Slaget om Tyskland.

.

Det tyska parlamentet började den 7 juli att diskutera Angela Merkels ”sparpaket” som fram till 2014 ska minska statens utgifter med 80 miljarder euro och minska budgetunderskottet till 5.1 procent 2011 från dagens 5.7 procent. Målet verkar minimalt och det är svårt att förstå varför Tyskland som har ”sunda” statsfinanser ska kapa i de sociala utgifterna och hålla lönerna nere för att uppfylla kraven i Maastrichtavtalet, ett avtal som ingen längre ägnar en tanke, förutom Angela Merkel. Vi ska se längre fram att det inte bara beror på finansiell ortodoxi.

.

Bråka inte. Så här mycket får ni. Toppen va?

Angela Merkels formella motivering av sparpaketet är att Tyskland inte kan kritisera Grekland och andra ”Slösastater” om det inte självt uppfyller kraven som EU ställer. Sedan den grekiska skuldkrisen började skaka om EU har de tyska ledarna ihärdigt anklagat ”lata sydlänningar” för att hota EUs framtid.

Egentligen borde Merkel och resten av den tyska borgerligheten hålla tyst eftersom landets stora exportframgångar det senaste decenniet helt beror på det stora exportöverskottet till resten av eurozonen. Det vill säga att Tyskland först exporterat sina problem till länder som i allt större utsträckning köper tyska varor för att sedan anklaga dem för att leva över sina tillgångar.

Men hur uppkom dagens situation? Fakta är att Tyskland har en lika stor export som Kina räknat i hårdvaluta. Ändå är landets befolkning sexton gånger mindre än Kinas. Vi talar alltså om en extrem inriktning på varuexport. ”Made in Germany” är lika välkänt som ”Made in China” men med skillnaden att den tyska produkten anses borga för toppkvalitet.

.

Diagram 1.

Källa: Datastream – Natixis

.

Tyskland vann sin topposition som exportland på den arbetande befolkningens bekostnad. Det var socialdemokraten Gerhard Schröder som drev igenom det första sparpaketet som gick under namnet Agenda 2010. De fackliga organisationerna gick mer eller mindre villigt med på ett program för stagnerande eller sänkta reallöner och kraftigt försämrade socialförsäkringar i utbyte mot färre avsked.

Resultatet av Agenda 2010 lät inte vänta på sig. Under perioden 1995 till 2006 ökade Tysklands export med 74 procent medan reallönerna och tillväxten stagnerade jämfört med resten av de större EU-länderna. För perioden 1996-2009 ökade Tysklands BNP med i snitt 1,1 procent medan snittet i euozonen var 1,7 procent. Inte bara BNP kröp fram i Tyskland. Även industriproduktionen släpade sig fram. Hur kan det hänga ihop? En stabbig industriproduktion parat med en stor exportframgång? Var ligger hemligheten?

Svaret är enkelt och tudelat. Först har tysk industri lagt ut en stor del av sin komponentproduktion till de forna öststaterna och till Kina. Sedan importerar samma industri många komponenter från utlandet. Flaggskeppet Porche Cayenne, så tysk och gedigen, innehåller 35 procent utlandsproducerade delar. För femton år sedan bestod den tyska exporten av 35 procent importvaror. 2006 var siffran redan 45 procent. Sedan dess publiceras ingen officiell statistik i ämnet. Det sticker kanske EU-partnerna för mycket i ögonen.

.

Cayenne under falsk tysk flagg?

.

Resultatet av detta är att Tyskland har ett stort exportöverskott mot resten av eurozonen och samtidigt ett underskott med länder som Tjeckien, Ungern och Kina. Nu kan vi också förstå varför den tyska regeringen år så mån om att ha en stark euro. Helt enkelt därför att importen av industrikomponenter och produktionen i öst blir billig medan exporten till resten av eurozonen inte påverkas av eurons kurs. Till synes inte mycket till ”europeisk solidaritet”. Vilket bara visar att för tillfället är det de ”nationella” krafterna inom EU som dominerar över de ”federala”. Var och en för sig är de europeiska borgarnas stridsrop. Det enda de är överens om är att det är de arbetande och fattiga i samhället som ska betala krisen.

.

Diagram 2: Nominell löneutveckling i Tyskland och övriga Eurozonen 1996-2008

Källa: Datastream – Natixis  (1996 = 100)

.

Merkels sparpaket på 80 miljarder är ett praktexempel på vad  de borgerliga och tyvärr de socialdemokratiska regeringarna i EU vill tvinga på den europeiska arbetarklassen. I tio år har den tyska arbetarrörelsen accepterat eller tvingats att acceptera relativt stagnerande löneutveckling och nu kommer Merkel med ett nytt sparpaket som riktar hela sin udd mot den arbetande befolkningen. Diagram 2 visar vad som skett med de nominella lönernas utveckling i Tyskland jämfört med resten av eurozonen. Visserligen låg tyska industrilöner över det europeiska genomsnittet 1996 men den svaga utvecklingen sedan dess har kraftigt stärkt den tyska industrin tack vare sänkta lönekostnader per arbetad timme.

Angreppen på den arbetande befolkningens levnadsstandard har varit mer omfattande och brutalare än i något annat euroland. Gerhard Schröder var övertygad om att gammal socialdemokratisk reformpolitik inte kunde tjäna den tyska industrins intressen, att lönekostnaderna var för höga jämfört med utlandet och att det sociala skyddsnätet var för finmaskigt.

Det är dags för tysk arbetarrörelse att fråga sig vad femton år av återhållsamhet gett i utbyte. Att det skapat en gräddfil för den tyska exportindustrin råder det ingen tvekan om. Men det är nog allt.

Den arbetande befolkningens andel av de producerade rikedomarna har minskat och följt samma utveckling som i andra OECD-länder. I Diagram 3 ser vi hur hushållens konsumtion plus investeringar i bostäder totalt sladdar efter resten av eurozonen.

.

Diagram 3: Hushållens konsumtion i volym + bostadsinvesteringar 1996-2008

Källa: Datastream- Natixis

.

Tydligare än så kan inte effekterna av Gerhard Schröders Agenda 2010 bli. I tio år har hushållens konsumtionsvolym och bostadsinvesteringarna stått stilla. Schröders politik skapade massor av ”småjobb” med en timlön under 5 euro och med lagen Hartz IV sänktes a-kassan från 36 månader till max 12 månader.

Från att ha varit ett av de mest jämlika länderna inom EU har de sociala klyftorna exploderat. Den rikaste femtedelen av hushållen tjänade 3,5 gånger mer än den fattigaste femtedelen år 2000. Sju år senare tjänade de 5 gånger mer, vilket är långt över EU-snittet och inte många decimaler efter situationen i Storbritannien.

Inte undra på att tyska ekonomer säger att landets ”medelklass” försvunnit. Vad de menar är naturligtvis att klyftorna i samhället ökat och att de som förr stod med en fot i vart läger numera tappar mark i förhållande till samhällets toppskikt. För den välbeställda femtedelen på toppen råder det däremot ingen nöd och inte kommer de att behöva förarga sig på Angela Merkel eftersom hennes sparplan på 80 miljarder euro inte innehåller några skatteökningar för de rikaste i samhället. I stället ska huvuddelen av de 80 miljarderna hämtas i den sociala omsorgen och stödet till de sämst ställda. Det kallas klasskrig.

Den här artikeln ingår i en serie om nyliberalismens angrepp på de arbetande människornas liv. Se huvudartikeln Det trettioåriga kriget och den första bilagan Slaget om Sverige.

.

Media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,SVD3,DN3,

Bloggar: Svensson,Röda Malmö,Motvallsbloggen,Röda Berget,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tyskland, Nyliberalism, Merkel, Schröder, Produktivitet, Löner, Arbetskostnader,