Jan Guillous blinda fläck.
.
I slutet av 2009 gav Jan Guillou ut sina memoarer. I dem berättar han för oss om en väg från valpig nybörjare bakom skrivmaskinen till en plats som Sveriges mest lästa romanförfattare, skribent och krönikör. ”Ordets makt och vanmakt” är bokens titel och utgiven i pocketformat av Pocketförlaget . Det är först nu jag haft möjlighet att läsa den. Det är en bok som inspirerar till sträckläsning. Åtminstone för läsare som jag och andra i min ålder som upplevt samma resa. Inte från novis till superkändis förstås, men resan genom den svenska vänsterns pånyttfödelse under 60-talet, dess uppsving och tragiska förfall.
Mest läsvärt i boken är historien om Folket i Bild/Kulturfronts succéstart och efterföljande undergång. Guillous och Bratts avslöjande av IBs olagliga spioneri slog ned som en bomb i landet och skakade om den hemliga spionorganisationen och toppen i det socialdemokratiska partiet med Olof Palme i spetsen.
Den påföljande rättegången mot de två journalisterna och deras slutliga upprättelse är offentlig historia. Men i Guillous bok finns också historien om de interna striderna i ”fibban”. Redan då det begav sig visste alla att tidskriften helt styrdes av det maoistiska SKP. Det var så att säga en offentlig hemlighet. Allt som SKP företog sig skulle ske via ”enhetsfronter”. Receptet var ursprungligen Kominterns, den tredje Internationalen, och syftade till att skapa enhet i handling inom arbetarklassen framför allt i försvaret mot den nazistiska frammarschen. I SKPs maoistiska värld blev det ett instrument för mygel och ideologisk kontroll över rörelser som FNL-grupperna och andra ”massrörelser”.
I kraft av en hård partidisciplin och via hemliga fraktioner kunde SKP helt bestämma linjen för de rörelser partiet arbetade inom. Fristående aktivister kunde eventuellt arbeta sig upp i ledningen för ”enhetsfronten”. Att vara medlem i ett annat parti än SKP var däremot helt oförenligt med ledarskap i FNL-gruppen eller i ”fibban”. Det fick många aktivister uppleva. Själv tillhörde jag Clarté och FNL-gruppen i Lund fram till hösten 1968 då hela Clartés lundaavdelningen, som skp-arna i Stockholm döpt till ”lundapesten”, kastades ut med buller och bång. Vi hade haft mage att ifrågasätta rorsmans gudomliga vishet och det gick verkligen inte an. Det kom på den dåtida skp-aren Göran Rosenbergs lott att åka till Lund och stämpla vår övergång till ”klassfienden” och meddela att alternativen var uteslutning eller åsiktsbot.
.
När gudarnas överstepräster uttolkade linjen skulle det vara tyst i leden.
Det blev en läxa i intern demokrati, eller rättare sagt avsaknad av intern demokrati i ett parti som kallade sig revolutionärt. Vi insåg snabbt att vi inte var offer för ett ”naturfenomen”, omöjligheten av intern demokrati i en revolutionär organisation. Vi hade helt enkelt varit del i en tradition inom arbetarrörelsen som inte tillåter vare sig tanke- eller yttrandefrihet i den interna debatten. Vi hade tillhört och uteslutits ur en stalinistisk organisation. Lika snabbt upptäckte vi att det fanns andra traditioner i arbetarrörelsen där fräckheten att säga vad man tycker och rätten att kämpa för sina åsikter inte omedelbart stämplades som ”klassförräderi”, ”småborgerligt” och ett brott mot ”marxismen-leninismen mao-tsetungs tänkande”. Vi blev aktiva i den Fjärde Internationalen – ”trottarna” som Guillou konsekvent kallar oss i sin bok.
Här kommer anknytningen till rubriken ovan – Jan Guillous blinda fläck. För efter många turer i ”fibban”, trots att han varit tidskriftens mest lysande journalist, åkte den gode Jan också ut med buller och bång. Politruckerna i SKPs ledning, och gudfader Jan Myrdal, hade fått nog av hans individualitet och vägran att skriva med rätt ”klasståndpunkt”.
.
Guillou och Bratt då det begav sig.
Vilken slutsats drog Jan Guillou av sin erfarenhet som medlem i SKP och förvisad redaktör för Folket i Bild/Kulturfront?
Man kan inte vara partimedlem och samtidigt journalist eller författare och tro att man kan skriva både sant och i partiets tjänst. Det gäller SKP lika mycket som Socialdemokraterna och förmodligen även rent borgerliga partier. För som skrivande partimedlem har man till slut bara två saker att välja mellan. Det ena är att bli en skrivande propagandamegafon. Det andra är att bli förrädare. Jag föredrog att bli förrädare och allt jag skrivit under resten av livet bottnar i det beslutet, skriver Guillou som sammanfattning över sitt partimedlemskap i SKP. (sid.320)
I ett par meningar sammanfattar Guillou den tragiska katastrof som förlamade och till sist la i ruiner allt som tusentals revolterande ungdomar byggde under drömmarnas år 1968-1975. Likt Guillou, stångade sig självständigt tänkande aktivister blodiga mot den stalinistiska partiapparatens betongmur. Och drog samma slutsats som honom. Det går inte att vara partimedlem och uppkäftigt ifrågasätta allt och alla. Upprorets tänkande – det som är en revolutionärs vassaste vapen – blir till en dödssynd i de stalinistiska gjutformarna.
.
Än i dag hyllar Myrdal Pol Pot.
Jan Guillou gick vidare och fortsatte sitt viktiga politiska arbete, stödet till det palestinska folkets kamp och skärskådningen av borgerlighetens mörka vrår. Tyvärr gäller inte det de flesta som i missmod lämnade den politiska aktiviteten bakom sig och försvann in i samhällets mjuka veck. De såg inget alternativ till den stalinistiska diktaturen inom partiet och skräckhistorierna om den ”proletära diktaturen” i ett framtida socialistiskt samhälle. Det gör tyvärr inte heller Jan Guillou. Det är hans blinda fläck i förståelsen av arbetarrörelsens historia.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jan Guillou, SKP, Folket i Bild/Kulturfront, Maism, Stalinism, Demokrati, Diktatur,
Jag visste inte att också Göran Rosenberg drog på detta arv. Han känns som en genuin borgerlig skribent med historia och kultur som intresse. Har han skrivit något som behandlar den egna insatsen? Det vore intressant att läsa.
Angående det tänkta alternativet till Stalins sovjetbygge; många har väl läst Orwells böcker, ”Djurfarmen” och ”1984”, och dragit slutsatsen att det går på samma sätt varje gång, av mänskliga orsaker, och att vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Under den destruktiva perioden 68-75, som lyckligtvis är över, var vänstern mode. Många av de sympatiserande förstod faktiskt inte bättre, och deras intresse och kunskap om marxismen var litet. Att nästan alla lämnat rörelsen beror på dess innehåll, och hur det förhåller sig till människornas utveckling. Guillou är journalist, inte tes-tuggare. Det känns som att hans blind fläck är han själv, och hans intresse för marxismen-leninismen lågt. Det delar han med många från den tiden. När realsocialismen uppdagas är det inte givet att fantasisocialismen får något uppsving. De hänger ju ihop och är beroende av varandra.
sl,
Ja, han var medlem i SKP och Clarté. Men hans främsta akitivitet var i Palestinaarbetet. Jag minns att han verkade en aning generad över sin uppgift i Lund. Eftersom han senare kom i konflikt med SKPs präster är det möjligt att han skickades till Lund för att bevisa sin lojalitet med ”partilinjen”. Själv har jag stor respekt för hans senare journalistiska arbete, framför allt hans oavbrutna stöd för det palestinska folkets rättigheter. Beskrivningen ”genuint borgerlig” vet jag inte vad det ska betyda i hans fall. Genuint borgerliga skribenter gör inte sådana reportage om situationen i USA som han gjorde för ett par år sedan och de skriver framför allt inte hårt kritiska reportage om Israels ockupationspolitik, speciellt inte om de som Göran är av judisk härkomst.
Och inte kritiserar de heller som han oförtröttligt vinststrävanden inom vården, ofta klarare och tydligare och framför allt mer intellektuellt hederligt än de flesta inom vänstern. De senare moraliserar över att några tjänar pengar, Rosenberg visar vad det betyder för dem som arbetar inom vården och för dem som får vård.
Men till huvudsaken. För mig som har haft med många vänstersekter att göra är myglet och åsiktspoliseriet inte en fråga om ideologi utan om organisationsform. SKP-arna var absolut värst, det medges, men beteendet följer logiskt ur tron på att man själv är ett ”avantgarde” som har ”förstått” vad som är bäst – till skillnad från den okunniga massan – tack vare insikten i teoretisk marxism eller något annat. (Ja, det kan förstås vara neoliberal ekonomism också, det betyder inget i sak.)
Om man har den självförståelsen, och om man tillhör en organisation som har byggts upp med detta som grund, så vore det närmast förräderi att inte köra över folk på det sätt som SKP var så bra på.
Åsiktspoliseriet har en stark koppling till ideologi. Maoister, stalinister och sossar har sin sociala bas i toppen av odemokratiska ”klassrörelser”, t ex Kinas kommunistiska parti, Komintern eller LO. De omfattar en odemokratisk organisations och människosyn som innebär att endast de är bärare av ”klassens” intressen. Ideologi. ”Trottar” och andra seriöst demokratiska socialister bejakar ideologiskt mångformigheten inom ”klassorganisationerna” och har alltid gjort det. Superdemokrater. Att inte känna till att en ”Trotteuppfattning” är tron på riktiga åsiktsbrytningars kraft inom arbetarorganisationerna, enande inom en eller få rörelser med bred åsiktsfrihet, borde stämma till eftertanke.