.
Under Vänsterpartiets valvaka på Münchenbryggeriet kunde Internationalens Håkan Blomqvist ”för ett ögonblick” uppleva att stämningen inte motsvarade ”slutet på en epok utan kanske början på en ny”.
Lars Ohly lät också all ”suröl” flyga sin kos när han talade till gästerna på bryggeriet:
”Nu är vår främsta uppgift att bygga utomparlamentariska rörelser för välfärden och mot rasisterna. Tillsammans med våra rödgröna vänner ska vi bygga oppositionen.”
.
.
Långt innan surölet. Bryggeriet 1903.
.
Samtidigt vet vi att ett ögonblick drar förbi tämligen fort. Redan samma kväll rapporterade Flamman om att upprymdheten flytt och att det var gravkammare över det hela.
Både gott öl och politik är färskvaror och det kommer oftast surt efteråt.
Grundproblemet med Vänsterpartiets valrörelse och politiska strategi i stort finns i Ohlys två meningar ovan. Går det att bygga utomparlamentariska rörelser tillsammans med socialdemokratins och Miljöpartiets politiska ledningar?
Går det att förena eld och vatten?
Självklart inte. Häller man vatten över – om så den bästa glödbädd. Då fräser det till. Slocknar och blir svart.
Samma kväll träffade Blomqvist Flammans chefredaktör Aron Etzler:
”Jag kan inte minnas ett värre valresultat, det är väldigt allvarligt! Alla med hjärta och hjärna till vänster måste inse detta. Vi har inte längre råd med att tänka att den verkliga kampen pågår någon annanstans och att frågan om regeringsmakten inte har betydelse.”
Hans kommentar kan tolkas hur som helst. Men den smakar lite av en spark åt utomparlamentariskt arbete – i hela floran av möjligheter.
Måste det finnas en motsättning?
Självklart inte!
Men det finns en klar motsättning mellan att underordna, sparka ner, alla försök till att i dagens strävanden hitta morgondagens möjligheter. En motsättning där man tvingas att trycka ner eller strunta i dessa för att de ska underordnas ett regeringsalternativ helt fjättrat vid marknadsdiktatur och kapitalism.
Hur bygger man upp en facklig aktivitet bland de många medlemmarna – samtidigt som både Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin vill ha strypkoppel? Hur samsas man med miljöpartister som kapat LAS vid fötterna?
Kan man kräva ”Arbete och bostad åt alla” – som det bästa sättet att bekämpa rasismen och sverigedemokraterna – tillsammans med partiledningar som mest vill diskutera räntor på bostadslån och fastighetsskatter?
Vill man ha en likvärdig, demokratisk skola för alla. Kan man då gå i armkrok och dansa samba med politiker som inte bara älskar klassamhällets friskolor utan också självklart vill att dessa ska generera vinst?
Vill man göra en gigantisk omställning av hela vårt energisystem och ta fram ett sätt på hur vi på ett klokt sätt hanterar vår konsumtion. Kan man då underordna miljörörelsen i stort ett politiskt projekt där det är ”marknaden” som i sista hand ska prioritera och göra våra val?
Kan man bygga en stark rörelse mot Sveriges krigsinsats i Afghanistan och samtidigt säga att trupperna ska tas hem efter en avstämning med USA?
Ja, frågorna är många. ”Surölet” har sedan decennier tvättats bort från Münchebryggeriet. Valvakans bägare har diskats. Men i Vänsterpartiet är det surt. Surt värre.
Många vill ha en omprövning. Många vill diskutera. Många vill ha en självklar extrakongress. Var det egentligen klokt att underordna sig socialdemokratin och det liberala Miljöpartiet i valrörelsen? Vart tog drömmen om socialismen vägen? Hur går vi vidare?
Med svidande sår i stjärten. Med fem förlustval i rad. Då låter kraven minst sagt rimliga.
.
Från Svenska Dagbladet i går
.
Men i helgen slog partistyrelsen igen dörren med en smäll. Det bidde en ”Framtidskommission”. Ingen extrakongress. Enligt Jonas Sjöstedt (som själv tillsammans med Jens Holm krävt extrakongress) finns det också ”förslag om en mer vetenskaplig undersökning om hur progressiva väljare som inte röstar på partiet ser på oss. Det tror jag blir viktigt och nyttigt.”
Tja. Kanske det. Alltid skapar det några nya jobb.
Men vore det inte bättre med en undersökning av vad medlemmarna tycker?
Det brukar sägas att man kan ”segra ihjäl sig”.
Uppenbart kan man också ”förlora ihjäl sig”. Fem val i rad…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Vänsterpartiet, Lars Ohly, Münchenbryggeriet, suröl
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,Expr1,GP1,GP2,AB1,
Bloggare:Jinge,Svensson,RödaMalmö,JonasSjöstedt,
Intressant bild. Kan vara tagen vid västra utfarten från bryggeriet (eller den östra) men man ser i alla fall Kungsholmen på andra sidan. 1903 tog stan slut på Kungsholmen ungefär vid bildens vänsterkant. Intressant att se att man hade en automobil också. Annars låg Münchenbryggeriets stallar i närheten, det såg ut som ett litet slott med eget klocktorn. Där hade man hästarna. Numera är det rivet och där bor pensionärer i stället.
Lukten av öl kändes ända in på början av 1960-talet när bryggeriet ännu var igång som bryggeri, och den var ganska sur vad jag minns. Jag tycker att dessa minnen känns intressantare än vad V håller på med för närvarande. Om de inte skärper upp sig rejält och fort (och faktiskt tar en del goda råd från bland annat gamle Birger Schlaug om det viktiga i att ha en egen politik) så kommer de snart att göra sitt sista val som riksdagsparti. Och åker de ur lär de aldrig komma igen, partiapparaten är nog för beroende av statliga pengar för att kunna stå på egen hand ute i snålblåsten. Här kan man verkligen tala om behovet av ”krismedvetande”. Pratet om att man nu skall börja arbeta mer utomparlamentariskt tar jag mest som just … prat.
Jag förstår inte riktigt V:s snack om ett ”stort” katastrofval för deras del, visst de gjorde inget Schymanval och det är förstås sunt att sikt högt. Men nu blev det inte så man behöll i stort sin föregående position. Man tillhörde de fem partier som ökade antal röster, inte som de som ökade stort men t.o.m. Fp är jätteglada för en halv procent fler röster V fick 3% fler röster än förra gången.
Man gjorde helt i linje med ett ”traditionellt” valresultat, Schymanpeaken är nog att se som undantaget. Rekordvalet 1998 berodde nog mer på ett mycket stort missnöje med S huvudlösa åtstramnings och arbetslöshetspolitik än både Schyman och V själv. Det fanns heller inget i opinionsmätningarna som indikerade på något kanonval för V denna gång. Småpartierna är mer volatila i mellanvalsmätningarna och studsar lite mer upp och ner, förmodligen till en del beroende på små underlag i mätningarna.
För vem som helst som vill förändra samhället politiskt är en riksdagsplats en oerhörd fördel, man blir stadd vid kassa, man får tillgång till media som man annars inte skulle kunna drömma om. Det såg nästan ut som om det personliga habegäret efter ministerposter och diverse välbetalda kabinettstjänster gjorde att man frivilligt sa upp de fördelar som en riksdagsnärvaro ger för att få ut sitt politiska budskap.
Som medlem i partiet sedan -76 är valresultatet inte förvånande. Om man redan ett halvår innan valet förhandlar bort hjärtefrågor (EU, betygen, Afghanistan m.m.) är det inte förvånande om glöden i valarbetet saknats. Väljarna har, med all rätt, tvekat om partiet är fågel eller fisk. Helt klart har ministerposter varit den stora drivkraften på central nivå.
Pingback: Uppmarsch mot rasismen
Även om jag står långt ifrån V:s politik så är väl deras huvudproblem samma som med politiken i allmänhet; ideologin blir mer och mer underordnad ändåmålet.
Samtidigt som varje parti vill ge sken av att vara ideologiskt bundna, tar samtliga ett kliv mot mitten. Frapperande nog så tror det politiska etablissemanget på deras egna budskap medan väljarna mycket väl ser igenom deras falska marknadsföring.
Pingback: Rapport avslöjar terrorhoten…