Ända in i kaklet?

Jan Guillou ger sig nu ut i politiken och utmanar Mona Sahlin:

Den borgerliga regimen har fullt upp med att administrera en omfattande arbetslöshet samtidigt som man av ideologiska skäl förföljer arbetslösa och fattiga och sänker skatterna för de rikaste. Och ovanpå det har man lagt ett privatiseringsprogram för att slakta ut all statlig verksamhet som går bra så att medborgarnas service, exempelvis med läkemedel, försämras för att glada riskkapitalister och andra privata ekonomiska intressen skall gynnas. Det borde vara öppet mål för en socialdemokratisk politik. Så vad är problemet? Brist på mod, skulle jag säga. Mona vågar helt enkelt inte vara sosse.”

En bra sammanfattning av regeringens program. Men jag menar nog att Guillou har helt fel när det gäller Mona Sahlin. Jag tror inte alls att det är mod som fattas. Hon är dessutom sosse ända upp till pannbenet och kommer att vara så ”ända in i kaklet”. Det senare en sammanfattning av partiets slutspurt i nästa års valkampanj, som publicerades i dag.

Där sägs det också att (s) kommer att ställa två samhällsmodeller mot varandra. En uppgift som bara går i retorikens värld. Så här pricksäkert sammanfattade Kjell Östberg Sahlins ”jobbkongress” i tidningen Internationalen:

Med Mona Sahlin som partiledare har partiet fått en ordförande som en gång för alla vill slå fast att socialdemokraterna fullt ut accepterar det pågående systemskiftet. Som anförare för partihögern satsade hon allt på ett kort – och vann. Kongressens beslut kan sammanfattas i satser som:
– Fritt fram för vinster inom vård och skola
– Inget kommunalt veto mot etablering av friskolor
– Inget återställande till 90 procent i a-kassan, inget avskaffande av karensdagar
– Privatiseringen av apoteken accepteras
– Nej till att komplettera riksbankens inflationsmål med ett sysselsättningsmål
– Inget upprivande av Reinfeldts tre första jobbskatteavdrag.

Kanske sammanfattades skiftet bäst i en inte särskilt uppmärksammad ändring i skolpolitiken. Där man tidigare talade om ”lugn och ro och respekt för varandra” heter det nu helt kort med Björklunds språkbruk ”Ordning och reda”.

Dessutom bekände Sahlin – och kongressen – utrikespolitisk färg genom att besluta att de svenska soldaterna även i fortsättningen ska slåss i det USA-ledda Afghanistankriget.
Kongressen hade i förväg döpts till jobbkongressen. De konkreta förslagen för hur socialdemokratin ska kunna skapa fler jobb nu när man uttryckligen spolat den offentliga sektorn som motor för samhällsomvandlingen är vaga. Stort utrymme tog ett upprepande av näringslivsminister Olofssons mantra om stöd till småföretagsamheten.

Bättre kan det inte sägas. Som man alltid gjort, ända sedan Per Albins dagar, driver ”sossarna” bara med kapitalismens egna ekonomiska vågor och kriser. Det är därför man nu så att säga slår i kaklet när det gäller reformpolitiken. Nu med den långvariga ekonomiska kris som vi lever med finns det inget utrymme för en traditionell socialdemokratisk politik av 1945 -70 års typ. Det blir kontrareformer. Vill man vinna några reformer krävs det en rödgrön regering som har modet att bryta med det kapitalistiska systemet!

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Mona Sahlin, socialdemokraterna, Jan Guillou

I pressen: AB1,

Bloggare: Jinge,

Röda Göinge,