.
Akilleshälen för alla de tre partierna i den rödgröna alliansen, när det gäller deras syn på föräldrarförsäkringen, är att de vill ha en stupstock i ett eventuellt eget förslag. En stupstock vid sex eller sju månader där mamman mister rätten till flera månaders ledighet om föräldrarna av en eller annan orsak inte ser att pappan har möjlighet att ta vid. Detta i sin tur beror på att den berömda ”budgetdisciplinen” ska hållas.
”Hon kan använda bröstpump”, sa Lars Ohly som svar på frågan om vad man ska göra om inte mamman vill sluta amma.
.
Det handlar om fysisk närhet. Inte om näringsinnehåll.
En snäll variant på omvänd talibanism. Lars Ohly blir för en del familjer vad Jan Björklund vill vara för skolan. Staten ska bestämma hur länge kvinnan ska amma och hur föräldrarna vill lägga upp sina liv under tiden med ett spädbarn. ”En kvinna längre bort än en meter från spisen måste vara på rymmen”, hette det förr och kanske i nutid också hemma hos en del kristdemokrater eller sverigedemokrater. Men i Lars Ohlys värld är det lika galet om kvinnan är hemma längre än en ett halvår med det egna barnet.
Själv tror jag att amningen här till en del blir en symbolfråga. Egentligen handlar debatten om en kvinnas möjlighet till fysisk närhet med sitt barn. Inte i första hand om det näringsinnehåll som barnet måste ha. Min uppfattning hör kanske inte hemma i vänsterns huvudfåra. Men jag menar bestämt att man här gått över en gräns. Även om det går att peka på en ”ojämlik underliggande struktur”.
Ohly tittar helt enkelt på frågan om jämlikhet med skygglappar. Med ett selektivt seende vill han skipa rättvisa med linjal och en uppslagen kalender.
Jag känner massor med kvinnor i min egen familj, bland vänner och f d arbetskamrater, ofta med jobb som inte är så kul, som ser Ohlys och de andra rödgrönas förslag som ett angrepp på deras rättigheter. De ser mammaledighet som ett andrum. En tid med personlig frihet där de slipper ”den eviga stämpelklockan”. För många lönearbetande kvinnor kan en stupstock komma att innebära stora inkomstbortfall. Här finns definitivt ”en ojämlik underliggande klasstruktur”. Jag känner för den delen också massor med kvinnor som valt eller vill kunna välja en kortare föräldrarledighet. Där pappan i stället då får möjligheten att ge mer av sin närhet. Inom ramen för en utökad föräldrarledighet menar de – och jag – däremot att det är bra att öronmärka mer tid för papporna.
Bröstpumpar är dessutom ofta besvärliga och söliga apparater och fungerar inte för många kvinnor.
Men framförallt missade Ohly helt att detta med att frågan om vi ska en stupstock eller inte i föräldrarförsäkringen. Den frågan handlar om ”budgetdisciplin” eller inte och om närheten till barnet. Inte om näringsinnehållet i det som spädbarnet får i sig.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Lars Ohly, föräldrarförsäkringen, amning, brsötpumpar
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,AB1,AB2,GP1,GP2,GP3,Expr1,Expr2,SVD4,DN3,AB3,
Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,JonasSjöstedt,RödaGöinge,
Men pappans rätt till sitt barn då? Pappans rätt att få ett andrum från arbetslivets hets?
Och närheten får ju barnet förhoppningsvis även om maten inte kommer direkt från bröstet eftersom man även ger närhet till flaskmatade barn.
Hej Minna
Visst det finns en konflikt.
Men i de flesta fall löser föräldrarna detta på egen hand. Staten behöver inte peka med hela handen.
Sedan är det min bestämda uppfattning att det är kvinnan som ska ha bestämmanderätt, i denna fråga, under barnets första levnadsår.
Hälsar Göte
Fast nu tycker jag du missar lite på målet Göte. De flesta är hemma längre med sina barn än 6-7 månader. Delar föräldrar föräldrapennignen rätt av båda två har de 240 dagar var, dvs 8 månader. Du har inte räknat med lägstanivådagarna när du skriver 6-7 månader. Dessutom tar många ut färre än alla dagar i veckan och kan därmed vara hemma ännu längre. Visst finns det ekonomiska argument, att fattiga familjer inte skulle ha råd att ta ut lägstanivådagarna eller färre dagar i veckan, men 6,5 månader är ett absolut minimun och de flesta är hemma längre.
Oavsett vilket så är det få barn som helammas efter ett halvår och inte klarar av att äta annan mat när mamma är på jobbet. Så egentligen är ”problemet” med bröstpump ett icke-problem. I alla fall i relation till de konsekvenser det ojämlika uttaget av föräldrapenningen får för kvinnor, inte minst på arbetsmarknaden.
Det är heller ingen som tvingar en mamma till jobbet efter 6,5 månader, föräldraförsäkringen är en rättighet och ingen skyldighet (här argumenterar jag mest mot konservativa debattörers argument).
Jag håller dock med om att föräldraförsäkringen borde utökas och förändras så att den inte slår ekonomiskt mot arbetarklassfamiljer vid en individualisering.
”Egentligen handlar debatten om en kvinnas möjlighet till fysisk närhet med sitt barn. Inte i första hand om det näringsinnehåll som barnet måste ha.”
Här är du faktiskt ute och flummar. Det går nämligen inte att tolka dig annorlunda än att en bebis och dess mamma skulle må bättre av att krama varandra än vad en bebis och dess pappa gör. Då är du ute på djupt vatten. Ta gärna fram den forskning som kan bevisa detta. Jag har varit i debatten förr och mina motståndare har aldrig lyckats konkretisera detta på förfrågan, det handlar helt enkelt om tyckande att mammor trots allt är lite bättre lämpade att ta hand om (och krama) spädbarn.
Du gör kvinnor en björntjänst genom att sprida ogenomtänkta föreställningar om kvinnligt och manligt som argument mot en individualiserad föräldraförsäkring. En individualisering är mycket bra (orkar inte dra alla argument nu) och bör istället genomföras tillsammans med andra reformer i föräldraförsäkringen som säkrar en god inkomst för fattiga familjer. Annars blir bara resultatet att du offrar kvinnan för klassen och det kan jag absolut inte acceptera.
Argumentet att staten inte ska lägga sig i är ohållbart i denna fråga för en socialist som är förmögen att analysera strukturella samhällsförhållanden. Det finns stora strukturella vinster med en individualisering.
Här kommer argument för:
– Det skulle bli lika ”riskabelt” att anställa en man och en kvinna vilket skulle motverka diskriminering av barnafödande kvinnor på arbetsmarknaden, vilket idag är ett återkommande problem.
– Forskning visar att de föräldrar som delar lika från när barnet är litet fortsätter göra det under lång tid framöver ang ex hushållsarbete och tvärtom, de gånger kvinnor stannar hemma mycket längre än männen cementeras en ojämlik fördelning av hushållsarbetet och ansvaret över barnen för lång tid.
– Föräldraförsäkringen ska ses som en möjlighet och skattepengar ska inte gå till att uppmuntra ej jämställda (samhälls)förhållanden, vilket de enligt all statistik gör idag. Att just föräldraförsäkringen, till skillnad från andra förmåner, inte är individualiserad är unikt. Det beror sannolikt på att det är djupt förankrat i samhället att kvinnor anses vara bäst lämpade att ta hand om barn.
– Tror rent allmänt det skulle vara bra för många män att vara hemma med barnen och att barnen skulle må bättre av båda (alla) sina föräldrar.
– Eftersläpningseffekter för kvinnor, ex mindre pension, lägre lön pga föräldraledighet och liknande skulle minska.
Samtidigt som vi driver kravet för en individualisering bör vi även höja golvet i föräldraförsäkringen. Den som inte uppfyller kraven för sjukpenninggrundande inkomst får idag bara ca 5000 kr före skatt i föräldrapenning, vilket är helt orimligt lågt.
Det bör även finnas någon form av utjämningseffekt så att det inte slår ekonomiskt mot familjen om föräldrarna har väldigt olika hög inkomst. Det ekonomiska argumentet brukar dock överdrivas i debatten. De som räknar på den faktiska skillnaden mellan föräldern med hög och låg inkomst brukar finna att skillnaden inte är så stor som debattens vågor. Detta visade en handläggare på Försäkringskassan mig med konkreta exempel när jag var på deras utbildning häromveckan.
Arbeta för att förbättra kvinnors arbetsförhållanden generellt. En individualiserad föräldraförsäkring är dock förmodligen en förbättring i sig som jag visat ovan vilken gör att kraven ska föras parallellt, inte först det ena och sen det andra.
Det krävs alltså en politik som utgår från flera olika aspekter samtidigt, inte minst arbetarklassens kvinnor, men som inte cementerar något som får så stora negativa effekter för jämställdheten som ett bevarande av status quo i frågan om föräldraförsäkringen.
Bara för att det finns nackdelar med en individualisering betyder inte det att fördelarna överväger. Allting har baksidor men debatten tenderar att bara handla om nackdelarna vilket gör hela diskussionen oärlig eftersom detta används som argument mot förändring.
Så för att tala ur skägget- jag är för tvång i denna fråga med tanke på att de positiva effekterna väger över. Frågan om vem som tar hand om barnen är fundamental att lösa för att komma till rätta med samhällets jämställdhetsproblematik.
Hrm,
kvinnan ha bestämmanderätt? Nu måste jag protestera. Det är nog inte det det handlar om för det mesta utan om att pappa tjänar mer och då blir det mamma som får stanna hemma – idag som förr. Och pappa tjänar mer bl.a. för att han inte stannar hemma med barnen.
Pingback: Jinge.se » Moderaterna ljuger
För att citera min fru; ”det handlar om att komma till ro med barnet, att lära känna det”.
Vid amningen grundläggs närheten mellan mamman och barnet. Papporna försöker inte köra in en kil mellan barn och mamma genom att komma dragande med bröstmjölkspump, den en nödartikel, vid amningsproblem. Mammorna vill stanna hemma från jobbet och vara med barnen i början. Bägge könen önskar nuvarande ordning, endast socialisterna försöker sig på att kommendera alla att göra tvärt om mot vad de vill. Suck. Men det mest häpnadsväckande är ändå: varför lär de sig aldrig? Varför inte bara hacka i sig att könen är olika, och utgå från det ? ,
Pappan kommer in senare, när de ska lära sig simma, åka skidor, cykla. Då finns mycket att göra.
Pingback: Mera om bröstpumpar, vård av sjuka barn och burkor
Pingback: Föräldraförsäkring och det personliga valet | Svensson
Heja Göte.
Den som försöker lösa konflikter på arbetsmarknaden genom att omforma familjepolitiken kan bara skada barnen genom att försöka dra in politiken i BH:n och barnkammaren. Tänk om motsvarande resonemang lades på diskrimineringen av invandrare. För att förändra arbetsköparens syn på att anställa svartskallar måste varje svensk vara lat minst fyra timmar om dagen och varje blatte flitig minst lika länge. Vad visar man upp för en människosyn med ett sådant beslut?
Vänstern har trasslat in sig i sin egen egalitära fälla i familjefrågan och ser bara korkad ut för den som inte har läst Leo Hubermann och följt alla radikalfeministiska svängar i försöken att forma om klasskampen till en könskamp efter östblockets tragikomiska sönderfall.
Det handlar om möjligheten till fysisk närhet med sitt barn, så rätt. Modigt av dig att säga det.
Kvinnan förbereds för att ta hand om det nya livet på en mängd olika sätt, t.ex. så skärps alla ens sinnen på ett otroligt sätt under graviditeten. Man känner lukter, ser (”ögon i nacken”) och hör som aldrig förr. Det är inte ”flum” utan enkel biologi för släktets fortlevnad. Varför är det så känsligt att erkänna det? I andra sammanhang, t.ex. när det gäller stressforskningen, kan man villigt erkänna att vi fortfarande är ”grottmänniskor”, vår biologi har inte följt med vår ”kultur”. Men med barnalstrandet har vi kommit mycket längre än så? Not.
Varför inte fokusera på åren efter babyns första levnadsår i stället? Tar papporna ansvar då? Går de ner i arbetstid? Det handlar ändå om betydligt längre tid än de några få månader som man, (v), nu vill kvotera bort från mamman?