Maoist till premiärminister

Marxist-leninist till president

I torsdags tog Nepals premiärminister, Girija Prasad Koirala, till sist konsekvenserna av valnederlaget i maj och avgick. En åttioårig legend och borgerlig kompromisspolitiker från det förlorande borgerliga Nepali Congress. Han satt nästan lika fastgjuten vid sitt uppdrag som Zimbabwes Mugabe.

Nu talar det mesta för att det blir maoisternas historiske ledare Pushpa Kamal ´Dahal, ”Den förskräcklige”, som blir näste premiärminister för den regering, som inte bara ska leda arbetet med en ny konstitution efter den störtade feodala monarkin, utan också måste formulera ett program som kan möta mat- och energikrisen liksom det självklara kravet med regionalt självstyre för flera nationella minoriteter. För att kunna få stöd från en majoritet i det nyvalda parlamentet är maoisterna i färd med att bygga en allians med sin distanserade rival UML, De Förenade Marxist-Leninisterna, som för övrigt fram till åtminstone sitt valnederlag sågs som Vänsterpartiets systerparti. Köttbenet till UML blir då att de får posten som president. En post som är mest ceremoniell och med lite makt. Men ändå den som kongresspartiets gamle Koirala så länge försökte att kröna sina sista politiska år med.

Märkligt nog och det kan klinga mycket lustigt i våra öron, kan det snart vara så att Nepal har en maoist till premiärminister och en marxist-leninist till president. Maoisternas hårda kamp för att till sist krossa den feodala monarkin är tveklöst en historisk bedrift. Men annars kan vi nog ta de färgstarka – ismerna ( som bottnar i stalinistisk historia ) med många nypor salt. I kanske Asiens fattigaste land, med en befolkning långt mer utarmad än i exempelvis Bangladesh, kan nog ingen annan politisk retorik vinna gehör än den som kan ge en bild av en segrande arbetar- och bondestat. De politiska program som de bägge rörelser bär upp handlar enkom om vad den ryske marxisten Lenin en gång kallade revolutionens borgerligt-demokratiska uppgifter. Dessa fokus är naturligtvis korrekta i detta sammanhang, men landets extrema ekonomiska eftersläpning i den globala senkapitalismen, tillsammans med det faktum att Nepal geografiskt ligger i en glödhet politisk region, med gräns bland annat till Tibet, gör att även blygsamma sociala krav nära nog omedelbart kommer att krascha med en dekadent världsekonomi. En politisk kraft som snabbt har insett detta är USA som normalt vägrar att tala med även ”segrande terrorister”. Här har man gjort en undantag från sin annars så stumma skurkstatsdiplomati och fört fram budskapet att USA gärna ser en dialog med ”Den Förskräcklige” Mr Dahal.

Läs även andra bloggares åsikter om Indien, Nepal, Marxist-leninist, maoist, maoisterna i Nepal, Tibet, Lenin