvalán, Alexander Dubcek, Michail Gorbatjov, Chris Hani, C H Hermansson, E.M.S Namboodiripad m fl. ”

Här är givetvis inte plats för en biografi över de människor som Therborn listat. Men jag vill understryka att det gemensamma för dem är att de alla, var och en på sitt sätt och efter förhållandena i sina respektive länder, inte var formade ideologiskt i Oktobers anda utan att de alla i decennier i stället vallats in med en repressiv, despotisk antimarxistisk skolning i politiken. Varje människa formas inte bara av sina olika facetterade personligheter utan var och en av oss agerar givetvis också efter de samhälleliga förhållanden som är vid handen.

I Sovjetunionen var de medlemmar av en privilegierad social kast, ett monstruöst byråkratiskt skikt, kadrer i ett parti där den inre demokratin utplånats av bortstötning, utrensningar, fångläger eller bara nackskott i någon av NKVD:s  källarhål ( KGB:s föregångare,  länge ledd av Lavrentij Berija).

I andra länders så kallade kommunistiska partier var de vasaller till terrorstyret i Sovjetunionen.  Inte minst politiskt. I exempelvis Tyskland, där KPD ända fram till 1933 var den Tredje Internationalens (helt deformerad efter sina första år) största parti utanför Sovjetunionen, innebar den kompletta vansinniga ultravänsterpolitiken gentemot socialdemokratin, vilken sågs som socialfascister, att den enda möjligheten att förhindra Hitlers maktövertagande, en proletär enhetsfront, gick om intet. En historisk tragedi som givetvis var ett av de viktigaste skälen till att den ”revolutionära dialektiken i Västeuropa”, med Therborns egna ord: ”kom att flyta långsammare”.

Den dialektiska revolutionära utvecklingen i Sovjetunionen, vilken Therborn beskrivit och som jag håller med om, fortsatte under stalinismen, i och med att de konservativa skikt vilket monopoliserat makten själva var materiellt beroende av den nya stat som brutit med den internationella kapitalistiska marknaden genom att upprätta en åtminstone primitivt planerad samhällsekonomi.  Men urkraften i den historiska rörelsen, det proletariat som försökt att nå sin befrielse under Oktober, den var bruten.

Det var inte arbetande människor i stad och på land som tagit makten, ledningen för politiken och ansvaret för den nya produktionsordningen och sina liv.  Revolutionen hade degenererat och kom i stället att styras av en byråkratisk kast av partimedlemmar. Definitivt inte av en ny klass, ingen självsäker bärare av nya samhälleliga produktionsförhållanden.

Men världens övriga kapitalister var inte nöjda med att de ryska arbetarna var borta från makten.  De ville att arbetarna även i dessa länder skulle arbeta åt dem själva! På grund av den nya ekonomins ordning, levde Sovjetunionen hela tiden i en oförsonlig motsättning till Västvärldens och Japans marknadsekonomier, till deras aggressiva och hungriga imperialistiska stater, och fick utstå både förödande blockader, sabotage och krig. Inte minst Hitlers operation Barbarossa då 4.5 miljoner man från axelmakterna gick över den 2 900 km långa gränsen till Sovjetunionen för att göra slut på ”de ryska hunnerna eller judebolsjevikerna”.

Sovjetunionen överlevde Andra världskriget och intog som segrare Riksdagshuset i Berlin. Man lyckades också med bedriften att bryta USA:s monopol på atomvapen.  Men under efterkrigstiden, alltifrån Folkupproret i det nyskapade, redan från början så politiskt deformerade Östtyskland 1953 fram till Berlinmurens fall 1989, blev det allt tydligare att sovjetstaternas ekonomiska ordning, med en degenererad planekonomi utan demokrati, inte kunde överleva de kapitalistiska ekonomiernas väldiga konkurrenskraft.  Deras allt högre produktivitet och varuproduktion.  Sovjetunionens krigsekonomi med dess då nödvändiga militarisering av planekonomin kunde få slut på Hitler och kommendera fram egna atomvapen. Men systemet klarade sedan inte av att få fram de varor och de friheter som människor ville ha. Avskaffar vi marknadens konkurrenskraft utan att ersätta den med demokratisk makt och kontroll uppifrån och ner i den socialiserade ekonomin går den senare oundvikligt under.  Olika ”marknader” kan spela en viktig, fruktbar roll.  De kommer att behövas. Men deras brutalitet, hänsynslöshet och blindstyre för vad som ska göras för att vi ska ha en bra värld, ska definitivt underordnas demokratiska, politiska beslut. Vi ska gemensamt ha makten över alla stora kreditflöden.

Ledarna i efterkrigstidens stalinistiska stater och partier kunde naturligtvis inte överleva politiskt på samma sätt som sina forna så brutala partikamrater och mentorer. Var och en på sitt sätt, i sina respektive samhällsformationer och olika begåvningar, fick de pröva alla möjligheter för att rädda vad som kunde räddas undan stalinismens dödsbo. En del klarade inte av att i tid vända sina kappor, som rumänen Nicolae Ceaușescu vilken själv sköts ihjäl av en upprorisk arkebuseringspatrull.  Men många, mer flexibla och kreativa poststalinister kunde rädda kvar sig själva. En del blev nyrika oligarker. Andra försökte förlänga sina politiska projekt genom olika ideologiska övergångsformer. Bort från stalinismen och in i olika projekt som ”vänstersocialistiska folkpartier”, ”eurokommunism” eller rätt och slätt bara socialdemokrater.   Vart och ett kan värderas för sig. Men, ingen av dem kan befrias sina långa svarta skuggor från tiden som en del av den stalinistiska världsrörelsen, och de blev definitivt inte heller ledare för en socialistisk arbetarrörelse.

Nej, de var människor på flykt undan det förflutna.  De undkom på olika sätt. Men ingen av dem gjorde upp med sitt långa politiska förflutna i den stalinistiska världsrörelsen. Ingen av dem återknöt heller till Den ryska revolutionens ”kommunistiska tradition”.  I bästa fall lånade de olika nyuppsydda klädedräkter från den socialdemokrati som Vladimir Lenin, LeoTrotskij, liksom våra svenskar Ture Nerman och Zeth Höglund, så kategoriskt tog avstånd ifrån på den historiska fredskonferensen i Zimmerwald,  nära Bern i  Schweiz 1915.

Det var den Andra Internationalens stöd för de egna kapitalistklassernas krigsrustningar vid Det första världskrigets utbrott och därmed svek mot arbetarrörelsens internationella samhörighet och solidaritet som gjorde då en fortsatt politisk samlevnad omöjlig.

De namn vilka Therborn listar, som Enrico Berlinguer, Alexander Dubcek, Michail Gorbatjov och C H Hermansson var inga ”demokratiska socialister” med förmågor att återknyta till ”den kommunistiska traditionen” under Oktober.  De letade efter överslätande undanflykter och ursäkter.  De fungerade inte som bryggor mellan två epoker utan oftast mer som vågbrytare och spärrar mot de nya generationer som stormade fram under 1960-talet. De var inga profeter vilka fick nya generationer att gå tillbaka och granska arbetarrörelsens historia för att på så sätt återknyta till en kritisk, revolutionär marxism.  Givetvis som för så många andra av oss, med andra goda personliga kvalitéer på det ena eller andra sättet. En del kom, likt Alexander Dubcek, att påverkas av upprorsrörelserna mot stalinismen och kunde visa både personligt mod, en plötsligt rest ryggrad samt ansvar för människor och inte bara sin egen framtid. När man rensar ut de politiska liken från garderoberna behöver man inte heller ta med och begrava dem som lyckades med konststycket att överleva sin egen Thermidor. Men de ska inte heller befrias från sitt förflutna.

Här är inte utrymme för att mer noga behandla var och en av dem. För den som vill och har tid länkar jag nedan via en egen tidigare blogg till en artikel i Göteborgsposten där jag tar med CH Hermansson vars gärning till en del granskas i liten revy över VPK:s  oförmåga att just bryta med stalinismen.

Jag tar också med en länk till en tidigare blogg om Jan Myrdals plats i den tid som gått.  För mig, som för så många andra i min generation, var han under 1960-talet och en bit under 1970-talet, en viktig banbrytare för en helt ny syn på världen.  Hans ofta lysande skriftställningar och krönikor i först Stockholms-Tidningen och sedan Aftonbladet betydde oerhört mycket för tiotusentals unga läsare eftersom de gav oss en förståelse för först Frankrikes och sedan USA:s krig i Indokina.  Vi fick nya referenser, andra källor att granska. Vi upptäckte att det pågick imperialistiska krig och att Sverige på många sätt var medansvarigt. På gatorna ropade vi: ”Tage och Geijer- Nixons lakejer”.

Jan Myrdal själv var som ideolog och politiker en produkt av efterkrigstidens stalinism. Han föddes 1927 och gick som sextonåring 1943 med i Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund (SKU), ungefär samtidigt som Andra världskriget vändning vid slaget om Stalingrad. Under sena 1940-talet och 1950-talets första år formerades han ideologiskt och kom att för alltid fossileras politiskt genom  den traditionella skolningen i det stalinistiska världslägret där han fostrades till en ideologisk fotsoldat i tjänst hos den ryska kontrarevolutionen.  Vid Stalins brytning med Gosip Tito och hans jugoslaviska kamrater 1948 var det exempelvis en självklarhet för Myrdal att ta ställning mot ”titoismen” eller ”trotskismen” i det Jugoslavien där de partisaner som besegrat både nazister och reaktionära egna rojalister under sitt försöka att få folkförbrödring på Balkan också ville ha en relativ självständighet i relation till Moskva. Politiskt verkade han i SKU och Demokratisk ungdom och arbetade internationellt för Världsungdomsfestivalerna i Budapest 1949, Östberlin 1951, Bukarest 1953 och Moskva 1957. Han var placerad i DUV:s sekretariat i Budapest 1953.

Hans försök till uppbrott från stalinismen kommer efter Stalins död 1953 och under den tid som ”världsrörelsen” imploderar.  Han tar ställning till de kinesiska ledarnas kritik av den nya reformismen i Sovjet och likt dem gör han sedan en ideologisk amalgam av den gamla stalinismen tillsammans med allt vad som sedan kommer att bjudas av de kinesiska kamraterna.  Symboliken kan vi se i att han 1956 fördömde upproret i Ungern. 1968 hade han  däremot  definitivt vänt sin kappa bort från Moskva och öppnat upp den mot Öst-Asien och fördömde i likhet med KKP Sovjets invasion av Tjeckoslovakien…

Det mest patetiska med Jan Myrdal är den myt han själv odlar om ”att vi måste gå till läggen”. Vi ska själva ta oss igenom de tjocka böckerna, alla arkiven och försöka ta reda på vad som händer i vår värld och hur historia ser ut.  Patetiskt därför att han själv aldrig gjort detta.  I hans bibliotek är det massor med tomma rader, hela hyllor.  I hans ymniga skriftställning finns inga referenser till all den oerhört omfattande litteratur som på olika sätt och från olika perspektiv granskat den historiska stalinismen. Myrdal har gett sig in i skarp polemik, ofta lyckat sådan, med borgerlighetens historieskrivning. Men aldrig tagit itu med den stalinism som var en kontrarevolution mot allt vad man kan kalla för ”en kommunistisk tradition”.

Därför är jag inte alls överens med Therborn om att cementera fast Jan Myrdal som nära nog en ideologisk ledfyr högt där uppe på ett torn mot himlen. En som kastat ljus över den svarta natthimlen i övrigt. ”En av Nordeuropas stora intellektuella i vår tid”, skriver han. Låt vara med ett tillägg om att han ”ofta varit oense med honom”. Jag gör ett helt annat bokslut. Med Myrdals betydande positiva roll i svensk politisk debatt under de första åren, då när Vietnamkriget blev närvarade på våra flimrandeTV-skärmar och i vårt allmänna medvetande, med detta som ett lysande undantag förmedlade han i stället under alla sina aktiva decennier en lögnaktig historieskrivning av både arbetarrörelsens historia och dess nutid.  Visst var han och är en intellektuell.  En dåtidens ”ungdomens förförare” med sitt ibland bländande språk. Som sådan en intellektuell som bidragit till att demoralisera och desillusionera så många av sina tidigare beundrare.

Jag vet att Göran Therborn ofta varit inte bara ”oense” med Myrdal. Han själv verkar och har verkat som en alltid levande marxist och som sådan är han och har varit en stor tillgång både för mig och för andra.  Som marxist har han verkligen varit riktigt, riktigt djupt politiskt oense med stalinisten Myrdal.  Varför då dessa onödiga utvikningar i ett litet tacktal?

http://kildenasman.se/2016/11/04/om-vansterpartiets-historia-kan-man-skilja-sig-fran-en-makemaka-som-redan-dott/

http://kildenasman.se/2013/03/17/var-jan-myrdal-asa-linderborgs-stora-politiska-ungdomskarlek/

 http://www.leninpriset.se/prisutdelning/goran-therborns-tacktal/?fbclid=IwAR1fsDhdFE3OzOzcBVXFPt69SdAxKZJdPJvgMj6y1Qg5igZkNv_lFFykpck

 

 

 

 

 

Reform och Revolution i dagens Sverige

På sin hemsida har Arash Gelichkan skrivit ett intressant inlägg om reform och revolution i dagens Sverige. Jag skrev en längre replik och tog ner bägge kommentarerna på vår blogg för att på så sätt kunna länka till den här.

Arash Gelichkan

Arbetarrörelsen, vi var eniga om att Marx har rätt och att kapitalismen ska gå under, ersättas av socialism och sedan den icke-statliga, klasslösa kommunismen. Vi kallade oss demokratiska socialister allihopa. Men några slutade tro på revolutionen. Med små stegvisa reformer och kompromisser skulle kapitalismen gå med på att försvinna. Typ. Ni lade undan internationell solidaritet och arbetare fick skjuta på arbetare i det första världskriget. Hand i hand med reaktionära högermiliser mördade ni Rosa Luxemburg, Karl Liebknecht och andra revolutionära fredsivrare. Ni kom inte till de rödas undsättning i Finland utan agerade tvärtom.

Vi drog en linje mot ert svek som skickade miljoner unga att dö i skyttegravar. Vi valde ett annat namn: revolutionärer blev ”kommunister”. Reformister blev ”socialdemokrater”.

Nu har det gått ett antal år. Jag skulle säga att motsättningen mellan reform och revolution är något överspelad. I klimatkrisens tidevarv finns ett akut behov av och den demokratiska möjligheten att anta radikala reformer som utmanar kapitalismen. Vi behöver enas om att kraftigt beskatta de enorma förmögenheterna hos några få, avskaffa fossilmarknaden resolut, återta demokratisk kontroll över järnvägar, post, bostäder, apotek, sjukvård och skola. Kapitalismen har expanderat så enormt att en radikal reformagenda måste betraktas som närmast revolutionär.

Jag tål inte någon svartmålning av kommunismens idé. En klasslös vision om folkmakt bortom stat och kapitalmakt är alltid värd att sträva efter – med metoder och strategier som springer ur den moderna demokratins förutsättningar. Mot bakgrund av ovanstående är det viktiga dock inte om vi etiketterar oss som kommunister, socialister, röda socialdemokrater, antikapitalister eller anarkister. De etiketterna refererar många gånger till gamla motsättningar och tappar i relevans.

Verkar resonemanget vettigt? Tappar distinktionen mellan kommunister och demokratiska socialister delvis relevans i en tid då motsättningen revolution vs reform minskar? Då menar jag alltså detta att vi har fria val idag, vilket inte var fallet oftast före 1917, och att de allra flesta i vänstern ser vägen till arbetarmakt delvis genom att vinna val (andra delen varandes folkrörelser). Det finns naturligtvis en skillnad mellan små och radikala reformer.

  1. En annan anledning att inte slänga sig med etiketter utan närmare förklaring är att fler än dig använder dem. Finns folk som kallar sig kommunister/anarkister/socialdemokrater som är helt dumma i huvudet typ stalinister/anarkokapitalister/Mikael Damberg.

 Min replik

Facebook är ju inte en plats för vettiga och därmed oftast längre diskussioner. Men jag vill ändå flagga rött! För jag håller inte alls med dig. Motsättningen mellan reform och revolution har aldrig existerat i den form du skissar i ditt inlägg. Det var krav på reformer som gjorde att bolsjevikerna så snabbt fick ett ökat förtroende. Kraven på ”Fred”, ”Bröd” och ”Jord” var helt avgörande för kraften i Oktoberrevolutionen.

Hade de ryska socialdemokraterna/mensjevikerna stått bakom dessa reformkrav i stället för att alliera sig med socialistrevolutionärerna och Kerenskijs kampanjer för ett fortsatt ryskt deltagande i Det första världskriget, då är det enligt min uppfattning givet att historieskrivningen, kanske hela vår historia sedan den tiden, hade blivit en helt annan.

Det finns ingen motsättning i sig mellan reformer och revolution. 1789 års franska revolution, med sitt program, sina reformkrav, på Frihet, jämlikhet och Broderskap, banade väg för de relativt (notera att jag skriver relativt) fria val vi i dag har i många stater.

Visst det har funnits och finns människor som tycker att det egna varumärket är viktigare än den vara, de idéer, man vill associera sig med. Jag har ingenting till övers för denna typ av statusjakt. Ett rabbel av ismer hämtat från någon av de katekeser som finns. Gillar självklart inte heller revolutionär våldsromantik. Jag kallar mig för socialist. Det räcker. Jag behöver inte ha tillägg i form av markörer som proletär, demokratisk, feminist, antirasist, antiklerikal, intersektionell, frihetlig, antiimperialist, antistalinist, antimaoist och så vidare i en i en oändlig radda.

Men som du skriver, så finns det en skillnad mellan små och stora reformer. En del av dem, även stora sådana som lika rättigheter för exempelvis kvinnor och sexuella minoriteter, kan accepteras inom ramen för vårt samhällssystem. Även krav som ett återförstatligande av skolväsendet. Om än med en viss smärta. Det gemensamma med sådana i sig viktiga reformer är ändå att de inte i sig ifrågasätter rådande ekonomiska och sociala maktförhållanden.

En regering som däremot vill försvara gemensamma intressen för löntagare i bred bemärkelse och samtidigt klara av att försvara en planet i balans med sina resurser måste utgå ifrån att avgörande krav (reformer) för att klara detta är oförenliga med vårt nuvarande klassamhälle. Ett förverkligande av vår vision, vår ideologi, innebär självfallet både en social och politisk revolution.

Du skriver att ”Vi behöver enas om att kraftigt beskatta de enorma förmögenheterna hos några få, avskaffa fossilmarknaden resolut, återta demokratisk kontroll över järnvägar, post, bostäder, apotek, sjukvård och skola”. En bra början, men den stöter givetvis på patrull om vi inte samtidigt klargör att detta bara är möjligt om vi kan vinna en aktiv och engagerad majoritet av alla löntagare för dessa krav. Lika självklart är målen aldrig kan nås på egen hand inom den svenska statens hank och stör. Det krävs en massrörelse, åtminstone i viktiga delar av Europa, för att vinna viktiga segrar. Vi talar ju i verkligheten om krav som kräver makt över våra stora kreditflöden och viktiga produktionsmedel.

Nästan alla människor som intresserar sig för politik inser i dag att både jobb och räntor går åt skogen om Sverige på egen hand skulle ifrågasätta den marknadens diktatur som gäller i Europa. Det räcker inte med ett ljummet intresse för löntagarnas kamp i övriga Europa. Det behövs ett handfast samarbete mellan viktiga sociala och fackliga rörelser. Ett gigantiskt arbete som bara kan få fokus och resurser om Vänsterpartiet ökar förståelsen för behovet av gemensam internationell kamp bland sina medlemmar. I dag sker motsatt rörelse. Partiet vänder sig inåt, mot den nationella arenan, samtidigt som t o m den klassiska nationella socialdemokratin också förlorat fotfästet eftersom dess grund i botten är en mycket nationell arbetarbyråkrati.

Hörde i går Donald Trumps trumpetfanfarer där han satte patriotismen mot globalismen. För hans del, ett lyckat retoriskt grepp som bara kan mötas med att löntagarna förenar sig i strid mot sin gemensamma motståndare, den härskande kapitalistklassen. Här i Sverige genom att ha visionen av ett rött och grönt solidariskt Europa

För mig personligen var partiledarintervjun med Jonas Sjöstedt i SVT en stor besvikelse. Han agerade tyvärr som en ”reformist” av den gamla skolan. Hans vision av socialism var rätt och slätt bara ett bejakande av statens nuvarande välfärdssystem. Av det vi uppnått av vunna reformer under förra seklet. Samt givetvis en önskan om ytterligare en del små ”reformer”. Flera gånger krävde utfrågarna också besked om varför inte Vänsterpartiet gjort mer under de fyra år som gått för att driva sitt krav om att beskatta banker och de rika? Sjöstedts svar borde gå till historien om hur en inlåst och helt instängd parlamentarism kan fördunkla människors sinne. ”Du skulle bara veta”, sa han gång på gång, ”hur många gånger vi har rest detta krav i budgetförhandlingarna. Ulla (Andersson) har stångat sin panna blodig när hon suttit i finansdepartementet”.

En målande beskrivning. Vi som tittade på TV såg riktigt framför oss hur Ulla satt där med blodig panna framför Magdalena (Andersson) som vägrade ge med sig…

Vår Ulla hade givetvis suttit i en helt annan position och sluppit att bloda ner pannbenet om Vänsterpartiet drivit dessa krav också utanför riksdagen under de långa fyra år vi har bakom oss. Som parti, men också i alla de sociala sammanhang där partiets alla tusentals medlemmar arbetar, verkar och bor. Exempelvis i landets fackföreningar. En förutsättning för detta hade givetvis varit ett bra och pedagogiskt material där landets verkliga makthavare varit i fokus. Jag har sett vänstermänniskor vilka under dessa fyra år lika energiskt som oavbrutet har attackerat Sverigedemokraterna samtidigt som de egentligen inte haft något att säga om ägarna bakom landets stora produktionsmedel och finansindustrin. I min mening skeva proportioner. Belyser vi de verkliga makthavarna och talar om att dessa ytterst har ansvaret för att mycket ser ut som det gör, då blir det lättare att rycka undan en del av SD:s väljarbas. SD:s ledning har ju samma syn som näringslivets tunga bataljoner när det gäller ekonomi, arbetsrätt, offentlig sektor mm

Här är jag framme vid avslutningen av en kommentar som redan har blivit alldeles för lång. Att vi har relativt fria val i Sverige är en stor och viktig erövring. 1917 års potatisrevolution och de sociala upprorsungarna under efterkrigsåren satte denna ordning på plats. Detta var en viktig politisk revolution i Sveriges historia. Men vad jag kallar för instängt, riksdagsarbete, inkrökt parlamentarism, kan också fungera som en avledare. Den kan gjuta olja på vågorna i stället för att underblåsa sociala stormar.

Motsättningen mellan ”reform” och ”revolution” finns givetvis kvar. Men den har förstärkts, snarare än försvagats. Med de relativt fria val vi har är det däremot självklart att vi alltid talar om och vill se en fredlig revolution. Ansvaret för allt annat ska inte ligga hos oss socialister.

Diskussion om migrationen en fallgrop för vänstern.

Den här texten är skriven av den belgiske socialisten Daniel Tanuro som ett svar på en fråga om hans syn på Belgiska Arbetarpartiets (PTB) linje i asyl- och migrationspolitiken. Jag har gjort en fri översättning för att anpassa texten till debatten i Sverige.

Bäste vän,

Du frågar efter min syn på PTB:s asylpolitik och jag uppskattar att kunna ha ett utbyte med dig i en öppen dialog. Det är en oumbärlig hållning för vänstern. Speciellt i den här frågan som är av avgörande strategisk betydelse.

« Bekämpa orsakerna till migrationen » : en dålig bra idé.

”Att bekämpa orsakerna till migrationen” i ursprungsländerna verkar vid första eftertanke vara ett svar fullt av sunt förnuft. Du och jag är självfallet emot imperialismen och dess krig, för rätten till utveckling för ”länderna i syd”, för annulering av statsskulderna, betalning av den ekologiska skulden(speciellt för anpassningen till klimatförändringen), bojkott av diktaturer, upphävande av patenträtterna inom vården och teknologi för ren energi (bland annat), och solidaritet med våra exploaterade och förtryckta bröders och sytrars kamp i hemländerna.

Men man måste sätta sig in situationen för personer i Syd som vill emigrera till Norr. De hoppas att migrationen ska ge dem en omedelbar lösning på deras problem.  ”Kampen mot orsakerna” är inget svar på deras konkreta problem. Ska de vänta på att vänsterns aktivitet i Norr tillåter att avskaffa orsakerna till migrationen? I så fall riskerar de att få vänta länge. Vi är ju inte ens kapabla att tvinga ”våra” regeringar att respektera sina löften om utvecklingshjälp.  Varför och hur kommer vi plötsligen att kunna få stopp på krigen, det ojämlika utbytet osv?

Man skulle kunna svara att kampen mot migrationens orsaker i första hand beror på de berörda människorna och att vi i Norr inte är ansvariga för deras oförmåga att bana väg för en annorlunda utveckling. Men medge att det vore ganska cyniskt. Vi har inte förmått avskaffa kapitalismen hos oss. Med vilken rätt kan vi förebrå folken i Syd att inte ha störtat den hos dem?

Vi har inte förmått stoppa våra storföretags plundringar i Syd. Med vilken rätt kan vi kräva av män och kvinnor i Syd att avstå från att ta sig till Norr i hopp om att få tillbaka lite av det som stulits från deras folk.

Migranternas överföring av pengar till hemländerna uppgår till 440 miljarder dollar om året, det vill säga tre gånger den totala utvecklingshjälpen i världen. Utifrån vilken grund kan vi säga till potentiella migranter att de gör bättre i att stanna hemma och kämpa för en bättre framtid?
Vid en närmare titt konstaterar man att ”kampen mot migrationens orsaker” egentligen är en falsk bra idé. I stället för att ge en konkret lösning på ett omedelbart problem skjuter det upp lösningen till en ”strålande övermorgon” endera här eller där.

Låt oss ha den intellektuella ärligheten att erkänna att ”kämpa mot migrationens orsaker” inte är ett svar på ”migrationskrisen”. Det är mera ett försök av vänstern i Norr att utan att förneka sig själv svara på inverkan bland befolkningen av idén att det pågår en ”invasion” av migranter och den hotar ”våra” löner, ”våra” jobb, ”våra” socialförsäkringar, ”vår” kultur och så vidare.
Men till skillnad från populister baserar sig marxister i första hand på fakta inte på känslor. Därför gäller det att frågas sig om ”invasionen” är ett faktum? Svaret är nej. Migranterna utgör  3% av världens befolkning, alltså 244 miljoner personer. Cirka en tredjedel av dem rör sig från Syd mot Norr. Det är 65 miljoner som flyr från krig, förföljelse och brott mot de mänskliga rättigheterna. Av dem är 65% flyktingar inom det egna landet och cirka 22 miljoner är på flykt utanför hemlandet. Europa tar emot cirka 10 % av flyktingarna medan 80% blir kvar i ”utvecklingsländer”.
”Hotet från migrationen” är helt enkelt en fantasm. Däremot är hotet från nationalism-populism-rasism och även ren fascism minst sagt reellt. Ställd inför det tror vänstern som vill ”bekämpa orsakerna i första hand” sig ha hittat en parad som förbinder sunt förnuft med vänsterns fundament, -internationalism, rätten till utveckling och folkens emancipation.

Problemet med paraden är att den vilar på en underförstådd grov eftergift åt rasisterna och nationalisterna, nämligen idén att de utvecklade länderna verkligen är ”översvämmade” och att vi ”kan inte ta hand om all misär i världen”.

”Vi kan inte ta emot all misär i världen”, var en liten fras som Michel Rocard (fransk premiärminister i Mitterands regering) yttrade 1989 och som ofta använts av högern. En verklig vänster vägrar använda uttrycket. Den säger snarare att ingen lämnar sitt land med glädje, att det är bättre om de kan stanna i hemlandet, för deras eget intresse. Men vem bestämmer vad det egna intresset är? Vi eller de berörda? I vilket fall stick inte huvudet i sanden: för de som fångats in av extremhögern uppfattas det pratet som en kopia av orginalet inte som ett alternativ.

När fällan slår igen

Vidare till den andra aspekten i PTBs svar : « ett värdigt och ansvarsfullt mottagande », säger du. Men mottagande av vilka? Av alla som vill migrera? Av alla som redan är på väg ? Av alla som kommer till vårt land ? Eller bara en fraktion av dem som « vi » anser har ett motiv att migrera ? Men i så fall, se upp. Det handlar då om att bestämma kriterier för mottagandet och följaktligen också regler för ett avvisande, med våld om så krävs. För vad tjänar det till att ha kriterier som om de inte respekteras innebär att ingen skickas tillbaka?
Det är här fällan slår igen. Den smäller igen därför att det osagda måste manifestera sig och sin natur, mer eller mindre flagrant eller mer eller mindre diskret. Plötsligt tvingas anhängarna av ”kampen mot orsakerna” att gå balansgång mellan det folkliga elektoratet som attraherats av extremhögern och vänsterns internationalistiska värderingar.

Den 11 januari 2018 förklarade PTB att valet inte står mellan å ena sidan regeringens asylpolitik och å andra sidan « öppna gränser » och « massiv regularisering ». ”Det finns ett alternativ – Genèvekonventionen. Det i konventionen som handlar om flyktingars status har inget att göra med en politik av « öppna gränser », inte heller med ett mottagande av miljoner flyktingar i Belgien. Det är uppenbart att ett land inte ensamt kan klara av flera miljoner flyktingars ankomst ».

I det här citatet är det osagda sagt: ”Ett land kan inte ensamt ta emot miljoner flyktingar”. Analogin med Rocards formulering är klar. Inte heller kan det bli fråga om en ”massiv regularisering” lägger författaren till. Paradoxalt nog sägs samtidigt att ”i Libanon, ett litet land med fyra miljoner innevånare, är 1,5 miljoner flyktingar strandsatta”. Vad ska man säga? Att länderna i Norr inte kan göra vad länder i Syd gör? Jag förmodar att det inte är vad författaren vill säga. Men balansgången är svår mellan att låtsas att inte säga en sak och samtidigt säga det.

 

Några problem

Texten begär att Genèvekonventionen respekteras. Mycket bra, försvara konventionen. Men den gäller enbart personer som kan bevisa att de förföljts på grund av deras ras, religion, nationalitet, tillhörighet av en viss social grupp eller deras politiska åsikter.

De som migrerar av ekonomiska eller klimatologiska skäl berörs inte av konventionen, inte heller kvinnor som flyr undan specifikt kvinnoförtryck. Vad gäller personer som förtrycks som funktion av deras sexuella/känslomässiga preferens eller deras könsidentitet utsätts de ofta för förnedrande och misstänkliggörande procedurer i syfte att kunna avvisa dem.
Vad ska man göra med alla dessa människor som inte är flyktingar i Genèvekonventionens ögon?

Idén att en årlig konferens under FN:s ledning kan ”lösa kriserna” som skapar migrationen är tyvärr ett önsketänkande. Ska vi tro att den samling kapitalistiska stater som utgör FN under ledning av de ”stora” kan få slut på krigen, diktaturerna, de ekologiska katastroferna, statsskulderna, det ojämna utbytet, plundring av resurser, förtrycket av nationella minoriteter, och förföljelserna av LGBTQI-personer och andra orsaker till migrationen? Även om det vore möjligt kommer det att ta lång tid. Därför följer invändningen: vad gör vi i väntan på den stora dagen då fred, demokrati och rättvisa råder? Avvisar vi flyktingar eller inte?

Wagensknechts farliga balansgång.

Intyervjun med Raoul Hedebouw (PTBs ledare) i dagstidningen Le Soir föll inte från himlen. Den uttrycker bara PTB:s generade och oklara syn på migrationen. Hedebouw säger att viktiga delar av intervjun inte publicerades. Det är mycket möjligt. Men det är inte troligt att journalisten har lagt till att Hedebouw stöder fortsatta tvångsavvisningar.

I sitt förtydligande på sociala media säger Hedebouw att « det smugit sig in i intervjun på ett felaktigt sätt. Vi är självfallet emot tvångsavvisningar ». Den passiva formen (smugit sig in… ») är tvetydig. Vem har smugit in frasen ? Journalisten eller Hedebouw ? Oavsett svaret är det centrala i storyn att Hedebouw sysslar med vad jag kallar balansgång mellan vänsterns internationalism och trycket från fördomar mot migranter inom väljarbasen.

Balansgången är farlig eftersom man när som helst kan ramla ner på fel sida. Det är vad Sahra Wagenknecht, chefen för tyska Die Linkes parlamentsgrupp, råkat ut för. Enligt henne ska Tyskland utvisa de ”ekonomiska” migranterna därför att de sätter press på lönerna och i stället införa nationellt företräde vad gäller utbildning av kvalificerade arbetare.

Hedebouw säger i sitt tillrättaläggande att han deklarerat till Le Soir att Wagenkneech ”spelar högerns spel” som kommer ”att slå tillbaka som en bumerang”, att ”högern försöker splittra människorna i botten, vänsterns roll är att peka ut de i toppen som ansvarig för krisen”. Helt överens.  Pressen på lönerna utövas av företagen och regeringen, inte av migranterna. Men denna diskreta rättelse på Facebook har setts av några tusen medan intervjun i Le Soir fått ett mycket större eko.

I sin tillrättaläggelse skriver Raoul Hedebouw dessutom: ”Vi är för en reglering baserad på klara och objektiva kriterier(…) som erbjuder humana villkor  åt alla de som flytt men också att sätta stopp för lönepressen för alla arbetare”. Det är ett faktum att arbetsgivarna i vissa branscher utnyttjar papperslös arbetskraft för sätta press på lönerna och arbetsförhållandena. Jakten på migranterna, interneringarna och tvångsutvisningarna är alltså inte ett bifenomen utan ett element i den kapitalistiska strategin för att öka vinsterna  och öppna nya marknader inom ”säkerhetsbranschen”. Migrationspolitikens funktion är inte att mota ”migrationsvågen” för att ”skydda vår sociala välfärd”. Tvärtom, den blåser under rädslor och splittring för att underminera och krossa systemet.
Kan ”klara och objektiva” kriterier bidra till att montera ner den asociala krigsmaskinen som kallas ”asylpolitik”? Kriterierna ”måste utvidgas” skriver Hedebouw, utan att säga hur mycket. Pressen på lönerna fortsätter så länge distinktionen mellan ”bra” och ”dåliga” migranter gör våldet vid gänserna acceptabelt i ”opinionens” ögon. För att stoppa den nuvarande asylpolitiken måste den distinktionen bort. Det kräver en kamp för utökade kriterier som erbjuder asyl, inte bara ett ”humant mottagande”, åt alla ”som flytt”.

Ja till öppna gränser!

Men hur ser alternativet ut ? Det fanns ett alternativ i PTB:s program för ett tjugotal år sedan som förespråkade öppna gränser, rörelse- och etableringsfrihet för alla. Det är den enda korrekta hållningen, fri från paternalism, och ingen diskrimination mot de som vill migrera. Det är också det enda konsekventa perspektivet sett utifrån en anti-kolonial, internationalistik och anti-imperialistisk ståndpunkt.

Varför ska kapital och personer i Nord kunna cirkulera som det behagar dem medan exploaterade och förtryckta i Syd förblir instängda bakom gränser? ”Rörelsefriheten” är en del av de grundläggande rättigheterna. Om jag med mitt belgiska pass beslutar att bosätta mig i Elfenbenskusten för att jag tycker det cool kommer ingen att fråga mig vilken typ av förföljelse jag flyr undan. Jag har rätt att flytta, punkt slut. Varför ska andra regler gälla för icke vita i ”Syd”?

Öppna gränser ska naturligtvis gå hand i hand med en fungerande mottagning, infrastrukturer med mera. För övrigt ersätter det inte de mest trängande reformerna, som nedläggning av interneringslägren, säkra flyktvägar för migranterna, försvaret av Genèvekonventionen och Europas deklarattion för mänskliga rättigheter, ett fördömande av EU:s pakt med Turkiet och Sudan, en revision av Dublinavtalet med mera. Öppna gränser ger en mening åt dessa krav som en oundgänglig  del av kampen för att civilisationens kris som kapitalismen orsakar slutar i solidarisk humanism, gemenskap, ekosocialism och inte i ett barbari. För min del utgör dessa mål en logisk horisont för de utmärkta aktioner som många personer, inklusive medlemmar i PTB, driver för ett humant mottagande , mot avvisningar och mot interneringslägren.

François Gemenne (forskare vid universitet i Liège) har visat att rörelse- och etableringsfriheten är den enda rationella lösningen på ”migrationskrisen”. Hans argumentation är övertygande. Men till skillnad från honom tror jag inte att det är en lösning möjlig inom kapitalismen. Kapitalet är visserligen globalt till sin natur, men det existerar endast i form av många kapital i konkurrens med varandra och kapitalens ägare tillhör härskande klasser som historiskt strukturerats av nationalstater. En ”kapitalistisk världsregering” är en illusion. Det är därför kapitalets politik är och förblir tvåsidigt i form av protektionism och frihandel. Kravet på rörelse- och etableringsfrihet är därför ett ”övergånskrav” (ett krav som pekar mot ett annat samhällssystem, m.anm.) liksom kravet på ”socialisering av energiproduktionen” och andra krav som PTB reser. De svarar rationellt på precisa problem, som migranternas legitima behov och det nödvändiga i att stoppa den nyliberala ”migrationspolitiken”, samtidigt som de är oförenliga med kapitalismens normala funktionssätt. Det bara är så.

Bästa vänner, jag är fullt medveten om de extrema svårigheter som reses i kampen för detta perspektiv. Vi måste gå motströms. Att visa etisk värdighet räcker inte. Vi måste ta tag i de sociala problemen. Utgångspunkten är att oavbrutet hammra fram fakta och siffror som visar att  det pågår ingen ”migrationsflodvåg” och ingen ”invasion”. Det gör PTB som parti mycket lite.  Dock är det med sådana data man kan närma sig den fackliga rörelsen. Det avgörande som står på spel är att skapa förståelse för att jakten på ”de illegala” tjänar enbart till att underhålla rädslan och splittringen för att kunna montera ned de sociala erövringarna, att försvaret av välfärdssystemet går via en integrering av migranterna i den fackliga rörelsen.

Hur det ska gå till kräver en detaljerad debatt som jag inte tar upp här. Men det borde inte råda tvivel om metoden att följa. Man börjar med att fixera ett mål baserat på faktiska förhållanden och sedan ser man om det går att undvika fallgropar genom att ta hänsyn till opinioner. Att starta utifrån fallgropar och åsikter för att fixa färdriktningen är inte att rekommendera, vare sig för sjökaptener eller marxister.

 

”Die ordnung herrscht in Bonn”

“Ordning härskar I Berlin” förkunnade triumferande den tyska borgerliga pressen 1919 när en reaktionär så kallad militär skyddskår, Garde-Kavallerie-Schützendivision, med politiskt mandat från den socialdemokratiska regeringen under Ebert och Noske, slagit ner spartakistupproret 1919 och dödat dess ledare Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg. Samma socialdemokrater som brutit arbetarrörelsens pakt om internationell solidaritet genom att 1914 rösta för de tyska krigskrediter vilka gav tysk imperialism en möjlighet att starta Första världskriget.

Snart hundra år har gått sedan dess. Två världskrig har passerat och i dag är det i stället ”Ordnung” som härskar i Bonn.

Men denna gång var det inte en skyddskår som med våld och i blod skapade rättning i leden utan partipiskorna från den socialdemokratiska partiledningens (SPD:s)  sida som ven och fick majoritet för att slutförhandla en ny Storkoalition (Grosse Koalition, GroKo) mellan Angela Merkels kristdemokrater och det egna partiet.

Außerordentlicher SPD-Parteitag

SPD:s partiordförande Martin Schulz som byter retorik på samma sätt som vi andra byter skjorta, agiterade inte längre mot en ny överenskommelse, utan har svängt helt om och hävdar nu att fyra nya, långa år ihop med detta högerparti är det bästa för att ta ansvar ”i nationens och Europas intresse”.

Schulz säljer in ett förnyat samarbete med kristdemokraterna med att han ”vill bekämpa högerpolitiken i Europa” genom att förmå en ny tysk regering att tillsammans med hans egen stora förebild franska presidenten Emmanuel Macron svetsa samman EU:s kärnländer till att forcera bygget av det gemensamma europeiska imperialistiska statsbygget.  På samma sätt som Macron vill han ge EU en egen rätt för unionen att driva in skatter och att rusta upp en egen militär slagstyrka.

Men att bekämpa nationalistisk högerpolitik genom att tillsammans med mer liberal höger förstärka samordning av europeisk imperialism samtidigt med att arbetsrätt och sociala erövringar på kontinenten bestrids är naturligtvis en omöjligt. Resultatet av den ekvationen blir i stället att tyska högernationella AfD och dess gelikar runt om i Europa kommer att stärkas än mer.

Till sist härskade ordningen i Bonn.  362 eller 56 procent av konferensens delegater vek sig för partiledning. Men utan entusiasm. När Schulz vid ett tillfälle friade till delegaterna genom att berätta att han (minsann!) hade pratat med Macron i lördags om vikten av en stor koalition fick han som gensvar bara en del burop.  Vänstern i partiet ser brittiska Labour och dess större radikalism som sin förebild – inte den lille bonarparten i Elyseepalatset…

Fjolårets tyska val blev en historisk katastrof för SPD. Med blott 20 procent var detta det sämsta resultatet sedan åren efter Andra världskrigets slut.  I dag är det bara ynka sju procent av partiets medlemmar som är under 30 år. Majoriteten är över 60 år.

Den nya Storkoalition som nu står för dörren kan bli slutet för en epok för arbetarrörelsen. Bonnkonferensen kan bli historia. Denna gång behövdes ingen skyddskår och inga gevär. Det kan ha räckt med en enkel votering.

 

Vare sig medalj eller värdig ålderspension

Med det nya pensionsförslaget blir det för ännu fler än i dag, ett stycke till att slita uppför de sista årens branta motlut, innan de kommer fram till ålderspensionen och dess moderna ättestupa när det gäller den egna försörjningen.

I verkligheten höjs ålderspensionen drastiskt till 69 år. Den politiska reklamen om att ”du väljer själv” och att du nu får ”ökad valfrihet” är rent nonsens för stora löntagargrupper. ”Fritt fram för alla att kliva av när man vill mellan 64 års ålder eller vänta tills du fyllt 69 år”, heter det. Men alla med värk eller stress i gamla kroppar vet att detta är fejkade fakta.

Samtidigt mörkas verkliga fakta om att ökad produktivitet mycket väl klarar av att hantera den generella ökningen av vår livslängd. Inte minst artificiell intelligens innebär att automatiseringen skenar.

Redan för 18 år sedan och med den tidens pensionsuppgörelse om att skrota det gamla ATP-systemet innebar detta att vi fick en skärpt klasslagstiftning för våra äldre. Ojämlikheter under arbetslivet kommer nu att förstärkas när du kommer till pensionsåldern.

Vi inte bara dör tidigare än de med bättre arbetsliv. Vi ska dessutom ha det lite ännu sämre med pengar de sista åren.

Image may contain: 1 person

ATP-systemet skrotades och våra pensioner kopplades till aktiemarknadens tombola i stället för till våra arbetsinsatser tidigare i livet. Nu vässas detta system. Dess egg ska bita bättre mot oss med tunga och/eller stressade jobb.

Det har gått 60 år sedan socialdemokraterna 1957 besegrade de öppet borgerliga partierna i folkomröstningen om ATP. ”Gärna en medalj – men först en rejäl pension”, hette det då från den tidens arbetarrörelse.

I dag vill socialdemokraterna i stället driva igenom ett förslag i armkrok med samma borgerlighet (!), ett förslag där många av dess traditionella väljare vare sig kommer att få medalj eller en värdig ålderspension.

Varifrån kommer terrorn? Handlar det bara om”sjuka människor” som Carl Bildt menar?

Under dessa sorgsna, svarta dagar har många av oss i våra vardagsliv följt åtminstone delar av SVT:s långa live-sändningar efter terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm. Ett sätt att bearbeta våra starka känslor efter det som hänt (tack och lov har jag själv tid och tillgång till snabb uppkoppling till nätet så att jag i andra media dessutom kunnat följa vad som i övrigt händer i Sverige och Världen).

Jag har aldrig förstått mig på dem som inte vill inse att vi människor alltid vill ta in det som händer i vår närhet innan vi kan arbeta med att ta del av och förstå också det som händer längre bort.

Bra nog har sändningarna dessutom haft en lågmäld ton. SVT har valt att inte sarga vår sorg med högröstade inlägg eller skrikiga och skräniga debattprogram. Inför denna massaker på oskyldiga människor stannar vi upp i eftertänksamhet och av respekt för de döda och deras nära. Skilda liv i vårt Sverige, skärpta klassmotsättningar och allt annat som inte förenar oss får anstå en stund. Vi demonstrerar i stället samhörighet i avskyn mot den/dem som tar sig rätten att döda och lemlästa helt harmlösa medmänniskor i syfte att öka motsättningar och spänningar mellan svenskar med olika härkomster eller med olika syn på religioners plats i samhällslivet.

Politiker och polis har under dessa dagar också varit ovanligt eftertänksamma och grannlaga i sina kommentarer. Vi har fått höra en hel del kloka saker.

Men en del dumheter har ändå slunkit med.

De värsta kom när SVT spädde ut sin redan utdragna sändningstid med att ta in Carl Bildt i rutan. Intervjun med honom repriserades dessutom flera gånger.

Vad var då hans budskap till oss hemma i våra vardagsrum? Vad hade han att säga? En man med lång politisk livserfarenhet. Jo, han avfärdade det som hänt med en plattityd om att människor, som mannen bakom ratten på lastbilen där på Drottninggatan, de ska helt enkelt ses som ”sjuka” och ”kriminella”. Märkvärdigare än så är det inte, menade han som en gång var vår statsminister och senare utrikesminister under Fredrik Reinfeldts styre.

”Det är ett brott av en sjuk människa. Det är kriminellt”… ”Detta är grundläggande… Detta är sjuka människor. Om det är hat mot en annan människa eller mot sig själva det vet vi inte”, var det mantra som han mässade.

Det enda samband Bildt såg när det gäller de senaste årens terrordåd i Västeuropa är att ”De lär sig av varandra. Det är ett mönster. De ser hur någon använt en lastbil på det här sättet och gör sedan samma sak själva.” Inget mer. Ingen mer analys. Ingen ideologisk samhörighet dem emellan. I hans värld beter sig terroristerna bara som när barn härmar vad vuxna gör.

Hur ska vi då skydda oss denna sjukdom? Ja, ”vi ska mer uppmärksamma individer där det är på väg att gå snett”…

Mer än så blir det inte. Jo, Bildt ville gärna inför svenska folket berätta om att han minsann ”blivit intervjuad om detta i internationell media”. Där säger han sig ha sagt samma sak som till SVT. Om nu i än mer korta ordalag. Det vill säga: ”Terror som den i Nice, i Berlin, i City of Westminster eller Petersburg och nu på Drottninggatan är kriminella handlingar som begås av sjuka människor.” Punkt slut.

Nu är Bildt en begåvad människa och vet att det här handlar om mycket mer än ”en sjukdom”. Viljan och förmågan till att begå ett terrorbrott har mycket mer komplexa orsaksammanhang. För vore det så enkelt att det bara handlade om en sjukdom skulle Sverige och andra länder naturligtvis ha drabbats av detta av och till. Då och då under årens lopp. Kanske någon gång som en smittsam epidemi.

Men det har vi inte. Viljan till att begå individuella terroristhandlingar har i stället tydliga samband med omvälvande samhälleliga förändringar, vilka sedan skapar de förvridna ideologier som kan få den enskilde människan att begå sina vidriga dåd. Individers eller små gruppers terrorism är bara i undantagsfall ett verk av helgalna, sjuka människor.

Under tid och för skilda samhällen ser vi ingen sådan terrorism överhuvudtaget. Men när det förekommer ser vi lätt att den för det mesta är inspirerad av ideologiska budord. Vi ser dessutom att dessa ideologier över tid har helt olika grobäddar.

Mordbrandssattentatet I Sverige mot tidningen Norrskensflamman 1940, där fem människor miste livet, fick sin näring från ultrakonservativa och nazistiska kretsar medan å andra sidan  Röda Arméfraktionens terrorattack mot västtyska ambassaden i Stockholm 1975, där två människor från ambassadpersonalen avrättades, till en del var influerad av den politiska anarkismen och dess tonvikt på ”direkt aktion”…

Varför undviker då Bildt att ta upp det som alla vet? Om han skulle återuppstå som statsminister i dag, och blev sittande i en så kallad briefing med Säkerhetspolisens chef Anders Thornberg, skulle han då nöja sig med att prata om ”sjuka” människor samt ge honom rådet att ”leta efter udda människor där det är på väg att gå snett”?

Naturligtvis inte. Han vet mycket mer än så och det är också skälet till att han bara har plattityder att säga till SVT och ”internationell media”.

I jämförelse med detta nonsens är Wikipedia en fantastisk kunskapskälla om vi googlar på ”terrorism”. Vi kan läsa om olika tolkningar av begreppet och om olika terrorrörelser. Där berättas vidare att ”Begreppet härstammar från Jakobinernas s.k. regime de la terreur, under franska revolutionen i slutet på 1700-talet. Det är ett slag av politisk brottslighet”. Detta efter latinets ”terror” ´rädsla, fruktan´.

Vi kan alltså tala om en terrorregim eller om statlig terror och vidare förstå att det är detta som är grunden till Bildts tystnad. Den högerextrema ideologi som vi kan kalla för fundamentalistisk islam och som närt politiska rörelser som talibaner, IS och al Nusra, med sina nästan medeltida skepnader, har inte uppstått från intet. Den hämtar sin näring från både historiska och nutida terrorregimer.

Förenklat kan vi tala om ett tjockt bottensediment för dessa ideologier i form av den koloniala terror som utövades av Västvärldens gamla imperier. Sedan har vi överlagrade, överkorsade och överlagrade sediment av nykolonialt förtryck, inhemska despoter och förtryckande diktaturer. I vår tid är det Israels ständiga expansion, krigen i Afghanistan och framförallt den katastrofala amerikanska invasionen av Irak 2003, de seismologiska rörelser som lagt nya sediment till de gamla. Oftast har diktaturerna i denna region samarbetat med västvärldens stater och skoningslöst förtryckt politisk opposition. På samma sätt som oppositionen i stalinismens Polen till en del fick fly undan till den katolska kyrkan för att formera sig har motståndet i denna region både mot inhemska och utländska förtryckare ofta fått religiösa förtecken och blivit till politiskt perversa och avskyvärda rörelser som al Nusra och IS.

 Allt detta vet Carl Bildt och det är därför han tiger.  För när det begav sig medverkade Bildt i den amerikanska lobbygruppen ”Committee for the Liberation of Iraq”, CLI, vars mål var att arbeta för den invasion som Bush sedan verkställde. CLI:s förste ordförande var Bruce P Jackson, som tidigare var chef för planeringen vid rustningsindustrin Lockheed Martin. I gruppens kärna ingick republikanska krigsivrare som Ronald Reagans förre utrikesminister George Schultz, Newt Gingrich och John McCain. ”Vi ville invadera Irak redan 1998. Det är ingen hemlighet att det var det vi arbetade för” var Bruce Jacksons kommentar när Expressen skrev om skandalen. Bildt själv skrev artiklar till nytta för krigsaktivisterna. Han satt också med i styrelsen för finansjätten Legg Mason, med en stor aktiestock i just Lockheed Martin, och tjänade personligen miljoner på optioner i det egna företaget. I Bildts styrelseuppdrag ingick dessutom att tillgodose ekonomiska intressen i fyra av världens fyra största klusterbombstillverkare. Ett av dem Alliant Techsystem tillverkar även radioaktiva vapen med utarmat uran. När Israels flyg bombade Libanon i augusti 2006 användes klusterbomber från dessa företag…

Bildt vet också mycket väl att IS aldrig skulle ha funnits utan invasionen av Irak. Han vet också att många av de uzbeker och andra fundamentalistiska islamister från flera postsovjetiska diktaturer i Centralasien som genomfört terrordåd i Ryssland, Turkiet och Västeuropa inspirerats av IS.  Islamic Movement of Uzbekistan, IMU, som vill skapa en islamsk stat för hela Centralasien har i dag svurit sin trohet till IS och dess ledare  Al-Kalifa Ibrahim.

Bildt vill med sin tystnad och nonsens om ”sjuka människor” komma bort ifrån sitt eget ansvar för Irakkriget och dess katastrofala följder och därför borde intervjun med honom i SVT har följts upp med en kritisk kommentar eller åtminstone innefattat skarpa frågor under själva intervjun.

Dessa insikter om grogrunden för terroristdåd som den på Drottninggatan är naturligtvis en liten eller ingen hjälp för hur vi just nu ska försvara oss själva mot sådana dåd. Men de är nödvändiga för hur vi långsiktigt ser till att de inte återkommer och bara blir fler och fler. Sverige ska vare sig ekonomiskt, politiskt eller militärt medverka till att stödja inhemska terrorregimer eller främmande sådana i denna region.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Det finns fortfarande hopp i mörkret.

 

Intervju med Gilbert Achcar.

Hur förklarar du att synen på arabvärlden först var pessimistisk uttryckt i idén att regionen var immun mot allt vad demokrati heter på grund av sin kultur. Sedan var det kanske en naiv optimism som rådde under den arabiska våren. För att till slut bli pessimistisk med den vinter för att inte säga istid som råder just nu?

Gilbert Achcar: Dessa svängningar i stämningen förklaras till att börja med av en underskattning av de utmaningar som den så kallade den arabiska våren ställdes inför 2011. Euforin orsakades av att man uppfattade rörelsen som en enkel demokratisk övergång som kunde regleras av en ny Konstitution och fria val. I de tre länder där fria val hölls 2001-2012, Tunisien, Egypten och Libyen, var det ingen lösning. Därför att problemen är mycket djupare och berör hela det sociala och ekonomiska systemet.
Samtidigt underskattades de svårigheter som en nödvändig socio-ekonomisk förändring innebär, vilken är mycket radikalare än en enkel konstitutionell förändring.

Det som startade 2011 var inte en ”vår” om man inte ser våren som en första säsong i en lång succession av årstider. År 2011 startade en utdragen revolutionär process som kan vara i åratal, ja i decennier. En regional stabilisering kan bara uppnås via en grundlig omvälvning av den sociala och politiska ordningen. Annars står vi inför alternerande faser av revolution och kontrarevolution som sett till vad som står på spel inte kan bli annat än mycket våldsamma. Som historisk jämförelse var Frankrike ännu sex år efter revolutionen 1789 ett djupt sargat land.

Den arabiska världen upplever en kontrarevolutionär fas sedan chockvågorna från 2011 briserat mot den syriska regimen som var källan till omsvängningen 2013 tack vare stödet från Teheran. Iran ingrep massivt på den syriska regimens sida via sina regionala allierade (Hezbollah och irakiska shiamiliser) vilket räddade regimen och tillät den att gå till motoffensiv efter att ha varit nära nederlaget. Det blev signalen till en ny fas. Den revolutionära fasen 2001-2012 övergick i en kontrarevolutionär fas från och med 2013. Statskuppen i Egypten den 3 juli under general Sissi följdes av inbördeskrigen i Libyen och Jemen. Det är en kontrarevolutionär fas som bara är en etapp i en långt utdragen process. Liksom euforin 2011 var närsynt är den nuvarande totala pessimismen av impressionistisk karaktär. Den explosiva potentialen från 2011 är intakt eftersom inget har reglerats. De sociala och ekonomiska problemen som var de verkliga orsakerna till resningen 2011, mer än de politiska frågorna, fortsätter bara att förvärras. Vi kommer oundvikligen att uppleva nya explosioner i regionen, kanske nya ”vårar” får vi hoppas.

 

Vilken skillnad drar du mellan den så kallade arabiska våren och de europeiska ”oranga” revolutionerna,

 

Gilbert Achcar:  Vad som skedde i östra Europa var en radikal förvandling av de sociala, ekonomiska och politiska strukturerna. Det är en liknande omvälvning som behövs i arabvärlden. Den avgörande skillnaden är dock att i östra Europa var statsbildningarna historiska undantag, stater som dominerades av byråkrater och inte av ägande klasser. Byråkraterna har inte samma intresse som en ägande klass att med alla medel försvara det byråkratiska systemet. De kan hoppas platsa i ett nytt system, vilket många av dem lyckades med. Det var därför som dessa europeiska diktaturer som ansågs omöjliga att störta föll samman som korthus.

I arabvärldens monarkier och så kallade republiker äger de härskande familjerna en stor del av ekonomin och ser staten som deras privata egendom. Den repressiva apparaten är därför uppbyggd som ett skyddsvärn för den härskande familjen.

Du visar att det pågår ett triangeldrama mellan ett revolutionärt läger och två kontrarevolutionära läger, det islamistiska och försvararna av de gamla regimerna. Men gäller det också Tunisien?

Gilber Achcar : Bland de sex länder som upplevde folkresningar 2011, råder i Tunisien de bästa politiska förhållande i meningen att de demokratiska erövringarna ännu är bevarade. I Tunisien har de två kontrarevolutionära polerna föredragit att alliera sig i stället för att kriga inbördes som i andra länder.

Det är inte tack vare Ennahda (tunisiska muslimska brödraskapet) eller Nidaa Tounes (skapad av den gamla regimens anhängare), utan främst tack vare de fackliga organisationerna, den tunisiska arbetarrörelsen, som för övrigt fick Nobels fredspris 2015 för sin framstående roll landets demokratiska utveckling. Det är på den punkten som Tunisien utgör undantaget i arabvärlden. Det är enda landet där det finns en stark och oberoende facklig rörelse.

I Tunisien har vi nu en ohelig allians mellan den gamla regimens nobless och Ennahda. En revolution av ungdomen har lett till en president mer än 90 år gammal med uppgift att garantera statens (Bourguibas republik) kontinuitet. Det var säkerligen inte vad ungdomen strävade efter 2011. Den tunisiska ungdomens politiska frustration samt en massiv ungdomsarbetslöshet förklarar också varför landet försett Daesh med flest rekryter sett i proportion till folkmängd.

Du har mycket hårda ord över Barack Obamas politik i Syrien. Kunde han ha agerat annorlunda?

Gilbert Achcar: Barack Obama har en betydande del i ansvaret för den syriska tragedin. Det finns två typer av ansvar för förödelse i ett land. Att vara direkt ansvarig som Bushs administration i Irak, eller ett ansvar som består i att låta förödelsen ske som Obama gjort i Syrien. Jag kallar det att vägra nödhjälp till ett folk i fara. Barack Obama vägrade att stödja den syriska oppositionen när ännu sekulära och demokratiska krafter spelade en viktig roll. Han inte bara vägrade att beväpna den syriska oppositionen utan la också in sitt veto mot att hans allierade i regionen levererade luftvärn till oppositionen. CIA kontrollerade gränsen mot Turkiet och Jordanien för att hindra leveranser av den typen av vapen. Så lämnades oppositionen utan skydd mot regimen Assads flygvapen, som har raserat landet och massakrerat befolkningen, inklusive med ”tunnbomber” som släppts av helikoptrar över civila bostadsområden.

Genom att delegera till gulfmonarkierna finansieringen, förvaltningen och beväpningen av den syriska oppositionen har Obama låtit en situation uppstå där vi sett hur jihadistgrupper gradvis dominerat den väpnade syriska oppositionen. Därför att det är de som finansiellt prioriterats av oljemonarkierna. Europa har å sin sida visat sin maktlöshet genom att sitta med armarna i kors. Frankrike visade exempelvis med ord åtminstone det mest energiska stödet till oppositionen i Syrien. Men det var ett stöd som inte konkretiserades på plats. Europa följde som vanligt USA utan att kunna utveckla en egen politik. Europa borde gjort vad USA vägrade göra eftersom Europa är mest direkt berört av konsekvenserna när det gäller flyktingkrisen och terrorismen.

Sitter inte Donald Trump fast i en motsägelse? Vad gäller Syrien verkar han stödja Ryssland samtidigt som han kritiserar Iran skarpt. Iran är samtidigt Rysslands allierad. Hur ska han ta sig ur den motsättningen?

Gilbert Achcar: För mig verkar det som att motsägelsen egentligen finns på rysk sida. Donald Trump och Vladimir Putin är båda islamofober och delar synen på världen i en civilisationernas chock. Motsättningen finns i det faktum att Ryssland är allierad med Iran i Syrien, med fundamentalister som libanesiska Hezbollah och irakiska shiamiliser. Det visar att talet om den syriska regimen som ett värn mot fundamentalismen är en rökridå eftersom det är Hezbollah och dess anhang som kontrollerar situationen på marken på regeringssidan.

Man kan vänta sig att Trumps nya administration ställer som villkor för en spektakulär förbättring av de rysk-amerikanska relationerna som Trump utlovat att Ryssland i praktiken bildar front mot Iran tillsammans med USA. Vilket i sin tur skulle leda till en ny sammansättning av allianserna på marken i Syrien med målet att sparka ut de trupper som Teheran har på plats. Det är en logisk förutsägelse, utan hänsyn till Donald Trumps oförutsägbarhet.

Du har sagt ”att om en demokratisk erfarenhet kan bli dominerande i Syrien skulle det utgöra en mycket större utmaning av den regionala ordningen under USA:s dominans än allt vad den så kallade Islamska Staten kan representera”. Vad menar du med det?

Gilbert Achcar : För Saudiarabien är IS militärt besvärande, men utan att på något sätt vara en alternativ modell. Deras ideologiska inspiration är densamma, nämligen den mest reaktionära tolkningen av islam, vanligtvis kallad ”wahhabism”. Däremot vore en verkligt demokratisk revolution ett mycket större hot mot de saudiska ledarna. Det är anledningen till att vi kunnat observera ett outtalat närmande mellan regimen Assad och gulfmonarkierna för att dränka den syriska revolutionen i den mest fundamentalistiska versionen av islam.
Under folkresningens första månader lät Bachar al-Assad frige jihadister för att de skulle agera i den syriska oppositionen. Å sin sida gjorde monarkierna allt för att favorisera framkomsten av fundamentalistiska grupper i oppositionen.

Vad gäller Egypten är frågan varför general Sissi åtnjuter en så mild behandling i väst trots den omfattande repressionen efter hans maktövertagande? Föredrar man på nytt en stark makt framför kaos ?

Gilbert Achcar : Vem som än föredrar en stark makt framför kaos förstår inte att det är diktaturen som leder direkt till kaoset. Det är elementärt. Det hr vi sett i både Syrien och Libyen, två av de värsta diktaturerna i arabvärlden. Sedan det kalla kriget har väst privilegierat banden med despotiska regimer i arabvärlden. Under 2011 verkade trots allt regeringarna i väst att uttrycka stöd till de demokratiska rörelserna i regionen. Men det normala kom tillbaka i galopp. Man nöjer sig på nytt att ha med diktaturer att göra.

Var finns hoppet att undvika att arabvärlden alltid sitter i kläm mellan militären och jihadisterna?

Gilbert Achcar : Jag gör skillnad mellan optimism och hopp. I dag finns det tyvärr ingen anledning till optimism. Men att hoppas är tillåtet så länge som möjligheten till befrielse som visades 2011 finns kvar bland den generation som upplevt den fantastiska arabiska våren och som kan bli ett alternativ till de två kontrarevolutionära polerna som de gamla regimerna och jihadistern utgör.

Till och med för ett land som Syrien. Vi måste glädja oss åt att en stor del av den ungdom som gjorde uppror 2011 finns i exil. Det hjälpte dem att överleva och bevara en potential för en politisk förändring. Det blir inte lätt men ändå inte omöjligt. Speciellt om vi inte glömmer att vi befinner oss bara i början av en lång historisk färd.

(Intervju i Point Afrique 3 mars 2017 gjord av Hassina Mechaï)
Översättning till svenska av Benny Åsman

 

Om Vänsterpartiets historia. Kan man skilja sig från en make/maka som redan dött?

Ungefär samtidigt med CH Hermanssons bortgång mitt i vår vackra högsommar hittade jag ett lika skrynkligt som gult tidningsklipp i en låda med gamla tidningar som jag tänkte ha till att tända med i vår vedpanna. Det var en debattartikel i Göteborgsposten som jag skrev i januari 1990.

Min omläsning där ute i pannrumet kom ungefär samtidigt som jag under några dagar hade sett hur Vänsterpartiet av i dag i samband med minnesord över sin legendariska ledare rekonstruerade sin – och hans – historia på ett sätt som inte stämde med partiets verkliga historia.

Först tänkte jag att med en gång skriva en kommentar. Men ville samtidigt inte fokusera en sådan kritik vid C H Hermanssons person. Dessutom kunde det anstå till en tid efter jordfästning och minnesstunder.

Men i dag, den 4:e november, på dagen sextio år efter Warszawapaktens invasion av Ungern då det folkliga upproret mot stalinismen krossades, tränger dessa tankar på igen. I gryningen då för sextio år sedan inleddes Operation Virvelvind med att sovjetiskt flyg och artilleri bombade Budapest. Ledaren för den nya ungerska regering som bildats 26 oktober, Imre Nagy, kunde höras i radion redan 4.20  om morgonen. Men hans tal bröts. Därefter sändes bara SOS-signaler ut för att avbrytas 8.15 då radiostationen togs över av Röda Armén.

Den ofullbordade politiska revolutionen i Ungern beräknas ha tagit 3 000 civila liv. 200 000 ungrare fick fly sitt hemland. 22 000 andra dömdes för ”förräderi”. 13 000 fängslades och flera hundra andra avrättades. Upprorsledaren Imre Nagy, en av de viktigaste ledarna i det Ungerska Kommunistpartiet, först premiärminister 1953-55, sedan under några veckor också premiärminister för den självständiga nationella regeringen, avrättades genom hängning.

Civila som ser på en av de stridsvagnar som förstördes

Det skulle ta många decennier innan denna världsrörelse var söndrad i bitar. Ja, till bara grus. Men redan här rämnade den stalinistiska världsrörelsen i sina grundvalar, sprickor slogs upp och stora block föll bort. Det brittiska Kommunistpartiet förlorade exempelvis en tredjedel av sina medlemmar. Där som på många andra håll demoraliserades och passiviserades också många hängivna anhängare. I Italiens Kommunistiska Parti, med nära en och en halv miljon medlemmar, förkastade en betydande minoritet partiledningens uppfattning om att det i Ungern bara handlade om att ett band med kontrarevolutionärer som slagits ner.  Med Giuseppe Di Vittorio, ledaren för den stora kommunistiska fackföreningscentralen CGIL, som sin kanske främsta företrädare.  I dag existerar inte längre detta det stoltaste och största av den tidens kommunistpartier. Konvulsionerna sargade alla världsrörelsens delar. I en del länder bara med tapp av medlemmar, i andra som i Norge och Danmark, med utbrytningar och bildandet av nya socialistiska folkpartier.  I andra rubbades inte mycket utåt, som för SKP/Vpk:s del, men den ideologiska upplösningen satte fart. Inte minst kopplades Chrusjtjovs tal på den tjugonde partikongressen den 24 februari 1956, där han hade tagit avstånd från personkulten efter Stalin och dennes terror mot de sovjetiska folken, nu samman med den terror som skett mot Ungerns folk.

Men stämmer då den historieskrivning som finns i Jonas Sjösteds minnesord över C H Hermansson.  Var det så här Vpk omvandlades från ett stalinistiskt parti till ”ett modernt vänstersocialistiskt parti”?  Hade den långlivade puppan med det hårda skalet av stalinism verkligen blivit till en vacker fjäril redan 1975 när C H Hermansson lämnade över till Lars Werner?

Bröt Vpk verkligen med Sovjetunionens och övriga östeuropeiska länders kommunistpartier redan under 1960- och 70-talen?

Knappast. Sanningen är att Vpk aldrig bröt med dessa partier. Man kan inte skilja sig från sin maka/make om hen redan har dött. På samma sätt kan man inte bryta med partier som upplösts i intet.

Det var om detta jag skrev i Göteborgsposten då i januari 1990 när Vpk till sist fann sig vara ensamt i världen. Vilket givetvis öppnade nya möjligheter. Tidningsklippet är gulnat, men om än med en del vändningar som hörde dåtiden till, menar jag nog att det är värdefull läsning även i dag.

Varför är detta viktigt? Jo, enligt min uppfattning var det aldrig en kritisk marxism som då upprättades i det parti som nu tvingades att ta sig fram på egen hand. Oviljan att verkligen skärskåda SKP/Vpk:s historia i syfte att bli mer än ännu ett vänstersocialdemokratiskt parti har givetvis svåra konsekvenser även i dag. Inte bara i den svenska politiken och för partiets arbetssätt och fokus utan också när det gäller solidariteten med världens förtryckta klasser och människor. Frantz Fanon skrev 1961 i sin mest berömda bok om ”Jordens fördömda”.  I dag finns Jordens kanske mest fördömda i Syrien och inte minst då i det belägrade Östra Aleppo. Rakt av skulle jag vilja påstå att exempelvis Vänsterpartiets ointresse och bleka roll när det gäller solidariteten med de sekulära, demokratiska rörelser och lokala demokratiska initiativ som funnits under de syriska krigens fyra år av blodigt vansinne har sin grund i den lika  grunda som vårdslösa  uppgörelse som partiet har gjort med sin långa tidigare historia av stalinism.

Nåväl. Läs gärna min gamla debattartikel. Det vore kul med lite synpunkter!

 Berlinmurens fall

” Enat socialistparti kan skapas nu!

Berlinmurens fall fick Ny Dags chefredaktör, Peter Pettersson att ge upp:

”Drömmen om det klasslösa samhället lever, men kommunismen är inte bara en dröm utan också en politisk praktik, som överallt där den tillämpats medfört ofrihet, sociala brister och orättvisor”.

Ny Dag väljer att ta ett liknande grepp som den borgerliga pressen – där redaktörerna outtröttligt producerar salivdrypande och segerrusiga hyllningar till kapitalismen – genom att sätta ett likhetstecken mellan kommunism och stalinism! I den borgerliga pressen blir också marknadsekonomin en synonym till demokratin. Här ett smakprov från Dagens Industri:

”1989 var året då marknadsekonomin och kapitalismen vann över socialismen och kommunismen…En ekonomisk kris på väg mot kaos är det arv 1917 års röda revolutionärer i dag har att lämna över till sina landsmän. Allt medan Adam Smiths efterkommande fått det bättre och bättre och insikten om att en verklig demokrati förutsätter marknadsekonomi sprider sig som en nygammal ideologi världen över”.

På sin kant slår till sist vår ”socialistiske” finansminister Kjell Olof Feldt fast att ”marknadskrafterna segrat i en historisk triumf över planhushållningen”.

Men varför alla dessa sparkar på ett lik? Är det månne så att marxismen bara är skendöd?

BRUTAL MARKNAD

Ja, kanske beror all denna frenesi på att det varje dag dör 40 000 barn i länder som domineras av marknadsekonomin! Barn som dukar under på imperialismens smutsiga bakgårdar i Asien, Afrika och Latinamerika. Barn som sannerligen inte ” fått det bättre och bättre” utan helt enkelt är offer för Adam Smiths efterkommande…

De allt värre kriserna i den tredje världen kommer att bli nationella katastrofer när imperialismens moderländer kastas in i nästa lågkonjunktur … /här har en mening gått förlorad från tidningsklippet/.

Likt vinden frågar aldrig marknadskrafterna om lov eller efter demokrati!

Marknaden gör att vi inte kan bygga dubbelbottnade tankers, säger redarna när deras skepp går i kvav och förstör hav och stränder.

Marknaden gör att skogsbolagen skövlar både regnskogarna och våra egna fjällnära skogar. Ska världen dö med regnskogarna, frågades i GP:s söndagsbilaga.

Ett slut på USA:S oerhörda militära rustningar skulle schizofrent nog innebära en kollaps för marknadsekonomierna. Marknaden tvingar oss att få ner sjukskrivningar och föräldraledighet, säger mina chefer på Volvo. Annars flyttar vi jobben till Belgien.

Hitlers skrän om ”Lebensraum” och Andra världskrigets utbrott var ett politiskt och militärt svar på vad marknaden krävde. Det var Mercedes Benz, Krupp och Siemens som behövde nytt ”Lebensraum” eller nya marknader.

STALIN FÖRSTÖRDE

Vår typ av samhällen utmärks av en allmän varuproduktion. Ett förhållande som inte gällt I Sovjet eller Östeuropa. Där har de viktigaste produktionsmedlen inte fungerat som varor på en marknad utan deras framställning och fördelning har bestämts av en central planeringsmyndighet.

I dessa samhällen har det funnits helt andra förutsättningar för en produktion som styrs av medvetna och demokratiska beslut i stället för av okontrollerade konjunkturcykler.

Men dessa förutsättningar förstördes av den stalinistiska kontrarevolutionen. Alla är i dag överens om att vi upplevt en politisk revoluition i Rumänien, med Ceauşescus avrättning som dramatisk kulmen. Men då ska vi också minnas att i 1930-talets Sovjetunionen likviderades hela bolsjevikpartiets ledning! Hundratusentals oppositionella avrättades eller dukade under i Gulag. Miljoner människor dog när en parasitär byråkratiserade all makt i sina egna händer!

Avrättningen av paret Ceausescu

”En ekonomisk kris på väg mot kaos är det arv som 1917 års revolutionärer i dag har att lämna över till sina landsmän”, jublade Dagens Industri. Trots att tidningen mycket väl vet att 1917 års revolutionärer likviderades av Stalin. Deras arv försvann i massgravarna.

Världen fick stalinism i stället för socialism.

Detta kan aldrig sägas nog många gånger. Det finns överhuvudtaget ingen socialism med ett omänskligt ansikte! Socialismens ansikte kan vara fyllt av glädje, av trötthet. Kanske kan det vara argsint eller sorgset. Men aldrig svettdrypande av rädsla och ångest. Marx` samverkan mellan fria producenter har ingenting med stalinismen att göra.

GORBATJOVS MOTDRAG

I vårt samhälle är marknaden grunden för de härskandes sociala kontroll av arbetarna. Dels därför att marknaden (arbetslösheten) är ett ständigt hot. Dels därför att den i sig utgör en materiell grund för borgerlighetens ideologi, var och en kan bli ”sin egen” o s v.

Men i Sovjetunionen fanns ingen arbetslöshet – det sista arvet från oktoberrevolutionen – och därmed inte samma sociala kontroll. Den politiska makten blev därför nära och lätt åtkomlig utan marknaden som ett kugghjul mellan sig och folket.

En socialisering av de viktigaste produktionsmedlen skapar därför snabbt en social instabilitet. Makten kan bara upprätthållas genom ett hänsynslöst förtryck: arbetsböcker; politisk polis; deportationer; fångläger och ytterst avrättningar.

Bild från ett Gulagläger

Den politiska diktaturen innebar en grotesk förvridningen av planeringen, med korruption och slöseri som mest utmärkande drag. Ändå var en primitiv ekonomisk utveckling möjlig, vilken möjliggjorde segern över Hitlers arméer- Men efter Andra världskriget stagnerar produktiviteten för att mot slutet av Bresjneveran t o m börja sjunka. Till sist tvingades den begåvade politiske strategen Gorbatjov att som byråkratins Roosevelt försöka iscensätta radikala reformer.

Här är vi framme vid dagens korsväg. Stalinismens förintande eld lågar ut och kvar finns bara aska. Folkliga uppror och politiska revolutioner gör att vi nu kommer att möta en hel kontinent där den stalinistiska tjälen släpper och de sociala och politiska rörelserna kommer att kämpa på ett okänt, lerigt gungfly.

Det är därför så många ledarsidor i dag förvandlas till dödsannonser över kommunismen. Det är därför redaktörerna sparkar och sparkar på ett lik. På den stalinism som redan dött. De är helt enkelt rädda för att den ”historiska triumfen” är en pyrrhusseger och att de med stalinismens fall har berövats sina bästa argument.

WERNER FAMLAR

Det är mot denna bakgrund som Peter Petterssons ledare blir så tragisk. Ny Dag föddes 1930 och var ett barn av stalinismens seger. I sextio år har tidningen haft stalinismen i sina politiska gener. Där applåderades Moskvaprocesserna och mordet på Leon Trotskij. Där förnekades alla de miljoner som gick under i Gulag. Där hyllades Ribbentroppakten och Tysklands inmarsch i Norge. Under vårt 1980-tal omfamnades såväl Husak som Ceausescu.

Så drivs Husak bort. Honecker åtalas och Ceausescu avrättas.

Alla herrarna omkramade och pussade av Lars Werner.

Lars Werner med Ceausescu

När de jagades bort och jagades ihjäl av sina egna folk famlade Werner t o m efter deras skuggor:

”Från det hållet (i väst) förutsätter man att Gorbatjov och Krenz nu gör vad de tvingats till … Men tänk om vi i stället antar att de gör just vad de vill”.

Några dagar efter detta uttalande från Werner, vid ett slutet partistyrelsemöte, sprang också skuggan ifrån honom. Krenz störtades! Denne stalinist som hyllat massakern på Himmelska fridens torg…

Werner är kanske den svenske politiker som rest mest i Östeuropa och Sovjet. Men ändå säger han nu att han ingenting sett och ingenting hört. Uppenbart har han heller ingenting läst.

Werner skäms inte, säger han i radion. Han visste ingenting. I decennier har han varit både blind, döv och analfabet. Då är det befriande att höra från Peter Pettersson att han skäms. Då blir det också meningsfullt med den oerhört viktiga frågan:

”Varför kasta ut barnet med stalinismens skitna och blodiga badvatten?”

Är det inte nödvändigt att hela vpk gör en grundläggande och kompromisslös uppgörelse med sin egen historia? C H Hermanssons fatala misstag vid partikongresserna 1964 och -67, när en försiktig omprövning inleddes, var att han härledde alla ”brister” i Sovjetunionen till utvecklingen efter det Andra världskriget! En blåkopia på den ytliga analys som producerats av Chrusjtjov.

NYTT ARBETARPARTI?

Omprövningen måste också ta tag i den inre partidemokratin. Det stalinistiska arvet är en viktig orsak till allt fraktionsmakeri och allt persongnabb inom vpk. I stället för att i stadgar reglera minoriteters rättigheter och skyldigheter har dessa förtryckts och uteslutits. I den ideologiska upplösning som nu är för handen går det definitivt inte att undvika olika åsikter. Dessa tränger fram lika förbaskat, men blir då lätt personfixerade och opolitiska. Se bara när Jörn Svensson då och då rusar fram med sin sabel och försöker göra Werner ett huvud kortare.

Erkänns och regleras minoritetsrättigheter kan detta undvikas. Debatten, polemiken, konfrontationen mellan olika idéer är marxismens livsluft. Utan detta blir ideologin död liturgi.

Lyckas vpk med denna genomgripande omprövning, sätter man verkligen yxan till roten – ja. Då kan det nya arbetarparti som nu spirar ur Dalaupprorets mylla bli ett enda nytt svenskt socialistiskt arbetarparti. Ett kraftfullt alternativ till den socialdemokrati som blivit både fångar och fångvaktare hos den borgerliga makten.

Göte Kildén är partiordförande i Socialistiska Partiet och aktiv i Facklig Opposition på Volvo.”

Läs gärna Werner Schmidts väl genomarbetade biografi över C H Hermansson:

http://www.marxistarkiv.se/profiler/ch_hermansson/ch_hermansson-en_biografi.pdf

Eller Sture Källbergs klassiker Uppror – Budapest 1956 som nu kommit i nyutgåva med förord av Per Leander och nytt efterord av Sture Källberg.

Ny bok: Uppror – Budapest 1956

Läs även andra bloggares åsikter om , , , Läs även andra bloggares åsikter om

Försöker ”trotskister” ta över brittiska Labour?

Brittiska Labours kongress 25-28 september närmar sig och kampanjmakarna bakom utmanaren om partiledarposten, Owen Smith, tar till allt värre fulgrepp för att bli av med Jeremy Corbyn och med honom rensa ut all socialdemokratisk vänsterradikalism ur det egna partiet. Nyliberalismen från Tony Blairs tid ska till varje pris återskapas som Labours ideologiska fundament.

Partihögern vill att 130 000 nya medlemmar retroaktivt ska fråntas sin rösträtt. Har man blivit medlem under de sista sex månaderna före kongressen gäller inte partidemokratin.

 

Tom Watson, en av regissörerna bakom Smith, har i ett mycket uppmärksammat utspel anklagat ”trotskisterna” för att ha tagit över det egna partiet.

Vilket dessvärre inte är sant. I bästa fall har de politiska grupperingar som kallar sig för ”trotskister” 7- 8000 medlemmar. Den största, Socialist Workers Party, säger tydligt att det är oförenligt med ett medlemskap i den egna rörelsen om man samtidigt är medlem i Labour. En helt annan sak är att alla socialister i Storbritannien självklart stödjer Corbyn i hans kamp mot partihögern.

Kalla fakta är samtidigt att Labours medlemsantal har ökat från omkring 200 000 under Ed Milibands sista tid till fantastiska 600 000 i dag. Ett inflöde av nya medlemmar, aktivism, entusiasm och försiktig vänsterradikalism som gjort Labour till Europas i dag största politiska parti.

Visst finns det en del medlemmar i detta massparti som influerats av revolutionär marxism. I New Statesman skriver Michael Chessman mycket träffande att trotskismen alltid tillhört Labours ekosystem.   Men ingen ”trotskist” har en nyckelroll i exempelvis ”Momentum” som är Corbyns egen kampanjgrupp.  Deras inflytande väger verkligen lätt i det stora medlemssammanhanget.

I tidningen Independent raljerar här en satirtecknare över Watsons anklagelser om trotskistisk entrism i Labour. Han gör det genom att vända på rollerna. Stalin får visa Watson hur verklig ”entrism” går till genom att symboliskt slå en ishacka i huvudet på Corbyn på samma sätt som han i verkligheten lät en agent mörda Leon Trotskij på samma sätt…

Det återstår att se om Labours partihöger lyckas med att återupprätta Tony Blairs nyliberalism. Den som på sin tid var så älskad av Göran Persson och Mona Sahlin (vart har hon förresten tagit vägen?). Men oavsett utgången på höstens kongress har Watsons utspel ändå det goda med sig att massvis med unga människor i öriket nu nyfiket undrar över vad det politiska arvet efter den ryske revolutionären Leon Trotskij egentligen handlar om. Denne skulle för övrigt blivit mycket upprörd över exempelvis Corbyns bedrövliga inställning till krigen i Syrien…

Bra inlägg i Jacobin:

https://www.jacobinmag.com/2016/08/watson-corbyn-red-scare-militant-trotskyists/

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Storbritannien i botten när det gäller reallöneutveckling

De flesta hushåll I Storbritannien har inte fått någon inkomstökning sedan 2005. De sista tio åren har reallönerna i stället backat med tio procent vilket innebär att landet tävlar med Grekland om en bottenplacering när det gäller reallöneutvecklingen i Europa.

Under åtta av dessa år var David Cameron och hans högerparti regeringsbildare. Under alla dessa år var landet också medlem i EU. Under folkomröstningskampanjen om medlemskapet i EU var samme Cameron symbolen för att landet skulle vara kvar i unionen.

Det hjälpte inte heller att Storbritannien höll sig borta från euron genom att behålla sin egen valuta, pundet. Omvänt har det visat sig att vare sig Grekland eller Portugal fick någon ekonomisk draghjälp av sin anslutning till euron…

Svårare än så är det inte att förstå varför en majoritet av britterna röstade för Brexit.

Många av dem har invaggats i tron om att det i och för sig blir en mindre skärseld när ekonomin nu ska renas och befrias från gamla synder, men att portarna sedan ska slås upp till hägrande paradisiska höjder. Högerpartiets nye regeringsbildare, Theresa May, talar salvelsefullt om att hon och hennes nya ministrar ska ”tjäna vanliga, arbetande människor”. Hon ska ”kapa direktörernas löner och i stället se till att arbetarna får plats i styrelserummen”.

Men så kommer det givetvis inte att bli. Folkomröstningens bägge sidor dominerades helt av olika fraktioner och skikt av den brittiska borgarklassen. En kommentator i boxningsvärlden skulle kallat uppgörelsen för ”en brutal infighting”. Ett gammalt grabbgäng från Eton och Oxford kring David Cameron och John Osborne fick gå och Theresa May har fått ihop en uppsättning med reaktionära ministrar som givetvis kommer att använda utträdet till att försöka minska bolagsskatter och plåga arbetande människor med en än mer försämrad arbetsrätt.

Vare sig Storbritannien är med i EU eller inte så återstår för landets ”vanliga arbetande människor” det långa och mödosamma arbetet med att reorganisera arbetarrörelsen och andra folkliga rörelser, inte minst de fackliga organisationer, som tappat så mycket styrka alltsedan åren 1984- 85 när Margret Thatcher krossade kolgruvearbetarnas strejk. Ägarna till det brittiska näringslivet och de lystna furstar som härskar över City`s finansindustri vill ständigt ha mer. Deras makt är helt oinskränkt hur det än går med förhandlingarna om ett utträde ur EU.

Som jag förstår det, är det i dag viktigt för brittiska socialister, att ständigt, i alla frågor ställa den nya regeringen till svars för alla sina löften om att ”tjäna vanliga arbetande människor”. Inte att fastna i ett bråk om vilken sida i folkomröstningen som var ”det minst onda”. Eller att likt Labours nyliberaler ifrågasätta valresultatet och gnälla om en ny folkomröstning. På varje arbetsplats, i varje nedslitet bostadskvarter gäller det att rikta vreden mot regeringen och den borgarklass som den i verkligheten kommer att tjäna. Det gäller att ständigt plåga regeringen med den nya verklighet som gäller: Ingen brittisk regering kan inte längre skylla svårigheter och svek på EU…

https://www.theguardian.com/money/2016/jul/27/uk-joins-greece-at-bottom-of-wage-growth-league-tuc-oecd

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,