VÄRRE ÄN

SVINPEST

Inför årets I maj försöker en av Aftonbladets ledarskribenter att få till det med några rader om socialism. Trots alla vedermödor och motgångar för arbetarrörelsen krävs det uppenbart, inför upptakten till arbetarnas egen helgdag, åtminstone en ledare med lite visioner om framtiden. Grådasket måste skingras. Uppenbart har skribenten svårt att ”få till det” vid tangentbordet. Men efter lite kringelkrokar slås det ändå fast att näringsminister Mats Odell minsann är en lika god fondsocialist som alla andra som vill använda ”det kollektiva kapitalets ägarmakt”. Detta när han nu ”mönstrar in pensionskapitalet i kampen mot direktörsbonusarna”. Hans direktiv till AP-fonderna om att deras representanter på börsbolagens aktiestämmor ska rösta nej till bonusar sägs ha en symbolisk betydelse som gör att vi åter kan ”diskutera klassiska frågor som ökad jämlikhet och ekonomisk demokrati”. Visst kan vi det och vi kan börja med en sedesam historia från den inhemska bankkrisens ledsamma dagar i början på nittiotalet.

När den svenska staten då tillfälligt ryckte in som ägare i en del av bankväsendet och tog över dåliga krediter och osäkra fordringar, som placerades i statliga Securum och Retriva, kom det sig på en bolagsstämma att den gamle Wallenberg, böjde sig fram till den dåvarande moderate skatteminister Bo Lundgren. Förskrämt viskade han: ”Men Bosse, är inte detta socialism?”. Men Lundgren lugnade honom och viskade tillbaka: ”Socialism, det är när man tar över friska företag. Inte när man som nu tar ansvar för förlusterna i sjuka företag”…

Även Gudrun Schyman har försökt viska till ”Pirre”

Kapitalets egen ålderman, Peter ”Pirre” Wallenberg, förstod uppenbart inte hela innebörden av Lundgrens svar, för i dag många år senare knorrar han över att AP-fonderna ska lägga sig i hur hans företag lägger upp sina lönesystem. Konstigt när ”regeringen har egna löss på kroppen” säger den gamle. Han förstår helt enkelt inte hur stor avskyn är ute i landet över missnöjet med miljonrullningen till alla odugliga chefer. Det är helt enkelt blivit nödvändigt att tvätta bort lössen från det nya arbetarpartiets blå fana. Girigheten får inte sticka folk i ögonen.

I dag, när den globala bankpesten drabbat nära nog alla världens finansiella system och muterats för att likt en kallbrand smitta ner den reella eller den verkliga ekonomiska produktionen, försöker Anders Borg att kopiera Bo Lundgrens bankakut. Isländska Kauping och Carnegie har undsatts, hamnat i statlig karantän för sedan säljas. Nu sägs ”vi ha exponerats” i Baltikum. SEB och Swedbank har där smittats av bankpesten och måste undsättas. Folken på båda sidor av Östersjön får betala med en socialisering av förlusterna.

Men det handlar denna gång inte om ett litet harmlöst hemmatillverkat virus från bankernas stior i Stockholm. Hela den industriella världen befinner sig en ekonomisk kris vars like få i dag levande medborgare varit med om. Inte sedan trettiotalets katastrofala depression har kapitalismen upplevt en sådan kraschlandning som nu. Krisen är exceptionell i sin omfattning och djup. Företag läggs ned, skatter används till att stötta upp privata banker och massarbetslösheten breder ut sig. Den nyliberala « revolutionen » såg det internationella finanssystemet, med investeringsbanker, riskfonder och försäkringsbolag inta den dominerande rollen i samhällsekonomin. Efterkrigstidens industrikapitalism ersattes av en dominerande finansindustri. Detta system har nu nått vägs ände. Dagens djupa kris är finanssystemets kris. Det har helt enkelt förlamats.

De senaste 25 åren av finanskapitalism visar att systemet inte kan leva utan spekulationsbubblor som regelbundet blåses upp till bristningsgränsen för att sedan krascha. Sedan mitten av 70-talet har finanskriserna blivit allt vanligare och allt djupare med tiden. Alla har de haft gemensamt att vinsterna i spekulationsbubblans uppgångsfas hamnat i privata fickor. Alla har de också gemensamt att förlusterna i kraschernas följe hamnat på skattebetalarnas bord.

Från den gamla internationella arbetarrörelsens sida finns de inte en endaste idé, inte en endaste tanke om den väldiga omvälvning som krävs i vårt sätt att tänka och för vårt sätt att handla. Den vare sig kan eller vill stå upp och ta strid mot kapitalismens härjningar. De socialdemokratiska och kommunistiska partierna har sedan länge avsagt sig alla anspråk på att företräda ett framtida jämlikt, demokratiskt samhälle. De sitter sedan åratal fast i den nyliberala marknadsfilosofin. De kan inte ens tänka sig ett samhälle där de industriella och finansiella naven för produktionen av alla varor och tjänster inte kontrolleras av enskilda individer – med den personliga girigheten som lockbete. Det är därför Aftonbladet kan hylla ”fondsocialisten Mats Odell.

De krisplaner som USA, Frankrike, Tyskland och lilla Sverige antagit har som grundläggande målsättning att rädda vad som räddas kan så att kapitalägarna inom snart kan återgå till en bekymmersfri exploatering av arbetande människor och naturresurser. Men en exceptionell kris kräver nya politiska svar. Endast en återfödd kämpande internationell arbetarrörelse kan skapa en krisplan, ett övergångsprogram som pekar mot ett samhälle där spekulanter och privata finanshajar för gott jagats bort. Andra samhällskrafter har inget intresse av att bryta med det etablerade. Det är för denna politiska omvälvning inom arbetarrörelsen som vi socialister demonstrerar I maj 2009.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, svinpest, svinvirus, I maj, socialdemokratin, socialism, Anders Borg

I pressen: AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,SVD3,DN1,SD1,SD2,ETC1,ETC2,

Hjälp till med slagord inför I Maj: Spånbinge