.

Liberalernas Nick Clegg och högerns premiärminister David Cameron

Liberalerna och de konservativa har nu bildat regering i Storbritannien. När jag såg denna lättsamma och flabbiga bild från presskonferensen på gräsmattan, bakom premiärministerns bostad på Downing Street Nr 10, förstod jag med ens varför de haft så lätt att komma överens. Eller snarare, varför liberalernas Nick Clegg gett upp i alla de viktiga frågor som det egna partiet drivit i opposition och i valrörelsen.

De är inte bara lika gamla och har inte bara samma frisör utan tycks också ha samma skräddare för sina kostymer. Framförallt har de en gemensam klassbakgrund.

I yngre år jobbade jag ett halvår på The Old Castle Hotel vid drottningens palats Windsor. Hierarkin och förtrycket på själva hotellet och i detta blåblodiga lilla samhälle i övrigt blev min ”grundkurs i marxism”. Våra gäster var ofta familjer som besökte sina pojkar på privatskolan Eton som låg mittemot hotellets vackra ”Tea Garden”, på andra sidan en trög fåra av Themsen. Eller var besökarna överförfriskad överklass som tog in vid något stort race på Ascots berömda kapplöpningsbana några kilometer därifrån. Jag minns väl när man låg på knä inne på herrtoaletten och skurade efter någon liten spya som hamnat fel. Då kunde det komma någon rödmosig herreman som stapplade fram till urinoaren för att pissa. Ofta missade han rännan och skvätte i stället ner golvet. När ”gentlemannen” sedan vinglade ut förbi båsen och speglarna, visade han upp sin fina uppfostran genom att knäppa i väg någon penny ner i kaklet där jag låg och svabbade…

Mina bästa jobb var att köra hem berusade lorder eller vad de nu kunde vara. De kom till hotellet, ofta i en Jaguar eller i en gammal Bentley typ Kommissarie Morse. När snittarna, stekarna, drinkarna, vinet och alla sena gintonic väl var uppätna och urdruckna ville de inte själva köra. Jag kunde ibland få körningar på 10-15 mil till något avlägset gods. Väl framme fick man generöst med dricks och sedan egen taxi hela vägen hem tillbaka till hotellet.

.

.

Från balkongen till den manliga personalens gemensamma sovsal kunde vi ofta se pojkarna på Etons många gräsmattor. När de spelade cricket, paddlade kanot eller höll på med någon pennalism kunde de trots detta ändå vara klädda i sina frackar. Mina arbetskamrater kallade dem bara för ”pingvinerna” eller ”de andra”…

Det var dessa minnen som dök upp i huvudet när jag såg Cleggs och Camerons euforiska presskonferens ute på gräsmattan. Med Nr 10:s trädgård i vårskrud. De har fostrats på samma skolor och universitet. Cameron på Eton – grundat 1440 av Henrik VI. Clegg på Westminster – grundat först som en klosterskola 1147 och sedan återinstiftad av drottning Elisabeth 1560. Sedan är det universiteten Oxford och Cambridge som gällt. Det var hertigen av Wellington som fällde de berömda orden om att “slaget vid Waterloo vanns på Etons spelplaner”. Med detta menade han att det var där man fostrades till att leda och segra. För övrigt har Thailands i dag nerblodade premiärminister Abhisit fått sin stil genom sina år vid Eton.

Men hemma i England ska man leda – utåt – med självsäkerhet, artighet och en viss elegans. Som en gentleman. Man kanske pissar bredvid rännan – men man kastar som ursäkt en penny ner i städarens skurvatten…

.

Etons cricketplaner. Här har generationer lärt sig att regera.

.

Både Clegg och Cameron kommer från rika överklassfamiljer. Båda ”med gods och tradition”. Camerons släkt är den skotska klanen Cameron. Fadern aktiehandlare som bisyssla. Men med härstamning från kung William IV (1765-1837) och hans ”frilla” Dorothea Jordan i sedan rakt nerstigande led genom fem generationer. Cleggs pappa har varit ordförande för United Trust Bank. Även han med mycket blått historiskt blod. Bland annat hans farmor var en baronessa i det ryska imperiet som flydde med sina rikedomar från den ryska bolsjevikrevolutionen.

Nu stod de här och berättade för en häpen publik att de kommit överens. De skulle bilda regering tillsammans.

Men vad hade egentligen hänt? Hur hade det gått med liberalernas egen politik”?

Ja, detta frågar sig många. Inte minst stora delar av Cleggs eget parti. Den efterlängtade valreformen skjuts undan till någon omöjlig folkomröstning – där de mesta orättvisorna kommer attt bestå – oavsett utgången.

När det gällde ekonomin hade man i valrörelsen lagt sig mer nära Gordon Browns linje att skjuta upp nerskärningar i budgeten något år, för att inte riskera en ny recession. Men nu med den konservative George Osborne, född i anglikansk överklass på Nord-Irland och uppfostrad i Oxford, har det klargjorts att nerskärningarna måste börja omedelbart och att de måste bli brutala. Han börjar i juni med att minska en del sociala program med 70 miljarder.

Den konservative Hague tar hand om EU-frågor och tunga delar av utrikespolitiken. Till skillnad från liberalerna, som är översvallande när det gäller EU, hatar Hauge EU och då framförallt krav när det gäller regler för arbetsmarknaden och miljön. Han vill se till att Storbritannien i EU samarbetar med Öst-Europas reaktionära högerpartier snarare än med det krisdemokratiska lite mer sociala blocket.

Tidigare har liberalerna fått ett stort erkännande för sitt relativt envetna motstånd mot kriget i Irak. Nick Clegg har också i valdebatten sagt att sig vara emot den gigantiska storsatningen på en ny skarpare generation av den egna kärnvapenroboten Trident. Nu med den konservative Liam Fox som försvarsminister har man lagt sig platt. Fox har varit en av de mest energiska aktivisterna för kriget i Irak. Han har helt och hållet stället sig bakom Barak Obamas storsatsning med nya trupper till Afghanistan och har kritiserat andra NATO-medlemmar i Europa för att inte sätta in mer frontsoldater ibland annat Helmand-provinsen.

.

Det brittiska kärnvapensystemet Tridents nästa generation

kommer att kosta uppåt 400 miljarder…

.

Hur var detta liberala knäfall möjligt?

Jo, svaret hittar vi på privatskolornas gräsmattor, för ”pingvinerna” eller ”The Others”. Det var där David Cameron och Nick Clegg lärde sig att regera – om än kanske inte i de rikas namn – men i de rikas intressen. När det gäller verkliga klassintressen – då betyder ett liberalt valprogram inte särskilt mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Storbritannien, David Cameron, Nick Clegg

I pressen: SVD1,DN1,AB1,AB2,SVD2,